Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Brittiskt allmänt’ Category


Det tog en stund, men… + + +

Monday, February 25th, 2019

Labour kommer enligt Corbyn att ställa sig bakom en andra folkomröstning. Guardians liverapportering här. Jag ska inte kommentera så mycket mer just nu, är mitt uppe i ett annat århundrade (när allting var mycket enklare). Men återkommer kanske.

+ Jag menar, bara tre snabba frågor: (1) Är stanna-kvar-i-EU-alternativet med i frågan? (2) Kan en 2:a omröstning ta sig genom parlamentet överhuvudtaget? (3) Kommer det att bli en folklig Brexit-röst igen?

+ En hel del förvirring just nu. Verkar som Labour kommer att backa enbart sin egen version av 2:a folkomröstningen. Återkommer när dammet lagt sig.

+ Svaret på (1) tycks vara ja.





Holy sh*t…

Saturday, February 23rd, 2019

Detta skriver den vanligtvis kloke Matthew Parris om Theresa May i dagens Times.





Kort not

Monday, February 18th, 2019

Sju parlamentsledamöter i Labour har lämnat partiet och bildat The Independent Group. Läs om det överallt i brittisk press. Min tolkning är att det är både oväsentligt och väsentligt. Det kommer inte att göra någon som helst skillnad vad gäller den förestående Brexitkatastrofen. Det kommer å andra sidan att representera början på slutet för tvåpartisystemet. På 1950-talet röstade 97% av väljarna på ett av de två stora partierna. I dag är siffran nere på 50+%. Det är sällan ett parti fått full majoritet sedan 1970-talet. Systemet håller på att kollapsa. Storbritannien håller på att kollapsa. Var är en Tage Erlander när man behöver honom?





Statusjakten går vidare

Friday, February 1st, 2019

Jag skrev om detta för någon månad sedan. I morse hade jag ett långt samtal med en advokat som är specialist på immigrationsfrågor. Jag ska inte gå in på allt vi diskuterade, men det hela är inte fullt så “enkelt” som jag hade trott och hoppats. Situationen är så helt uppe i luften fortfarande, inte bara vad gäller Brexit generellt utan med ansökningarna om settled status i synnerhet. David tyckte det vore säkrast att jag ansöker om settled status, trots att jag (som det nu står i Home Offices instruktioner) egentligen inte behöver göra det pga att jag har indefinite leave to remain.

Men här är det absurda. Skulle jag förlitat mig enbart på mitt ILR så skulle jag nästa gång jag passerar gränskontrollen få bevisa att jag inte sedan 1982 “levt utanför UK i två år eller mer”. Hur bevisar man något sådant? Bankkonto duger inte (även om man har kvar alla saldobladen) eftersom man naturligtvis kan hålla ett konto igång även om man inte bor här. Samma gäller registret över inbetalningar till National Insurance. Vittnen? “Härmed intygas att Gunnar inte rört sig ur fläcken på fyrtiofem år”? Tror inte det duger heller, faktiskt.

Jag tror den längsta, sammantagna tiden jag inte bott i UK är någon dryg månad. Antingen i Sverige när min son hade sommarlov på västkusten, eller i Spanien när det var som mest kaotiskt kring restaurangen, osalig i åminnelse. Lika absurt är dessutom det faktum att jag inte är någon förmögen människa utan skulle behövt jobba under dessa två år, vilket borde lämnat spår i skattelängder och annat. Spår som inte heller existerar. Ännu a negative to be proved… Jag påpekade förstås allt detta för David, advokaten, och han kunde bara sucka och säga, “Jag vet, jag vet…”

Det här landet befinner sig mitt i ett nervöst sammanbrott, och det är förmodligen bara vi utlänningar som ännu är någorlunda vid våra sinnens fulla bruk. Men det är fanimej touch-and-go ibland…





Några citat från Twitter idag

Thursday, January 31st, 2019

* “If smoking marijuana reduces your short-term memory, what does smoking marijuana do?” – @thedavidcrosby

* “Europe remains baffled by Westminster and how British politics operates. The lack of real cross-party co-operation, the ardent tribalism for example. Brady amendment is a case in point. It makes total sense from a Tory party perspective, but almost none from the EU.” – @SebastianEPayne (politisk ledarskribent på FT).

* “After 8 days of peace in the skies – thanks to dreadful weather across Europe – Luftwaffe & RAF planes are back in the sky; 130 German bombers raiding London.” – @RealTimeWWII

* Inte Twitter: “Brexit threat to school dinners comes as stockpiling intensifies“.





Nästa svängom i dödsdansen… + + +

Tuesday, January 29th, 2019

Ett av de amendments som HoC kommer att rösta på i kväll, och som har en minimal chans att få en majoritet bakom sig, har redan – i förväg – fått avslag från EU, eftersom det skulle innebära en omförhandling av WA. Jag känner faktiskt ett starkt behov av att inte ens skriva om detta nära nog provokativt meningslösa tjafs som i stället borde varit en fungerande parlamentarisk demokrati. Men jag kan väl inte låta bli, som vanligt. Iaktta denna rymd, som det heter…

+ “…meningslösa tjafs…” inte i antidemokratisk mening, naturligtvis, utan framför allt för att inget av dessa amendments är juridiskt bindande. För det krävs primary legislation.

+ Corbyns och SNP:s amendments nedröstade. Fem kvar. Dominic Grieves förlorade också (det var den om indicative votes). Nästa är Yvette Coopers, som kan bli mer intressant,  dvs om att uppskjuta Brexit till slutet på året och ge parlamentarikerna mer makt. Den förlorade också, och därmed förlorade de också den striden. (Pundet rasar) Nästa: Spelman/Dromey om att omöjliggöra no-deal. Den vann, men är alltså inte bindande, men etablerar att en liten majoritet är mot en no-deal. Till sist alltså the Brady amendment, som EU redan sagt nej till, och som handlar om “alternative arrangements” i stället för en backstop. Gäsp. Och den vann May med 16 röster. Vi tar oss allt längre in i fantasilandet. Nästa omgång kring Valentine’s Day. See you then.

+ Allvarligt talat, kolla detta i stället.





Senaste nytt

Monday, January 28th, 2019

* “Regeringen kommer att prioritera mediciner över mat”. Thank you, Matt Hancock

* Lag- och ordningsinstanserna planerar nu för undantagstillstånd, i händelse av en no-deal Brexit. Kom då ihåg vad Varoufakisvänstern omfamnar, Carl Schmitts “Souverän ist, wer über den Ausnahmezustand entscheidet.” Länk.

* En österrikare rapporterade på Twitter att han pratade tyska i mobilen vid en busshållplats nyligen. En “välklädd äldre kvinna” kom fram och sa, “Speak fucking English!” Åtminstone två av dessa tre ord har tyskt ursprung. Fuck har förmodligen holländskt ursprung, enligt mina senaste efterforskningar…

* Morgondagens omröstningar kommer att bli ett “andra Suez”, säger de som (tydligen) vet.





Irland, alltså…

Saturday, January 19th, 2019

Gabrielle undrade i sin senaste kommentar varför irländarna är så “ledsna och arga” när det handlar om Brexit. Jag ska försöka skissa på ett svar, men det finns säkert mer att säga också. För det första kan man nog kalla dem fler saker än så – häpna och oförstående, till exempel – och det gäller på båda sidor om deras gräns.

Jag tror man som vanligt måste utgå från historien och hur den, om än inte upprepar sig så åtminstone hur den rimmar. Det har som bekant länge funnits ett djupt kolonialistiskt förhållningssätt från den engelska (snarare än brittiska) politiska klassen gentemot Irland. Det tar sig uttryck i allt från ointresse och okunnighet – Karen Bradley, som nytillträdd NI-minister, sa sig inte ha en aning om att nationalister inte röstade på unionister och vice versa (men hon fick väl lära sig på jobbet) – till nedlåtenhet och framför allt nedlåtenhetens beväpnade version, tystnaden.

Det var bl.a. detta Ola Larsmo tog upp i sin kommentar härförleden: varför denna tystnad från Leaver-sidan om konsekvenserna av en no-deal/hård gräns? Det har alltså att göra med ett djupt och aggressivt ointresse för den irländska öns framtid (för att inte tala om dess historia!) En majoritet Brexitröstare ser gärna att man offrar Nordirland till förmån för en clean break med EU. Men det finns också en liknande tystnad i frågan från Remainers och man skulle kunna förklara (inte ursäkta) den med att frågan egentligen inte är så förbannat komplicerad: en no-deal kommer att innebära en katastrof för freden på Nordirland, och därmed på hela ön. Det finns helt enkelt inte särskilt mycket mer att säga.

Man kan ju bli “ledsen och arg” för mindre. Men parallellt med detta har en annan process ägt rum sedan juni 2016. Vilken utgång det än blir till slut – deal/no-deal – så har Republiken överlägset mest att förlora på Brexit, rent ekonomiskt, av alla EU-länderna. Detta helt bortsett från de politiska/nordirländska aspekterna: handelsförbindelserna med UK är omfattande och djupgående sedan långt tillbaka. Detta har naturligtvis fört med sig att EU prioriterat Republikens intressen nästan över allt annat (quelle surprise…) och att Dublin därmed sedan folkomröstningen agerar utifrån en betydande maktposition i Brexitförhandlingarna. De har de flesta korten på hand, och de har ett enigt EU bakom sig.

För en avsevärd del av den engelska politiska klassen, särskilt de till höger om mitten, framstår detta som djupt upprörande, nästan anti-historiskt, en uppånedpåvänd värld som ingen någonsin gett dem kartan till. Detta så mycket mer bittert och ironiskt eftersom Brexit (som Fintan O’Toole och andra ständigt påpekar) egentligen inte alls handlar om EU utan om Storbritanniens (och mer specifikt Englands) syn på sig själv som post-kolonial verklighet; om dess förtvivlade, krampaktiga illusioner om en framtid som ska bli lika gloriös som den historia de egentligen inte behärskar särskilt väl. Det är fler än en brexitör som hänvisat till blitzen under det gångna året, men särskilt på sistone. “Vi kommer att överleva en hård Brexit” som en av dem sa nyligen. “Överleva”? Ribban har lagts lägre och lägre ju närmare vi kommer 29 mars.

Det finns som sagt mycket mer att säga i den här frågan. Men man måste också konstatera att många progressiva människor, jag själv inberäknat, har en gammal och trofast kärlek till Irland som blivit allt djupare med åren när man ser hur landet sakta men obändigt säkert tagit så många steg framåt: i hur man hämtade sig efter “bubblan” på åttiotalet; i hur man vänt ryggen åt kyrkan och mycket av vad den står för; i hur toleransen manifesterade sig i abortomröstningen, och mycket annat. Som jag skrev i samband med det så, bortsett från Östeuropa och till viss mån Spanien, vet jag inget annat land som har förändrats så pass mycket sedan, säg, 1970, när jag först gav mig ut i världen. Och förändrats till det bättre. Kanske värt att hålla i minnet de kommande månaderna.





Lite läsning + +

Thursday, January 17th, 2019

Ett sanningens ord från Pankaj Mishra i NYT.

Också värd att läsa är The G:s ekonomiredaktör Larry Elliott idag, han är en Leaver som nästan alltid har intressanta synvinklar:

Much more likely is that the pressure for change [in the EU] will dissipate and the real grievances of those who voted for Brexit will be quietly forgotten. The softer the Brexit, the more convinced the EU will be that it has been doing the right thing all along. Britain will not go up in flames, but there will still be consequences. Leave voters will feel they have been victims of an establishment stitch-up. The anger will not go away and will eventually resurface.

The risk is that the losers will be the biggest supporters of the EU – the liberal left. And the biggest winners will be the extreme right.

Meanwhile, the shit show rumbles on, à la Marina Hyde

+ Avd. “Ducka, grabbar…”: Army reserves on stand-by from 10 February 2019 in case of no-deal. Länk.

+ Brexit i en ny dimension. Det var just nån som blev intervjuad och talade om behovet av att “break the dreadlock”… Jag menar. Jah, Ras Ta Farai…! Nog för att det verkar ganska stenat ibland. Men ändå.





Efter dagen efter… + +

Wednesday, January 16th, 2019

De avslutande argumenten i debatten om misstroendevotumet var i alla fall journalistiskt något bättre än partiledarnas: Tom Watsons avsevärt skarpare än Corbyns, medan Michael Gove levererade den gamla vanliga Daily Mail-krönikan.

(För övrigt, kan ni se parlamentsdebatterna på BBC World? För BBC News är väl inte  tillgängligt?)

Vinstmarginalen för May här (325-306) var för övrigt 52:48. Ironierna har stålhättor på sina skor.

Men fortfarande vet vi ingenting mer om framtiden. I morse gick jag och fick mitt gamla pass vidimerat på ambassaden, en tio minuter lång och effektiv procedur som kändes så välkommen efter gårdagens kalabalik. Efteråt gick jag till Typically Swedish och köpte herrgårdsost, FaluRut och isterband.

Jag känner mig mer hemma än vanligt.

Oh shit… May kommer med ett uttalande utanför No 10 kl 22:00, om en trekvart. Gud vet vad det kommer att handla om: att vi alla flyttar till Norge? Jag får väl stanna uppe då…

+ “Inget nytt under solen”. Bullshit. Goodnight!



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004