Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Brittiskt allmänt’ Category


Och så Labour, då…

Friday, October 5th, 2018

Precis som Brexit hade sitt ursprung i de konservativas inre partistrider har Brexit under de senaste två åren för Labour handlat om att inte förlora vad de ser som sin traditionella väljarbas i mellersta och norra England. En berömd karta (som jag inte hittar just nu) visade ju att de starkaste Brexitregionerna under folkomröstningen 2016 nästan exakt stämde överens med de områden som upplevde den mest brutala avindustrialiseringen under Thatchers åttiotal. Därav den vacklande/velande inställningen partiet haft och har. Brexit handlar främst om två politiska partiers överlevnad, snarare än nationens dito.

Vad borde Labour gjort i stället? Det fanns väl två huvudsakliga vägar att gå. Antingen – som bl.a. Paul Mason förordat – en kampanj grundad på Remain and Reform via ett avtal à la Norge+. Eller också ett fullbestyckat s.k. Lexit ungefär som Larry Elliott beskrev det i Observer för inte så länge sedan, ett argument han baserade på två nyliga böcker av Costas Lapavitsas och Philip Wyman. Det vill säga, dra konsekvensen av gammal-Labours hävdvunna skepsis mot EEC/EU, personifierad i Jeremy Corbyn, och sikta på ett frihandelsvatal som frigör UK från de nyliberala trossatserna som EU sedan Lissabonavtalet vilat på.

Nu har Labour i stället hamnat, liksom, ingenstans. Det är i stort sett bara en organisation som väntar på ett nyval, som förmodligen inte kommer och som de i sin tur kan vara långt ifrån säkra på att vinna, i alla fall enligt opinionssiffrorna. Vilket håll man än vänder sig åt så är det en strategisk blunder av format.





Inte Brexit, riktigt, men ändå…

Thursday, October 4th, 2018

Det finns naturligtvis inte särskilt mycket att skriva om Brexit förrän om ett par veckor, kanske, när slutmanglingarna ska ha blivit färdiga. Partikongresserna säger lite eller inget. Mitt heta tips är att eftersom Chequersdealen, som den nu ser ut, är oacceptabel för EU så kommer man att hitta en fördröjning som gör helvetet än mer långvarigt än det borde blivit, alltså att man riggar upp en temporär tullunion för hela UK som inte skapar några gränser på Irland, säg fram till 2020. Under tiden avsätts May, eller också nyval, men så börjar då spelet om igen. Mitt hetaste dystopiska tips är att de allt omöjligare förhandlingarna UK-EU sammanfaller med en tilltagande kris inom EU – högerpopulism, Grekland, Ungern, Ryssland – som får allt att krascha kring 2022-23. Då invaderas vi av Norra Makedonien, god help you.

För ögonblicket, däremot, kan i alla fall inte jag annat än sitta stirrande och haktappad inför det konservativa partiets dödskamp. Jag tror uppriktigt, och är inte ensam om det, att Tories kommer att dö ut som politiskt parti inom de kommande åren, ungefär som liberalerna gjorde i början på 1900-talet, fast med vitt skilda förtecken. “Dö ut” bokstavligen: de enda “ungdomar” som syntes på deras partikongress var tre högstadieelever som visste allt om blemmor men inget om kondomer. Partiet får avsevärt mer i bidrag från döda medlemmar än levande, jag lovar. Det är ett parti (Conservative and Unionist Party) som gjort det inte bara tänkbart utan möjligt att Unionen kommer att upplösas, att Skottland får sin självständighet och att  – djupt andetag – Irland blir enat. Detta alltså ett parti som dominerat regeringsmakten sedan första världskriget. Vad kommer att ersätta dem? Jag tror jag vet.

I morgon: Labourpartiet





Inte en bra dag för Frankrike

Monday, October 1st, 2018

Först Arnault, sedan Aznavour. Varav den senare ju är den flerfaldigt mer intressanta människan. Jean-Kladd är bara en Tartuffe+Münchausen som i sin nuvarande figuration berättar mer om det samhälle han kunde frodas i än han gör om sig själv. För där finns ju inte särskilt mycket att hämta, amirite…?

Jag har däremot alltid varit en stor beundrare av Aznavour, och tycker som Bob Dylan att han var en av de främsta performers som någonsin stått på en scen. Och det där med “Frankrikes Sinatra” tycker jag bara är korkat. Sinatra var ett geni som aldrig skrev låtar. Aznavour var ett geni som skrev låtar, jag menar “Il faut savoir” och massor därutöver.

Brexit, herrejösses. Det kommer nånting. Endera dagen.





Den definitiva gränsen mellan nord och syd

Monday, September 17th, 2018

h/t @bigmonsterlove





Om ironi, etc

Tuesday, August 28th, 2018

Bara lite kort om det där med d’Ancona och Corbyn och ironin. Den förre citerar, och klargör, Christopher Hitchens:

“The struggle for a free intelligence has always been a struggle between the ironic and the literal mind.” Unlike rigid ideology and fundamentalism, irony – saying one thing while meaning another – helps us to recognise complexity, paradox, nuance and absurdity.

För det första tror jag Hitchens bara har delvis rätt, vilket markeras av det historiskt riskabla ordet “alltid”. Det måste finnas massor av exempel på motståndare till “den fria intelligensen” (vad nu det är?) som inte släpar på den rigida bokstavlighetens bojor, inte minst just inom religiös fundamentalism med sina oändliga exegetiska övningar.

För det andra tror jag Hitchens egentligen menar något annat. Han talar här som den Balliol Man han var, och i förlängningen om den “effortless superiority” dessa lär bära med sig ut i livet, och det i sin tur handlar följaktligen inte så mycket om substansen i vad man har att säga, utan den retoriska gestik med vilken man lägger fram det.

När man på YouTube tittar igenom alla de livliga ateismdebatter Hitchens deltog i åren innan han dog, så fattar man också snart att vad han ägnar sig är nästan aldrig ironi, utan sarkasm – “ironi med knytnävarna”, liksom – och han gjorde det dessutom väldigt skickligt. Jag tror alltså engelsmän alltid gör en fetisch av ironin, men oftast kommer att fetischisera något annat: sentimentaliteten.

“Ironi och sentimentalitet hör samman … de är beroende av varandra”, skrev Ernst Jünger (Sgraffiti, 1960). Vilket är ett ämne man ur engelskt perspektiv kan hålla på hur länge som helst med. (Se t.ex. min bok ‘Idiotikon’ (1985) sid 37ff)





Corbyn och antisemitismen + + +

Friday, August 24th, 2018

In i det längsta försökte jag ge Jeremy Corbyn the benefit of the doubt vad gäller antisemitismen. Han är inte världens mest välartikulerade människa, tänkte jag (med rätta). Man får kanske avväga vad han säger gentemot sammanhang som i sig kan få hans ord att misstolkas. Allting går att redigera till sin motsats, tänkte jag. Men med den nya videon från så sent som 2013, först offentliggjord i Jewish Chronicle igår och se/hörbar i dagens The G här, så finns det inte längre något tvivel. Corbyn är antisemit. Att han för det första kallar dem “sionister” är så pinsamt genomskinligt det kan bli. Att han sedan anklagar judarna för att inte vara intresserade av historien (!!!) och att inte förstå “engelsk ironi” “trots att de kanske bott här hela sina liv” är bara… flagrant, ogenerat, skamlöst. Och fasansfullt avslöjande som den klassiska antisemitiska trop det är: de må ha integrerat sig så mycket de vill i vårt samhälle, men vissa saker är för evigt främmande för dem.

Där passerade han gränsen, till slut. Om Labour har kvar Corbyn som partiledare vid kongressen senare i höst så kommer de inte att ha någon som helst trovärdighet kvar.

PS: Och The G:s Simon Hattenstone håller nästan med mig, men han vägrar fortfarande kalla Corbyn antisemit. Det gör inte jag.

PPS: Avslutningen på Corbyns uttalande är så avslöjande som något: “I am now more careful with how I might use the term ‘Zionist’ because a once self-identifying political term has been increasingly hijacked by antisemites as code for Jews.” Underförstått: “Men att jag själv skulle vara en av dom som hjälpte till att kapa denna politiska term i antisemitiskt syfte…? Nej, det vore väl att ta den ‘engelska ironin’ lite för långt…”

PPPS: Matthew d’Ancona i morgon är bra, men det finns problem med hans resonemang också, som jag ser det. Ska återkomma till detta.





This just in…

Friday, July 27th, 2018

ÅSKA! REGN! MER REGN!

Jag blev skyblöt. I AM ALIVE…!!!!





76/18

Thursday, July 26th, 2018

Det är förstås många som gör jämförelser med den långa, heta sommaren 1976, se t.ex. ett fint bildgalleri i The G här (inte så lite nostalgiskt: bilarna, kläderna…) Vi brukade sova på madrasser och tältsängar ute i trädgården på Priory Road.

Skillnaden den gången var att högtrycket höll sig i princip bara till de brittiska öarna och nordvästra Frankrike, inte hela jordklotet som det nu verkar. Visserligen har klimatförändringarna kommit till, men den triggande orsaken verkar ha varit precis som nu: att jetströmmen flyttat sig längre norrut än vanligt och att den saktat ner ganska drastiskt, vilket lär göra väderleken mer ihållande.

Och då som nu får man ändra sina vanor. Jag går alltid upp vid 7-snåret och jobbar igenom det jag har att göra fram till ungefär 12, medan skuggan ligger på min sida av huset och det är svalt nog. På eftermiddagen ligger jag bara och läser, det är inget annat som funkar.

I morgon ska vi dessutom få den hetaste dagen hittills, man räknar med 37 grader, men det historiska rekordet på 38.5 kan också ryka. Och hur och när ska det sluta? Sommaren 1976 var över i slutet av augusti med spektakulära åskväder som varade i flera dagar, följt av en bedrövligt regnruskig höst. Can’t wait.





Matpaketen, en påminnelse

Wednesday, July 25th, 2018

Det där med att skicka matpaket till mig från nästa vår är alltså – bara för att understryka – inget skämt. Nye Brexitministern Dominic Raab bekräftar att regeringen nu börjat hamstra mat inför (den alltför möjliga) möjligheten att det blir en no deal Brexit. Han talar om “adequate food supplies”, vilket utan tvekan låter som ransonering. Inte bara det, hälsoministern Matt Hancock uppger att sjukhusen nu också börjat lägga viktiga mediciner på lager.

Vi har alltså lämnat skämtet långt bakom oss. Och det är på sätt och vis bortom ideologier nu, det har börjat handla om överlevnad, om att motverka panikstämningar, om att Keep calm and carry on. Overkligt.

Hur som helst, undvik alltså färskvaror, men gärna charkprodukter som sagt, och pastapaket, burkar med tomater, soppa, vissa grönsaker. En påse dillchips är alltid välkommen också. Tack på förhand.





Brexit, slutkapitlet?

Monday, July 16th, 2018

Bortsett från – och det är inte alldeles lätt att bortse från – att Trump just klampat igenom Storbritannien med leriga stövlar, så ser det allt mörkare ut för May just nu. Hennes White Paper, ett försök till kompromiss som aldrig skulle fungerat, inte ens inom Torypartiet, långt mindre i förhandlingarna med EU, är nu i princip död och begraven. I kväll accepterade regeringen fyra amendments av Rees-Mogg-ligisterna bara för att bekräfta det. Om May överlever fram till summer recess den 24:e är frågan nu. Många är tveksamma, bland andra BBC:s duktiga political editor Laura Kuenssberg nu i kväll. Och vem kommer i hennes ställe? Under tiden rullar Labour under Corbyn tummarna, och det är oförlåtligt, enligt min mening. What a shitshow…





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004