Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Kulturellt’ Category


RIP Bo Cavefors +

Tuesday, October 16th, 2018

Såg just att Bo Cavefors gått ur tiden, 83 år gammal. Jag hade nöjet att träffa honom flera gånger, för han hjälpte mig med forskningen kring min andra roman ‘Reträtten’ (1982; läs mer här). Jag besökte Bo och hans hustru i Merano i de italienska alperna, där de då bodde, och fick både matlig och intellektuell näring så det blev över. (Detta måste ha varit den 22 september 1980, därför att precis som jag anlänt i Merano stod det på löpsedlarna att Irak invaderat Iran: historiens vingslag, etc) Inte minst fick jag se och bläddra i Bos enorma samling förstaupplagor, som han sedan sålde av i omgångar. Där fanns i princip allt av Pound och Joyce – och Wyndham Lewis, som jag då första gången fick upp ögonen för.

Vi höll också kontakten lite sporadiskt under åren som följde; han läste t.o.m. Pressylta Redux från tid till annan, och kommenterade ibland. Intellektuellt var han ju en långt ifrån okomplicerad figur, som hans egna, mycket läsvärda böcker visar. Där fanns en radikalism som ibland antog både anarkistiska och (värde)konservativa drag, och ett i mina ögon rätt spännande kraftfält mellan eroticism och andlig utveckling. Och hans insatser som förläggare behöver man ju knappast bokstavera. Sextiotalet (det svenska) hade inte varit sextiotalet utan de där böckerna. Jag har faktiskt kvar en hel del av dem, och av hans egna böcker också, som jag snarast ska hämta från garaget.

Bo Cavefors var ett eget universum, skulle jag sagt, och det var ett privilegium att få kliva in i det några gånger.

+ Även om andra har mer hårresande historier att berätta från de sista åren…





Inte en bra dag för Frankrike

Monday, October 1st, 2018

Först Arnault, sedan Aznavour. Varav den senare ju är den flerfaldigt mer intressanta människan. Jean-Kladd är bara en Tartuffe+Münchausen som i sin nuvarande figuration berättar mer om det samhälle han kunde frodas i än han gör om sig själv. För där finns ju inte särskilt mycket att hämta, amirite…?

Jag har däremot alltid varit en stor beundrare av Aznavour, och tycker som Bob Dylan att han var en av de främsta performers som någonsin stått på en scen. Och det där med “Frankrikes Sinatra” tycker jag bara är korkat. Sinatra var ett geni som aldrig skrev låtar. Aznavour var ett geni som skrev låtar, jag menar “Il faut savoir” och massor därutöver.

Brexit, herrejösses. Det kommer nånting. Endera dagen.





The Liverpool Poets

Tuesday, September 18th, 2018

Thomas Nydahl har just påbörjat en serie om Merseysound på sin blogg Kustvandringar. Den är värd att följa, inte minst för mig själv, eftersom jag kanske äntligen kan komma fram till en någorlunda slutgiltig ståndpunkt om Adrian Henri, Roger McGough och Brian Patten och allt de åstadkom. Min inställning har varit neutral, blandad med en viss – möjligen orättvis – misstänksamhet mot performance poetry, alltså en utpräglat deklamatorisk och slagfärdig stil som tenderar att strikt höra-till-sin-tid och därför åldras aningen brutalt. Jag vet inte. Kanske färgas den inställningen av att Författarförlagets Tidskrift (där jag var perifert inblandad en tid i början av 80-talet) en gång planerade trycka ett urval av John Cooper Clarkes texter (i både original och översättning). Men vi fann att i trycksvärta på papper – i motsats till en röst på scen – bara dog texterna. Helt livlösa. Utom all räddning. Men, som sagt, jag är mer än villig att låta mig övertygas om att så inte alltid är fallet!





PS om översättningar

Wednesday, August 15th, 2018

En liten fotnot till det där om Fabio Stassis bok i går. Jag har ibland hört folk undra hur en recensent kan bedöma kvaliteten på en översättning om man inte behärskar originalspråket, långt mindre läst boken i fråga i original (som då är fallet med mig och italienskan). Men det är egentligen inte så konstigt. Dåliga översättningar skorrar. Det är som när man ror en eka utefter en stenig strand och hör ett plötsligt skrap i underredet. Ingen panik, men man får passa sig: det där oljudet var inte en del av resan, av själva tanken med resan. En dålig översättning doesn’t cohere, den stämmer inte överens med det som helt klart pågår i texten. Det är därför recensenter ofta prisar översättningar med ord som “smidig”, “ledig”, att den “flyter” (!).

Men det är ju lika självklart att man då också kan missa saker, fast det rör sig mest om små detaljer. Jag recenserade Ian McEwans ‘Cementträdgården’ i Aftonbladet (15 juni 1980) och jag hade för ovanlighetens skull redan läst boken i original, så jag hittade några underligheter: “Bara två exempel: ett ironiskt litet ‘Oh dear!’ har blivit ‘Du har inte sett mycket, din stackare!’ och ‘a bus shelter’ har blivit ‘ett cykelställ med tak’!” Och jag kände mig nog väldigt smart när jag hade skrivit det, men eftersom jag inte sa något annat om översättningen generellt så framstår det ju snarast som lite grinigt pedantiskt, särskilt som det blev recensionens avslutande piruett.

(No names, no packdrill men översättaren i det fallet var gift med min gamla tyskalärare på högstadiet, så länge sen var det… Eeek…!)





Ur sommarläsningen (2)

Tuesday, August 14th, 2018

Fabio Stassi: “Luffarens sista dans” (Brombergs 2014; övers. Olov Hyllienmark) Jag fick den här Chaplinromanen av Olov när vi träffades i Stockholm i april och den har sedan dess legat och blinkat förföriskt åt mig i den olästa bokhögen. Häromdagen öppnade jag den och slöt mig i dess armar, och vi har praktiskt taget legat kvar i sängen hela tiden sedan dess… Stassi lyckas med något som är notoriskt svårt i romaner, att skriva en (världs)känd persons buktalarprosa i första person. Och jag tror han lyckas framför allt därför att han kapar så många band till den biografiska autenticiteten och gör en slags verklighetsskröna (en re-imagining, för att använda en sliten fras) av Chaplins liv. Eller snarare, hans tidiga liv, innan den herostratiska berömmelsen kom att välsigna och förbanna honom. En trolsk, komisk, politisk, riskfylld roman på smidig och lyhörd svenska. Tack för några underbara timmar, Olov! (Ja, alltså, jag menar inte så, alltså… Som läsning, alltså…)

Maebh Long (red.): “The Collected Letters of Flann O’Brien” (Dalkey Archive Press 2018) Jag har inte läst varenda bokstav i den här 600-sidiga brevsamlingen, utan har dykt ner i den lite på måfå var och varannan dag. Det här är naturligtvis ithe ag ithe* för oss flannianer, fattas bara annat. Gapflabben är många under läsningen, inte minst hans sanslösa insändare till Irish Times i slutet av trettiotalet; som resultat gav tidningen honom vad som skulle bli den mångåriga krönikan ‘Cruiskeen Lawn’. Men här finns också sorgligheter, inte minst kopplade till hans allt svårare alkoholism, och hans eviga problem med att få förlagen att ge ut hans romaner. Ett av vad jag anser är hans tre mästerverk (jämte just ‘Cruiskeen Lawn’ och debutromanen ‘At Swim-Two-Birds’), nämligen romanen ‘The Third Policeman’, kom inte ut förrän sex månader efter hans död 1966. Det var ett liv allt mer präglat av nedgång och patos, men det var också ett livsverk av himlastormande komik. (Hans två ovan nämnda romaner finns f.ö. i fina svenska översättningar av Magnus Hedlund).

*Frasen är en irisk översättning av gefundenes Fressen… Jag älskar Google Translate! Fast om man slänger in ithe ag ithe att översättas till engelska så blir det “eat eating”. Och jag menar, warum nicht?





Ur sommarläsningen (1)

Friday, August 10th, 2018

Joe Kennedy: “Authentocrats” (Repeater Books 2018) Det här är en djup och bred kritik av “the populism of the centre” med vilken mittenliberaler söker och omfamnar en påstått folklig autenticitet, om så inom politik eller populärkultur eller de nya formerna av naturskrivande. Det yttrar sig enligt min mening som mest flagrant i, kalla det Blaircentristernas omtanke om den Brexitröstande “vita arbetarklassens” så kallade legitimate concerns vad gäller invandringen. Och även om boken naturligtvis är utpräglat engelsk i sina referenser så finns massor av paralleller med Sverige. Kennedy debuterade 2016 med fotbollsboken “Games Without Frontiers” (som jag skrev om här). Med den här nya boken är JK på god väg att bli en av våra skarpaste och mest läsvärda kulturkritiker. Rekommenderas starkt. (Läs en bra och mer utförlig Guardianrecension här)

Gabrielle Roland Waldén: “En flicka som heter Anna” (Arundo Förlag 2017) Precis så här ska man skriva släktkrönika, som jag ser det. Det handlar om Gabrielles morfars mor, Anna Cecilia Härdelin, född i Delsbotrakten, sedemera gift med Karl Hjelmström och inflyttad till Söderhamn, det senare trakter som vad jag förstått fortfarande ligger författaren varmt om hjärtat. Det här är en mycket fint avvägd framställning baserad på både gedigna kunskaper och skapande fantasi, på en prosa som är lite återhållsam men därför också oerhört effektiv. Men det handlar förstås också om Sverige i brytningstider: det är slutet av 1800-talet, folk drar sig från landet till staden, från jordbruket till tjänstemannabanan, nya kvinnoroller mot gammalt patriarkat, alla ambitioner som alltför ofta kvävs av de alltför verkliga sjukdomsriskerna, som också blev det tragiska fallet med Anna. En mycket läsvärd, gripande bok.

Johan Erlandsson: “Desertörerna” (Carlssons 2016) Det här är en bok jag blev tvungen att läsa efter Matthew Sweets “Operation Chaos” i våras (se här). Där Sweet i mycket följer spåren ut ur Sverige och bort mot det sinnessjuka Schlaraffenland som var EAP och Lyndon LaRouche, håller sig Erlandsson i huvudsak till Sverige, och gör det på ett föredömligt vis. Här får man en mycket bättre bild av de oerhört varierande öden och personligheter som desertörerna utgjorde, vad gäller deras politiska eller opolitiska motiv, vad gäller deras vilja och förmåga att anpassa sig till det svenska eller deras nära nog orubbliga alienering gentemot sin nya hemvist. Likaså får man en mer detaljerad bild av det svenska politiska spelet, och hur det förändrades över tid, bakom mottagandet av desertörerna, relationerna med USA, osv. Det var en märklig tid, som jag själv fick se en del av (se länken ovan) och Erlandsson har gjort den all rättvisa.

Nästa omgång sommarläsfrukter inkluderar Fabio Stassis roman “Luffarens sista dans” i Olov Hyllienmarks översättning, som ser mycket lovande ut.





Yukiko Duke vet vad hon pratar om

Wednesday, June 20th, 2018





Tomma tunnor, osv…

Tuesday, June 19th, 2018

Jag åkte alltså ner och tittade på Christos ‘The London Mastaba’ på The Serpentine. Sju och ett halvt tusen oljefat i form av en uråldrig mesopotamisk gravbyggnad. Jag trodde jag skulle få intrycket, liksom, “gloriöst koko-banana, men ändå bara koko-banana”. Det blev faktiskt inte ens det. Den är för det första rätt mycket mindre än jag hade trott. Sedan blev “So what?”-feelingen allt starkare ju mer jag tittade på den. Jag tyckte det var oerhört spännande när han paketerade in Reichstag i Berlin: frågorna och replikerna och bilderna hopade sig. Men här? Tystnad. Alldeles bakom ryggen på mig här ligger ju också ‘Diana Memorial Fountain’, en slags rännsten med ambitioner. Men jag ska inte göra några jämförelser mellan de två.

För övrigt var det här nog första gången på 25-30 år jag satt foten i Hyde Park. Jag har kört bil genom den många gånger, men inte gått omkring där sedan någon utomhuskonsert med jag-minns-inte-vem-det-var, fast måste ha varit tidigt åttiotal.





Tio-i-topp

Saturday, June 16th, 2018

Jag tog för givet att Londonboken skulle trilla ut från DN:s “Tio bästa böckerna just nu” efter att under tre veckor gått från 6:a till 8:a till 10:e plats. Men icke, den klamrar sig faktiskt kvar på 10:an när v.24-listan publiceras idag (hittar dock ingen länk online). Visst är det roligt och hjärtevärmande, men också aningen förbryllande. Jag får nog ta och läsa den nån gång. Alltså inte bara skriva den, menar jag.





Tre saker

Wednesday, June 13th, 2018

* Av anledningar jag inte behöver gå in på just nu söker jag i Libris och annorstädes efter svenska skönlitterära böcker som blev översatta till ryska och utgivna i Sovjet, särskilt under tidsperioden 1917 till, säg, efter kriget. En av dem var Frank Hellers roman (utgiven där 1926) Den tusen och andra natten, som översattes av ingen mindre än Osip Mandelstam. Kunde Mandelstam svenska…?!? Nån som vet?

* En av Flann O’Briens korrespondenter (se föregående post) var svensken Gunnar Rugheimer, som då arbetade på Raidió Teilifís Éireann i Dublin. Jag hörde först talas om Rugheimer när jag gjorde några radioprogram på BBC R3 i början av 90-talet, och förstod att han var en imponerande figur. Men varför finns det knappast något alls skrivet om honom i Sverige, inte ens en Wikipediaartikel? Vilket liv! Hjältemodigt arbete med flyktingar under kriget, en oerhört framstående figur inom anglosaxiska medier, särskilt tv. Läs runan i Telegraph från 2003 så får ni se.

* Det har varit två dagars pandemonium i parlamentet kring debatterna och omröstningarna om överhusets många amendments till Brexitlagstiftningen. Idag marscherade alla SNP-ledamöterna ut ur underhuset i protest mot att knappt någon tid blev över att debattera och rösta om devolutionsaspekterna. Det verkar mer och mer luta mot en mjuk Brexit, någon slags Norgevariant, och extrem-brexitörerna kommer till slut att få den dolkstötslegend de alltid trängtat efter.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004