Uppdatering 22:30 BST:

Er man med “PRESS”-lappen i hattbandet kan rapportera att alla snutarna just nu drar västerut på Dalston Lane, som om något ginge för sig på Balls Pond Road, eller i chicaste Islington… Saker och ting har tydligen kickat loss i Birmingham också. Serves ‘em right.

Som någon som uppskattar anarki (men sällan anarkister) så måste jag säga att augustihändelserna hittills är en besvikelse. Det är sommarlov och semestertider, vi har inget bättre för oss. Jo, det finns en politisk vinkel, visst gör det. Den är lite långsökt, men den finns: det vill säga att de penninglösa gör uppror i ledigheten, medan bankerna får triljarder av nytryckta pengar som uppskattning för a job well done.

Finns det verkligen nån som undrar varför folk – tonåringar, till och med – är förbannade? Om så bara i största allmänhet, ofokuserat, kontraproduktivt förbannade?

Uppdatering 21:45 BST:

Jag hann in på Tesco Express innan de stängde (tidigt) men glömde mobilen hemma, så jag kunde inte ta en bild på en Brueghelhimmel med tre helikoptrar över Stoke Newington – och en jävla regnbåge…! Den hade vunnit Pressbild 2011, om jag inte varit så senil och mobillös…

Uppdatering 19:30 BST:

Och nu sprider sig oroligheterna till Lewisham, Deptford, Wood Green, Stoke Newington, Peckham… Men fortfarande som fullt kontrollerbara oroshärdar, inte särskilt mycket mer: en kåk brinner i Deptford, två bilar i Lewisham… Man ska inte förringa sånt här, men det känns t.o.m. efter tre dagar som sommarunderhållning för de penninglösa, med några medelklassanarkister som påhejare…

Dock, som någon just påminde mig: om tre veckor är det Notting Hill-karnevalen… Det kan också bli skoj.

Uppdatering 17:30 BST:

BBC:s livesändning från Hackney är totalt famlande i mörkret vad gäller geografin och sammanhangen, medan Guardians liveblogg (se nedan) är oerhört detaljerad – eftersom varenda jävla Guardianjournalist bor i Hackney!

Kravallandet i sig är dock inget särskilt att hänga i granen, några rude boys som kastar plankor och skräptunnor. Och eftersom varenda affär är tillbommad blir det ingen fart på extremshoppandet heller…

Fyra helikoptrar surrar i luften, minst två av dem press och media…

Uppdatering 16:50 BST:

Hela eftermiddagen har ryktet gått att det är våran tur i kväll… Det här var Hackney Central för en stund sen, just nu rapporterar The G att de första stenkastningarna har börjat… Varenda affär tillbommad på Mare Street och Amhurst Road… Mer senare.

Dessa är ju vad Peter Ackroyd skulle kallat typiska Londonkravaller: endast den vagaste politiska anknytning; däremot en hel massa sociala krutdurkar med historiska anor (inte minst kopplat till Broadwaterkravallerna 1985) och en ständigt bubblande konflikt mellan ordningsmakten och oordningsmakten; samt en extremt konsumentmedveten form av massplundring (PC World, JD Sports, Carphone Warehouse…) som följde på en “genuin protest”, alltså demonstrationen som hölls i torsdags. (Londonkravaller är överhuvudtaget mycket konsumentmedvetna, inkluderat antiglobaliseringskravallerna i det förgångna…)

Igår natt spred sig oroligheterna också till Enfield, Brixton och Walthamstow, fast då av mindre och sporadisk art. Jag bor alltså på Dalston Lane (tills vidare…) som är en av huvudartärerna när det gäller polisinsatser i nordöstra London. Tre-fyra gånger om dagen kör det förbi en kolonn om tolv-femton massiva antikravallmonster, som jag vid ett tidigare tillfälle beskrev så här: “…massiva, svartmålade pansarbilar med svärtade rutor och såna där tunga brandgardiner som hänger från bakre kofångaren ner i gatan, mynningsöppningar utefter båda sidor av karossen… Dom är ett slags våldsapparatens bilparks drätvärstingar, seriöst antiterrormeck, Staten och Kapitalet going out for a spin…”

Vare sig man gillar cricket eller ej… Jag utmanar vem som helst att låta bli att gapflabba åt den här historien: kvinnor hejdlöst, män plågsamt…

 
(Via Harry Pearson i The G)

Mustafa Can skriver en porrnovell om Fremskrittspartiets Siv Jensen. Jag själv tycker novellen är hemskt rolig, med betoning på båda två av de sista orden… Åsa Linderborg har en något avvikande åsikt, men få är väl överraskningarna nu för tiden på AB:s kultursida. (Jag menar,  Andreas Malm som lobbyist för vapenindustrin…)

Hur som haver, tankeassocierar som man lätt gör i sådana här sammanhang, så vill jag gärna än en gång vidarebefordra det berömda diplomatbrevet, som någon lycklig själ hittade i Public Records Office för några år sedan. Det är daterat den 6 april 1943, mitt under brinnande krig, och är skrivet av den brittiske ambassadören i Moskva, Sir Archibald Clerk Kerr, tillställt hans gamla vän och kollega Lord Pembroke på UD i London (Obs: ska helst läsas högt på ens allra bästa cup-of-tea-engelska):

My dear Reggie,

In these dark days, man tends to look for little shafts of light that spill from Heaven. My days are probably darker than yours and I need, my God I do, all the light I can get. But I am a decent fellow and I do not want to be mean and selfish about what little brightness is shed upon me from time to time. So I propose to share with you a tiny flash that has illuminated my sombre life and tell you that God has given me a new Turkish colleague whose card tells me that he is called Mustapha Kunt. We all feel like that, Reggie, now and then, especially when spring is upon us, but few of us would care to put it on our cards. It takes a Turk to do that.

Yours ever

Archie

En man som jobbar i området sedan några veckor tillbaka brukar parkera sin bil på boendeparkeringen utanför mitt hus. Men han gör det utan tillstånd, och mer eller mindre varje dag sitter det en p-bot på rutan. Ett par-tre gånger har jag sett honom komma gående efter dagens slut, han klickar upp låset, river p-boten från rutan, slänger den i rännstenen, sätter sig i bilen och kör hem. Många av lapparna har blåst bort vid det här laget, men fyra-fem stycken ligger kvar och skvalpar i regnpölarna.

Han är så klart inte ensam om att behandla p-böter på det viset. Tusentals bilister lever enligt principen att utan undantag kasta bort allt som sitter fastklämt mellan vindrutan och torkarmen. Skötsam som man är, och lite lätt nojig som man är, slås i alla fall jag av en viss motvillig beundran inför denna vahettere insouciance, denna militanta sorglöshet, detta fullkomliga skiter-i… Om jag skulle gissa på just den här mannens motivering för att agera som han gör, så skulle jag tro han resonerar att boendeparkeringsfickorna för det mesta står tomma och lediga under dagen ändå, så varför ödsla pengar på kommunens skraplotter för gästparkering…?

Och var ligger egentligen risken? Så här löper i korthet den legala processen (jag vet inte om det är ungefär samma i Sverige?). Efter ett visst antal böter, eller när bötessumman nått ett visst belopp, tar den lokala myndigheten ärendet till en Small Claims Court, eventuellt en något högre instans, t.ex. County Court, om summans storlek motiverar det.

Om vi då gör det osannolika antagandet att mannen ens dyker upp till förhandlingarna, så får han sig tilldömt att betala hela beloppet plus omkostnader. Han säger sig inte ha råd, så man gör en inkomstbaserad deal där han får betala, säg, £25 i månaden, tills allt är betalt c:a 2034… Mannen ignorerar förstås också dessa betalningsorder, och saken kommer än en gång till rätta…

You get my drift… Kommunen förlorar i pengar eftersom mannen vinner i tid. När processen kommit så pass långt har han sedan länge sålt av bilen, bytt adress, bytt jobb, bytt fru och bytt barn. Ju mer processen drar ut i tid, desto svårare blir mannen att lokalisera.

Kom håg att Storbritannien inte har personnummer; National Insurance-nummer har inte tillnärmelsevis samma informatoriska omfång (och går dessutom att köpa och sälja rätt enkelt). Det närmaste man kommer adressregister är röstlängderna, som är notoriskt “avbefolkade”. Lättast skulle han gå att spåra via mobil- och kontokortsbruk, dvs. polisiärt, men för det krävs warrant från domstol, som naturligtvis inte utfärdas för p-böter.

Ärendet avskrivs alltså så småningom. Miljonsummor går ju förlorade varje år, just på grund av att systemet har inbyggt i sig denna inertia, eller snarare entropi… Det kan aldrig existera ett legalt perpetuum mobile som till slut skulle fått mannen att pay up och göra rätt för sig, därför att lag- och ordningsenergin alltid skingras, löses upp, och försvinner… Ignore it and it will go away.

Det gläder mig att meddela att Johan Lif återuppstått med sin förnämligt intressanta Planet of My Dreams (se uppdaterad bloggrulle), en förhoppningsvis decennielång genomgång av hans omfattande LP-samling. Inte bara är Johan ytterligt musikkunnig – vi är praktiskt taget alltid överens i dessa frågor! Nu senast om Wild Man Fischer, Frank Zappas in-house schizo… Nytt på Planeten är också att albumomslagen nu avbildas i finurligt uttänkta mise-en-scènes… (eller mises-en-scène...?)

Det gläder mig däremot inte alls att meddela att någon drätskallad flippjävel bröt sig in i min bil i natt. Krossad ruta: 74 pundare på min excess (självrisk?). Eftersom han/dom inte hittade något av värde (dom missade min Percy Sledge-CD…! Ha!) så bröt dom av en av vindrutetorkarna som ett litet tack… Tjugotre pundare plus moms. Plus strul.

Det är det man nästan irriterar sig på mest: att den jävla idioten tagit sig friheten att lägga om hela min dag, som jag tänkt ägna åt det ena, det andra och sedemera det tredje. I stället sitter jag nu och väntar på Steve från Nationwide Windscreens, medan den påtejpade plastpåsen över rutan fliddrar i den ljumma juniblåsten.

Ska detta föreställa rättvist…? Jag bara frågar.

Bokförlagsdelen av BBC ger i dagarna ut vad jag skulle kallat en genomtypisk BBC-bok, den heter “100 Places that Made Britain“. En grupp historiker har fått välja var sin plats i Storbritannien som sammanfattar/symboliserar/emblematiserar ett segment av landets historia. Det enda kriteriet är att platsen ska vara öppen och tillgänglig för allmänheten. Det blir naturligtvis många av the usual suspects (Canterbury Cathedral, Towern, Runnymede) men också lite vid-sidan-av-platser som Cavern Club i Liverpool och ‘The Old Course’ på St Andrews golfklubb.

Kanske också lite tankebördigt att fundera på vilka svenska motsvarigheter man kunde valt. The usual suspects? Nyköping? Stortorget i Gamla Stan? Kalmar? Ladan där Gustav Vasa gömde sig? Och platserna lite vid sidan av… Jag föreslår tre stycken. (1) Den bit av gräsmattan utefter kortlinjen på Nya Ullevi där Kurre Hamrin gick med bollen och lade 3-1-målet mot Västtyskland i semifinalen 1958; (2) Tändstickspalatset på Västra Trädgårdsgatan 15; och (3) Inte hörnet Sveavägen-Tunnelgatan, utan de c:a 300 metrarna Sveavägen söderut från Grand till Dekorima.

Det är sällan jag åker “up west” numera, nån gång i månaden på sin höjd. Senast var för ett par veckor sedan, när jag gjorde reklam för Swedbank i en studio på Great Titchfield Street. Jag klev alltså av 242:an vid Tottenham Court Road – och får plötsligt syn på detta snällmodernistiska karamellmonstrum av Renzo Piano! Det kallas Central St. Giles.

Som jag inte hade en aning existerade, över huvud taget, och heller inte hade en aning om att det existerade som en jättelik smällkyss mitt uppe på The Rookery, Londons mest notoriska, allra vidrigaste 1800-talsslum, där råttorna levde bättre än människorna, kackerlackorna levde bättre än råttorna, och alla aspirerade till att bli löss…

Och det levde kvar långt in på 2000-talet. Det är ett sånt där ställe där eländet så bitit sig fast i jorden, i gatorna, i teglet, att det aldrig helt kommer att försvinna. Vänta bara, om något år eller så ser vi de första tiggarna, de första crackhuvena och prozzarna hasa runt in emellan kolonnaderna i herr Pianos arkitektoniska vision, jag lovar.

Konstnären Jane Palm-Gold har gjort det till en av sina uppgifter att dokumentera det gamla St Giles. En utställning på The Coningsby Gallery, bl.a. i Museum of Londons regi, har just öppnat med de fynd man gjorde under utgrävningarna.

[Vägledning: St Giles är alltså triangeln av mark bakom Centre Point, mellan norra Covent Garden, Charing X Rd, och New Oxford Street...] [sort of...] [äh, kolla GoogleMaps om det är så jävla noga...]

En man sitter på en trappa och kämpar med bångstyrig liten mastiff. Han har en plastkasse bredvid sig med en burk White Lightning i. Burken välter, kassen vältrar ner på gatan. Han svär.

En annan man går förbi med tolv (12) burkar Special Brew i sin  kasse. Mannen på trappan följer honom med blicken, och ropar till slut, vädjande och ilsket på samma gång, -”NICK!”

Utan att vända sig om ropar Nick tillbaka, -”Food? Ya got food?”

“Gizza nicker an’ I get some chips…” ropar mannen på trappan, med allt hopp i rösten.

“Not you, you cunt…” ropar Nick, nu nästan utom hörhåll. -”The dog, you cunt…”

Stephen Tennant: ready for action…

Det finns en annan kategori biografier. De behandlar varken onda eller goda människor, utan människor som, tja… egentligen inte gjort särskilt mycket alls.

Mästerverket här är Phillip Hoares “Serious Pleasures: The Life of Stephen Tennant” från 1992, en bok som jag än idag kommer ihåg med en vällustig rysning.

Stephen Tennant var kanske 1900-talets yppersta förkroppsligande av Signor Farniente själv, en gloriöst indolent aristokrat, en bright young thing som åstadkom en kärleksaffär med Siegfried Sassoon, några målade tavlor och snäckor, samt det inofficiella världsrekordet i sängliggande (guldmedalj i internationella oblomoviaden).

Häromdagen öppnade för övrigt en utställning med Stephen Tennants konstverk tavlor alster alldeles runt hörnet här i Hackney, på Viktor Wynd Fine Art Inc. Masa er gärna dit, om ni orkar.

Men eftersom Wilton Way är too-cool-for-school, så är det alltså en ironisk gatfest