Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Brittiskt allmänt’ Category


Högsta domstolens utslag

Tuesday, September 24th, 2019

“The effects on the fundamentals of democracy was extreme”, säger Supreme Court, som nu har beslutat att prorogation inte bara var justiciable, utan också unlawful. Detta pågående…

Det hela var “unlawful, void and of no effect”. Parlamentet har därmed i princip inte prorogerats. Nu upp till talmannen vad som händer härnäst. Det verkar dessutom, förvånande nog, ha varit ett enhälligt beslut av samtliga elva domare.

Här summeringen (pdf).

Kraven på Johnsons avgång kommer bli svåra att stå emot. Det kan rentav hända att parlamentet samlas igen mitt under de konservativas partikongress… Sweet.

Bercow uttalar sig här. Och Corbyn kräver förstås Johnsons omedelbara avgång. Det här går knappast att överdriva: explosivt. Den konstitutionella och politiska krisen har trappats upp ett halvdussin steg, minst.

Underhuset sammanträder i morgon från kl 11:30.





Privatskolornas slut?

Monday, September 23rd, 2019

Labours partikongress har beslutat ta med avskaffandet av privatskolorna i sitt kommande valmanifest. På tiden, säger jag. Det innebär i konkreta termer att man tar bort deras skattefria status som “välgörenheter” och integrerar deras kapitaltillgångar (donationer etc) och fastigheter i den statliga/kommunala sektorn.

Det kommer förstås att bli ramaskrin från de privilegierade skikten. Så brukar det ju bli när man avskaffar orättvisor, särskilt av sådan grundläggande och avgörande art. Men det går också, som många påpekat, att göra det till en gradvis reform, t.ex. börja med att smälta samman privat och kommunalt enbart i den högsta klassen (“sixth-form”, som det kallas).

Min åsikt är dessutom att det är bra för barnen, vare sig de går privat eller kommunalt, och därmed bra för samhället i stort. När Eton allt emellanåt kungör att de ska ta in fler elever från “underprivilegierade” bakgrunder tycker jag det borde vara tvärtom, att fler “överprivilegierade” borde få komma ut i den värld som 93% av befolkningen lever, och går i skolan, i.

Huruvida detta är en röstvinnande policy för Labour återstår att se. Jag är lite tveksam. Många väljare har inte råd att skicka sina ungar privat men de har ambitionen att göra det, och det av förståeliga skäl: mindre klasser, mer resurser, större chans att gå vidare till universitet, osv. Den typen av social rörlighet, chansen att få klättra på stegen, är en viktig ideologisk knutpunkt i den politiska föreställningsvärlden i England.

(Har bara ändrat ett par småsaker i min allt mer krackelerande svenska…)





The case… + + + + + +

Tuesday, September 17th, 2019

Här länken till Supreme Court och direktsändningen av prorogationfallet, som tar sin börjar idag 10:30 BST. För de som är intresserade. Jag kanske lägger till ett och annat under resans gång.

+ En av de första sakerna man ska komma ihåg, förresten, och detta har missuppfattats på sina håll, bl.a. i svensk press, är att kärandesidan inte begär att domstolen ska förklara prorogationen olaglig, dvs i strid mot lagen. Det finns nämligen ingen prorogationslag. Skillnaden är den mellan illegal och unlawful. Det förra är något som strider mot skriven lag, det senare något som strider mot, i det här fallet, en konvention (och den brittiska författningen består ju i hög grad av konventioner). Mitt åldriga lexikon översätter unlawful med “olaglig; orättmätig; olovlig, otillåten, förbjuden” och det är närmast de tre sista betydelserna som gäller här.

+ Det går aldrig att tolka hur SC tolkar pläderingen, särskilt inte efter den första av tre dagar, mycket därför att de i sina beslut förlitar sig mer på pappersarbetet än på den muntliga framställningen. Men en del kommentatorer säger att Lord Pannick för kärandesidan gjorde bättre ifrån sig än Lord Advocate for Scotland, Lord Keen (jo, jag vet, Pannick och Keen…) som argumenterade mot det skotska utslaget. Dessutom, om det kommer ett preliminärt beslut på fredag, med detaljerna nästa vecka, så betyder det att SC varit ganska eniga i sina slutsatser.

+ Detta bara kort. Andra dagen började med Sir James Eadie för regeringen fram till lunch. I mina lekmannaögon (och i andras, ska sägas) gjorde han inget särskilt bra intryck: mycket axelryckningar, “det här är enbart politik”, osv. Han fick en del skarpa frågor från SC som han inte lyckades särskilt bra med. Eadie följdes av en skotsk QC, Aidan O’Neill, som pläderade för det skotska utslaget och hade lite show på gång. Han avslutade med ett inte särskilt lyckat gag om att “the Mother of Parliaments” inte får vilseledas av “the father of lies”, dvs Johnson. Enligt allt fler, vad jag sett, spekuleras att SC kommer att finna prorogationen justiciable och klandervärd, men att man inte utverkar några specifika orders för att tillrättalägga saken.

+ En rad interveners har idag rätt rejält mosat regeringens argument för prorogationen. Inte minst slående är ju att den sista i raden, Lord Garnier, argumenterade å John Majors vägnar. Hit har alltså Torypartiet kommit, när en f.d. konservativ PM anklagar den nuvarande för att ha handlat unlawfully och dessutom antyder, i sin skriftliga inlaga, att han inte går att lita på. Ingenting är otroligt längre i den här soppan, men detta kommer nära.

+ Och Lord Pannicks avslutande summering/plädering får högt beröm av experterna: “…the sound of nails being crisply hammered into the coffin lid of the government’s case” säger @DinahRoseQC. Utslag antingen i morgon eller tidigt nästa vecka.

+ Bra sammanfattning här. Dramatiskt så det förslår.





Abnormaliseringen

Thursday, September 12th, 2019

För de av er som följer Brexitsagan har jag nog inga särskilda nyheter att berätta. Vad gäller domstolarna har idag en nordirländsk instans gett avslag på en hemställan mot regeringen som dock inte gällde prorogation utan den irländska gränsen och GFA. Igår gav den skotska domstolen sitt utslag att prorogation var olaglig, medan High Court i London tidigare bestämde, ungefär som i Nordirland, att ärendet var non-justiciable, dvs inte för en domstol att bestämma.

I det senare fallet betyder det dock inte att den engelska domstolen gav regeringen rätt, som Johnson idag hävdade, bara att de avböjde att göra ett utlåtande. Nu går alltså hela karusellen vidare till Supreme Court, under en tre dagar lång förhandling (med början tisdag 17 september) som kommer att direktsändas i tv och där det avgörande beslutet kommer. Jag kommer att sitta klistrad.

Märkbart är också hur så många pratar om att vi nu vant oss vid fullkomligt hårresande skeenden och mekanismer. Men så har det ju hållit på ett bra tag, egentligen. Inte bara Johnsons lögner, utan ministrar som ifrågasätter domares opartisket, ministrar som har finansiella intressen i Brexit. Bara något sådant som att de högre statstjänstemännens intresseorganisation (jag vill nog inte kalla den en fackförening…) skrivit ett brev till Boris Johnson i vilket de kräver att han klargör att de inte ska beordras att bryta mot lagen under den kommande Brexitprocessen…

Och då ska vi inte ens prata om de katastrofer som förutsägs i dokumenten om Operation Yellowhammer, släppta igår. Brist på färsk mat, på mediciner, oroligheter på gatorna. Tanken att ett lands regering har till uppgift att åtminstone inte orsaka onödiga dödsfall, annat än under krigstillstånd, tycks numera lite gammalmodig, lite gullig, lite that was then, this is now. Dessvärre.





Senaste nytt från Bullerbyn +

Monday, September 9th, 2019

Parlamentet ska alltså “prorogeras” fr.o.m. i kväll, antagligen kring midnatt. En del ledamöter i oppositionen tänker innan dess få igenom nödlagstiftning för att få loss alla regeringens dokument om “prorogeringen” och No-Deal från 23 juli och framåt, inkluderat sådant på “WhatsApp, Telegram, Signal, Facebook, krypterade och okrypterade emails…” Total informationsfrihet i elfte timman. Good luck with that, som det heter.

+ Och den gick igenom med nio röster!





Tre lästips

Sunday, September 8th, 2019

James Meek skriver mycket intressant i gårdagens The G om engelskans tre språk – anglosaxiska, franska och latin – och hur de speglar “a fractured society”.

Rasmus Fleischer har en ny och kritisk bloggpost om Aron Bastanis ‘Fully Automated Luxury Communism’, som ska komma på svenska och som jag skrev lite kort om i juli.

Carole Cadwalladr om Dominic Cummings i dagens Observer.





Ett samtal förlänger livet +

Saturday, September 7th, 2019

Jag hade ett långt samtal fredag kväll med en gammal och väldigt god vän, Bosco d’Oliveira, som jag faktiskt inte pratat med på åtta år. Han är från Brasilien, hade bott här i 33 år tills 2011 när han flyttade tillbaka till sitt hemland (jag bloggade faktiskt om det när det begav sig). Jag har saknat honom, och den känslan var uppenbart ömsesidig att döma av längden och intensiteten i vårt samtal.

En av de saker vi diskuterade var hur det kändes för honom att flytta tillbaka till hemlandet efter så många år borta. Jag skulle själv aldrig kunna tänka mig att flytta tillbaka till Sverige, och det finns massor av komplicerade anledningar till det, allt från konkreta saker som familj-vänner-vana till mer abstrakta hänsyn som “all tid som har gått”, jag har nått en viss ålder, det är för sent. (Och allt det här relaterar naturligtvis till den där refusartikeln jag postade häromdagen, det var liksom därför jag la upp den).

Bosco förvånade mig lite grand när han förklarade att en stor del av hans bevekelsegrunder var politiska. Vid pass 2011 hade Lula vunnit flera val i rad för Arbetarpartiet (PT), Brasilien såg ut att “äntligen” börja förändras i någorlunda sansad riktning, de fattiga började kunna se en ljusning, orättvisorna började åtgärdas, så mycket positivt hände, mot alla odds. Bosco tyckte det började se hoppfullt ut. Han ville – som människa, som socialist, som musiker – vara där. Och spela. En roll.

Sidoruta: Det finns så klart massor att läsa om Brasiliens politiska historia från senare år, det är bara att googla. Men en av de intressantaste publicerades i LRB i februari i år: en fantastiskt lång analys av Perry Anderson, en skribent jag i det stora hela gillar. Den ligger tyvärr bakom betalvägg, men köp gärna en prenumeration, det är bara nåt 70-80 pundare per år, och väl värt det (inte minst just för deras arkiv).

Boscos förhoppningar grusades alltså, och det ganska rejält. Han ser det (kortfattat) som den brasilianska medelklassens förräderi, deras skräck inför ett proletariat/prekariat som börjat få ekonomiska och politiska resurser att kräva förändring, som börjat få en röst i det politiska systemet. Ett politiskt system, vill säga, som snart nog slog bakut och fängslade Lula på helt ogrundade korruptionsanklagelser, och efterträdaren Dilma Rouseffs öde är inte mycket mer uppbyggande.

Bosco vägrar ta Bolsonaros namn i sin mun. Han kallar honom “den där jävla svampen”, “den där typen”, “han som…”. Bosco sa vid ett tillfälle att han från tid till annan ångrar att han åkte hem igen. Men ändå inte. Men ändå. Men ändå inte. Jag förstod honom så väl. Den utlandsboendes ständiga, eviga och patetiska vacklande mellan hemhörighet och frånhörighet, känslan av att bo i en transithall på någon isländsk flygplats, a suspension of disbelief.

Jag undrar fortfarande om jag vill stanna kvar här. Förmodligen, men jag får se. Och London får se. Ibland träder Irland, och Dublin, fram på min fantasiscen igen, inte bara för att det skulle sluta cirkeln på min personliga resa, utan för att jag gillar det som hänt på Irland under senare år, att ett samhälle av den rigida, slutna karaktären, som det brukade vara, har öppnat sig. Jag gillar öppet, inte stängt.

+ Men här fattar man också varför Bosco flyttade hem till Belo Horizonte…





Veckoslut

Friday, September 6th, 2019

Bara några hållpunkter innan jag går ut och tar en pilsner. The Benn Bill har nu röstats igenom i överhuset utan några amendments, vilket innebär att den inte behöver gå tillbaka till underhuset på måndag utan blir lag direkt, genom Royal Assent. Samma dag kommer Johnson att lägga fram ett andra förslag om nyval, vilket Labour och deras allierade idag avtalat att rösta emot (förutsatt att talmannen släpper igenom Johnsons nya försök, vilket inte är självklart). Det gör att allt pekar mot att det blir en förlängning av A50 till 31 januari 2020 och nyval först i november. Eftersom Johnson svurit på att han inte tänker lämna in en ansökan om förlängning har han ytterst få kort kvar att spela med. Avgå? Knappast. Han skulle kunna lämna in en enradig nyvalsförklaring som kommer förbi Fixed Terms Parliaments Act och bara behöver enkel majoritet snarare än 2/3. Men det verkar ännu mer avlägset. Däremot skulle han kunna, hur bisarrt det än låter, förklara misstroendvotum mot sin egen regering och därigenom automatiskt utlysa nyval. Och bär i tankarna, hur han än kalkylerar så har han rôven (dvs Farage och Brexitpartiet) bak. Och på torsdag nästa vecka upphävs alltså demokratin i fem veckor framåt.

Eller med andra ord, it’s as crazy as ever…





Ur refushögen

Thursday, September 5th, 2019

(Det här är ett utkast till en artikel jag skrev i februari i år, som jag nästan omedelbart la till handlingarna. Främst för att den låter lite för vag, men också för att jag egentligen inte alls var – långt mindre är – övertygad om slutsatsen).

I turned sixty-five on the day of the Brexit referendum. It is a number still just about associated with a pensionable age for men, so inevitably I also thought of it as a kind of eighteen-in-reverse: a stepping in and out of adulthood, the beginning and end of a working, active and reasonably responsible life.

The following morning, blinking my way into that new dawn, it felt as if I were living through those two ages simultaneously: a mixture of apprehension before an unpredictable future and profound consternation that so much of what I had learned to take for granted had been blown away.

And so it has continued since then, except that I have gradually come to project this double-agedness as much on Britain itself, or more specifically on “Brexit England”.

One minute it’s the empty bragadoccio of one’s late teens, the peak of one’s Baron Münchausen years, when it goes without saying you’ve shagged the fittest girl in school and that those trade negotiations will be the easiest in human history. Next minute it’s the sod-it-all OAP bitter about the money and prestige that everyone else has frittered away (basically “since the war”) and who remembers, if not the Blitz, at least The Winter of Discontent in ’79.

As with practically every other EU citizen I have spoken to since that day in 2016, the word “belonging” is the one that turns up most often in my conversation, the one aspect of our lives that has now been most grievously damaged. And the damage is all the more keenly felt because the word carries both the abstract, psychological weight of “home/habit/habitat” and the concrete reality of actually existing family, jobs and friends. I probably need not tell you that both feel equally and vitally important.

For some, the damage is irreparable. I know too many Europeans whose sense of belonging since Brexit has become that Groucho Marx gag about clubs and membership turned inside out: “I know when I’m not wanted”. There is real anger around, because the public conversation contains a measure of real humiliation, not least from the PM with her talk of “queue-jumpers” and “nowheres”. The expatriate’s position can be complicated enough, but those added slights sometimes tip the balance. Plenty have already left, plenty more are preparing to go… what, “home”?

I usually try my best to discourage them, because I honestly don’t think we should leave the English alone with the English. Solidarity demands that we remain with our friends through these dark times. Particularly now that they too have become preoccupied with that particular word, for good and bad. Some have finally begun to ask themselves, What exactly is this England we’re supposed to belong to? Others take a more direct approach, at bus stops, in the pub: “Go home, you don’t belong here!”

You could be forgiven for thinking the latter have a point because, consciously or not, the word that carries the weight isn’t really “you” but “here”. Since the English still haven’t figured out quite what “here” is, only one definition seems available to them so far, albeit a negative one: that we are not part of “here”. That’s why, for all the anxiety-inducing present, a lot of us Euros who are determined to stay fear the future much more, i.e. what England is going to become in the years (rather than the fraught weeks and months) following Brexit.

A softer version will, finally, introduce The Great Betrayal scenario. What the Brexiteers wanted never really seemed to be “Brexit” as such, but rather “losing unfairly” in a “rigged poll” (or variations thereof). This would have given them a stab-in-the-back legend that suits their political psychologies far better than the pesky technicalities of putting their wishes into practice. Winning the referendum deprived them of that martyrdom – hence their truculent inability to take yes for an answer. And upon whom, then, is their blame-placing going to land? My guess is a Citizen of Nowhere somewhere. I hear even tourists have been accosted recently for not speaking English.

But a crash-out Brexit would be even worse. Irrespective of its aftermath – Sunny Uplands or Noxious Scrapheap – control will have been taken back and the British can begin to “make our own laws”. That phrase has always had an ominous ring for me because what you hear underneath it is “licence”, as in “I make my own rules”. Maybe my fears are exaggerrated, I certainly hope so, but long-term I can see a new, swaggering xenophobia as a far more visible weave in the whole cloth, rather than at the frayed edges, primarily through the gradual loss of communal (and possibly legal) restraints. The crash-out will be seen as a triumph – of something no one can quite put their finger on, because it’s mostly visceral feeling.

In my own guts, and in my head, I do understand why Europeans have left, or plan to do so. Less so an oft-quoted reason for it: “This is no longer the country I knew”. On the contrary, I think “Brexit England” is very much the country I knew, with its glorious and troubling complexities. It really depends on which parts of it you know: one that is capable of regressing to the dystopian future I’ve begun to fear, or one that’s able to mobilise its considerable reserves of tolerance, diversity and curiosity, or one that will come up with an uncomfortable mixture of the two. Whichever way it goes I’m pretty sure I will be able to recognize where it came from.  

More than two-and-a-half years later, what survives of the eighteen-year-old in me is grimly fascinated by what’s going to happen, as I grow into this new world. The prospect is both wearily melancholic and, frankly, getting on my nerves. But, having now spent roughly two-thirds of my life here, I have to add to that an acute sense of time passing. It’s simply too late. Sod it all, I’m not going anywhere.





Onsdagens scener + + + +

Wednesday, September 4th, 2019

Hittills har det hänt att Corbyn sopade golvet med Johnson under PMQ’s. Johnson fick en utskällning för sina rasistiska kommentarer om muslimska kvinnor (i Daily Telegraph) av Tanmanjeet Singh Dhesi, som är sikh (“iklädd turban” som The G så hjälpsamt påpekade). Och det ser mer och mer ut som Dominic Cummings är en deep cover-agent för Labour, så som han “thrashar” (heter det inte så på svenska?) de konservativa dag efter dag. Under tiden har debatten om the Benn Bill börjat. Jag följer lite sporadiskt och återkommer vad det lider.

+ Second reading av omröstningen: regeringen förlorade med 329-300, en ännu större majoritet än igår.

+ The Benn Bill är alltså en pågående process (just nu i sin Committee stage) som kommer att mala vidare genom morgondagen och, antagligen, fredag, kanske t.o.m. helgen. I kväll kommer Johnson att försöka få igenom en omröstning om nyval, som han (återigen) kommer att förlora eftersom Labour visserligen vill ha nyval, men inte kommer att gå med på det förrän the Benn Bill gått igenom och fått Royal Assent. Vilket tycks mig ganska rimligt. Mer senare. Kanske.

+ Kaos, kaos, kaos. 327-299 på third reading. Nu Johnson om nyval.

+ Benn Bill går nu vidare till House of Lords, vars filibuster förmodligen inte kommer att funka. Återstår röstningen om Johnson motion om nyval (se ovan). Som blev 298-56. Fuck it. I’m off.



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004