[Eh?]

Ja, alltså, då, liksom, typ, Achilles, häl, skada… You get her drift… Right?

[Cheeezus...]

Glasögonen på svaj, det långa vita håret i gungning, rocken lite sliten och skiten både därbak och därfram: man stötte ofta på honom på Hampstead Heath när han rastade hunden, en oregerlig och elak liten bastard som hette Disraeli. -”I say! Dizzy! Sir! Dizzy! I really must…! SIR…!”. Och alla som inte sett spektaklet förut sa till honom: “That dog is a little bit like the Labour Party, isn’t it, Mr Foot…?” och Mr Foot suckade så djupt han orkade, och svarade: “If I had a pound for every time someone said that…”.

Jag träffade honom socialt några gånger på senare år, eftersom jag känner en av hans, ähm, unga musor rätt väl. Han var hur trevlig och intressant som helst, om än ibland på snudden till obegriplig. Men nu är han död, som sagt.

Det första handlar om Amnesty Internationals skamliga behandling av Gita Sahgal, som vågade protestera mot organisationens kopplingar till Cageprisoners, en grupp f.d. fängslade jihadister som inte tagit avstånd från – och därmed förespråkar – våldshandlingar. Hitchens om det här. Uppropet finns på supportwebben för Gita Sahgal, Human Rights For All.

Det andra handlar om Simon Singh och kampanjen för reform av de engelska förtalslagarna, som vid första anblick kan tyckas ha enbart lokalt intresse – men alls icke: läs t.ex. detta… För mer bakgrund, gå till Sense About Science (varning: SAS har vissa historiska kopplingar till Living Marxism, se vidare kommentarerna), och för själva uppropet till kampanjens hemsida.

Jag har i det längsta dragit mig för att skriva om Tony Blairs framträdande inför Chilcotutredningen i fredags (utredningens startsida här; förhöret med Blair här), därför att dom lät honom komma undan så lätt. Någonting mellan ursinne och uppgivenhet präglar de flestas reaktion, både i media och mer allmänt. Det underliga är att ledamöterna i utredningen, särskilt diplomaten Sir Roderic Lyne, tidigare visat prov på en viss analytisk skärpa i frågeställningarna: de sex timmarna i onsdags med Lord Goldsmith, JK vid tiden för kriget, var faktiskt mer givande, dvs. mer avslöjande,  än många hade väntat sig.

Men inför Blair visade dom “all den inkvisitoriska skärpan hos ett månadsgammalt salladsblad”, som nån skrev idag. Det lätt krasande ljudet man hörde hela dan var journalister och advokater som rev sig i håret inför intervjutekniker som helt enkelt var under all kritik. Det var frågor som liksom bara akademiker kan ställa: fem-sex meningar långa, med fem-sex skilda underfrågor, som tillåter Blair att bara besvara den sista. Dom lät honom besvara en fråga om “the dodgy dossier” med att tala om hur allvarligt han tog hotet från Iran. Uppföljningsfrågor verkade dom överhuvud inte ha hört talas om. Bedrövligt.

Bland det läsvärda finns Simon Jenkins i Guardian igår, samt Andrew Rawnsley i Observer idag. Teckningen ovan är Chris Riddells i Obsan idag.

Youk Chhang is director of the Documentation Centre of Cambodia, a unique resource dedicated to the study of the Khmer Rouge genocide, He is responsible for compiling 600,000 pages of documents, 4,000 transcribed interviews with former Khmer Rouge members, and maps of 20,000 mass graves. One afternoon during the trial I stopped by his office and spoke about Duch. Chhang had read the confession that Duch had extracted from his own brother-in-law, who was imprisoned at Tuol Sleng on charges of espionage and later executed.

‘All he wanted to know about was his brother-in-law’s former girlfriends from before he met his [Duch’s] sister,’ said Chhang. ‘He was obsessed with his sexual history. The brother-in-law was flamboyant and smart, that’s why he had him killed. To get back on him for being popular.’

For Youk, the Khmer Rouge was in many ways the revenge of the unpopular, the terror of the excluded. Like so many Cambodians, Chhang lives under the long shadow of Pol Pot’s brief rule. He lost many family members including a sister who was accused of stealing rice. To prove her guilt, a soldier slashed open her stomach. It was empty, and she died hungry and in great pain.

I also spoke to Chhang about the Caldwell case. Although he couldn’t shed any light on who killed the Scots academic, he was fascinated by the Westerners who supported the Khmer Rouge. Down the years, he has made it his business to meet the most outspoken of them. Before Caldwell went to Democratic Kampuchea, a party of four Swedes, including the popular author Jan Myrdal, the son of Nobel Laureates Alva and Gunnar Myrdal, paid a visit to country. Aside from Caldwell’s party, they were the only Westerners to be allowed in.

A few years ago, Chhang met one of them, Gunnar Bergstrom, while on a lecture tour in Sweden. Bergstrom was full of remorse and handed Chhang his collection of papers and magazines from Cambodia. There were photographs of workers building a damn with Bergstrom’s comments from the time: ‘This is an amazing achievement – Cambodia’s unique contribution to the problem of feeding the population without dependence on foreign aid!’

The unique contribution, of course, was slavery. Bergstrom has voiced his deep regret on many occasions. ‘The way I see it today,’ he said recently, ‘the trip should not have been made since it became part of the Khmer Rouge propaganda.’

Myrdal, though, has been much less contrite. His preference is to concentrate on Western crimes, among which he includes human rights and democracy. He told the Hezbollah newspaper, Al-Intqad, that they were just strategies used to serve ‘imperial interests’. Chhang was so perplexed at how Myrdal could maintain this idea of himself as a defender of the poor having supported the Khmer Rouge that he ordered his memoir Confession of a Disloyal European. ‘It was the last copy on Amazon!’ he told me with mock pride.

So what was the explanation? I asked.

‘He blames his mother.’

It’s comforting to view Myrdal as a lone crank, or a misguided idealist, but the mentality he represent goes far beyond the confines of neo-Maoists. In his interview with Al-Intqad, Myrdal made a valid point: ‘If a struggle for reclaiming stolen agricultural land in some country in Africa leaves 10 White settlers dead that becomes a major human rights issue in the West whereas 100 000 dead African children are uninteresting; they are just a normality.’

Yet this kind of racism emerges in its most unpleasant form in attitudes towards Cambodia. To support a revolution against Western imperialism was worth shouting about, but the consequent deaths of two million Cambodians has not been something that the Swede has ever wished to dwell upon. Indeed, what took place in Democratic Kampuchea just over 30 years ago remains much less discussed and understood than what took place in Germany over 60 years ago. That is partly down to what’s known as the calculus of affinity – Germany is much nearer and the West was inextricably involved – but it’s also about race (the Cambodians are different from ‘us’) and the dissonance of the politics (the Khmer Rouge was the underdog fighting against imperial oppression).

[Källa: Daily Mail]

Hur som haver, det är inte omöjligt att frågan kräver lite brittisk belysning. Man måste alltid skilja på “officers and grunts”, i polisen som i försvaret. De förra är detektiverna, poliserna som har huvud längst upp, inte bara ett dasslock med inritat fejs. Detektiverna är vänner av ordning, snutar som vet vad som gäller, som vet vad saker är värda, inte bara vad dom kostar.

De senare är ordningspoliserna: i brittiskt sammanhang dom som mördade Blair Peach som Special Patrol Group (SPG) och dom som mördade Ian Tomlinson som Territorial Support Group (TSG). Samma skit, samma bäng. Dom är shit-for-brains på baslön, som man håller inlåsta i en lada från fyra på morgonen medan man spelar Led Zep på elva och indoktrinerar dom om kommunisthotet. Sen släpper man ut dom på gatorna, hälften civilklädda, så att alla rättegångar blir svårare att genomföra med videobevis.

Det är ordningspolisen man måste fokusera på, för det är där våldsmonopolet är som mest brutalt just nu, och där våra friheter – of assembly, of expression, of movement, of protest – är som mest under hot. En av lösningarna måste vara att polisen måste omorgniseras internt – och externt: varför inte folkvalda polischefer som i staterna? Men framför allt: lär dom veta hut.