Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Brittiskt allmänt’ Category


Trösten 2

Tuesday, August 13th, 2019

Vad jag menar är helt enkelt att det offentliga i allt högre grad börjar inverka på det privata, för mig som för många andra. För att metaforisera: klimatkrisen har börjat påverka vädret, och man tar till det paraply eller parasol man har till hands, mot regnet eller solen. “Reträtten in i det privata” är ett tema som återkommer i nästan all högspänd, för att inte säga kolerisk, politisk verklighet som den här, det är en del av schemat (och litteraturen!), det är en del av hur man lever och uttrycker sig. Det är därför man finner sådan tröst i att försvinna in i ett inspelningsbås, sätta på sig hörlurarna och bara höra sina egna andetag i dem. En stund i alla fall, för så mycket långvarigare än ett par andetag blir heller inte den trösten.

Daniel Cohens långläsning i dagens The G om radikaliseringen av the remainists har blivit omdebatterad i sociala medier. Vad jag själv tycker han inte lägger tillräckligt vikt vid är det oåterkalleliga i den process vi nu är så långt inne i. Det finns, som jag skrivit förut, ingen återvändo efter allt det här. Och det i ett land där den konservativa (nostalgiska/sentimentala) reflexen är ett muscle memory, alltså långt mer än en vana eller en ovana. Att återvända till det som en gång var är – eller snarare var – vad England gör för att tjäna sitt uppehälle, det var dess profession. Denna semestermånad, med regnskurar och solsken om vartannat, är bara stiltjen före stormen som slutgiltigt river ner alla sådana antaganden.

Jag låter andra kalla det som pågår “en engelsk nationalistisk revolution”. Det är mer än möjligt det kan definieras som just revolution. Gör bara tankeexperimentet att det varit en Labourregering som fått pundet att rasa till nära nog paritet med dollarn (något som alltid varit ett slags Rubicon för nationens slutliga degradering), som hotat upphäva parlamentet för att få igenom sina politiska mål, som betraktar Unionens upplösning (Irlands enande!) med en utstuderad likgiltighet som ofta påminner om skadeglädje. Tänk er sedan rubrikerna i die Völkische Presse. “Militären måste ingripa och återställa ordningen, ta nationen tillbaka till det som en gång var”. Så illa ställt är det. Fast tvärtom, så att säga.

Den 23 juni 2016, dagen folkomröstningen hölls, fyllde jag sextiofem, en siffra man fortfarande (nätt och jämnt) associerar med början på pensionsåldern för män. Så det blev oundvikligt att jag också tänkte på det som ett slags “baklänges 18”, att jag på samma gång klev in i och ut ur vuxenskapet, början och slutet på ett någorlunda respektabelt och produktivt liv. Följande morgon, när jag blinkade mig in i denna nya dager, hade dessa två samtidiga åldrar en gång för alla etablerat sig i mig: en blandning av artonåringens farhågor om en obestämd framtid och pensionärens djupa konsternation över att mycket av vad man lärt sig ta för givet bara blåst bort över en natt.

Som jag också skrivit förut, det ligger helt uppenbart ett grundläggande vemod i det förhållningssättet. En slags linke Melancholie, enligt Walter Benjamin. Det är förstås inte något särskilt produktivt, långt mindre progressivt, sätt att förhålla sig till “den konkreta verkligheten”, som det brukade heta när det begav sig. Men det är också en känsla lika svår att komma ifrån som vädret. Så får det kanske förbli tills vi gjort något åt klimatet.





Cummings and goings

Saturday, August 10th, 2019

Ni trodde kanske jag skämtade när jag förutspådde häromveckan att det blir nyval 1 november, dagen efter vi kraschat ut ur EU. I kid you not. Det ser faktiskt mer och mer sannolikt ut. (Fast 1 november är en fredag, och val hålls alltid på torsdagar här). Hur som helst, satsa gärna en florin på det datumet.

Sådant planerat kaos brukar man sedan ett par veckor tillbaka spåra till Boris Johnsons senior adviser Dominic Cummings, den “kontroversielle” f.d. ledaren för Vote Leave-kampanjen. Han är en man som slöpressen brukar “geniförklara”, fast jag har alltid tyckt att om man behöver förklara ett geni så kanske det inte är så genialiskt, trots allt.

Cummings är en sån där figur jag brukar tänka på som “gymnasiegenier”, en 17-18-åring som förläst sig på, säg, Heidegger och finner en tilltalande brutal logik i vissa grenar av den högre matematiken, som i sin tur stämmer in på en intellektuell nihilism de brukar finna användbar eftersom den cuts through the crap, dvs den skänker en billig genväg förbi behovet av att tänka och resonera fullt ut.

Att Cummings dessutom ser ut som Uncle Duke i Doonesbury, som ju i sin tur är en pastisch på Hunter Thompson, gör sannerligen inte saken bättre.

Eller med andra ord, ingen – inkluderat regeringen – vet vad som kommer att hända under september-oktober. Det är i sådana dimmor småkryp kan framstå som gestalter.

PS: La just till en bättre, Uncle Duke-igare bild på Cummings i länken “ser ut” ovan.





Det som komma skall…

Friday, August 2nd, 2019
Sky News har kommit över ett internt Whitehalldokument om tiden alldeles efter No Deal. Upprättat före BJ blev PM.




Locktoner

Wednesday, July 31st, 2019

Senaste dagarna har jag haft en underlig konversation med svenska myndigheter, Skatteverket närmare bestämt. Det började med att jag fick ett brev (genom brevlådan, gjort av papper) från dem, ett “föreläggande” om att deklarera mina inkomster för år 2018. -“You what?!” tänkte jag. Jag har inte deklarerat inkomster i Sverige på över fyrtio år.

Det visade sig ha att göra med SINK. När jag fick ett brev från dem i januari om detta (brevlåda, papper) visade det sig främst ha att göra med pensionsinkomster. Jag har sedan 2016 en pytteliten och därför ej beskattningsbar svensk statspension. Så jag lade brevet till handlingarna.

Den enda andra inkomsten jag haft från Sverige under 2018 var ett s.k. garantihonorar för Londonboken. Men enligt dubbelbeskattningsavtalet ska man betala skatt för sådana arvoden i landet där arbetet utförts, så det har jag redan inkluderat, och betalat skatt på, i mina brittiska räkenskaper för 2018-19.

Jag ska nu få ett slutligt beslut per brev (brevlåda, papper) som förmodligen kommer att säga att jag inte behöver deklarara nånting alls.

Men det hela utspelade sig alltså i denna underliga tid vi lever igenom, just medan den dramatiska bakgrundsmusiken till Brexit börjar nå sitt öronbedövande, brain-crashing crescendo. Det var som om det officiella Sverige påminde mig om att, “Du kan ju alltid komma hem igen. Deklarera. Gå med i en förening. Fira midsommar. Var som folk”.

Vilket understryktes av att mailkonversationerna med Skatteverket är så “officiellt intima”, om man får kalla det så. Man får epost från tjänstemän (eller snarare -kvinnor) som aldrig uppger sina efternamn, det är “Olga” och “Camilla” och “Julia”. Som om vi, “Ja vi träffades ju hemma hos Lasse Svantesson den där julhelgen, du kommer väl ihåg? Du blev så full”.

Kom hem! Här är allt jättebra! Här är allt jättevanligt: inga blonda kalufser på statsministern, inga mat- och medicinbrister för överskådlig, inget flim-flam om andra världskriget. Och så har vi Allsång på Skansen!

Det börjar kännas mer och mer, vågar jag säga “hemma”…?





Brexitlitteratur

Sunday, July 28th, 2019

Det går som bekant inte att kommentera på DN om man bor i utlandet, så jag lägger in den här i stället. Agnes Lidbeck skriver idag en fin text om en resa genom den engelska litteraturens landskap och människor och klädskåp. Men hon undrar hur en ‘Brexitlitteratur’ kommer att se ut. Jag kommenterade, förgäves, så här:

“En ‘Brexitlitteratur’ finns faktiskt redan. Jonathan Coes ‘Middle England’ (2018) och John Lanchesters ‘The Wall’ (2019) är två nyliga exempel som båda klassificerades som Brexitromaner av en praktiskt taget enig recensentkår. Kritikern Joe Kennedy skrev dessutom 2017 en intressant analys, ur vänsterperspektiv, av det då gryende fenomenet, här: https://newsocialist.org.uk/the-brexit-novel/

Så nu vet ni det.





Generellt sett…

Saturday, July 27th, 2019

Spoiler alert: Den här texten innehåller generaliseringar, en del ganska grava, men jag ska försöka flagga upp dem när de kommer.

Förr i världen brukade finnas en kritik från den kontinentala vänstern mot den brittiska fackföreningsrörelsen som gick ut på att den var alldeles för “ekonomistisk” i sin strategi. Det som alltid stod först i rummet för dem var lönehöjningar, följt på ett visst avstånd av arbetsmiljöfrågor. Men det var i princip pengar som gällde. Innebörden av den kritiken blev förstås att man i det stora hela tyckte britterna gav avkall på bredare politiska målsättningar och strategier.

Det har ibland sagts att något sådant som LKAB-strejken 1969-70 aldrig skulle kunnat utspela sig i Storbritannien, därför att den inte i första hand handlade om löner utan om arbetsvillkor i vidaste mening: de strejkande ville bli “behandlade som människor”, ett av de mest politiska krav man kan ställa.

Man kan i vissa fall se en fortsättning på den här oviljan att ägna sig åt “politik”, snarare än pengar: fackföreningarna här över har varit notoriskt dåliga på att organisera de som arbetar inom the gig economy, med underbetalda löner under nolltimmeskontrakt (särskilt städare). Det kan ha att göra med att man då behöver göra ett specifikt politiskt ställningstagande, nämligen att försvara de rättigheter som hör till de som till övervägande grad utför jobben, dvs invandrare. Och där har det brittiska facket alltid haft svårigheter.

Så övergår vi då till Boris Johnson och hans hittills virvelvindiga valkampanj (trots att han nekar planer på nyval). Hans strategi är uppenbar: att fram till slutet på oktober leda uppmärksamheten bort från no-deal Brexit och i stället mata Leave-valkretsarna i norr med en massa (wait for it…) pengar: HS2 med en ny tågförbindelse mellan Manchester och Leeds; £3.6bn i understöd till små och stora städer under George Osbornes gamla paraply “Northern Powerhouse”; 20,000 fler poliser på gator och torg; socialvården återupprustad, osv.

Delvis har det att göra med att ta vinden ur seglen för Labour, som förespråkat just sådant här. Och det är ganska smart, för Labour under Corbyn har inte den politiska (se ovan) kompetensen att dra upp botemedlet mot de dramatiska nerskärningarna sedan 2010 till en mer visionär, hoppfull och välplanerad nivå än att bara presentera det som en serie framtida vallöften, pledges, vaga, ospecifierade.

Men Johnsons strategi kan också funka, i alla fall kortsiktigt, med många av de engelska (snarare än brittiska) väljarna. Jo, undersökningarna visar alltid att det är nerskärningarna som mest bekymrar folk när de blir tillfrågade: polis, skolor, vården. Men verkligheten visar också att det handlar, inte bara om pengar till det allmänna utan också om pengar till det privata: huspriser framför allt (för historisk bakgrund, se Londonboken s86ff).

Här är då min generalgeneralisering. Den engelska (inte brittiska) väljarkåren är i slående grad ekonomistisk, fokuserad på home and castle, kalla det en saldo-borgerlighet. I motsats då till vad jag inbillar mig är väljarkårer i det övriga Europa som visserligen resonerar ur samma defensiva, ekonomistiska synpunkt, självklart, men dessutom ofta tar andra, större politiska faktorer med i spelet: framför allt en slags övergripande tanke på “nationens bästa”, för att nu uttrycka det med scare quotes. Och det finns, som bekant, inte någon engelsk nation.

Jag kan som sagt bara inbillat mig den här distinktionen mellan britter och det övriga Europa. Men jag förutspår också följande. Johnson kommer knappast att nämna Brexit under de kommande månaderna, bara fokus på hans jättelika ekonomiska insatser på hemmafronten. När så dagen kommer den 31 oktober annonserar regeringen en jättelik Hallowe’enfest över hela landet, gratis alkohol, fish & chips åt alla, den där rödhårige killen med glasögonen spelar musik hela natten, gör hela England till Magalluf, bakfylla fakbylla…

Och nästa dag, 1 november, är det nyval.





Gränspassage

Friday, July 26th, 2019

Nu ett par dagar senare börjar det gå upp för en del vad som hänt. Ta bara pressen. The Sun, Telegraph och Daily Mail liknar allt mer partipressen under Mao: de jublande massorna som tågar mot en paradisisk framtid med Boris Johnsons ansikte den sol som välvilligt skiner över dem, och som får alla oss andra att svettas hinkvis. Skribenter i The Guardian och Independent påpekar allt mer regelbundet nu att det här faktiskt utgör en högerkupp, läs t.ex. den annars så “sansade” Martin Kettle idag. Praktiskt taget varenda en av de nya (eller nygamla) regeringsmedlemmarna är talanglösa, brexitextremistiska headbangers från ett politiskt substratum som tack vare politisk indolens och absurdism nu kommit till makten. Gudarna ska veta att vi passerat många gränser sedan juni 2016, men den här är nästan den mest enastående av alla. Och kanske den mest skrämmande eftersom No Deal blir allt mer sannolik med varje uttalande, varje dementi, varje avslag som nu kommer från EU.

Det finns, som det heter, anledning att återkomma till detta.





Puh…

Wednesday, July 24th, 2019

Jag har för tillfället inget särskilt klipskt att säga om den politiska situationen. Det är för varmt, 35 grader just nu. Jag går och köper vad mat och dryck jag behöver, tar mig en svalkande öl på Clyde och slöpratar med Barry, mumsar på några pretzels, sneglar på nyheterna då och då. Men andra har förstås desto mer att säga. Metaforerna står som, ähm, spön i backen. Aditya Chakrabortty i The G i morse är som alltid spot-on. James Meek om “Faragism”, och särskilt Jacob Rees-Mogg, i dagsfärska LRB är högintressant (gratis här). Resten hittar ni nog själva, googla bara “Boris shitshow”… Men om ni envisas med att se på BJ:s tal utanför No 10, fråga er då varför hans shoppinglista kan vara så jävla lång när de suttit vid makten i nio år. Where’ve’ya been, dude?





More fool me

Tuesday, July 23rd, 2019

En gång för inte så länge sedan såg jag det som mer sannolikt att världen skulle förvandlas till vaniljglass och lakrits. Att vulkanerna började spy jordgubbssylt. Att all vapenammunition i fortsättningen bara skulle bestå av pistachnötter. Att Olle Hedberg skulle återuppstå från de döda och dansa nakendans inför Karl Ove Knausgård en torsdagkväll i Vedbaek. Att månen skulle gå upp i öster och stanna där medan solen tar semester i Askim och aktar sig för att bli solbränd. Att Himalaya en vacker dag vänds upp och ned på och blir ett nytt asiatiskt innanhav fullt av makrill (fast på burk). Att Joe Hill överlevde arkebuseringen och fortsatte leva ett hemligt transliv som Greta Garbo (titta på likheterna!). Att vetenskapen skulle visa att två plus två inte är fyra utan 4.01 samt att två-och-en-halv plus två-och-en-halv är och förblir två-och-en-halv, hur man än räknar. Att alla filmer från och med Ingmar Bergman är mycket bättre baklänges, särskilt japanska filmer. Att Gud finns och att hon heter Hendrix i efternamn. Att det damm som samlar sig på överkanten av brevlådan i min ytterdörr egentligen är uttorkade svettdroppar från den första antika Olympiaden, 776 år f.Kr. Att ingenting kunde bli någonting, bara man stirrade på det tillräckligt länge. Att vaniljglassen och lakritsen, som allting består av, är utomjordingarnas sätt att tala om för oss att det går att leva tillsammans som godis…

…än att Alexander Boris de Pfeffel Johnson skulle kunna bli Storbritanniens premiärminister.





PS till ‘Ingen återvändo’

Thursday, July 18th, 2019

Jag såg naturligtvis en lite vemodig ton i den posten, som var avsiktligt oavsiktlig. En blogg är trots allt en dagbok, inte mer. Snabbt skriven. Det blir som det blir. Och den tonen påminde lite grand om vad Walter Benjamin kallade left-wing melancholy (vet inte hur han benämnde det på tyska) och det är ett komplicerat begrepp. Generellt har det att göra med att vänstern sägs ha en nostalgi för en bättre gårdag; mer specifikt att vänstern efter c:a 1990 blivit hemlös, renons på fasta hållpunkter, inget Sovjet eller Kina att definiera sig mot. Det finns inget hopp längre, bara strategi. Kanske ‘Ingen återvändo’ blev, just ur vänsterperspektiv, ett slags borgerlig melankoli i stället, en nostalgi för ett system som upprätthöll de etablerade ramar för politik och progressivitet som var möjliga inom dem, där t.ex. klassisk socialdemokrati kunde fungera (som den ju eftertryckligen inte längre gör). Vänstern (och jag menar inte bara Labour) står kort sagt handfallen inför ett Toryparti som håller på att bli ett rabiat Brexitparti, ungefär som Demokratiska partiet har svårt att hävda sig mot ett Republikanskt parti som blir mer white nationalist med varje dag som går. Framtiden ser just nu inte ut att tillhöra vänstern, i alla fall inte i den anglosaxiska världen. Jag hoppas mer på Portugal.



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004