Det är här den deliciösa ironin kommer in. När Thatcher meddelade Gorbatjov, genom ambassadören Popov, att man inte såg med blida ögon på att ryska fackföreningspengar – närmare $1m – skulle gå till det strejkande NUM, svarade Popov – med något som måste varit näranog orgiastiskt underbart att få säga – att i en demokrati som Sovjetunionen har regeringen ingen rätt att blanda sig i vad en fri och oberoende fackförening tar sig för i den internationella solidaritetens namn. (Och detta till Norman Lamont, av alla thatcheristiska untermenschen… Ah, to have been a fly on the wall…)

Gorbatjov fortsatte blåneka att han visste nånting om pengarna – han hade i själva verket personligen gett tillstånd till donationen – men till slut klev den realpolitiker Gorbatjov fram som vi kommit att know-and-love-ever-since: relationerna med Thatcher, bedömde han, var viktigare än arbetarsolidariteten.

Tidningen berättar också i en sidbox att en tidigare hemlighållen del av de konservativas masterplan att krossa kolindustrin och NUM var att ändra lagstiftningen så att strejkande gruvarbetare som gick på bidrag inte längre skulle få hjälp med amorteringarna på sina hus (husägandet i UK är alltså mycket mer utbrett i alla samhällsklasser än i andra europeiska länder) vilket skulle ställt en majoritet av dem på bar backe.

Denna lagändring skulle inte gå in under den specifika antistrejklagstiftningen, utan skulle ske lite vid sidan om. Nu kom detta i och för sig aldrig till stånd, och jag undrar om det inte helt enkelt beror på att något sådant skulle varit fullständigt rättsvidrigt, en helt igenom politisk hämndlag. Men det var i sådana banor tankarna gick under Margaret Thatchers tid.

Den som vill läsa mer om allt detta kan företrädesvis göra så i Seumas Milnes utmärkta ‘The Enemy Within: Thatcher’s Secret War Against the Miners“.

Det är sånt som ger ironin dåligt rykte.

Jag känner till Haverstock School mycket väl, av två anledningar. Dels för att min son gick där på 90-talet, och dels för att jag bodde granne med den i nitton år. (Klicka på länken: om man tittar på det gamla fotot på skolgården längst upp, så låg mitt hus ungefär där annonsen för CentrePoint ligger till höger…).

Två kommentarer om Haverstock som bildningsinstitution: (1) Det huvudsakliga intrycket från vår föräldrabesöksrunda på skolan, år 1994, var hur spritångorna stod som Themsendimma om matteläraren (detta var 10:30 på morgonen) och hur psykopatin stod på minimalt farmakologiskt armlängdsavstånd hos gymnastiklärarinnan (hon hade mord i blicken, och detta var 10:45 på morgonen); (2) Det bästa i utbildningshänseende med den skolan var vårterminen 1998, när jag tog Joe med mig till Stockholm och han gick på Matteusskolan på Vanadisvägen i stället… Ha ha!

Och den infamösa ombyggnaden av skolan, som till slut stod färdig 2006, var en av de mest skandalösa ångvältsprojekt jag nånsin stött på. Det var ett s.k. PPP-projekt (private-public-partnership) i vilket privatindustrin får betalt av skattebetalarna för att driva skolan i trettio år. Entreprenaden gick till ett företag som tidigare utmärkt sig genom att bygga en skola i Kalifornien mitt på en särskilt känslig bit av San Andreas Fault… Hur kul som helst. Och som vi ser av artikeln i The G har det inte gjort ett enda skvatt tiddlidorum för att förbättra skolans akademiska prestanda. Skit och fina kostymer, och allt det…

Nej, vad gäller det brittiska skolväsendet… don’t get me started…

Inte visste jag, för övrigt, att jag ägde en diktsamling av Per Wästberg… Sjukt.

Hur som haver, hittade gjorde jag också ett exemplar av Författarförlagets tidskrift Tidskrifts Englandsnummer (2/1979) i vilket inryms myckna och bra texter (men så var jag också medredaktör för det numret…). Bland annat då min intervju med Beryl Bainbridge, som jag nämnde i förra veckan och som jag nu langat upp som pdf-fil här (klicka på BB.pdf [3 MB]).

(Klicka för större bild). För den som är i London i helgen kan jag varmt rekommendera Whitecross Street Art Festival, nära Barbican. Medverkar gör eliten – om det nu är ordet – av stans gatukonstnärer, inkluderat Dr. d, Gavin Turk, Wreckage International och många fler. Här är festivalens website www.wxstreetparty.com. Jag har redan sett en del av materialet, bl.a. en tvättlina i hörnet Whitecross och Banner Streets med ett par jättelika kalsonger, behåar och strumpor. “Allt händer på samma gång”, kan man nog sammanfatta det hela.

Ännu en repristext. Så här skrev jag på Pressylta tre dagar efteråt, alltså söndagen 10 juli 2005, under rubriken “So… What happened?”

Efter veckor av moln och kyla, regnskurar, tveksamt solsken – äntligen en dag med klar blå himmel och tjugoåtta grader, cirka. Det blir en BBQ i eftermiddag, med Joe och Rupe, och kanske Cleo, kanske Jean och Rob. Revbensspjäll, hambörjare i ciabatta, majskolvar, potatis bakad i glöden, en mastondontsallad därtill. Nick the Greek ger mig en deal på ett jävligt trevligt litet Languedoc-vin kallat Mosaïque, sex flaskor för femton pund. Och så en packe Peroni.

Jag åkte in till King’s Cross igår eftermiddag. Blomberget har vuxit till höfthöjd på sina ställen. King’s X har blivit samlingspunkten, på väggar och fönster sitter massor av handskrivna papperslappar, efterlysningar, barn som ritat och målat, folk går omkring och tittar, säger nåt ord till varandra, drar iväg, och så kommer det fler, en grupp kvinnor i chadors, ett par skanks, några pensionärer, en hel del journalister. Två-tre hundra meter åt sydväst, och trettio meter ner, jobbar räddningsmanskapet i 60-gradig hetta, rök, gas, sot, asbest, råttor, likdelar, blod; ingen vet ännu hur många som befann sig i framvagnen, där det small.

Så. Vad hände? Åttio döda, kanske till och med hundra när vi till slut har facit i hand. Att så många – om inte alla – hade förespått att det förr eller senare skulle hända; huruvida man vill spåra det tillbaka till Irakkriget eller inte; hur “vana” londonborna än är vid bomber som både hot och verklighet; det reducerar inte katastrofen med en millimeter. Inte en millimeter.

Och ändå…

När jag kom hem satt Joan och kollade BBC24. “Det är konstigt,” sa hon. “Vadå?” sa jag. -”Att det trots allt inte haft en större effekt än så här…”.

Jag kände att jag borde bli chockad av vad hon sa. Det är ju inget annat på nyheterna, nästan inget annat i tidningarna, presskonferenser, kommentarer, snabbanalyser, experter, det största antalet människor dödade i London sedan kriget, den (efter Lockerbie) näst största katastrofen i Storbritannien. Och ändå… Det kom ingen chock.

Vad man också ser vid King’s X är människor som inte stannar till. Som inte läser papperslappar, inte reflekterar över det ena eller andra, inte ens är särskilt förbannade. Nej, dom är inte hårdhjärtade, dom är på väg till jobbet. Till ett möte. De ska köpa ett par nya jeans, boka semester, gå och kolla Världarnas krig.

Det handlar inte heller om likgiltighet. Långt därifrån. Men bort från King’s X, Edgware Road, Aldgate East, Liverpool Street, ser man liten eller ingen skillnad. Folk ser inte särskilt allvarliga eller betänksamma eller rädda ut (som man fick
intryck av var fallet i New York och Madrid dagarna efter). Jag frågar alla jag kan, “Kände du nån som…?” – “Nej, tack och lov,” säger dom och fortsätter packa upp apelsiner, servera kaffe, läsa tidningen.

Varför är det så här? Varför är det inte bara ingen panik, ingen hysteri – varför är det inte ens ett allt-dominerande samtalsämne folk emellan? (Jag har frågat många andra om detta också, och dom allra flesta har fått samma intryck, så
det är inte bara jag…). Två orsaker, kanske: bortsett från bussen finns det inga bilder som för evigt etsat sig fast på näthinnan; de allra flesta skadades eller dog out-of-sight, underjord, nere i vad som plötsligt blev helvetet.

Den andra orsaken: att London är byggt, fysiskt och mentalt, som det är: att stan är så compartmentalized; ett konglomerat, en federation av större eller mindre bysamhällen. Vi är alla londonbor (särskilt när man får OS), visst, men vi är alla i första hand Camden-hipsters, Holland Park-snobbar, Somers Town-drägg, Shoreditch-banglas,Croydon-white-trash, Bermondsey-gangstrar, Maida Vale-mediafolk, eller var fan man nu råkar ha riggat upp sitt tält, det spelar ingen roll. Det här är ingen koncentrisk stad, som Paris, med ett enda centrum och ringarna som sprider sig ut mot les banlieus. Det är ett stamsamhälle. Sorg, förtvivlan, allvar – inte desto mindre intensivt upplevda, men de blir utpräglat lokala ting, en känsla per hus, kanske kvarter, kanske förort.

Och i morgon bitti tar stan första steget tillbaka till det ännu-mer-normala: den första riktiga rusningstiden efter katastrofen, måndag morgon, folk lika sardinpackade, griniga, uttråkade, misstänksamma, sömniga som dom var strax före nio i torsdags, när det small. I morgon smäller det inte.

Som jag nämnt förut, en fråga jag får titt som tätt är om det, ähm, råkar sig så att jag känner Sigrid Rausing…? Dessvärre. En annan fråga brukar jag få i tider som dessa: “Håller du på England eller Sverige?” Och på det kan jag naturligtvis bara svara ja.

Jag hör till dom romantiker som anser att ett fotbollslag inte minst är vad nån kallade “an expression of place”, och att man därför ska hålla på det lag inom vars ‘catchment area’ man föddes och växte upp, dvs. för min del GAIS och Sverige. Men det är ju också mer komplicerat än så. Jag vet inte hur det är på svenska, men engelskan gör ofta en skillnad i det här sammanhanget mellan ‘support’ och ‘follow’. Och det lag man ‘följer’ har ofta med just ‘displacement’ att göra. Det vill säga, ända sedan jag flyttade hit har jag bott i Arsenaltrakter, och ‘följer’ därför Arsenal, ett ‘följande’ som blev än starkare när min son föddes och växte upp och nu för all framtid ‘supports’ The Gooners och England, medan han ‘follows’ GAIS och Sverige. Skillnaden mellan support och follow består alltså av tre saker: först ‘plats’, sedan ‘hjärta’, och till sist ‘huvud’.

(Och “expression of place” gäller naturligtvis också om Arsenal inte har en enda engelsk spelare, never mind en norra-london-född engelsman, ens på avbytarbänken. Sånt imponerar ju bara på folk som tror att ett lag är summan av dess spelare).

Logiken dikterar då att jag inför dagens match ‘håller på’ Sverige och ‘följer’ England. Och det är en logik som också bygger på en annan tumregel man kan använda i det här fallet, nämligen att man rimligen inte kan ‘hålla på’ det av de två länderna som har de största  (dvs. de mest patetiska) illusionerna om sin egen fotbollsmässiga förträfflighet. Och där “vinner” England hands down. Både Sverige och England är ju, och har varit så länge jag kan minnas, väsentligen
kvartsfinalslag i VM. Det är bara det att England har obeskrivligt mycket svårare att fejsa det faktumet än Sverige har. Vilket är helt och hållet till Sveriges credit, definitivt.

Å andra sidan…

Å andra sidan har naturligtvis Sverige blivit mer och mer avlägset med åren. Det är alldeles för längesen, konstapeln. Jag får allt svårare att dra mig min svenskhet till minnes. Det har liksom blivit en fesljummen patriotism, som jag, om jag förstått saken rätt, också delar med många av mina landsmän därhemma. “Sverige är fantastiskt, men inte mycket att hurra för,” kan man väl sammanfatta läget som. På motsvarande vis är det naturligtvis så att jag är mycket mer intresserad/engagerad/passionerad vad gäller det som pågår i landet jag bott längre i, jämfört med landet jag föddes i (34 år jämfört med 21). Och det spiller naturligtvis över i fotbollen som i allt annat.

Så jag hurrar när England lägger mål och jag hurrar när Sverige lägger mål. För enligt principen att “you’re never alone with schizophrenia” så är det ju med patriotismer som det är med orgier: the more the merrier. Det är det som susen gör.

[Från Pressylta Redux 20 juni 2006: se vidare arkivlänkarna till höger]

Hela dagen idag har jag stött på en genuin ilska. Vi står alltså inför en budget nästa vecka – den nya regeringens första – som kommer att skära ner på allt utom sånt som drabbar höginkomsttagare och vapenindustrin. Arbetslösheten ligger runt 2.5 miljoner, och lönerna blir därefter, och momsen kommer att gå upp till 20%. Att i det läget bänka sig framför teven och få se ett dussin överbetalda dussinspelare som inte kan få tummen ur och tänka en enda kreativ tanke under 90 minuters fotbollsspel, som inte ens har talang nog att kunna underhålla oss genom att förlora spektakulärt, det är helt enkelt en jävla förolämpning.

So there.

Det är en epokgörande historia, på alla möjliga vis. Dels för att den hällde en hink fotogen på en redan flammande brasa: kön av frivilliga till Provos rekryteringskontor ringlade sig runt kvarteret i flera veckor efteråt. Dels för att massakern, ihop med Bobby Sands död 1981, blev så hårdmytologiserade i den republikanska sinnevärlden under hela Troubles; det har ju alltid funnits en spänning mellan “the Armalite and the ballot box” i republikanskt politiskt tänkande, och dom här två händelserna gjorde enormt mycket för att den väpnade kampen kunde rättfärdigas såpass länge.

Och sist men inte minst för att själva tillsättandet av Savilleutredningen 1997 öppnade ett par av de sista dörrarna till fredsuppgörelsen; om inte Saville hade skett hade man sannolikt aldrig fått med sig Sinn Fein i förhandlingarna. (Läs här om hur det militära etablissemanget gjorde allt för att stoppa utredningen).

Bloody Sunday är helt enkelt centralt för det politiskt mörka, våldsamma och paradigmskiftande europeiska 1970-tal som man skulle kunna skriva en bok om. Vilket jag en vacker dag tänker göra, om Gudrun vill och byxorna håller.

Senare: Det var gripande scener utanför Guildhall i Derry i eftermiddags, när rapporten presenterades. Tusentals hade samlats, de anhöriga började visa sig i fönstren, tryckte rapporten mot glaset, tummarna upp, folk jublade: de mördade hade blivit rentvådda. Lättnaden hos de anhöriga – efter trettioåtta år – var fantastisk att se.

Det finns inga bevis, säger rapporten, att de mördade utgjorde ett hot mot ordningsmakten: inga skjutvapen, inga bensinbomber, inga spikbomber, ingenting. Rapporten fastställer att Martin McGuinness var där, beväpnad med automatgevär, men att han aldrig sköt. “Brittiska armén sköt första skottet”. Det var en massaker. Och det är nu upp till åklagarmyndigheten om det blir rättssak.

Sen det här med sorrifierandet från David Cameron, det är en annan sak. Jag är av princip emot politisk-historisk apologetik av den här typen, därför att dom är conversation stoppers. Det finns därefter inget mer att säga. Vilket är väldigt bekvämt för dom som säger sig vara sorry.

Paul Brown skriver i Guardians (alltid onätade, men högintressanta) Weatherwatch att det i mångt och mycket berodde på att själva fartygen skapade så mycket dimma och dålig sikt att ingen kunde se flaggsignalerna, vilket gjorde att så många tyska fartyg kunde undkomma.

I efterhand framstår det förstås som ett misstag att hålla fast vid ett såpass gammalmodigt signalsystem med flaggor, med hundratals koleldade fartyg i full fart framåt på det kalla havet. Både fartygen och de exploderande projektilerna skapade en enorm mängd rök och sot. Detta, i kombination med effekterna av stora propellrar som malde upp havet och fick mer kallt vatten att stiga mot ytan, skapade det perfekta receptet för dimma.

Jag fick upp ögonen för detta inte minst för att jag håller på att prata med meteorologer om Londons väder. Storstäder som London har ju egentligen inte “mikroklimat” utan dom är vad man kallar “urban heat islands”. Temperaturskillnaden mellan staden och omgivande landsbygd kan vara hela 10 grader. London kan skapa sina egna åskväder, och det är långt bortom slumpen vanligt med regn på fredagar, vilket tydligen har att göra med den stigande avgasproduktionen under veckan.

Sedan kan ju också individer vara sitt eget väder. Jag känner en kvinna som är en solblåsig förmiddag i april, och en man som är ett plötsligt snöfall.