Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Kommunism’ Category


Desertörer och annat folk

Monday, March 19th, 2018

Nu har jag läst Matthew Sweets ‘Operation Chaos: The Vietnam Deserters Who Fought The CIA, The Brainwashers, and Each Other” (Picador 2018). För en regelrätt recension läs gärna Andrew Browns i The G, för det här blir bara några allmänna reflektioner. Det är alltså historien om, främst, en av de första grupperna desertörer som landade och bosatte sig i Stockholm 1968, som politiserades kring den något mystiske Michael Vale – tänk er Svengali och Åsa-Nisse i en – och som med 70-talet kom att segla in i det alternativa universum som var och är LaRoucherörelsen och EAP.

Visst är de fascinerande öden, individuellt och kollektivt, men man kommer inte undan tanken att Sweet byggt sin iofs mycket läsbara framställning på människor och politiska grupperingar som alltid varit och kommer att förbli ytterst marginella. Man kan exemplifiera det med deras ständiga konflikter med Bertil Svanström och Svenska Vietnamkommittén, som i sin tur var ganska irrelevant i jämförelse med FNL-grupperna. Det var de senare som hade skin in the game, som räknades på den tiden.

Det är alltså i mycket en Stockholmshistoria. Jag kände ett flertal desertörer och draft dodgers i Göteborg när det begav sig, så jag känner följaktligen inte igen ett enda namn i boken. I Göteborg fanns inget ADC, American Deserters Committee, som tog hand om nykomlingar, ordnade bostad och så vidare, utan det sköttes mest av en iofs lika dunkel organisation kallad SCAN-SNCC, alltså det skandinaviska kapitlet av Students Non-Violent Coordinating Committee som sedan splittrades i tusen bitar och bl.a. blev The Weathermen.

Göteborgsamerikanerna – och stockholmarna verkar i det stora hela varit samma – var generellt inte särskilt politiskt engagerade. Antingen ägnade de sig åt militant alienation – gnälla på trista Sverige (utom brudarna) och langa tjack till varandra – eller assimilation: de lärde sig svenska snabbt, fick (ofta akademiska) jobb, bor i många fall fortfarande kvar i Sverige. Men de flesta stack hem igen när Carter kungjorde amnestin 1975. En av de jag inte vet vad som hände med var Steve. Man kan läsa om honom i mina förfelade memoarer (pdf):

Ibland var det tveksamt om jag överhuvudtaget skulle komma till jobbet [på Volvo Torslandaverken 1974] med livet i behåll. Jag brukade nämligen hämtas av en arbetskamrat, en trekvartsgalen Vietnamdesertör som hade en babyblå Volkswagen. När man öppnade bildörren vältrade det alltid ut ett så gigantiskt haschmoln att alla som befann sig inom en tjugofem meters radie plötsligt sprang och köpte två Schweizernougat och en kokosboll, fnissande hysteriskt. När man väl letat sig in i bilen och känt sig fram till en sittplats knockades man medvetslös av Credence Clearwater Revival på maxnivå ur fyra högtalare, två fram och två bak. Denne min gode vän och chaufför ska förbli namnlös för det finns en minimal chans att han fortfarande lever. Han kom från någon patriotisk skithåla i sydstaterna, men kunde aldrig åka tillbaka dit för de hade satt ett pris på hans huvud. Vad han hade att berätta om sina upplevelser i Vietnam går inte att återge i en så pass familjeorienterad bok som den här. En sak är i alla fall klar: ett bra sätt att komma till rätta med narkotikaproblemet är att i så stor utsträckning som möjligt undvika imperialistiska krig.





Platon, Symposium +

Friday, March 16th, 2018

Humans have never understood the power of Love, for if they had they would surely have built noble temples and altars and offered solemn sacrifices; but this is not done, and most certainly ought to be done, since Love is our best friend, our helper, and the healer of the ills which prevent us from being happy.

To understand the power of Love, we must understand that our original human nature was not like it is now, but different. Human beings each had two sets of arms, two sets of legs, and two faces looking in opposite directions. There were three sexes then: one comprised of two men called the children of the Sun, one made of two women called the children of the Earth, and a third made of a man and a woman, called the children of the Moon. Due to the power and might of these original humans, the Gods began to fear that their reign might be threatened. They sought for a way to end the humans’ insolence without destroying them.

It was at this point that Zeus divided the humans in half. After the division the two parts of each desiring their other half, came together, and throwing their arms about one another, entwined in mutual embraces, longing to grow into one. So ancient is the desire of one another which is implanted in us, reuniting our original nature, making one of two, and healing the state of humankind.

Each of us when separated, having one side only, is but the indenture of a person, and we are always looking for our other half. Those whose original nature lies with the children of the Sun are men who are drawn to other men, those from the children of the Earth are women who love other women, and those from the children of the Moon are men and women drawn to one another. And when one of us meets our other half, we are lost in an amazement of love and friendship and intimacy, and would not be out of the other’s sight even for a moment. We pass our whole lives together, desiring that we should be melted into one, to spend our lives as one person instead of two, and so that after our death there will be one departed soul instead of two; this is the very expression of our ancient need. And the reason is that human nature was originally one and we were a whole, and the desire and pursuit of the whole is called Love.

———-

PS – Är inte helt klar över varför jag la upp det här citatet, bortsett från att jag alltid tyckt det ganska omtumlande. Dock: några relaterade nyliga texter att läsa är Pankaj Mishras ‘The Crisis of Modern Masculinity’ ur dagens The G, och Amia Srinivasans ‘Does anyone have the right to sex?’ ur senaste LRB. Och så detta.





Revolutionen på dagordningen igen!

Thursday, January 25th, 2018

Det ska bli av “senare i år“… Fast jag tror vad de menar med “senare” är vilket-datum-som-helst efter att Trump ställts inför riksrätt.





Revolutionen inställd

Friday, January 12th, 2018

Sorry, men det blir inga kravaller av under Trumpbesöket, för det blir inget Trumpbesök. Han skyller på att ambassadflytten var en sån dålig deal av Obama. Nu togs egentligen det beslutet av Bush, but who cares? Det blir i stället Tillerson som kommer att klippa av bandet. Och det känns ju inte särskilt angeläget, ur revolutionär synpunkt. Tålamod, kamrater.





1961 – 1989

Friday, January 5th, 2018

Det är så sant som det sagts att Berlinmuren nu varit nere längre än den stod upp. Men ändå. Var exakt ligger det signifikativa i det konstaterandet, annat än i det faktum att tiden går?

På tal om vilket: God fortsättning!





RIP Heathcote Williams

Sunday, July 2nd, 2017

Han var en av dessa figurer som, tja, figurerat under mina Londonår, särskilt på sjuttiotalet. Han var en överallt närvarande bråkmakare, och en alldeles typisk engelsk rebell i den meningen att han var en Etonelev som gick till angrepp mot allt det som Eton stod och står för: privilegierna, institutionerna, likriktningen, “den ytliga självsäkerheten” som min vän Tom Gann uttryckt det. Angreppen stammade liksom ur hans nedärvda entitlement att säga just vad han sa. Engelsk radikalism är en komplicerad och motsägelsefull sak. Både sig själv och inte sig själv, både sann och falsk, både fri i nuet och fast i det förgångna.





La révolution est arrivée!

Saturday, May 13th, 2017

Hur kan man inte rösta på detta…?!?!





Inför morgondagen…

Monday, February 13th, 2017

inte ett ore

Det står tydligen: “Jag älskar dig, men jag har inte ett öre”…





Finlands president, hans hund, samt hans hustru

Friday, December 16th, 2016

presfinlanddog





RIP Gisela May

Thursday, December 8th, 2016

Gisela May gick bort i förra veckan, enligt Svenskan. Hon var det huvudsakliga beviset för min ofta upprepade och eviga sanning att Brecht/Weill-sånger aldrig ska sjungas av folk med tränade röster, utan av skådespelare som råkar kunna sjunga.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004