FUCK OFF, NODDY…!

Rebecca Long Bailey är den kandidat för partiledarposten i Labour som sägs stå Corbyn närmast, och som många tippar som slutlig segrare i omröstningen. Även om hon inte formellt annonserat sin kandidatur ännu så skriver hon vad som uppenbart är en slags positionsbestämning i The G idag. Det som blivit mest omdebatterat i texten är att hon förespråkar en “progressiv patriotism”.

Jag vet aldrig hur man översätter uttrycket “your heart sinks”. Liksom, “Å-å-å-nej… inte burkspaghetti till middag igen…” Det är uppenbart avsett som en medhårsstrykning på de Red Wall-väljare som såg Corbyn som opatriotisk peacenik, och bara som sådant är det ett gravt feltramp från hennes sida. Men vad fasiken ska “progressiv patriotism” betyda?

Vilket “patria” för det första? England? Storbritannien? I så fall, med eller utan Nordirland? Skottland? “Regressiv patriotism” är väl inte så svår att definiera, i och för sig, titta på Brexitpropagandan bara. Vad gör då patriotismen progressiv? Att man hejar inte fullt så högljutt på landslaget? Att man värnar om traditioner? Vilka, och vems, traditioner?

En gammal Labourveteran, Michael Meadowcroft, skrev en insändare idag (hittar ingen länk) om att det länge saknats “intellektuell stringens” i de politiska partiernas arbetssätt, program och manifest, särskilt i Labour. You can say that again, Mikey Boy, om det här är något att gå efter. Hon kallas ibland “Rebecca Wrong Daily” och, aningen sexistiskt som det är, så har hon inte gjort mycket för att motarbeta det intrycket.

Storbritannien kallas inte sällan för “världens femte rikaste land”. Jag har själv gjort det. Men det låter ju ganska konstigt, om man bara tänkt efter. I själva verket ligger UK – beroende på vilken källa man använder – på 20:e, 29:e, 22:a eller 16:e plats. Källorna finns att skåda i Robin Ramsays krönika (pdf) här. Den sistnämnda siffran är för övrigt från OECD.

Den ursprungliga uppgiften om 5:e plats verkar komma från en rapport i gratistidningen CityAM för fyra år sedan. Problemet var, som Ramsay skriver, att skribenten bara räknade “gross total of wealth in private hands and a lot of that was notional – the result of the massive inflation of property prices in the UK”.

Alltid bra att börja julen med en faktakoll, tycker jag (hoppas Fredrik håller med!). Ta bara det här med tomten, till exempel… Eller ja, det kanske kan vänta, tills julklapparna anlänt.

Ett snabbt julbesök på Broadway Market i morse, in emellan skurarna, för att hälsa på folk och se hur ruljansen ruljerar. På ytan verkar allt som vanligt så här helgen före jul: mycket folk, och folk som spenderar mer pengar än vad de brukade göra. Jag skrev förresten om det förändrade kundunderlaget, och det förändrade Hackney, i min första post under kategorin ‘London uppdatering’ i juni i fjol.

Men en kanske ännu viktigare förändring har skett sedan några veckor tillbaka. Kommunen har nu, efter många om och men och diskussioner och stridigheter, definitivt tagit över Broadway (se Londonboken s 199-200). Och de flesta av handlarna verkar acceptera the new regime, om än lite uppgivet. Självstyret den sista tiden före övertagandet hade blivit för kaotiskt, helt enkelt.

Men som många befarade höjde kommunen hyran med en gång, den ligger nu på £50 per stånd och dag i stället för £30. Och den kommer att fortsätta klättra upp emot 80-90 i paritet med andra helgmarknader. Dessutom har det blivit trängre om utrymmet, knappast några passager mellan stånden längre, allt så ihoptryckt det går att bli, för att få in fler handlare och mer hyresintänkter.

End of an era? Nej, det kan man väl inte säga. Men det är värt att notera att ett kooperativt, demokratiskt och ideellt lokalt initiativ som Broadway Market förmådde hålla ut så pass länge som det ändå gjorde, i femton år. Och att jag var med om tio av dem, på gott och ont.

Källa: Eurostat/EU

Jag måste säga jag håller med Martin Kettle idag att Labourpartiets våndor just nu inte är särskilt intressanta i jämförelse med vad de konservativa kommer att ägna sig åt med sin stora majoritet. Detta så mycket mer efter att just ha hört Queen’s Speech och regeringens shoppinglista för de närmaste åren. Brexit, så klart, miljarder till sjuk- och socialvården, allt det som annonserats. Men också annat mer kontroversiellt, som att förbjuda retroaktiva åtal mot militärer som begått övergrepp på Nordirland, tillsätta en Royal Commission att granska konstitutionella frågor, och att upphäva Fixed Term Parliaments Act.

Det är många som förutspår (och Kettle rör vid det också) att all denna “one-nation” largesse från Tories inte kommer att kunna bli verklighet när väl UK tagit sig ut ur EU, om så med No Deal (som fortfarande är högst tänkbart) eller med Något Slags Deal om ett år, eftersom en stagnerad brittisk ekonomi inte klarar av det. Vid vilket alla de f.d. Labourröstarna i Midlands och norr inser sitt misstag och röstar in ett nykostymerat Labourparti om fem år och allt slutar lyckligt. Själv planerar jag att tomten ska ge mig en Harley Davidson Sportster 1200 Custom i julklapp, inslagen i handvävt kinesiskt siden. Hjälmen fixar jag själv.

+ Något jag tyvärr glömde bort i hastigheten är att de också tänker införa ID-krav när man röstar. Det finns inga som helst problem med valfusk i det här landet, det är enbart ett sätt att ta rösträtten från c:a tre miljoner människor, främst bland – guess what? – de fattiga och marginaliserade.

+ Nu har de också publicerat sin nya Withdrawal Agreement Bill, som beskurit flera viktiga punkter i oktoberversionen: parlamentet får mindre att säga till om, workers’ rights slopat, och garantier för ensamkommande flyktningbarn har urvattnats. Och det blir svårare att förlänga övergångsperioden, vilket återigen ökar risken för en No Deal.

Thatchereran inföll under i mina trettioår: jag var 28 när hon vann valet 1979. Katalogen över ruskigheterna är ju ganska vältummad vid det här laget: Falklandskriget, kolstrejken, ödeläggelsen av tillverkningsindustrin i norr och finanskapitalismens ökade dominans, nedmonteringen av välfärden och demoniseringen av de fattiga, bostads- och finansbubblor. Men det var inte ett årtionde som drabbade mig personligen, eller min familj, särskilt hårt. Snarast tvärtom, inte minst för att vi kunde utnyttja de stigande bopriserna och köpte in oss i egnahemsdrömmen vid de rätta ögonblicken (se för övrigt Londonboken s 90-91). J:s affärer gick utmärkt, mitt skrivande hade kommit igång, solen sken. Vi var nog sinnebilden av de årens samvetstyngda Labourröstare, som mådde alldeles utmärkt och hatade Thatcher.

Mina sjuttioår, dvs det kommande decenniet under de konservativa (om inte något ofattbart sensationellt inträffar) kommer att bli sju resor värre. Anledningen är förstås att så mycket mer skada på samhällskroppen har kommit till sedan åttiotalet, men särskilt sedan finanskrisen 2008 och den påföljande “åtstramningen”. Man behöver ju knappast räkna upp dem. Fast just Brexit ser jag som något för sig, i det att främlingsfientligheten nu fått sin slutliga sanktion av en “folkvilja” som utgör 29% av samtliga röstberättigade (dvs Tories röstandel var 43% med 67% valdeltagande). Och då låter jag ordet “främlingsfientlighet” stå för allt från Brysselfobi till öppen rasism, båda vilka ytterligheter man för övrigt hittar i Boris Johnsons person.

Nu ska jag inte låtsas som att jag personligen kommer att drabbas särskilt hårt den här gången heller, varken materiellt eller främlingsfientligt. Vi européer med blekfisig hy kommer inte att råka ut för några pogromer, inga skallande rop på “Swedes out!” från den högaffelsbeväpnade mobben. Vilka som kommer att drabbas i stället behöver man inte tveka över, det har vi redan sett sedan ett årtionde tillbaka i allt från Windrushskandaler till angrepp på ortodoxa judar i Stamford Hill. Ur egen synpunkt tror jag snarare att det blir relativa småsaker som man väljer att ta till sig på ett personligt vis: när politiker kallar oss “queue jumpers” eller säger att vi känner oss “alltför hemma” här; när man ombeds bevisa att man har rätt till allmän sjukvård (klicka bara på view-and-prove-your-rights.homeoffice.gov.uk så ordnar det sig); när någon tittar misstänksamt på ens namn och säger “German?”

Att befara det värsta, om inte för en själv så för många av ens medmänniskor, är med andra ord inte någon melodramatisk gest längre, bara en klok förberedelse. Särskilt när själva ordet “medmänniskor” verkar tappa allt mer i värde.

Det var ju knappast oväntat att högerpressen skulle ställa sig bakom Boris Johnson: huvudsakligen Mail, Telegraph, Sun, Express och – om än lite näsrynkande – The Times. Det nya är en tonlägesskiftning, markerat av Express förstasida idag: “WE DID IT!” Det är just detta med “vi”, dvs att man gått från att vara tidningar-med-konservativ-prägel som håller en någorlunda rapporterande distans till valkampanjen, till att bli ren partipress som sällan eller aldrig ser anledning att ifrågasätta, inte ens på kommentarssidorna, och inte har några dubier om att producera 100% rena lögner.

Också nytt är att lokalmedia – bl.a. Yorkshire Post, och vissa lokalradiostationer – haft en bra, i betydelsen kritisk, valkampanj. De har ställt de svåra frågorna, har ignorerat de “anonyma källorna”, har ett klart uttalat ansvar inför sina läsare/lyssnare.

BBC har jag nämnt förut. Det rapporteras om utbrett missnöje bland deras journalister nu i efterhand, och det är inte att undra på. Det är alltså inte att BBC främjar konservativa partiet utan den sittande regeringen, vilken färg den än må ha (samma skedde under Blairepoken). Ett fasansfullt exempel kom mot slutet av kampanjen. En trovärdig undersökning visade att 88% av tories’ valannonser innehöll osanningar, och 0% av Labours. BBC:s rubrik löd “Election adverts: dishonest and untruthful” (ej ordagrant, de har tagit ner den nu). Balans? Hmmm…

/END (Märk väl att den här miniserien inte alls gör anspråk på att vara några seriösa analyser, de är bara några första reflektioner nu dagarna efteråt. Det finns mycket mer att säga framöver: om Labour och centrismen, om Tories förvandling till English National Party, om unionens framtid, osv. Om vilket jag återkommer)

De vann den största majoriteten sedan Thatchers dagar och gjorde det, som hon, mycket beroende på “arbetarklassröster”, eller kanske snarare prekariatröster. Bassetlaw, North East Derbyshire, t.o.m. Wrexham i Wales, som aldrig någonsin röstat Tory. Men till skillnad från Thatcher, som kunde muta med right-to-buy och egnahemsdrömmen, med kreditkort och easy money, kunde Johnson bara erbjuda den största lögnen av alla, ‘Get Brexit Done’. De köpte det ändå. I massor.

Tories valmanifest var praktiskt taget innehållslöst, bortsett från några hotfulla rader (den notoriska “sidan 48”) om att “reformera” rättsstaten, “se över” domstolarnas roll och hur judicial review används. Om ekonomin, knappast något alls annat än vaga löften om briljanta handelsavtal med Schlaraffenland och Trumps USA. Johnson säger sig vara (senast utanför No 10 igår) en “one-nation Tory”, en konciliatorisk konservativ i Disraelis anda, och att det krisdrabbade NHS står högst på dagordningen. Men för vem? Big Pharma?

Johnson sa också i går att det är hög tid att folk ska få glömma allt Brexitbråket nu, “to forget politics” och “have a Happy Christmas”. Och det skulle ju passa honom utmärkt. Men de nästa fem-tio åren kommer inte att tillåta oss glömma politiken, inte med den här snålblåsten.

Nästa avsnitt: “Räkenskap 4: Media”

Ja, var ska man börja? Corbyns avgång kommer inte att föra med sig några större förändringar eftersom NEC, partistyrelsen, numera har kontroll över processerna. Det ligger framför allt i händerna på Len McCluskey, fackföreningsledaren, och de 25-öres-leninister som omger honom. Vilket i sin tur är en av de saker som bäddar för ett decennielångt konservativt maktinnehav. Kom ihåg att det tog fjorton år efter Michael Foots katastrofval 1983 för Labour att komma till makten igen. Visst kan mycket av skulden läggas på partiledningen och på Corbyn själv: han är en karismafri zon, inte särskilt skärpt, och naturligtvis antisemit, hur mycket han än förnekar det.

Men det som syns mig mest relevant just nu är det faktum att det här valet var en de-facto andra folkomröstning om Brexit och att Labour sabbade det för Remainsidan (vari ingår 85-90% av deras medlemmar). De röstade igenom beslutet om folkomröstningen 2016 när de borde tagit avstånd från den som en intern partifråga för Tories. De röstade för det omedelbara utlösandet av A50 när de borde verkat för att dröja tills landet var överens om en gemensam förhandlingsbasis över partigränserna. Corbyn vägrade envist ta ställning Leave/Remain när alla redan kände till hans euroskepticism ändå, vilket förde med sig att han framstod, inte som neutral utan som feg.

Jag har inte särskilt mycket hopp över för Labourpartiet just nu. Vi står inför en lång, hård vinter. I vilken utsträckning Labour tar på sig skulden för det kommer att bli avgörande, syns det mig.

+ För övrigt, vill man veta mer om Corbyns antisemitism gör man bäst i att läsa Jewish Labour Movements inlaga till Equalities and Humans Rights Commission, som just nu utför en undersökning av antisemitismen inom Labour. Det är Sektion D som handlar om Corbyn själv.

Nästa avsnitt: “Räkenskap 3: Tories”