Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Kulturellt’ Category


Drabbad

Monday, August 19th, 2019

”Alla ord är sagda, alla ursäkter är slut. Nu är det bara ni som kan göra jobbet ni är avlönade att göra.

Vi förväntar oss att samtliga spelare, gamla som nya, tar kommande uppgift på fullaste allvar och använder alla sina vakna minuter till att rädda kvar GAIS i elitfotbollen. Inatt får ni promenera hem och fundera över vad det är ni håller på att ställa till med.

Ryck upp er.”

Jag känner mig personligt drabbad av klubbchefen Erik Bergkvists A4-meddelande till spelarna efter förlusten mot Dalkurd. Han hade alltså låst in deras bilar i garaget och uppmanade dem att promenera hem. Promenera. Det har dom väl gjort nog av på plan.

Men det är alltså mitt fel också, känner jag. Jag har inte producerat. Jag har inte använt alla vakna minuter rätt. Jag har inte funderat över vad jag håller på att ställa till med. Bil har jag visserligen inte längre, men jag känner ändå att den är inlåst nu.

Förlåt mig. Jag ska göra bättre ifrån mig.

PS: Glömde, detta källan.





Fullgjort uppdrag +

Thursday, August 15th, 2019

Nu har jag läst den, ‘Bartleby, the Scrivener’. I stället för att erbjuda en sammanfattning av handlingen hänvisar jag till Wikisidan om den, som duger alldeles utmärkt, också vad gäller tematik, mottagandet och annat.

Trots att jag tidigare läst så mycket om den här novellen överraskade den mig på flera sätt. Framför allt att den är så rolig, humorn inflätad i tragiken. Det gäller inte minst patoset hos den anonyme berättaren/advokaten, Bartlebys arbetsgivare.

Och man fattar omedelbart varför historien blivit så sönderanalyserad under åren. Att den skulle handla om klinisk depression tycks kanske aningen för uppenbart. Men att den handlar om kapitalismen, om alienationen, är precis lagom självklart, tycks det mig.

Rättelse från tidigare version: Lite sent för mig, kanske, men den finns att läsa gratis på Gutenberg, se Fredriks kommentar och länk nedan! Gör gärna det, om ni har en halvtimma över. Varmt rekommenderad.

+ Jag undrade under läsningen om ingen gjort en film på novellen. Jo, faktiskt, IMdB visar att en TV-film producerades 1977. Men det verkar finnas flera. En av dem går att se på YouTube.





All Shook Up

Thursday, August 8th, 2019

Svärdottern hittade dessa för inte så länge sedan när hon jobbade ett skift i en charity shop – och jag undanber mig alla klipska kommentarer om att det är där de borde fått stanna kvar, tack så hemskt mycket.

Det är alltså den brittiska fanklubbens ‘Elvis Monthly’, tre av dem från 1964-65, en från 1967 och en från 1973. Redaktör för de fyra första var legendaren och eldsjälen Albert Hand, den sista Todd Slaughter, mannen som var den sista att filmas tillsammans med Elvis, på Indianapolis Airport i juni 1977, några veckor före Kungens död.

De är alla fängslande, komisk och tragikomisk läsning. I numren från mitten av sextiotalet är det genomgående temat att man ojar sig över att Elvis får så lite air time på brittisk radio och på Radio Luxemburg – detta i sur och butter jämförelse med The Beatles, framför allt. Fast problemet var ju – som man också motvilligt erkänner förvånansvärt ofta – att Beatles just då producerade högklassig musik, medan Elvis hade sin absolut lågklassigaste period vad gäller både musiken och filmerna, de förra oftast spår hämtade ur de senare, fjantmusikaler som ‘Viva Las Vegas’ och ‘Girls, Girls, Girls’.

Ett annat återkommande tema är just klagomålen på att Col Parker inte lät Elvis ta sig an “riktiga”, seriösa filmroller som skulle visat upp hans avsevärda skådespelartalanger, ett påstående som förstås aldrig heller leddes – eller kunde ledas – i bevis. Han var ju en fantastiskt träig skådis, vilket dock ibland skapade ett slags oavsiktlig Verfremdungseffekt, som i några av de tidigaste filmernas porträtt av alienerad ungdom.

Politiken, vidaste mening, ligger också som en lite skorrande grundton under alltihop. Men ibland smäller det till. Sista numret ägnas nästan helt åt en resa fanklubben gjorde det året, ‘Destination USA ’73’, under ledning av Todd Slaughter och där bl.a. Expressens Sten Berglind deltog. Det blev en lång och strapatsrik resa till Tupelo, Memphis och Graceland, Las Vegas för att se Elvis in residence på Hilton Hotel, och till sist Los Angeles. Därifrån flyger de tillbaka, trötta men nöjda, till London. Det vill säga, alla utom två:

“…as we lost Eric our courier, and Dusty, one of our passengers. They stayed on to join the Cambodian Free Fighters – if you can get ‘Elvis Monthly’ in the Far East, fellas, keep ducking those bullets and we’ll see you soon.”

“Cambodian Free Fighters” bör alltså vara en tidig föregångare till Cambodian Freedom Fighters, om jag förstått det rätt. Hur som helst, det är själva tonen av rapport-från-en-skolresa i kombination med hårdnackad antikommunism som gjorde läsningen, och den dåtida Elviskulten i sig, så märklig, i alla fall så här på avstånd. Den får en också att känna sig otroligt gammal.





‘He’s not here a lot…’

Tuesday, July 30th, 2019

Lite semester. Detta från början av 70-talet. Randy Scruggs är son till Earl Scruggs, mannen som tog 5-string banjo dit Segovia tog den nylonsträngade gitarren. Ungefär. Randy spelar den klassiska Black Mountain Rag, men lyssna framför allt på vad hans lärare har att säga, inte bara gymnastiklärarens replik i rubriken utan om franskalärarinnans förklaring av faux pas. Det är Randy Scruggs tillstånd jag alltid försökt sträva mot. Klassiskt.





Brexitlitteratur

Sunday, July 28th, 2019

Det går som bekant inte att kommentera på DN om man bor i utlandet, så jag lägger in den här i stället. Agnes Lidbeck skriver idag en fin text om en resa genom den engelska litteraturens landskap och människor och klädskåp. Men hon undrar hur en ‘Brexitlitteratur’ kommer att se ut. Jag kommenterade, förgäves, så här:

“En ‘Brexitlitteratur’ finns faktiskt redan. Jonathan Coes ‘Middle England’ (2018) och John Lanchesters ‘The Wall’ (2019) är två nyliga exempel som båda klassificerades som Brexitromaner av en praktiskt taget enig recensentkår. Kritikern Joe Kennedy skrev dessutom 2017 en intressant analys, ur vänsterperspektiv, av det då gryende fenomenet, här: https://newsocialist.org.uk/the-brexit-novel/

Så nu vet ni det.





Boksök

Tuesday, July 16th, 2019

Jag har länge sökt ett exemplar av Fredrik Silverstolpe/Göran Söderströms ‘Sympatiens hemlighetsfulla makt: Stockholms homosexuella 1860-1960’, utgiven av Stockholmia 1999 (Libris). Den finns nästan aldrig på vare sig antikvariat.net eller bokborsen.se. Rönnells berättade idag att de hade ett exemplar för ett par år sedan men det köptes nästan omedelbart. Det finns ett exemplar på British Library, men det är så ofta redan utlånat att jag praktiskt taget gett upp den vägen. Fråga: när sådan efterfrågan finns, varför i hela friden ger man inte ut en ny upplaga? Fredrik Silverstolpe har tyvärr gått ur tiden. Göran Söderström, idag 85, finns fortfarande i livet vad jag förstått, men jag har inte hittat någon kontakt till honom. Är det nån som vet mer om det här?





Bloomsday

Sunday, June 16th, 2019

Det har varit 16 juni 1904 hela dagen idag, som vanligt. (Bortsett från att det också råkar ha varit Fars Dag och, jo tack, jag åt en underbar lunch med sonen, jag tog pannstekt kummel). Men som varje Bloomsday på senare år känner jag att ögonblicket kommer allt närmare för min tredje läsning av ‘Ulysses’. Första gången var jag väl 16-17 och fattade inte då hur man läser den, bara att jag föll pladask för inledningen.

STATELY, PLUMP BUCK MULLIGAN CAME FROM THE STAIRHEAD, bearing a bowl of lather on which a mirror and a razor lay crossed. A yellow dressing gown, ungirdled, was sustained gently-behind him by the mild morning air. He held the bowl aloft and intoned:

— Introibo ad altare Dei.

Hur man läser ‘Ulysses’, och än mer ‘Finnegans Wake’, fattade jag först några år senare. Det var för att jag tog med mig en annoterad upplaga av den senare när jag flyttade till Dublin 1971, något av det klokaste jag någonsin gjort (särskilt vid tjugo års ålder…) Låt saker passera förbi, läs gärna högt-i-andanom, lyssna på musiken, smaka på orden.

Fast det handlar heller inte om att vara läsare i konventionell mening, utan snarare åskådare och åhörare. De är som sådana där tavlor man måste blindstirra på för att se vad de föreställer. Först när man tagit ett eller ett par steg bakåt börjar historien berätta sig, det är då man börjar se och höra.

Jag läste om ‘Ulysses’ nån gång mitten på 90-talet, och det börjar alltså bli dags igen. Det ligger en gammal amerikansk pocketupplaga i någon av lådorna i garaget. Jag tror tiden är inne.





Oh no…

Friday, June 7th, 2019

Dr John är död. Under långa skeden av mitt liv var Loop Garoo min nationalsång. Ett av de riktigt stora originalen.





Sura rönnbär?

Thursday, June 6th, 2019

Jag tvekade in i det längsta om jag skulle skriva och lägga upp det här, och kommer kanske att ångra mig. Men, skit i det, för det finns ett principiellt resonemang bakom det hela som jag tycker är, ähm, inte oviktigt.

Jag fick just avslag på en ansökan om treårigt arbetsstipendium från Författarfonden. Jag är, och jag menar detta uppriktigt, varken särskilt förvånad eller besviken. Anledningen – både till beslutet och min reaktion – är att det absolut främsta kriteriet SVFF anlägger är att man ska kunna uppvisa en någorlunda regelbunden produktion, särskilt under perioden från när man senast fick stipendium. Och det kriteriet blir desto viktigare ju större stipendiet i fråga är; se närmare förklaring här (pdf).

Inte med bästa vilja i världen kan man påstå att min bokproduktion varit särskilt regelbunden, annat än kanske alldeles i början: 1980, 1982, 1985, 1987, 1995, 2000 och 2018. Så jag tycker faktiskt beslutet är fair enough. Sådana är reglerna, och har dessutom alltid varit det, så länge jag kan minnas. Jag har aldrig varit bra på att få stipendier och det har alltså sina randiga skäl just i dessa rutiga orsaker.

Å andra sidan kan man fråga sig om en författares produktionstakt borde vara det allra första kriteriet, det som brädar allt annat? Min åsikt är att, jo, det är en viktig aspekt av saken därför att det berättar mycket om ens professionalism, commitment och litterära utveckling. Men det är också ett slående kvantitativt, mekanistiskt och Fordist sätt att se på kulturproduktion.

Och det inte bara för att det synsättet väljer att helt bortse från hur en individs ekonomiska och yrkesmässiga situation kan se ut, som i mitt eget och många, många andras fall. Utan också, kanske framför allt, för att vi numera lever i en helt annan kulturproduktiv värld än vi gjorde på t.ex. 1980-talet.

Det är, som allom bekant, en av de mest prekära arbetssituationer som finns att vara fri yrkesutövare nu för tiden, och inte bara för att det allmänna ekonomiska läget är som det är. Frilansjobben blir allt färre och arvodena stagnerar. Man skär ner på kulturbevakning och artikelutrymme, allt färre think pieces, väldigt lite facklitteratur recenseras. Man kan inte längre “profilera sig” analogt, den tiden är svunnen. Alla kan inte skriva deckare.

Kort sagt, det kostar på att skriva en bok. Om man inte har stipendium.

SVFF:s produktionskriterium är nog förvarbart, än så länge. Men jag undrar om det inte redan nu börjat gnissla betänkligt mot den verklighet vi kulturproducenter lever i.





Helgläsning

Saturday, May 25th, 2019

Recension följer. Och så detta som hälsning till en av mina läsare:



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004