BUT. Any more slacking and you’re dead meat, kid.

Några dagar senare: Malte har varit vänlig nog att kommentera, och varje bloggigt livstecken från honom är värt att omhulda. Han lovar ingenting om framtiden. Det är bra. Pressylta håller korpgluggarna öppna.

Iraq Inquiry Digest – Den givna destinationen för senaste nytt om Chilcotutredningen, som hittills visat sig besitta aningen vassare tandgarnityr än man vågade hoppas från en såpass etablissemangscentrerad panel. IID drivs av Chris Ames, som också skapat den oumbärliga Iraq Dossier.

GAIS på YouTube – Mycket grönt. Mycket svart. Mycket vackert.

Men mina vanligtvis välunderrättade källor säger att artikeln i mycket är en blandning av missförstånd, out-of-date information, och faktafel (som om Russian Business Network, som tydligen inte funnits till på flera år). Och ordet “Darknet” betecknar nu för tiden något mer specifikt: NSA:s elektroniska post-9/11 spaningsoperation.

En av de pålitligaste informationskällorna för allt sånt här lär vara “Security Fix” – Brian Krebs blogg på Washington Post.

Så nu vet ni det.

[Det finns för övrigt en "djupversion" av Pressylta. En mörk skogsversion. Den är by-invitation-only och vi äter mycket korv.]

Vill man prenumerera på någon av kategorierna, däremot, så gör man det genom sajten, dvs. klicka på rss-symbolen bredvid kategorinamnet.

Vad göra? Att hålla på och spärra den ene efter den andre efter den tredje blir ju till slut för jobbigt och tidskrävande. Och att köra en blogg per invitation-only går ju liksom emot själva vitsen med det hela. I dunno. Men jag befarar det värsta.

Som vi vet är kontexten allt: #222 är sjukt lågt, det är långt före Maccaferri anlände med sin idiotiska resonator, det är t.o.m. före den #239 som Django ägde men sällan spelade under trettiotalet (han spelade #503 från 1940 till 1952, hade också en #704 men den krossades i bitar under en Italienturne).

Att få titta på, än mer att få greppa och trippa upp ett moll-dim uppemot A och C på en såpass tidig Selmer är lite grand som att få chansen att fråga Jesus varför han var så jävla snäll. The feel of it, the sound of it. Vad som var unikt med Selmerbyggena var nämligen att dom var bland de första att fatta hur viktigt “action” är, alltså hur lätt det är för en jazzmusikers fingrar att vandra/springa/rusa över greppbrädan, särskilt med dom strängar som fanns på den tiden.

Detta åstadkom dom genom att göra greppbrädan aningen konvex (men ändå rätt bred, jämfört med idag), till skillnad mot helflat som på nylonsträngade “spanskklassiska” gitarrer nuförtiden. Detta med den actionvänliga greppbrädan är för övrigt ett arv som på 1940- och 50-talen fördes vidare av framför allt Gibson och Martin, och mindre hantverkare som Mr Gallagher, även om bredden blivit mindre och mindre (vilket är ett elände för dom av oss som har fingrar som chipolatas…).

Hur som haver. Ken G hade Selmer #222 i sin ägo torsdag kväll. Hur han fick den är en helt annan historia. Han lovade mig att få se och tafsa på den, om omständigheterna tillät, nu idag, lördag 2 maj 2009. Halv nio i morse ser jag honom komma emot mig på Broadway Market, och jag ser att jag bör ge upp hoppet. Telefonauktionen var nåt i hästeväg, tydligen, den slutade långt, långt upp i femsiffrigt.

Köparen vet jag (uppriktigt) inte vem det var, men jag gissar på Keith Richards, för Ken G ska gå på en invitation-only med ett improviserat Charlie Watts-band på onsdag. Men jag är inte alls avundsjuk, inte det minsta. Så nära, bara.

PS: Här är tixempel youtubelänken till “Minor Swing”, där han spelar 503:an, och man ser bilder på den också, det är den han spelar på med “D-hålet” (stillbild #4 i ordningen).

Och om man vill kan man ju alltid se det här som ännu ett uttryck för en rätt så attraktiv civilrättslig flegma i den brittiska samhällskroppen, en frihetlig tröghet i hur man närmar sig ny teknologi, nya dynamiker. Ett annat exempel på det är när “Old-is-new-realister” som Simon Jenkins alltsom oftast påpekar, med frustande skadeglädje, att det absolut säkraste sättet att bevara uppgifter som borde vara hemliga är att skriva ner dem på en bit papper, lägga in pappersbiten i ett skåp och därpå sedan sätta ett jättestort hänglås.

Vilket är något en “accidental Luddite” som jag finner rätt så trösterikt.