…är inte en av mina starkare sidor. Därför blev David Graebers recension av Robert Skidelskys nya bok i NYRB en sådan ögonöppnare häromdagen. Enbart som akademisk disciplin verkar den ju helt överspelad. Ingen verkar fatta vad “pengar” är. BNP är mer eller mindre värdelöst som måttstock. Det finns, tvärtemot vad Theresa May påstod, “magic money trees” (“They’re called banks” som Graeber skriver).

Detta särskilt intressant mot bakgrund av Labours valmanifest. Som The G:s Larry Elliot skriver, tanken att återinföra big government (ungefär 45% av BNP) är inte särskilt märkvärdigt i internationellt perspektiv – “titta på Sverige bara”, som han säger. Det kan hända detta inte är några nyheter för min bevandrade läsekrets, men det minsta lilla som bryter upp den överväldigande floden av horseshit just nu är väldigt välkommet för mig.

Thank you for listening.

“[A]m starting the last 2.5 weeks of the election worrying that it’s going to lead to lots of people I know being as scarred by it for decades as my parents’ generation were by the Miners Strike but good to know it isn’t ‘seismic’ to Cheshire Britpop Voxpop Man”

Så twittrar @owenhatherley idag. Det där sista är en släng åt The G:s John Harris, som menar att valet ännu inte känns så “seismic” som det borde göra. Men jag, och många andra, fruktar att Hatherley kan ha rätt. Ett stort nederlag för Labour-under-Corbyn kan få långtgående effekter, kanske för en generation framåt, vad gäller mobilisering och gräsrotsaktivism framför allt.

Parallellen med gruvarbetarstrejken 1984-85 är också tänkvärd, om än inte fullt ut hållbar. Där stod NUM mot en mycket mer välorganiserad och förberedd regering (och gruvindustri) än Labour står inför idag. Brutalt uttryckt, Thatcher var smart, Johnson not so much. Men parallellen går också till NUM-ledningen, särskilt pajasmarxisten Arthur Scargill, som ju marscherade rakt in i fällan Thatcher riggat upp åt honom. (Jag skrev om det här i samband med 25-årsdagen 2009).

Corbyn kommer väl att avgå som partiledare efter ett katastrofval, men vem ersätter honom? Knappast John McDonnell, men kanske Keir Starmer, kanske t.o.m. Laura Pidcock. Om någon av dessa sedan förmår ta Labourrörelsen ur pessimismen och besvikelsen återstår ju att se. För det riktigt skrämmande är ju att en sådan utgång innebär en ordentlig torymajoritet i stället. I ljuset (eller mörkret) av vilket Labours framtid kan framstå ganska ovidkommande.

Kanske har @joekennedy81 svaret? “I know this annoys lots of people, but it’s why I think there’s a place for A Pessimism Of The Left and we should all read a bit of miseryguts-era Freud from time to time”.

Om någon undrar över vad car-crash interview betyder så har vi ett slutgiltigt exempel i Prins Edwards intervju med Emily Maitlis för BBC:s Newsnight i kväll. (Det finns ingen länk som fungerar, men det kommer säkert att sändas i svenska medier ändå, illa vore det väl annars).

Nigel Farage har alltså nu beslutat inte ställa upp med Brexitpartikandidater i de valkretsar de konservativa vann 2017 (317 st). Med en så pass oviss utgång i det här valet ska man akta sig för kalkyler och spådomar, men det ser utan tvekan ut som en fara för remain-sidan och de valpakter de lyckats åstadkomma hittills. Som bl.a. @davidallengreen påpekat så står nu hela brexithögern i princip samlad bakom Johnsons deal, inte bara den “engelsknationalistiska dödskult” som brukade vara konservativa partiet, utan ERG och själva Brexitpartiet, som ju kallat dealen ett “förräderi”.

Anledningen att Farage vänt kappan kan vara att Johnson sagt att de inte kommer att begära förlängning av övergångsperioden efter december 2020, vilket i praktiken gör ett komplicerat frihandelsavtal omöjligt rent tidsmässigt, vilket i sin tur ökar sannolikheten för en no-deal crash-out då i stället för nu. De som nu kallar sig remain står alltså inför samma situation som de gjorde i folkomröstningen 2016: en enad leave-sida med enorma resurser, finansiella och cybernetiska såväl som mytologiska. Remain har en månad kvar att rycka upp sig. Det ser inte lovande ut, hittills.

En bra och vältajmad analys av Corbynismen, tycker jag, av Jack Shenker i Prospect Magazine. Särskilt det här med dragkampen mellan generationerna: å ena sidan en äldre vänstersossefalang med rötter i 70-talet, den starka staten, och en form av demokratisk centralism som partiprincip; å andra sidan “2008 års barn” som växt upp med nyliberalismens bankrutt, gig-ekonomi och akut bostadsbrist som föredrar nya, lösare, mer kreativa organisationsformer. Shenker nämner det bara i förbigående, men jag tycker också det verkar rimligt att den fortfarande bubblande kontroversen om antisemitismen hade kunnat skötas/åtgärdas mycket bättre om man inte bara haft den inre kretsen kring Corbyn att handskas (klantigt) med reaktionen mot anklagelserna.

Och sedan… ja, gissa vad den nya websiten boris-johnson-lies.com handlar om? Den är hopsatt av journalisten Peter Oborne, som jag nämnt förut och som hör hemma i den konservativa ändan av spektrat, men är bra ändå… Kanske inspirerad av, är det inte Washington Post som för lista över Trumps lögner?

+ Det ryktas att Johnsons nya valkrets blir Rutland and Melton (maj. 23,000+). Melton Mowbray är berömt för sina fläskpajer. Pork pie = rhyming slang for “lie” (e.g. “telling porkies”).

+ H:et i ghost sattes dit av en flamländsk boktryckare under medeltiden, för han tyckte det såg så fånigt ut med gost, som i vårt eget “gast”, snarare än det flamländska gheest.

+ Uttrycket Old Blighty för “England” är arméslang från första världskriget. En blighty var en krigsskada allvarlig nog att få en hemskickad. Men det kommer inte av blight, som i “härja, spoliera”, utan från hindis wilayati som uttalas bilati på “vulgär-urdu” (enligt OED).

+ I morgon ska jag köpa ett exemplar av “Lär dig vulgär-urdu i fem enkla lektioner”.

+ Feg som han är kommer han förmodligen att välja en annan och säkrare valkrets, men om Boris Johnson stannar kvar i Uxbridge and South Ruislip så är det inte alls osannolikt att han kan förlora sin plats i parlamentet. Hans majoritet är på dryga 5,000 röster bara. Inte bara finns många unga väljare på plats (Brunel University ligger där) utan det finns en del lokalfrågor han kan kritiseras för, inte minst hur han gjorde en helomvändning vad gäller Heathrows tredje runway, som nästan alla lokalbor är emot. Visserligen är det en ganska trist bit av stan (väster om Shepherds Bush, i princip) men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att dörrknacka lite grand under den kampanjen.

+ Det är inte ofta jag har anledning att rikta en tacksamhetens bugning åt Växjö, men i och med att Öster slog Frej med 3-0 i lördags har GAIS klarat sig kvar precis över nedflyttningsstrecket i Superettan. Jag har inte sett någon av matcherna den här säsongen, men vad jag förstår har GAIS spelat rätt bedrövligt så lättnadens suckar hörs nog lite varstans kring Gårda, inte bara här i N1.

+ Och nu ut i höstsolens sken och en långpromenad till British Library. Eller ja, lång och lång. Fyrtiofem minuter, kanske.

+ Nya talmannen är som väntat förre vice talmannen, Sir Lindsay Hoyle, som är Labour, och enligt skriverierna lite av en establishment man. Hans accent, om någon undrar, är Lancashire.

Vänta er inte någon fortlöpande rapportering från valkampanjen här på Pressylta. Jag tar upp saker jag tycker är intressanta allt eftersom de dyker upp. En av dem är, redan nu, att det har börjat bra för Labour i alla fall. Först att Nigel Farage hotar med att ställa upp Brexitpartiets kandidater i varenda valkrets om inte Johnson droppar EU-dealen och går med på en taktisk röstpakt, vilket ju kan reducera Tories valsiffror rejält. Det andra att Donald Trump ringde Farages radioshow igår och (a) yrkade på just en sådan pakt, (b) kallade Corbyn massa hemska saker (Corbyn: <fistpump, fistpump> Yessss…!) och (c) påpekade att Johnsons deal faktiskt utesluter ett separat handelsavtal med USA, något som Ian Dunt och andra redan påpekat.

I morgon förmiddag är jag inte anträffbar p.g.a. den sportsliga motsvarigheten till valkampanjen: VM-finalen i rugby mellan England och Sydafrika (VM hålls i Japan, därav tiden). Tittar inte på överdrivet mycket rugby, men VM-finalen får man inte missa. Det kommer att bli brutalt.

+ Helt rättvis seger för Sydafrika med 32-12. Ogenomträngligt försvar, aggressiva forwards, utnyttjade varenda chans som kom deras väg.

Vår “nästa premiärminister”? I don’t think so. Tack och lov. Säga vad man vill om Tories och Labour, men jag måste säga jag hyser ett särskilt agg till LibDems, förakt till och med, för att de medverkade till de katastrofala åtstramningarna i koalitionen 2010-2015. Hyckleriet är hedersmedlem.

+ Så här långt ställer femtio MPs inte upp i det kommande valet, 18 av dem kvinnor som inte suttit särskilt länge, och de flesta pga av mordhoten och trakasserierna både IRL och på sociala medier. Det är fasansfullt.

“We will now launch the most ambitious and radical campaign for real change our country has ever seen,” säger Corbyn efter att EU27 nu officiellt godkänt förlängningen av A50 till 31 januari 2020. Det blir alltså nyval strax före jul. Och som bekant är det ingen som vågar förutspå utgången. Tories leder oftast i mätningarna med 3% eller mer, men de kommer säkert att förlora avsevärt med mark, framför allt i Skottland. Labour kan antingen gå mot katastrof eller de kan göra oväntat bra ifrån sig, som 2017, det beror i mycket på hur Corbyn personligen går hem (“i stugorna”, som det brukade heta). Vad många fruktar är att vi får ännu ett hung Parliament, där ingen har avgörande majoritet. Vad en del fruktar ännu mer är att de konservativa vinner med en klar majoritet. Polly Toynbee idag tror att Tories ändå är finished. Jag är inte så säker.

+ Också viktigt att komma ihåg att, som rapporterats på sistone, många Tory-MPs själva är privat inte särskilt pigga på nyval, för de tror det kan gå illa. De som entusiasmerar för nyval i Torypartiet är, precis som 2017, huvudsakligen de “genialiska” rådgivarna som omger PM, framför allt Dominic Cummings, som vill göra detta till ett parliament v people-val.

+ Här är en spekulation. Corbyn har ju katastrofala personal ratings-siffror (-60, enligt många) och det i samtliga kategorier väljare, inkluderat 18-24-åringar där han brukade ha ett visst stöd. Detta kan förstås bli till nackdel, självklart. Men det kan också bli tvärtom, att Corbyn i stället mer och mer framstår som valbar, som potentiell PM, särskilt kontrasterat mot Boris Johnson. Corbyn är en garvad och erfaren campaigner, han är till åren kommen och har ett lugnt och behärskat sätt att tala och framträda, till och med lite klumpigt, vilket under de fem veckorna kan skänka honom allt mer autenticitet, denna ovärderliga egenskap i väljarnas ögon (och som Johnson ju är raka motsatsen till). Corbyn kan helt enkelt få lite av “landsfader”-figur över sig, i dessa turbulenta tider. Men det är spekulation, som sagt.