Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Brittiskt allmänt’ Category


Vad jag älskar och hatar det här landet…!

Sunday, November 19th, 2017

Som en del av Brexitplanerna kommer britterna att “registrera” alla oss tre miljoner EU-medborgare, för att hålla koll på vår status, och mycket annat därtill, säkert. Det är bara det att inrikesministeriet inte har tillräckligt med personal för uppgiften, så man kommer att få rekrytera en massa östeuropéer för att göra jobbet. Det här är, som man brukar säga om Roy Andersson, Monty Python utan humorn.





Analogiskt

Saturday, November 11th, 2017

Igår åkte jag med 4:ans buss från South Bank och hem. Det visade sig vara nåt vajsing med hållplatsannonserna, som ibland var helt uppåt väggarna, ibland bara halvt upp. När vi kommit till St Paul’s sa rösten, utan att få en siffra rätt: “Oxford Circus, alight here for John Lewis Stores” När vi stannade vid Barbican Station lät det (helt fel) “Kensington High Street” följt av (det helt korrekta) “…alight here for Museum of London”.

Jag vet för ögonblicket ingen bättre analogi för Brexit. Passagerarna vet alla vart vi egentligen är på väg, det är bara det att budskapet vi hör i nio fall av tio inte stämmer överens med vad vi med våra egna ögon kan se genom fönstren där utanför.





Brexitromanen

Monday, October 30th, 2017

Även om ämnet kanske är något “engelskt” så vill jag gärna rekommendera Joe Kennedys essä om ‘The Brexit Novel‘, om partikularitet och autenticitet, om land/stad, om den engelska självbilden osv. Joe Kennedy är för övrigt mannen bakom den briljanta fotbollsboken ‘Games without Frontiers’, som jag skrev om när den kom ut i fjol.





Migration

Wednesday, September 6th, 2017

De läckta dokumenten från Home Office om migrationen efter Brexit är sannerligen ingen uppbyggelig läsning. Pass och fingeravtryck, maxperioder på två eller fem år (varmed man skiljer åt immigration och settlement en gång för alla), enbart högutbildade får komma, osv. Industrin, sjukvården, skolan och jordbruket är bara några intressen som man nu hör ramaskrin från. Det är vansinne, helt enkelt.

Jag känner flera – svenskar som andra – som allvarligt överväger att lämna landet om det här skräckscenariot blir verklighet, och då inte bara vad gäller migrationsfrågan. Och jag känner stark sympati för dem. Själv sitter jag någorlunda säker med permanent uppehållstillstånd, men fan vet om jag har lust att bo kvar i ett samhälle som bara kan leva med den mest minimala invandring. Don’t leave us alone with the Brits, liksom.

Nu är det inte så sannolikt det blir så i praktiken, men jag kan inte låta bli att fundera på frågan vart skulle jag flytta i så fall? Den första tanken som dyker upp är Dublin. Cirkeln sluts, alltså. Den andra tanken som dyker upp är jag aldrig i mitt liv trodde jag någonsin skulle ställa den frågan på allvar.





Breakdown

Wednesday, August 30th, 2017

Arsenal är nu ett klassiskt exempel på institutionellt sammanbrott. Det handlar inte enbart om Wenger längre, utan om total organisatorisk stasis. Ivan Gazidis lyfter inte ett finger trots att hans jobbtitel är Chief Executive Officer. Wenger vågar/kan inte konfrontera sina spelare, långt mindre träna dem. Och spelarna? Oxlade-Chamberlain går nu till Liverpool, och ingen vill ha Özil. Sanchez vill till ManCity, och hans lagkamrater vill detsamma, enligt rapporter från omklädningsrummet. Om de inte släpper Sanchez kommer klubben att få dras med ett geni som inte vill spela omgiven av, ähm, bra spelare som inte vill spela med honom, ända fram till januari, när de får lite pengar för honom, eller nästa sommar när de måste låta honom gå, gratis. Det är vad man med en mer vetenskaplig terms kallar a fucking shambles. Något managementbolag borde skrida in och ta hela gänget i kragen.





Uppdatering

Sunday, August 20th, 2017

I alla fall en liten del av varför det är så tunt med bloggposter här på sistone är för att det här landet håller på att glida, som på bananskal, ner i hundratioprocentig, snörpmynt, skriande, dieselförbjuden, knarkinfekterad och vindögd absurditet. I rest my case.





Rejoice!

Monday, August 14th, 2017

Planerna på The Garden Bridge har nu definitivt gått i stöp. Kommittén bakom projektet har slutligen gett upp. Äntligen. Nu ska vi bara ha tillbaka de £37m de fått i skattebetalares pengar – till ett projekt som skulle helt privatfinansieras. Inte minst skurkaktigt i projektet, enligt min mening, var att bron skulle förstört en av Londons klassiska utsikter, den från Hungerford Bridge mot St Paul’s.

Det har varit tyst på Pressylta ett tag, mest beroende på intensiv läsning av allehanda slag. Så mycket uppseendeväckande har alltså inte hänt. Bortsett från ute i världen, då. Men det är ju å andra sidan så haktappande att man knappt finner orden… Jag återkommer när jag fått reda på mer, så att säga.





What if…

Thursday, August 3rd, 2017

Två nyheter idag fick mig att haja till, och börja minnas sjuttiotalet (igen). Skådespelaren Robert Hardy har dött, 91 år gammal. Jag var på vippen att få igång en TV-produktion av Strindbergs ‘Paria’ där Hardy skulle spela både X och Y, en idé som jag fortfarande tycker är ganska OK. Jag skrev om detta för lite drygt tre år sedan, i en post kallad ‘Marowitz in memoriam‘.

Den andra nyheten är att Brian Eno ger ut någon slags samlingsskiva med sin musik. En dag, det måste ha varit 1975-76, skrev jag ett brev till honom och föreslog att han borde börja titta på, och experimentera med, spoken word, ett ämne som engagerade mig mycket på den tiden, bl.a. de där socialistiska talkörerna som uppträdde under arbetarrörelsens barndom.

Jag fick ett mycket vänligt och intressant brev från honom, som jag just hittade i arkivet (vet inte om det går att läsa ens…)





Exit Brexit

Friday, July 14th, 2017

De senaste veckorna har det kommit fler och fler trovärdiga röster inifrån den politiska sfären som säger att det är fullt möjligt att Brexit aldrig blir av. Skälen är många. Den brittiska regeringen verkar inte bara fatalt oförberedd inför förhandlingarna, de får också dras med inre stridigheter inom kabinettet och en soft Brexit-flygel i parlamentet som känner vind i seglen efter valet 8 juni. Under tiden tickar klockan obönhörligt.

En annan faktor är medlemskapet i Euratom, som kommer att upphöra med Brexit, det står uttryckligen som tredje stycket i A50-brevet från i mars. Både kärnkraftsindustrin och cancerforskningen säger att detta vore otänkbart, en katastrof. Igår publicerades också EU (withdrawal) Act – den s.k. Great Repeal Bill – som är avsedd att föra in all EU-lagstiftning en gros i brittisk lag och därefter kunna justera den, paragraf för paragraf, för inhemskt post-Brexit-behov.

Oppositionen, särskilt i Skottland och Wales, kallar detta en power grab från regeringens sida eftersom man under en tvåårsperiod kan tillämpa Henrik VIII-regeln där ministrar själva kan justera lagarna och inrätta nya institutioner utan att behöva gå via omröstning i parlamentet. Lägg därtill de allmänna ekonomiska prognoserna, som ser oerhört dystra ut både för tillverkningsindustrin och den Londonbaserade finanssektorn.

Men ett eventuellt upphävande av Brexitbeslutet – allra minst att man tillfälligt drar tillbaka A50-brevet för att avvakta framtiden – är inte oproblematiskt för EU heller. Om Brexit visar sig praktiskt omöjligt så är Artikel 50 inte värt papperet den skrevs på och EU i sig blir ett slags Hotel California: “you can check out but you can never leave”. Många ställer nu hoppet till att UK i slutändan ska ta Norgevägen. I så fall får man bara hoppas att vi slipper mesosten.





Camden Lock

Monday, July 10th, 2017

Nattens brand i Camden Lock Market – ingen skadad, lyckligtvis – startade enligt The G i gitarraffären på innergården vid kanalbassängen. Där köpte jag en gång en akustisk Ovation, som jag sedemera tog med mig till Mallis, där den sedemera försvann. Faktum är att hela Camden Lock var en centralort för mig, särskilt på sjuttiotalet. Jag hängde var och varenda helg på Dingwalls. Min blivande hustru sålde centralamerikanska kläder på marknaden. Stans bästa hamburgare fanns på Camden Food Co alldeles vid ingången, fast de har expanderat rejält och finns numera på alla tågstationerna. Rakt över gatan låg den suveräna bokhandeln Compendium. I nitton år bodde jag i en kåk i Chalk Farm fem minuter därifrån. Fast idag är jag inte ofta där, ska sägas. För mycket tatuerarbarer, för många “My sister went to London and all I got was this lousy t-shirt“, för mycket halvhjärtad steampunk, för mycket turister (och jag gillar turister!)





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004