Dom spotty oiks som huserar i Pressyltas IT-avdelning i källaren meddelar att vi nu bytt till Feedburner. Dom som prenumererar på Contentfeeden eller Commentfeeden får därför, tja, “omprenumerera” (förändringen gäller emellertid inte kategorifeederna). Ursäkta besväret. Vi får sopa in det under rubriken Framsteg, antar jag.

Jag ska lämna åt andra att analysera och förutspå angående TPB-domen. De flesta verkar dock inte ha varit helt oförberedda på fällandet. Då är det väl också värt att notera att rätten dömde så milt man rimligtvis kunde, extremt milt, nästan: minimalt fängelsestraff, skadeståndet en tiondel av summan man begärt, men framför allt i det att man inte stängde ner servrarna och domänen. En fällande dom, visst, men också en definitiv markering mot kärandesidan, syns det mig.

Jag håller på att städa och uppdatera i min länklista, och behöver veta mer om ett par av era set-ups, särskilt Bengt O. och Jelena/Bodil. Men nu ska jag bli korsfäst så jag kontaktar er efter återuppståndelsen nästa vecka för samspråk. All hail rock’n'roll.

Your friend Jesus.

Jag har (för övrigt) monterat ner den där serien om dagars kemi (den lyfte liksom aldrig) men, det måste jag säga, om en dag nånsin smakat mer av segt gödsel och låtit mer av ostämda fioler än torsdagen den 26 mars 2009 så vet fanimej inte jag när det skulle vart. Gör ni?

Det där med fioler är (för övrigt) en privatreferens som jag lika gärna kan göra publik: klockan fem på torsdagseftermiddagar hade jag fiollektion under några år i lågstadiet, och kom till slut att avsky tarmgnidandet så mycket att jag började avsky torsdagseftermidddagar i största allmänhet, och det långt efter att jag slutat med lektionerna. Torsdagseftermiddagar är på nåt sätt dassbruna och tandvärkiga.

På en gladare not kan jag meddela att vi nästa onsdag återupplivar en ännu kortare tradition på Pressylta, från 1 april 2006 (se arkivet): “Skämt åsido, sa han som sorterade ägg”, alltså antiaprilskämten, “de stilla lunkande allmänsanningarna”.

Update: Det blev dessutom en gödseltorsdag som avrundades med en präktig maliciösattack på servern. IT-avdelningen har utfört ett heroiskt fältarbete i samarbete med Haverian-haverakommissionen, och vi är tillbaka: större, bättre, hellre.

Alltså, jag menar, till och med jag – och ni känner mig: Amateur Hour personifierad – tycker det är rätt outrageous att Pirate Bay introducerar VPN-teknologi som om det vore ett fildelardemokratiskt genombrott. Som pedofili- och cardingteknologi har den ju funnits ända sedan jag sprang omkring i kortbyxor och bytte filmstjärnor med Sixten Jernberg strax efter kriget.

Det är helt otroligt att TPB kommer undan med sånt propagandafluff, utan att Jan Guillou ingriper. På sistone har ekonomijournalistiken (på tal om Guillou…) råkat ut för en sedan länge inväntad grundkritik, men nu är det väl snart dags för nät- och teknikjournalisterna att också drabbas av ett par minuters välmotiverad granskning? Jag menar, som litteraturkritiker hade man ju inte kommit undan med hälften av detta lass av oxbabb, med eller utan smör.

Kommer från Andrew Brown, i slutet på ett långt och nördigt inlägg om att byta motherboards och annat helvetiskt:

“It’s like being Keith Richards going into tax exile – you go to sleep in one country and wake up in another, but your flunkies have moved all the furnishings and even the ashtrays around you so you need never know what happened.”

…doppa servern i choklad… Vi låg alltså nere från nånstans igår kväll tills i morse. Att vara utlåst från ens eget lilla hörn av blaha:ets universum, hmmm, det känns alltid väldigt öde ö-igt…

Jag fick alltså ett brev från Brombergs förlag, som ville ge mig pengar. Jag fick strax efteråt en länk per epost till stålgitarrgeniet David Bromberg – ihop med felageniet Vassar Clements – när dom  spelar ‘Panhandle’, definitionen på depression och fattigdom.

A coincidence? I think not.

Det här är som synes en 3-kategoriare: Indy rapporterar idag att Stockholm är världens digitala huvudstad, tack vare Spotify och Joost och Piratbukten och allt vad det heter. Detta oavsett Stureplan, alltså. Mäktigt.

Om man letar efter ett kortfattat argument mot FRA och databassamhället så har den briljante Ben Goldacre sammanfattat det i sin legendariska  ‘Bad Science’-kolumn idag i The G. Och det är precis samma som jag alltid tänkte hela vägen genom högstadiet: matten funkar inte. The numbers are wrong. Someone roll another joint.