Rania Helmys bild från Egypten har tydligen redan gått åtta varv runt jorden, men jag lägger upp den ändå (via Thomas, för övrigt).

En av situationisternas ikoniska bilder var av en präst som med full vagn går och handlar mat på ett snabbköp. Det ligger nånting i det här med Snabbmat och Makten som samhällskritiskt fokus. Vad, ska jag kanske inte ge mig in på…

Bara konstatera att bland alla vidrigheter som bjuds ut praktiskt taget gratis till våra förgiftade och passivistiska generationer, så måste väl KFC ta rekordet i rent jävla äckel-päckel…?

Och jag har ätit både McD och Burger King i min dar…Jag har ätit myror i choklad, för jösse namn…

Jag tror aldrig jag producerat en intressantare rubrik…

Jag vet ju att det finns ett starkt bilintresse bland Pressyltas läsare, you shameful people… Reaktionen på min nyliga post om varningsblinkerns semantik blev överraskande positiv, till exempel. Nu har jag nåt nytt att komma med. How exciting is that…?

Har ni nånsin funderat över varför bilhjul är så svarta och sotiga numera? Icke längre dessa skimrande krommonstriga hubcaps, och korpsvart, Michelinloggat gummi… Allt är sot, damm, nuclear winter… “Hvi…?” som våra förfäder sa.

Det har med bromsplattorna att göra. Min MOT (bilbesiktning…? heter det nåt annat?) upptäckte att bromsplattorna på min enbart 3 år gamla Citroen Berlingo hade slitits ner till “wear level”. Hur är detta möjligt på en tre år gammal bil…? Undrade jag.

Jo, vad man ska tillverka bromsplattor av är ett problem som redan de gamla grekerna jobbade på… (…enligt Wikipedia… tror jag…)

Förr i tiden var det asbest, men jag tror även den sömnigaste av Pressyltaläsare kan fundera ut varför det inte dög. Detta ersattes då med NAO, uttytt “Non Asbestos Organics”, vilket mest handlade om grafit.

Nå, du och jag och min gamla mamma vet att grafit är hårt, men också bräckligt – och framför allt dammigt. Därav de sotiga däcken. QED. Läs mer här.

Så min MOT kostade mig £160 i stället för normala £55. Ner med kapitalismen, säger jag.

En intressant analys av Jack Shenker  i The G idag, som visar att Muslimska Brödraskapets inflytande på protesterna inte alls är så starkt som många fruktat. De kom sent med i bilden, deras trovärdighet är inte särskilt påtaglig, och protesterna har snarast påverkat MB radikalt, inte tvärtom: det pågår just nu ett betydelsefullt generationsskifte inom organisationen. Det är ju rent av så att de som vill hävda att risken är så stor för ett islamistiskt maktövertagande är – förutom Mubarak själv, för vilken detta hot alltid varit hans raison d’etat – figurer som Netanyahu och Tony Blair.

Det är, som Fredrik sa härom dagen, fortfarande mycket brus i rapporteringen från Egypten. Skepsis bör alltså ligga lättast tillgänglig i verktygslådan.

Det är hisnande, och otroligt och troligt, det som händer i Egypten. Det finns säkert hundratals bättre länkar, men själv läser jag The G:s livefeed, al-Jazeera, samt tittar in hos Rasmus då och då.

“Bliss was it in that dawn to be alive / And to be young was very heaven…”

Jag är fruktansvärt avundsjuk på skribenter som är totalt oförmögna att vara tråkiga eller ointressanta – hur de än försöker…! Trogna läsare vet vilka mina favoriter är, och att Rasmus Fleischer är en av dom: läs nu omedelbart hans “Yezzi Fock! Sju tankar apropå Tunisien” och lär er något, era soppiga söndagsslöbloggsurfare! Nuff’s’nuff!

Det ligger långt, långt bortom min eventuella talang som författare att sammanfatta den här historien på ett rättvist sätt. Precis som Belgien självt är den bara. Too. Fucking. Weird.

Det bästa jag tror jag läst om Belgien är tragiskt hädangångne (ännu en…) Tony Judts artikel i NYRB från 1999, “Is There a Belgium?” Om man inte prenumererar på NYRB så kostar det sex dollar att läsa den. Deal of the week, skulle jag sagt.

[Avd. I'm-losing-it-big-time: Heter "grow a beard" verkligen "väx skägg" på svenska...? "Låt skägget växa" kanske? Cheezus. Allt som håller en borta från skrivandet, som sagt...]

Jag hade faktiskt börjat undra varför det blivit så tyst i The Guardian om WikiLeaks, när Indpendent vet att berätta (via Vanity Fair)…

The Guardian’s David Leigh told the magazine [Vanity Fair]: “We were starting from: ‘Here’s a document. How much of it shall we print?’ Whereas Julian’s ideology was: ‘I shall dump everything out and then you have to try and persuade me to cross a few things out.’ We were coming at it from opposite poles.”

Det här var i december 1975, när fyra Provos först jagades genom stan efter att skjutit mot en restaurang i Mayfair, och sedan belägrade sig i en lägenhet på Balcombe Street i Marylebone, hemma hos ett par förskräckta pensionärer, vill jag minnas. Det hela pågick i nån vecka, och att upplösningen blev oblodig beror på att det var ett av de tillfällen när polisen framgångsrikt tillämpade psykologiska tekniker, som man bl.a. lärt sig i från Norrmalmstorgsdramat två år tidigare. Vad som var nytt var att man också använde BBC:s radiosändningar för att underminera de fyras moral. Det har skrivits en hel del om lärdomarna man dragit från Balcombe Street, och flera poliskarriärer fick sig också en ordentlig skjuts.

Själv minns jag det framför allt därför att jag såg de där stora draperierna i båda ändar av gatan när jag åkte förbi på 59:ans buss på Rossmore Road praktiskt taget varje dag, på väg in till stan för mitt jobb som svenskalärare på Language Studies nära Oxford Street. För aficionados av mina förfelade memoarer så var det just vid den tiden jag hade Sir Bufton Tufton som elev, han som skulle bli militärattaché i Stockholm. Ho hum.

Här är Wikipedialänken om Balcombe Street. Nästa avsnitt av “Belägringar jag varit med om” handlar om Troja.

Winston Churchill i den höga hatten, längst till vänster i raden: “…it wath such fun!”

Idag är det 100 år sen the Sidney Street Siege i Stepney, en legendarisk konfrontation mellan lag och ordning, extrempolitik, invandringhets och ren kriminalitet. Några baltiska juveltjuvar – dom var lettiska judar – hade efter ett misslyckat inbrott belägrat sig i huset på n:r 100 Sidney Street. En ung (36) och mediamedveten inrikesminister, Churchill, tog sig omedelbart dit och beställde in de stora kanonerna, ihop med hundratals poliser, och newsreelfotograferna tog bilder som kunde visas på biograferna redan samma kväll. Det slutade med en eldsvåda som man vägrade släcka förrän de belägrade slutade skjuta inifrån huset.

“Överreaktion? Don’t be a wuss, let’s get bigger guns!” Så kan väl efterspelet nästan sammanfattas… Läs gärna Guardians redogörelse idag, Wikipedia är också bra, och bocka av punkt efter punkt i jämförelserna med dagens stämningar och attityder.

“…a pretty crappy generation,” var Tony Judts bedömning om sin (f. 1948) och min (f. 1951) generation, och Geoffrey Wheatcroft – en slags svartsynens vandrande vålnad (om än utan Devil) – håller helhjärtat med i The G. idag. Vi slösade bort ett – eller snarare flera – gyllene tillfällen.

[...] We were incredibly lucky. We grew up in what the French call les trentes glorieuses, the astonishing three decades that followed 1945, with unimagined prosperity and an all-nourishing state that provided healthcare and education. To cap it all, and make us softer still, we enjoyed unprecedented personal freedoms.

Then came that supposed complete victory for the west. But by then we had taken over, and what a horrible mess we’ve made. If there’s any hope at all, it must be that our crappy generation can slink away in shame, and let a younger generation see if they can manage things better. They could scarcely do worse.

Skriver Wheatcroft som avslutning. Jag är inte så säker, dock. Blandar han inte ihop två företeelser som egentligen bör hållas isär, dvs. å ena sidan “vänstern” (parlamentarisk och utomparlamentarisk), vars nederlag bl.a. Perry Anderson skrivit så övertygande om; och å andra sidan den å det allra lösaste definierade “sextiotalsgenerationen”, alltså vi som med guldkantad biologisk oundviklighet föddes och växte upp under de gloriösa 30.

Om man då talar om den senare företeelsen, så tycker jag man kan addera upp en hel del på pluskontot: att ha gjort rasism och sexism icke-längre-rumsrena, som de trots allt fortfarande var på 50-talet; att ha gjort kritiskt tänkande, både inom och utom den akademiska sfären, till intellektuell prioritet (vilket sannerligen inte varit problemfritt, missförstå mig rätt, men trots det ett steg framåt); att ha gett populärkulturen den ställning och respektabilitet den sen långt tillbaka bort ha (sannerligen inte heller problemfritt, etc etc); att ha gjort det politiska engagemanget genuint globalt, i stället för snävt lokalt och specialiserat; och så vidare.

Och kanske framför allt att vi varit smarta nog att låta nästa generation pröjsa för kalaset – ha ha ha!