Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Brittiskt allmänt’ Category


This just in…

Friday, July 27th, 2018

ÅSKA! REGN! MER REGN!

Jag blev skyblöt. I AM ALIVE…!!!!





76/18

Thursday, July 26th, 2018

Det är förstås många som gör jämförelser med den långa, heta sommaren 1976, se t.ex. ett fint bildgalleri i The G här (inte så lite nostalgiskt: bilarna, kläderna…) Vi brukade sova på madrasser och tältsängar ute i trädgården på Priory Road.

Skillnaden den gången var att högtrycket höll sig i princip bara till de brittiska öarna och nordvästra Frankrike, inte hela jordklotet som det nu verkar. Visserligen har klimatförändringarna kommit till, men den triggande orsaken verkar ha varit precis som nu: att jetströmmen flyttat sig längre norrut än vanligt och att den saktat ner ganska drastiskt, vilket lär göra väderleken mer ihållande.

Och då som nu får man ändra sina vanor. Jag går alltid upp vid 7-snåret och jobbar igenom det jag har att göra fram till ungefär 12, medan skuggan ligger på min sida av huset och det är svalt nog. På eftermiddagen ligger jag bara och läser, det är inget annat som funkar.

I morgon ska vi dessutom få den hetaste dagen hittills, man räknar med 37 grader, men det historiska rekordet på 38.5 kan också ryka. Och hur och när ska det sluta? Sommaren 1976 var över i slutet av augusti med spektakulära åskväder som varade i flera dagar, följt av en bedrövligt regnruskig höst. Can’t wait.





Matpaketen, en påminnelse

Wednesday, July 25th, 2018

Det där med att skicka matpaket till mig från nästa vår är alltså – bara för att understryka – inget skämt. Nye Brexitministern Dominic Raab bekräftar att regeringen nu börjat hamstra mat inför (den alltför möjliga) möjligheten att det blir en no deal Brexit. Han talar om “adequate food supplies”, vilket utan tvekan låter som ransonering. Inte bara det, hälsoministern Matt Hancock uppger att sjukhusen nu också börjat lägga viktiga mediciner på lager.

Vi har alltså lämnat skämtet långt bakom oss. Och det är på sätt och vis bortom ideologier nu, det har börjat handla om överlevnad, om att motverka panikstämningar, om att Keep calm and carry on. Overkligt.

Hur som helst, undvik alltså färskvaror, men gärna charkprodukter som sagt, och pastapaket, burkar med tomater, soppa, vissa grönsaker. En påse dillchips är alltid välkommen också. Tack på förhand.





Brexit, slutkapitlet?

Monday, July 16th, 2018

Bortsett från – och det är inte alldeles lätt att bortse från – att Trump just klampat igenom Storbritannien med leriga stövlar, så ser det allt mörkare ut för May just nu. Hennes White Paper, ett försök till kompromiss som aldrig skulle fungerat, inte ens inom Torypartiet, långt mindre i förhandlingarna med EU, är nu i princip död och begraven. I kväll accepterade regeringen fyra amendments av Rees-Mogg-ligisterna bara för att bekräfta det. Om May överlever fram till summer recess den 24:e är frågan nu. Många är tveksamma, bland andra BBC:s duktiga political editor Laura Kuenssberg nu i kväll. Och vem kommer i hennes ställe? Under tiden rullar Labour under Corbyn tummarna, och det är oförlåtligt, enligt min mening. What a shitshow…





Pickled eggs: The Verdict

Friday, June 22nd, 2018

Utslaget blir mindre än entusiastiskt. Det kan i och för sig bero på att jag fick tag på ett par som inte picklats särskilt väl, så jag kommer nog att pröva igen, kanske t.o.m. testar med ett eget inlägg (inlaga? inlag?). För jag är principiellt med på tanken att ha något skarpt ihop med hårdkokta ägg, i en sallad till exempel. Jag kör ibland en klick harissa på dem, det funkar utmärkt.

Betyg: 4/10.

Nästa post handlar om den tyska stålindustrin 1946-1967, några produktionstekniska aspekter.





“I don’t like it because I never had it”

Thursday, June 21st, 2018

Den gamla Guinnessannonsen ovan kommer väl till pass för mig när det gäller vissa matvaror. Under alla år som gått häröver har jag hur enkelt som helst kunnat motstå frestelsen att pröva på pickled eggs, som man alltid ser i stora glasburkar på fish & chipsbutikernas diskar. Själva tanken på det hela var nog för att gladeligen avstå, thank you very much.

Men. Jag gillar ju ägg, särskilt hårdkokta. Det är en barndomsgrej för mig, tror jag. Och vännen Pete har länge försökt övertala mig (“helst med svartpeppar på”) så igår kväll köpte jag med mig ett par stycken på hemväg från Lord Clyde. Idag prövade jag på det första. Messade just detta till Pete: “Not (yet) convinced about pickled eggs. Had 1 of 2. There’s a lot of pickle but not a lot of egg, tastewise… We’ll see”

Stark i sin övertygelse messade Pete tillbaka: “It’s a slow burn. Stick with it”. OK, jag prövar ägg nr 2 i morgon. Avgörandets dag. Rapport följer.





Tomma tunnor, osv…

Tuesday, June 19th, 2018

Jag åkte alltså ner och tittade på Christos ‘The London Mastaba’ på The Serpentine. Sju och ett halvt tusen oljefat i form av en uråldrig mesopotamisk gravbyggnad. Jag trodde jag skulle få intrycket, liksom, “gloriöst koko-banana, men ändå bara koko-banana”. Det blev faktiskt inte ens det. Den är för det första rätt mycket mindre än jag hade trott. Sedan blev “So what?”-feelingen allt starkare ju mer jag tittade på den. Jag tyckte det var oerhört spännande när han paketerade in Reichstag i Berlin: frågorna och replikerna och bilderna hopade sig. Men här? Tystnad. Alldeles bakom ryggen på mig här ligger ju också ‘Diana Memorial Fountain’, en slags rännsten med ambitioner. Men jag ska inte göra några jämförelser mellan de två.

För övrigt var det här nog första gången på 25-30 år jag satt foten i Hyde Park. Jag har kört bil genom den många gånger, men inte gått omkring där sedan någon utomhuskonsert med jag-minns-inte-vem-det-var, fast måste ha varit tidigt åttiotal.





Tre saker

Wednesday, June 13th, 2018

* Av anledningar jag inte behöver gå in på just nu söker jag i Libris och annorstädes efter svenska skönlitterära böcker som blev översatta till ryska och utgivna i Sovjet, särskilt under tidsperioden 1917 till, säg, efter kriget. En av dem var Frank Hellers roman (utgiven där 1926) Den tusen och andra natten, som översattes av ingen mindre än Osip Mandelstam. Kunde Mandelstam svenska…?!? Nån som vet?

* En av Flann O’Briens korrespondenter (se föregående post) var svensken Gunnar Rugheimer, som då arbetade på Raidió Teilifís Éireann i Dublin. Jag hörde först talas om Rugheimer när jag gjorde några radioprogram på BBC R3 i början av 90-talet, och förstod att han var en imponerande figur. Men varför finns det knappast något alls skrivet om honom i Sverige, inte ens en Wikipediaartikel? Vilket liv! Hjältemodigt arbete med flyktingar under kriget, en oerhört framstående figur inom anglosaxiska medier, särskilt tv. Läs runan i Telegraph från 2003 så får ni se.

* Det har varit två dagars pandemonium i parlamentet kring debatterna och omröstningarna om överhusets många amendments till Brexitlagstiftningen. Idag marscherade alla SNP-ledamöterna ut ur underhuset i protest mot att knappt någon tid blev över att debattera och rösta om devolutionsaspekterna. Det verkar mer och mer luta mot en mjuk Brexit, någon slags Norgevariant, och extrem-brexitörerna kommer till slut att få den dolkstötslegend de alltid trängtat efter.





My cup runneth over…

Friday, June 8th, 2018

Thomas Nydahl skriver en mycket fin recension av Londonboken på sin blogg ‘Nydahls kustvandringar’. Thomas tar bl.a. upp det där med undertitelns “en berättelse…” och påpekar att det så klart handlar om en mängd olika berättelser inordnade under den singularitet som är mitt eget perspektiv.

Faktum är att när jag funderade på olika titlar slog det mig att man kunde kalla den “OM LONDON (inte existerade skulle det vara jävligt svårt att uppfinna den)”… Men den ratades på ett tidigt stadium. Undrar varför.

Men det där med perspektivet är värt att dröja vid. En ämnesindelad bok som den här avspeglar naturligtvis sådant som alltid intresserat mig vad gäller London, där jag hållit mig informerad under åren, där jag visste på ett ungefär vad jag ville ta upp, var källorna fanns och vem jag eventuellt ville prata med.

För man skulle ju kunna resonera, som en del också gjorde medan jag höll på, att en bok om London uppbyggd på det här viset skulle fått plats för andra ämneskapitel också. Klädmodet, till exempel, som särskilt sedan 60-talet varit en mycket londonsk företeelse, med dynamiken mellan street fashion och haut couture som gällt sedan dess.

Men mode är alltså inte något som intresserar mig i särskilt hög grad. Skulle jag gett mig på det skulle det nog blivit lite, vaskamansäja, krystat… det skulle känts framforskat, skoluppsatsigt, snarare än en ledighet och nära-till-hands-känsla i förhållande till materialet som jag försökte få fram. Modet får alltså någon annan berätta om.





Stringfellows

Thursday, June 7th, 2018

Peter Stringfellow har gått och dött, 77 år gammal. Han representerade alltid det London som var billigt och pråligt och tacky… Och är: nattklubben som bär hans namn finns ju fortfarande kvar på Upper St Martin’s Lane, med topless-servitriser och äckligdyra “cocktails” och svettiga fastighetsmäklare. Poll Tax-kravallerna 1990 började på Trafalgar Square men spred sig snabbt in i Covent Garden. Puben på hörnet till Long Acre lämnade dom ifred, men Stringfellow’s slogs i spillror. Ingen blev särskilt förvånad.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004