“Apparently, consuming only an extra 50g a day – about one sausage – can raise your risk of this rare cancer by 19%”, skriver en utmärkt och kritisk sammanfattning på NHS.

Kritiken finns, därför att det finns problem med den här sortens studier. Gudarna ska veta att jag inte försöker minimera riskförhållandet mellan processed meats och cancer. Det finns utan tvekan ett samband mellan oxideringen av järnämnena och carcinogena faktorer. Gudarna ska också veta att mitt bord inte är vetenskap. Men man ska alltid – tills bättre kritisk metod föreslagits – studera särskilt två kriterier noggrant i dessa studier.

För det första – som NHS-artikeln fokuserar på – att dessa är epidemiologiska studier. Det innebär att man frågar människor som redan drabbats av pancreatic cancer om deras kostvanor.

Det faktum att de svarar “bacon, korv och salami” är – i rent vetenskapligt hänseende – lika relevant som att de svarar “sallad, tomater och bönor”. Vilket de förstås också gör. Därav de något skakiga siffrorna med “50 gram” och “19 procent”. Man kan producera procentenheter för alla deras matvaror.

Det är med andra ord inte ett orsakssamband. Det är en statistisk frekvens.

(Fotnot: drogförbudstalibanernas siffror ska alltid ses i samma perspektiv. Ersätt ordet “marijuana” som gatewaydrog med “alkohol” och Systembolaget skulle förbjudas i morgon dag…!)

Problem n:r 2 med dessa studier är definitionen av “chark”/”procsessed meats”. Den går vanligtivis att hitta i slutet på de här rapporterna, i pytteliten text. Oftast finner man att defintionen innefattar allt från den skummaste, giftigaste, fabriksproducerade “hotdog” i plastförpackning till salu på Tesco – till den utsöktaste pata negra, insaltad och upphängd i en lada i Córdoba i fyra år, anfrätt av inget annat än solvärme och vinterkyla…

Frågan följer alltså. Eftersom vi ätit “processed meats” sedan vi slaktade vår första gris och hängde upp skinkan i taket, varför dog vi inte alla i cancer långt innan dessa rapporter skrevs?

Dock: ännu en klassiker att lägga till Pressyltas dignande charkdisk.

Sobrasadakorven (ibland “sobrassada”) är en gammal mallorquinsk specialitet och har en smak som inte påminner om något annat jag någonsin ätit. Den är bredbar, gjord på en blandning av griskött och röd paprika, plus en kryddblandning som är varje tillverkares hemlighet, men oftast inkluderar muskot och citron (och, är jag övertygad om, en aning ingefära). Man stoppar den röda smeten i en gristarm och lagrar den sedan i olika antal veckor beroende på vilken typ av sobrasada man är ute efter.

Sobrasadan finns nämligen i ett flertal varianter: långsmal, hästskoformad, rund, i burk, osv. Och det är här det börjar bli lite barnförbjudet, för en del av dom ser gloriöst oanständiga ut, särskilt den som kallas “bufeta”. Den här länken går till en artikel som innehåller en (tack och lov) rätt liten bild, men det räcker. Och kom ihåg: this is not for the faint-hearted. (Och ingen under 18 år får klicka på länken!)

Hur som helst, vad som är så bra med sobrasadan är att den kan användas till så mycket. Bredd på grovt spanskt bondbröd är den stapelfrukost för skolungar på Mallis (ofta med honung uppepå). Och den är som gjord för pizza, ett perfekt alternativ till den tjatiga pepperonin. Många restaurangkök använder den ofta (men naturligtvis sparsamt) ihop med fågel, t.ex. vaktel. Men, bäst av allt i mina ögon, och ha papper och penna redo nu, för här kommer ett recept på … (trumvirvel…)

Ous amb sobrassada

Ta en ugnfast form (helst keramisk, platt botten, c:a 3cm hög kant, 15-20cm i diameter) och kör i lite olivolja. Du har redan satt på ugnen på c:a 180 grader. Släng in formen en kort stund så att oljan värms upp, men inte för mycket. Ta ut den igen. Skär tre-fyra centimetertjocka skivor av sobrasadan och lägg i dom så att det blir någotsånär mellanrum mellan dom. I dessa mellanrum knäcker du två-tre ägg. Se till att vitorna sprider sig lite över korvskivorna. Jag kör personligen aldrig salt och peppar uppepå, för korven ger sälta nog. (En del lägger i massa grönsaker också, men skit i det). In i ugnen sådär 7-8 minuter, men passa så att gulorna inte blir hårda, dom ska vara rätt så rinniga. Direkt på bordet, hett ska det vara. Tillbehör: några skivor bondbröd att moppa upp med, och en pilsner. Perfectomundo.

Och naturligtvis, som väntat, årets mottagare av Sveriges Charkprofil är förstås Christer “Skin It Back” Ridderheim (t.v.) för konceptet Lilla Saluhallen. Pressylta kan bara gratulera och därmed upprepa en gammal maxim i chark-sm-sammanhang: “What you don’t know won’t hurt you”.

Ta en korv till.

Tidningen Fokus ger oss en presentation av korvens allmänna kulturhistorik, en artikel som ärligt talat är mer niondeklassuppsats än journalistisk text. “Den av många svenskar så älskade varmkorven såg dagens ljus i USA…”

Bejaysus… Var finns de avancerade korvtexterna?

Och Magdalena Ribbing, DN:s “folkvettsexpert”, tycks vara nån slags Sturmbannführerin i Korvakademin. I fear the wurst.

Jag tror det är dags för en trotskistisk mullvadsaktion i korvetablissemanget. Revolutionen är på väg. Det är, med HL Menckens ord, dags att “spotta i nävarna, hissa den svarta flaggan och börja skära strupar”.

“The trolley was undamaged,” skriver tidningen. Men korven, då? Hur gick det för korven…?

Vad sägs? Vem hänger med? Läs mer om “Grishelgen” i Auvergne i dagens Indy.