Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Chark’ Category


Stilleben med kran, korv, curry och pengar

Saturday, September 17th, 2016

korvpengar

Ett bidrag till postsurrealismen. Nu alltså inhandlat Thüringer Bratwurst (av märket Thüringer Landstolz) samt en burk mald curry. Essen ist angerichtet. Men framför har jag också lagt in den nya fempundssedeln, gjord av plast och med en genomskinlig bit till vänster. Churchill på baksidan. Pengar går nu att tvätta utan att anlita storbankerna. Men, för jösse namn, pengar får inte vara genomskinliga. En metaforisk felspark. Monopolpengar i en Monopolekonomi.





Dagens inköp

Saturday, September 10th, 2016

currywurst





Att äta pommes är stort, att äta frites är större

Saturday, September 3rd, 2016

(Rubriken © Red Top)

Det här är möjligtvis för de något till åren komna – eller kanske mer luttrade – bland läsarna. Jag hade ett lite märkligt samtal med Pete the Kid idag, det handlade om potatisprodukter i ens barndom. Framför allt om chips and crisps.

Sidoruta/definition: Chips är inte detsamma som pommes frites. Chips är mycket tjockare, man äter dem oftast med (you guessed it) fish. De flottyrsteks i södra England i olja, i norra England i ister (lard) (de bästa!). Tjockheten ger en krispig yta och ett mjällt innanmäte, perfekt för den vinäger man sprinklar på med saltet. Crisps är vad vi kallar chips, serveras i påsar.

Chips and crisps var så klart en självklar del av en engelsk efterkrigsgenerations barndom. Det var de absolut inte min barndom (född ’51 alltså). Jag minns inte att jag åt pommes frites förrän på sena sextiotalet, med de första (bedrövliga) hamburgerbarerna. Likdant med chips i påsar, de kom väl vid ungefär samma tid, eller har jag fel? Den enda street food vi hade var korv/bröd/mos/Pucko. Eller?

Jag kategoriserar detta som “chark” eftersom jag fick med en korv där på slutet.





Nya charkrisker?

Monday, October 26th, 2015

Jag stod mitt i falukorvsgrytan när nyheten kom att WHO omklassat chark (och nötkött) från klass 2A (“probably carcinogenic to humans”) till klass 1, där den tillsammans med alkohol, tobak, arsenik och asbest har uppvisat “tillräckligt med belägg för en kausal länk till magcancer”.

Trogna läsare vet att vi har varit här förut. Jag har då förhållt mig något skeptisk eftersom alla undersökningar jag hittade var epidemiologiska, dvs man hade inte funnit en kausal länk utan en korrelation mellan chark och cancer. Man hade alltså helt enkelt frågat magcancerpatienter om deras kostvanor och då funnit en förhållandevis hög förekomst av chark och nötkött.

Nu är jag inte klar över om “tillräckligt med belägg” innebär en allt större ackumulation av samma slags epidemiologiska resultat, eller om den genuint kausala länken har funnits existera. Men tills jag hört en sund kritik av WHO:s nya beslut så är det klart att man måste ta det på större allvar – allt medan man ska komma ihåg att det är rätt stora mängder chark och nötkött man måste äta för att substantiellt öka risken.

Jag måste också säga att min skepsis fortfarande finns kvar när man inom begreppet “chark” (processed meats, alltså) kan få med både vidriga snabbköps-hotdogs på burk och en soltorkad jamón ìberico. Det är någonting som inte stämmer med kategorierna här, syns det mig.

Likadant: eftersom vi ätit denna mat på mer eller mindre samma sätt i tusentals år varför är inte de historiska magcancersiffrorna avsevärt högre? Det är lite grand som med argumentet att marijuana är en gateway-drog: hade den varit det skulle antalet heroinister bland oss varit så överväldigande stort att samhällmaskineriet knappt skulle fungerat.

PS: Bra, om kort, analys här. Mer om vetenskapen här. Parmaskinkakonsortiet har sitt att säga.





Oh Heck…

Monday, January 5th, 2015

Vad vore dessa döddagar i början av januari utan en historia om nazistiska kossor?

På 1930-talet avlade tyskarna fram en version av den europeiska uroxen (eng. aurochs) med ordentliga muskler, spetsiga horn och “kaffefärgad” lugg. En farmare i Devon, Derek Gow, importerade några ättlingar till dessa, s.k. Heck, men fann dem så besinningslöst aggressiva att han nu fått avliva femton stycken av dem.

Herd Reich‘, som Telegraph vitsar till det…

Mr Gow uppger till tidningen: “The ones we had to get rid of would just attack you any chance they could. They would try to kill anyone. Dealing with that was not a lot of fun at all.” Han har nu gjort korv av köttet, men är inte säker på hur lockande det är med “Tredje Riket-korvar”, trots att de ska vara väldigt smakliga.





‘Nduja

Wednesday, October 15th, 2014

NdujaIdag har jag för första gången prövat ‘nduja, den italienska korven med hemort i södra Kalabrien. Den är en mjuk, bredbar och kokbar korv med en bra hetta och ett starkt inslag av den röda paprikan. Jag åt den dels ugnsbakad med ägg och lite grönsaker, och dels med en bit Bel Paese. Mumsfilli-väldigt-mycket-babba, som sagt.

Enligt W har ‘ndujan släktskap, inte bara etymologiskt, med den franska andouille. Men ett ännu närmare släktskap har den med den mallorquinska sobrasadan, som jag skrivit om flera gånger förut, bland annat här. ‘Ndujan är ordentligt skarpare till smaken, men att det rör sig om syskonkorvar är det ingen tvekan om. Och jag kan (nästan) bevisa det.

Sobrasadans mer precisa hemort är Sóllerdalen på norra sidan av ön. Min teori är att den rent av kan härledas till den lilla byn Fornalutx (där vi för övrigt hade en kåk i många år). Teorin grundas på det faktum att de övriga invånarna i dalen sedan gammalt kallar Fornalutxborna los calabreses beroende på att byn, enligt sägen, grundades på 1400-talet av en grupp kalabrier som flytt undan pesten.

Vad vore då mer naturligt än att de tog en korv med sig i exilen? I rest my case.

Både ‘ndujan och sobrasadan är för övrigt också utmärkta på pizza, och som tillbehör till fågel, på Mallis ofta tillsammans med vaktel. På smörgås med lite honung på är en mycket vanlig medhavd lunch för skolbarn på ön.





Hyvää ruokahalua!

Monday, February 3rd, 2014

enhanced-buzz-5952-1391264285-17

Nakkikastike, en deliciös korvgryta (med skalad kokpotatis, hur paesano är inte det?) är bara en av 42 mäktiga för att inte säga dräktiga finska stapelrätter som rekommenderades på Buzzfeed häromdagen (recept inkluderade). (Det här påminner för övrigt om en av mina mest populära poster hos de husmanskostfanatiker som dominerar Pressyltas läsekrets, “En matnostalgikers bekännelser” från 2009). Det är alltså bara att börja med n:r 1 och beta av dem en efter en… Fast det är klart, Pyttipannu och Piparkakku kan man kanske hoppa över.





Panegyr till herr Nurman

Saturday, October 26th, 2013

Jag skriver dessa rader för att ära Kadir Nurman
Han var turken som etablerade precis hur man
Mördar hungern med en redig kebab
(Som faktiskt är världens bästa rehab!)
Dessvärre är herr Nurman numer en goner
Tack och lov att han hann visa how it’s doner…!





Make Wurst, Not War!

Saturday, August 24th, 2013

I övermorgon visar Channel 4 en dokumentär kallad Attack of the Zeppelins, som uppenbart kommer att bli obligatorisk tittning…*

Inte minst på grund av den sensationella uppgiften, rapporterad i dagens tidningar, att det gick åt en sådan kolossal mängd koinälvor för att tillverka zeppelinarnas hölje – 250,000 kossor fick offras för varje farkost! – att tyskarna under ett skede av första världskriget utverkade förbud mot korvtillverning, även i “allierade” områden som Polen, Österrike och delar av Frankrike.

Pas de saucisson! Keine Würstchen! Nie ma kiełbasy! 

Nog för att man visste första världskriget innebar ett aldrig förut skådat barbari, men… jag menar… Någonstans måste man väl dra en gräns.

(*) Heter det verkligen “obligatorisk tittning”…?! Som i t.ex. “obligatorisk läsning”? Det låter fel. Men det är också mycket svenskt som låter fel i mina öron nuförtiden.





Erik Beckmans recept på “Sardinfalu”

Friday, July 19th, 2013

KrisIIITack vare den gode Lennarts bona officia – att ha djupkontakter i biblioteksvärlden är en av livets grundförutsättningar – har jag lyckats komma över den felande tredje delen av Erik Beckmans märkliga följetong (eller ska det vara “falutong”?) “Sverige i kris”, införd i Författarförlagets Tidskrift 1978.

Inte bara fyller detta i luckan i den tänkvärda historia Beckman presenterar, en säregen – på gränsen till otolkbar – berättelse om plötslig död, politisk-ekonomisk kris och homoerotiska duschvanor, samt bleeding-edge charkrecept. Och aldrig mer så än i tredje avsnittets “Sardinfalu”…

Jo, jag kommer en dag att pröva på den. Men jag tänker vänta ännu ett tag, för “Sardinfalu” är ett slags kulinariskt bungee-jump, och jag ser hellre att någon annan testar repet först, innan jag kastar mig utför stupet… Jag har ju familj och barn.

SARDINFALU

610 gram falukorv
1 burk sardiner i tomatsås
110 gram enkel* ost

Sätt ugnen på 200 grader. Skär djupa skåror i falukorven och lägg den i osmord ugnseldfast form. Fördela sardinerna och osten (skuren i skivor) i skårorna. Skölj ur sardinburken med vatten och häll den så uppkomna tomatsåsen i formen. Gratinera i ugnen ca 20 minuter tills osten fått färg. Servera med bandmakaroner och, när grönsaker inte är för dyra, någon sallad.

* Fotnot: Som Erik Beckman inte längre finns i jordelivet kommer vi aldrig att få reda på exakt vad han menade med “enkel” ost. Men med det svenska sortimentet i tankarna vill jag föreslå att man undviker de “vaxigare” varianterna till förmån för de torrare ostarna – typ cheddar – som bättre lämpar sig för gratänger. Men jag är öppen för diskussioner.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004