Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Brittiskt allmänt’ Category


Every picture tells a story

Saturday, December 7th, 2019

Och det är smällkalla vintern, mörkt, ruggigt. Vilka åldergrupper är mest/minst benägna att gå ut och rösta?





Tidningarna

Thursday, December 5th, 2019

Labour-Twitter är i upplösningstillstånd eftersom New Statesman i sin nya ledare vägrar stödja Corbyns parti p.g.a. Brexitvelandet och antisemitismen. Men det är, som så mycket annat nu för tiden, en symbolhandling och kommer ju inte att ha någon särskild inverkan på valutgången. Även om NS har fler läsare än Spectator, som blivit en alt-right-sump de senaste åren, så är båda tidningarna mest relevanta för de närmast sörjande.

Det ska också bli (ganska) intressant att se vad The G väljer att göra nästa vecka. De lär väl inte att stödja Corbyn i någon betydande grad, utan kommer säkert att uppmana sina läsare att rösta taktiskt för att hålla tories ute. Men eftersom sextio procent av tidningens läsare bor inom ringleden M25 så blir det väl Labour för många i alla fall, med några libdemmiga undantag.

The G är nog inte ensamma om att se ännu ett hung parliament som den bästa utgången, eftersom en svag regering ger MP’s större makt över procedurerna. Det blir alltså mer – mycket mer – soppa på menyn under kommande åren.





Allt faller på plats

Tuesday, December 3rd, 2019

Om det vill sig väl kan vi få oss en real-life Cold War Steve-bild idag. Trump och Johnson i Nato-förgrunden, Corbyn bakom gardinerna, Prince Andrew in emellan buskarna nånstans, medan Virginia Roberts svävar över alltihop och Hugh Grant delar ut anti-Tory-flygblad…

Jag såg i och för sig inte Panoramaintervjun med Roberts igår kväll, och tänker inte göra det heller. Finner det för motbjudande. Men det låter som en av de sista spikarna i kistan, om man får tro referaten. Up the republic, som sagt.





BBC backar

Saturday, November 30th, 2019

Boris Johnson hade sagt att han kunde gå med på att interjvuas av Andrew Marr på dennes politikprogram på söndagsmorgnarna, i stället för att utsätta sig för den mer aggressive Andrew Neil nästa vecka. BBC svarade i princip att “utan Neil, ingen Marr”. Så kom terrordåden igår, och BBC har backat. Visst ska landets premiärminister intervjuas av Marr, med tanke på den allvarliga situationen, nationen kräver att landets ledare lugnar våra nerver, blaha blaha och blaha.

Jag tror som många andra att förtroendet för BBC har rasat med det här valet, och att detta blir droppen. Det finns ett ord för det: craven. Eller som OED förklarar det, That owns himself beaten or afraid; abjectly pusillanimous.





Tre dödslar på en dag

Wednesday, November 27th, 2019

Och alla tre har markerat ett slags stadium i mitt liv här. Gary Rhodes (som bara blev 59) var en av de första tv-kockarna på 80-talet, känd för att göra nya saker med klassiska brittiska rätter. Jag har en av hans kokböcker i hyllan, som jag använder kanske en gång om året. Men ändå. Och han hade faktiskt fel om ugnsbakad cauliflower cheese, man ska inte bryta upp blomkålen i bitar utan laga den hel. Men ändå.

Clive James invandrade från Australien på sextiotalet, ungefär samtidigt med Germaine Greer. “Brett register” är en bra beskrivning av honom, inte minst för att det kunde bli lite väl brett. Hans tv-shower var lätt underhållning, med allt det innebär av faran att man blåser bort med minsta bris. Ungefär samma med hans poesi. Men hans tv-kritik för Observer 1972-82 var lysande och obligatorisk läsning. Nästan lika bra som Dennis Potter, fast roligare.

Jonathan Miller var en av de få figurer som fick England att klänga fast vid illusionen att det fanns ett stratum av genuina public intellectuals. Många tyckte alltså han var väldigt pretentious. Läkare till yrket (med bl.a. en underbar serie ‘The Body in Question‘ som finns att se på YouTube) men också operaregissör och, bortom allt annat, medlem av ‘Beyond the Fringe’ i början av sextiotalet (med Dudley Moore, Peter Cook och Alan Bennett) dvs den moderna engelska satirens origin myth. Om ni inte har sett något av sketcherna, bara youtuba, där finns det mesta.

Här t.ex. vad som ska vara sista Londonföreställningen före Amerikaturnén.





Car-crash interview no 2 +

Tuesday, November 26th, 2019

Vet inte om ni kan se den i Sverige, men… bejaysus… Andrew Neils partiledarintervjuer på BBC1, i kväll Corbyn. Det gick inte bra, kan man väl säga.

+ Och då gillar jag inte Neil nåt särskilt. Bara det att Corbyn vägrar be om ursäkt för hur illa de handskats med antisemitismfrågan är fatalt. Men det underliga, hittills, är att kritiken enbart riktats mot hur Labourpartiet handskats med frågan generellt, inte Corbyns egen antisemitism, som är ofrånkomlig och bevisbar.





Ekonomi…

Monday, November 25th, 2019

…är inte en av mina starkare sidor. Därför blev David Graebers recension av Robert Skidelskys nya bok i NYRB en sådan ögonöppnare häromdagen. Enbart som akademisk disciplin verkar den ju helt överspelad. Ingen verkar fatta vad “pengar” är. BNP är mer eller mindre värdelöst som måttstock. Det finns, tvärtemot vad Theresa May påstod, “magic money trees” (“They’re called banks” som Graeber skriver).

Detta särskilt intressant mot bakgrund av Labours valmanifest. Som The G:s Larry Elliot skriver, tanken att återinföra big government (ungefär 45% av BNP) är inte särskilt märkvärdigt i internationellt perspektiv – “titta på Sverige bara”, som han säger. Det kan hända detta inte är några nyheter för min bevandrade läsekrets, men det minsta lilla som bryter upp den överväldigande floden av horseshit just nu är väldigt välkommet för mig.

Thank you for listening.





Den mörknande framtid

Monday, November 25th, 2019

“[A]m starting the last 2.5 weeks of the election worrying that it’s going to lead to lots of people I know being as scarred by it for decades as my parents’ generation were by the Miners Strike but good to know it isn’t ‘seismic’ to Cheshire Britpop Voxpop Man”

Så twittrar @owenhatherley idag. Det där sista är en släng åt The G:s John Harris, som menar att valet ännu inte känns så “seismic” som det borde göra. Men jag, och många andra, fruktar att Hatherley kan ha rätt. Ett stort nederlag för Labour-under-Corbyn kan få långtgående effekter, kanske för en generation framåt, vad gäller mobilisering och gräsrotsaktivism framför allt.

Parallellen med gruvarbetarstrejken 1984-85 är också tänkvärd, om än inte fullt ut hållbar. Där stod NUM mot en mycket mer välorganiserad och förberedd regering (och gruvindustri) än Labour står inför idag. Brutalt uttryckt, Thatcher var smart, Johnson not so much. Men parallellen går också till NUM-ledningen, särskilt pajasmarxisten Arthur Scargill, som ju marscherade rakt in i fällan Thatcher riggat upp åt honom. (Jag skrev om det här i samband med 25-årsdagen 2009).

Corbyn kommer väl att avgå som partiledare efter ett katastrofval, men vem ersätter honom? Knappast John McDonnell, men kanske Keir Starmer, kanske t.o.m. Laura Pidcock. Om någon av dessa sedan förmår ta Labourrörelsen ur pessimismen och besvikelsen återstår ju att se. För det riktigt skrämmande är ju att en sådan utgång innebär en ordentlig torymajoritet i stället. I ljuset (eller mörkret) av vilket Labours framtid kan framstå ganska ovidkommande.

Kanske har @joekennedy81 svaret? “I know this annoys lots of people, but it’s why I think there’s a place for A Pessimism Of The Left and we should all read a bit of miseryguts-era Freud from time to time”.





“A sense of honour…”

Saturday, November 16th, 2019
Bild av @Coldwar_Steve, “vår nye Hogarth”.

Om någon undrar över vad car-crash interview betyder så har vi ett slutgiltigt exempel i Prins Edwards intervju med Emily Maitlis för BBC:s Newsnight i kväll. (Det finns ingen länk som fungerar, men det kommer säkert att sändas i svenska medier ändå, illa vore det väl annars).





Nya siffror, nya kalkyler

Monday, November 11th, 2019

Nigel Farage har alltså nu beslutat inte ställa upp med Brexitpartikandidater i de valkretsar de konservativa vann 2017 (317 st). Med en så pass oviss utgång i det här valet ska man akta sig för kalkyler och spådomar, men det ser utan tvekan ut som en fara för remain-sidan och de valpakter de lyckats åstadkomma hittills. Som bl.a. @davidallengreen påpekat så står nu hela brexithögern i princip samlad bakom Johnsons deal, inte bara den “engelsknationalistiska dödskult” som brukade vara konservativa partiet, utan ERG och själva Brexitpartiet, som ju kallat dealen ett “förräderi”.

Anledningen att Farage vänt kappan kan vara att Johnson sagt att de inte kommer att begära förlängning av övergångsperioden efter december 2020, vilket i praktiken gör ett komplicerat frihandelsavtal omöjligt rent tidsmässigt, vilket i sin tur ökar sannolikheten för en no-deal crash-out då i stället för nu. De som nu kallar sig remain står alltså inför samma situation som de gjorde i folkomröstningen 2016: en enad leave-sida med enorma resurser, finansiella och cybernetiska såväl som mytologiska. Remain har en månad kvar att rycka upp sig. Det ser inte lovande ut, hittills.



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004