She couldn’t hold the nation together, indeed she drove it apart, and that is because she didn’t really believe in the nation except as a sentimental or martial entity. That’s the strangest legacy of all about Maggie: if you listen to those who loved her and thought she was manifestly right, you find, after a while, that you are with people who don’t know their own country and don’t like it either. They think they like it because they don’t like Europe, but in fact, they abjure both. They like their own lives, of course, and their own kind, but they imagine the rest of Britain is mainly an unspeakable place of aliens and scroungers. This feeling borrows heavily from Thatcher and her notion that there is no such thing as society. We heard it recently from George Osborne, the chancellor of the exchequer, when he spoke about people who are dependent on housing benefits, and you can find the same stuff every day in those apocalyptic screeds against the poor that adorn the Daily Mail.

…en nation av skyltfönsterdesignare är de sannerligen inte… Det här är Cooke’s pie & mash shop på Broadway Market: fem maltvinägerflaskor, fyra gamla fotografier (ett har vält), två burkar Coca-cola och två 7Up, allt placerat uppepå pappersservietter av outgrundlig ålder.

Det är ett fönster jag gärna återvänder till då och då. Märkligt är nämligen att det inte är ironiskt menat, trots att det ligger mitt i det ironiskas högkvarter, a.k.a. Hipster Heaven, London E8.

Cooke’s skyltfönster är alltså bara dåligt, inte bra-dåligt. Varje gång jag ser det känner jag mig därför lite förtröstansfull och optimistisk, som om något abstrakt plötsligt tagit skepnad och kan vidröras. Det slutgiltiga beviset.

Vemodig, inte för Margaret Thatchers skull, utan mer för hennes Dasein, hennes there-ness. För att hon så kom att dominera de år jag levt här, och att det inte nödvändigtvis behövde blivit så. (En cyniker skrev häromdagen att om det argentiska stridsflyget varit skickligare och sänkt HMS Invincible skulle vi aldrig hört talas om thatcherismen…) Det vore så klart fel att kalla Thatcheråren en parentes, men trots allt det hon åstadkom (gott eller ont, det kan man diskutera) så känns de ändå förfärligt öde, ett politiskt kalhygge. A waste.

Min andra tanke är att när man tittar på upplägget i tidningen… sheeesh, ja, man begriper verkligen varför drottningen under veckan lät förstå att hon kände sig “olustig” inför det iögonenfallande stora militära inslaget i begravningen – i sitt omfång liknande Churchills begravning 1965 – för en politisk figur som var så till den milda grad divisive.

Formellt blir det alltså inte en statsbegravning: en sådan måste beslutas av ett enigt parlament och bekostas med skattemedel. Det är i stället en “ceremoniell” begravning, en tradition som uppfanns för Diana, och som sedan också förärades drottningsmodern. Men det är, som det heter, a distinction without a difference. Allt som fattas är i princip de bakvända stövlarna i stigbyglarna.

10:12 GMT I blommorna på kistan sitter ett kort från barnen, Carol och Mark: “Our beloved mother – always in our hearts” vilket Dimbleby läste fel som “…always in our minds”, en avsevärt nojigare version…

10:45 GMT Av en ren händelse råkar det sig så att precis i det ögonblick katafalken lavetten (sorry) passerar Chancery Lane, där ryggvändarprotesten håller till, anländer drottningen till St Pauls, vilket man naturligtvis måste visa i stället… Ha, listigt! Man hör några enstaka burop längs vägen, men applåderna överväger ändå.

11:40 GMT “The end is where we start from” ur Eliots Little Gidding fick avsluta biskopen av Londons homilia. Det ska till en kyrkans man att göra Eliots dikt trösterik och uppbyggelig…

12:22 GMT Eftersom jag inte är inbjuden till någon av mottagningarna så ska jag sätta punkt här. Jag har inget mer att rapportera i detta ämne. Och så måste jag till banken och en del andra ärenden. Life goes on.

Men Hattons karriär har kanske just därför en djupt inristad thatcheristisk karaktär, byggd på inte mycket mer än blankpolerat självförtroende och outtröttlig svada. Från brandman och trotskyistisk agitator i Militant Tendency, tillika andreordförande i Liverpool City Council – till “mediapersonlighet”, modell, fastighetsmäklare på Cypern (krasch!) och idag, av allt att döma, after-dinner speaker.

Faktum är, jag är villig att satsa en nystruken tjuga på att Derek Hatton redan stipulerat att man ska spela thatcherismens nationalsång ‘My Way’ på hans begravning.

PS: Youtubeklippet är av bedrövlig kvalitet, tyvärr, men kolla Scargills min… Det här är alltså hösten efter det stora nederlaget den våren.

Vad gäller Arthur Scargill, idag 72 år gammal, så blir svaret på den frågan “Shakespeare Tower, Barbican, London EC1″. Ända sedan 1982 har det borttynande NUM (till början i hemlighet) betalat för Scargills lyxlägenhet i centrala staden, liksom hans hem i Barnsley och hans revisorsomkostnader.

För ett par år sedan började nuvarande NUM-ordföranden, Chris Kitchen, undra varför kassan ständigt var så tom. Det visade sig, trots tidigare blånekanden, att pengarna gick till att hålla Arthur Scargill kvar i sådana materiella omständigheter som han kommit att vänja sig vid, som det så vackert heter.

Det blev till rättssak i fjol, som Scargill till slut förlorade strax före jul (The G:s sammanfattning här; en plågad men underhållande artikel i kommunistpartiets tidning här). Scargill ser det hela som – you guessed it – en sammansvärjning av dunkla anti-Scargillkrafter.

Jag funderade (i hela två sekunder) på om jag skulle gå på begravingen på onsdag och sälla mig till dem som tänker vända ryggen åt kortegen när den rullar förbi.

Men nej. Jag får väl vända ryggen åt teven i stället. Enough is enough. Det känns inte rätt att ödsla mer energi på det här, i alla fall inte för mig personligen. Och det är väl ett slags bakvänt tribut till Thatchers nuvarande plats i historien att jag ens registrerar detta, så att säga, “personligen”.

Richard M, en f.d. kavalleriofficer i sextioårsåldern som jag har känt i många år, uttryckte i morse åsikten att historien kommer att vara mycket mer överens om Margaret Thatchers allmänna förträfflighet än vad som är fallet med dagens splittrade opinion. Den svala, analytiska blicken från framtiden kommer att se henne som en slags konservativ antites till Clement Attlee och det stora reformistiska arbete som Labour under hans ledning genomförde efter kriget.

Jag hade inte tid att argumentera just då, men – det tror inte jag alls. Jag tror historien mer kommer att se henne som ett slags excentriskt overspill snarare än den vattendelare hennes försvarare vill framställa henne som. Jag tror hon till slut kommer att betraktas som ett intressant undantag till regeln: en innehållsrik men ändå fotnot till den efterkrigskapitalism (fossilbränsle, dollardominans, sekretesskult) vars ände vi nu börjar kunna skönja.

PS: Tre läsare har nu frågat vad jag menade i Thatchertexten med att Arthur Scargill “gick i fällan” under kolgruvestrejken 1984-85. En grundläggande förklaring finns i posten Kolgruvestrejken 25 från 2009. Ett intressant efterspel finns att läsa i Gorbatcher och de deliciösa ironierna från ett drygt år senare.

(Ni kommer ihåg Nationalteatersketchen: “Banånen? Lever han än…?!”)