Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Brittiskt allmänt’ Category


Ett bolag vann valet i UK + +

Monday, May 27th, 2019

Nigel Farages Brexitparti är ju, som M5S i Italien, inte ett konventionellt parti med medlemmar, utan ett bolag med “supportrar” som betalar 25 pundare var för nöjet. De vann som väntat, om än inte riktigt så stort som de sista mätningarna förutspådde: det slutade på 31.6%. Fullständiga resultaten (med samtliga 12 regioner räknade) här.

Precis som i mycket av resten av EU gick de “traditionella” partierna (Tories/Labour) kraftigt bakåt, men inte alltid till förmån för populisthögern. Snarare är det ju de gröna partierna som gått framåt. Inte oväntat vill brexitörerna tolka UK-resultaten som att det “förrådda” folket sagt sitt mot eliten, och att no-deal nu är enda vägen att gå.

Men så är det ju långt ifrån. Med ett valdeltagande på 37% har alltså en knapp tredjedel av en dryg tredjedel av de röstberättigade valt Brexitpartiet. Av de 17.4 miljoner som röstade Leave var det 5.1 miljoner som röstade på Farage. Vad har hänt med resten av dem?

Svaret på den frågan kan få avgörande betydelse i ett parlamentsval. Särskilt som det visat sig att de partier som förespråkar en andra folkomröstning (Labour ej inberäknat) tillsammans hamnade på strax över 40% medan Brexitpartiet + Ukip nådde drygt 34%.

Det finns säkert mer att säga om det hela. Och det gör jag kanske vad det lider.

(Vissa procenttal ändrade efter hand när de sista resultaten kommit in)





The end of May +

Friday, May 24th, 2019

Theresa May avgår fredag 7 juni.

En människa som gjort så många invandrares och flyktingars liv till ett helvete, har mage att säga följande:

For many years the great humanitarian Sir Nicholas Winton – who saved the lives of hundreds of children by arranging their evacuation from Nazi-occupied Czechoslovakia through the Kindertransport – was my constituent in Maidenhead. At another time of political controversy, a few years before his death, he took me to one side at a local event and gave me a piece of advice. He said, ‘Never forget that compromise is not a dirty word. Life depends on compromise.’ He was right.





Om ni undrar vad det är som pågår

Thursday, May 23rd, 2019




Röst hörd +

Thursday, May 23rd, 2019

Hundratals EU-medborgare har nekats rösta över hela landet idag, och det verkar mest bero på adminproblem i och med att valet utlystes i sådan hast. Jag hade inga problem just nu, tack och lov, men det är ju helt oacceptabelt. Demokratin må stå inför allvarliga problem här och var, men inte fan ska de vara administrativa och tekniska, så pass basic stuff.

Resultaten kommer – här som annorstädes – på söndag kväll, detaljerna nästa vecka. Det syrligt ironiska är nu att etermedia inte får rapportera sådant som kan påverka valutgången förrän dess. Skulle May avgå i morgon får man rapportera det som faktum, men inte sätta in det i en EU-valskontext. Förrän efter 22:00 på söndag.

+ Det kan nu bli juridiska följder, som The G rapporterar. Helt riktigt, enligt min mening. Vi EU-medborgare har inte haft ett dyft att säga till om vad gäller Brexit, och nu när vi äntligen fick en slags chans har så många blivit tillsagda (helt olagligt) att “go back where you came from and vote”. Skamligt.





Delrapport

Wednesday, May 22nd, 2019

Theresa Mays nya deal – de mytomspunna tio punkterna – har alltså inte vunnit något som helst stöd, inte ens bland hennes f.d. supportrar i regeringen, tvärtom. Nu har dessutom hennes Leader of the House, Andrea Leadsom, avgått, så det finns f.n. ingen att ens introducera den nya dealen i parlamentet. En del hade väntat sig att May skulle avgå i kväll, men det lär dröja några dagar. Sanslöst är inte ordet.

Jag tror nu att utgången kommer att bli att man till slut drar tillbaka A50 och UK stannar kvar i EU för överskådlig. Det finns ju bara tre alternativ och två av dem har stora majoriteter emot sig i parlamentet: May’s deal eller no-deal Brexit. Enda kvarvarande är revoke and remain, för överskådlig. Och i så fall smäller det. Nyval mot bakgrund av national humiliation, torypartiet splittras i minst två delar, kanske Labour också, Brexitupplopp och en främlingsfientlighet som är ännu mer militant än den är idag.

Men kolla också vad som kommer att hända med EU efter valresultaten. Jag tror i och för sig inte att högerpopulisterna kommer att göra riktigt så bra ifrån sig som alla väntar sig. Jag tror den “första vågen” är, mer eller mindre, över. (Och jag kommer nog att få ångra den profetian allvarligt, jag vet). Men om alt-right tar över så tror jag extrembrexitörerna här i UK kommer att trängas in emot allmänt europeiskt extremhögerkonsensus att stanna kvar i EU och omvandla det till ett “nationellt EU”, med mer “självbestämmande” i medlemsländerna, snarare än i Bryssel.

Det är ju just detta som skiljt Farage/Brexit från deras meningsfränder i Europa, dvs att man inte (som Orban, Polen, Salvini, osv) vill remain och förändra EU inifrån utan dra sig ur och hänge sig åt en hundraprocentig imperiefantasi som bara England har råd, eller ork, med. Där tror jag många spänningar inom alt-right-högern kommer att utspela sig efter EP-valen.





Hittills +

Tuesday, May 21st, 2019

Hittills har bara tre kampanjer hört av sig, och inget av de “traditionella” partierna, bara Farages Brexitparti, Ukip och en oberoende remainare vid namn Mike Shad. Under tiden har May presenterat “sista chansen” att rädda WA, att röstas på om några veckor, inte långt efter Trumps statsbesök, vad jag fattat. (+ Ännu bättre. Omröstningen sker veckan som börjar 3 juni, mitt under Trumps statsbesök och ceremonierna kring Normandie 75)

Låt mig inte uppehålla er för länge: inget kommer att funka.

PS: Varför har WordPress blivit så jävla krångligt?





Enda gången…

Sunday, May 19th, 2019

…jag kan rösta om Brexit spelar det inte nån som helst jävla roll. Allt jag kan säga är: inte blir det Labour för min del i alla fall. I en ledare idag uppmanade Observer “Europavänner” att rösta på något av Remainpartierna: LibDems, Greens, ChangeUK eller SNP/PlaidCymru. Ett traditionellt lågt valdeltagande i EU-val kommer förmodligen att bli ännu lägre, men just i London förutspås särskilt Labour göra katastrofalt ifrån sig. Precis som Tories bryr de sig helt enkelt inte om att bedriva någon valkampanj.

Mer betydande är, som en möjlig konsekvens av torsdagens val, vad som händer under sommaren och tidiga hösten med Tories och Labour. De senare, under Corbyn, har helt fipplat bort vad fördelar de kunde dragit av Brexitkaoset, och kan få betala för det; de förra står inför ett partiledarval där 124,000 partimedlemmar (medelålder:72) får bestämma att Boris Johnson blir vår nästa premiärminister. Om någon trodde detta redan var en shitshow – you ain’t seen shit yet





Åter till vardagen

Monday, May 6th, 2019

Även om det är helgdag idag, May Bank Holiday, en av de tystaste dagarna på året. Inte ens särskilt många fåglar syns till.

En kort uppdatering kanske är på sin plats. Vet inte om det stått något om detta i svenska media, men det var lokalval i förra veckan: främst landsortskommuner i England och Nordirland. Tories gjorde ett katastrofval och Labour i princip lika dåligt (bakgrund och siffror på Wiki här). Nu diskuteras det ju alltid till vilken grad man kan översätta lokala valresultat till nationell politik, men visst hade Brexit med saken att göra, det vore ju konstigt annars. Och då är det anmärkningsvärda att det gick så dåligt för de två stora partierna, medan Remain-partierna – LibDems, Greens och oberoende – gjorde överraskande bra val, med rejäla uppåtsiffror.

Under tiden rapporteras det att förhandlingarna mellan Tories och Labour om en gemensam Brexitdeal står nära en överenskommelse, baserad på en tidsbegränsad tullunion, lite russinplockande vad gäller enskilda marknaden, workers’ rights garanterade, osv. Problemen med en sådan eventuell deal är tre till antalet: kommer den att underkastas en ny folkomröstning (högst osäkert), kommer underhuset att rösta igenom den (säkert nej), kommer EU att gå med på den (säkert nej). Matthew d’Ancona i dagens The G är skeptisk, milt uttryckt, och det med rätta, syns det. Vi har i princip inte rört oss ur fläcken.

Eller med ett lämpligt uttryck från andra världskriget, SNAFU: Situation Normal All Fucked Up.





Tiden går…

Saturday, May 4th, 2019

Idag är det jämnt fyrtio år sedan Margaret Thatcher kom till makten.

Jag såg på TV när hon stod utanför No 10 i en blå dräkt och vinkade, jag tror solen sken. In i mikrofonen sa hon: “And I would just like to remember some words of St. Francis of Assisi which I think are really just particularly apt at the moment. ‘Where there is discord, may we bring harmony. Where there is error, may we bring truth. Where there is doubt, may we bring faith. And where there is despair, may we bring hope’ …”

Eller som Edward Lear sa: “Nonsense is the breath of my nostrils”

Jag försökte dra mig till minnes var jag befann mig, vad jag gjorde, runt den tiden. Jag bodde i en liten hyrtvåa på Haverstock Hill, alldeles ovanför Dewhurst the Butcher, mitt emot Belsize Park Tube Station. Jag skrev för Göteborgs-Tidningens kultursida. Ragnar Strömbergs och min andra radiopjäs hade just haft premiär på SR. Den hette ‘Arbete och sorg’, om ett tänkt (men inte alls osannolikt) möte mellan Groucho Marx (spelad av Rune Turesson) och Ezra Pound (Folke Walder) i samband med T S Eliots begravning i London 1965. Jag minns faktiskt inte ett ord av den. Manuset har gått förlorat. Och jag måste väl i alla fall har börjat skriva på min debutroman, ‘Nattsvärmaren’, för den kom ut hösten 80.

Jag hade varit ihop med J sedan ett par år, men jag vet inte om hon flyttat in hos mig vid det här laget. Det måste hon nog ha gjort, för de öppnade sin första affär inte långt senare. Jo, så var det. Min pub var The George, femtio meter upp för gatan. En annan stammis där var en tystlåten äldre man som brukade läsa New Statesman, jag har för mig han drack Guinness. Det visade sig så småningom vara William Empson, författaren till ‘Seven Types of Ambiguity‘ (1930), men jag ville ju inte övertolka det sammanträffandet. Jag tror också jag jobbade sporadiskt som transferguide för Plusresor på helgerna, dvs man hämtade trettiosju fulla norrmän på Heathrow och hällde av dem på sina respektive hotell. Jag tror inte Plusresor finns längre.

Fyra decennier senare är det en blåsig dag, med moln och “fast sunshine” (Michael Ondaatje) och biff stroganoff till middag, om det vill sig väl.

They dined on mince, and slices of quince,
   Which they ate with a runcible spoon; 
And hand in hand, on the edge of the sand, 
   They danced by the light of the moon, 
             The moon, 
             The moon, 
They danced by the light of the moon.





50-talet

Friday, May 3rd, 2019

Efter några röriga dagar – och med “röriga dagar” menar jag egentligen bara att ens dagliga rutiner sätts ur spel av yttre orsaker, att man måste hinna till Soho innan man diskat upp gårdagens tallrikar, att man inte har tid med frukost förrän fem telefonsamtal måste ringas – hur som helst, efter några röriga dagar fick jag i eftermiddags en mycket lugn och givande pratstund med författarna Susanna Alakoski och Mats Söderlund, på tillfälligt besök. Vi pratade bland mycket annat om femtiotalet i London, vilket jag inte minns särskilt mycket av eftersom jag inte var här då.

Men ju mer man tänker på den tiden desto mer betydelsefull tycks den bli vad gäller hur London, och i och för sig Storbritannien, till slut utvecklades. “Brytningstid” är ett bra ord i sammanhanget, framför allt brytningen mellan gammalt och nytt. Förkrigstidens klassmässiga, patriarkala och politiska mönster klamrade sig fast vid en verklighet vars förtecken ständigt förändrades (Suez). Efterkrigstidens nya verklighet – inte minst genom Labourreformerna 1945-51 – såg framför allt kvinnor inte bara ute i arbetslivet utan i högre utbildning genom grammar schools och annat.

Snarare än det pråliga sextiotalet tror jag hellre jag skulle velat uppleva det gråmelerade femtiotalet, med dess plötsliga springor av livgivande ljus inte bara ifråga om konst och litteratur och musik, utan hur man successivt tog sig ut ur utmattningen efter krigsåren och drog ett djupt andetag inför det kommande, ut ur gamla tankemönster, lydigheter och givenheter. Det är därför många menar (se Londonboken sid 56) att den givna slutpunkten för 50-talet kom med åklagaren Mervyn Griffith-Jones fråga till juryn i rättegången om Lady Chatterley’s Lover i oktober 1960: “Is this a book that you would even wish your wife or your servants to read?”

Det gamla Storbritannien hade inte bara blivit tondövt, utan stendövt. Det var egentligen inte mer dramatiskt än så. Men det räckte.



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004