Céleste Boursier-Mougenot (bara namnet!) har en underbar installation på Barbican, “Guitar Birds”. [Via Alex Ross]
Fredrik kan ju snacka om sina Kraftwerk och CAN-bussar och hejsan-tjosan – det här är konst, mina vänner, konst och natur på samma gång!
Här är den då, Tom Lubbocks recension av Madridretrospektiven (här är en kort YouTubelänk om utställningen). Och han är förstås inte alls okritisk, särskilt inte om målningarna: “Apart from the portraits, there probably isn’t a totally achieved painting after 1921″. Och detta är bra:
“Lewis’s essential apercu was that Cubism could have content: its deconstructed bodies and dissolving spaces could be taken, not as a formal language, but as a strangely living world.”
Några nysläppta MI5-dokument vet bland annat att berätta om Brendan Behan, världens klokaste fyllo. Från Mountjoy Prison under kriget skrev han brev till sin styvbror Sean Furlong och satte sitt korviga finger direkt på den ömma punkten (jag citerar engelskan rakt av, för den är så typiskt behanskt melodiös):
“It’s the futility of it all that’s getting me down… [...] Sean, I am firmly convinced that republicanism (God almighty it’s not even republicanism with the half of them) of this particular brand is defunct. So far as I can see the time has come when if anything is achieved it will be by political action. There is some sense in physical force if the people so loud in its praise and so anxious for its application would try a little of it. But they won’t… I have come to believe that my sojourn here is doing neither the Irish people nor myself the slightest damn bit of good.”
Han släpptes till slut fri 1946. Han var dock fortfarande portad från Storbritannien. I november 1952 arresterades han i Newhaven i Sussex, på väg till Frankrike. Polisrapporten skriver:
“When told that he would be arrested for contravening the [expulsion] order, [Behan] said: ‘I will explain everything but not now as I am suffering from a hangover’”.
Han fick böta £15 och sattes på nästa färja till Dieppe. Här sjunger han An Coolin för er.
Vännen Alan Munton (klicka på länken, för det är bara en sida som säger “Fuck you, progress!” Helt enormt) mailar att Tom Lubbocks recension av Madridutställningen kommer i Indy på måndag. Clear your diaries, drop everything, sit still and – above all – laugh timelessly.
Läs också mina poster Enemy News och An Offer I Can Refuse.
Jag är en lite senkommen Spotify-Johnny. Just nu satt jag och lyssnade på en av min ungdoms mest romantiska trallaballader, “Propinquity” med Nitty Gritty Dirt Band (Spotifylänk). Då visar det sig att Spotify tror att jag menat lite fel, jag kanske menade “promiscuity”…?
Nej, sorry, inte den här gången. Jag menade faktiskt “närhet, vänskap”, inte knulla runt tretton varv i lovart…
Jag har blivit förolämpad av en spellchecker… Jag menar… Cheezus…
Så Ryszard Kapuscinski ska ha månglat en massa hittepå… Detta enligt en ny polsk biografi. Handen på hjärtat, hur många av oss blir chockade av ett sådant avslöjande? Det har liksom alltid känts som att man tar Kapuscinskis böcker ur faktahyllan, men läser dom i den skönlitterära avdelningen. Han påminner om den där Pär Rådströmfiguren som berättade för sina arbetskamrater om alla stora händelser han hade bevittnat i sitt liv, men: “Det var när han till slut berättade om sina insatser under Sundsvallsbranden 1879 som misstankarna började gro…”
Det är alltid en tröst att få sina fördomar bekräftade av såna som vet bättre. De två konstkritiker jag oftast läser, Laura Cumming i Observer och Tom Lubbock i Independent, har nu båda tagit orden ur min mun och förklarat Henry Moore en av de mest överskattade skulptörerna som någonsin satt mejsel till almträ. Detta med anledning av den nya utställningen på Tate Britain. Vad båda kritikerna tar fram som väsentligast är Moores “lack of focus”. Som Cumming skriver: “Finns det verkligen i hans sinne ingen skillnad mellan en orm, en sårad soldat och en ammande bäbis?”
…är ordet “forevero”. Det uppstår i klassikern Carolina in My Mind (vid precis 3:01). Ett vanligt ord, med ett “o” på slutet. Skillnaden är total, grundlig, livsavgörande…
[Fredrik, nästa gång du läser Pressylta: varför är det så mycket "Embedding disabled by request" på YouTube nuförtiden?]
“When the British stopped trying to be modernists their art became more honest, more real and more significant – from the 50s painters to Gilbert and George to You Know Who,” bloggar The G:s konstkritiker Jonathan Jones idag. “Our artists are better at living in this world than they are constructing utopias – and perhaps that speaks well of them, and us.”
Ni ser vad jag har att kämpa mot. Här är lite “riktig konst” (“Man in a Wheelchair” av Leon Kossoff).
(I det vita utrymmet till höger kan ni ju alltid rita nånting själva. En gubbe, till exempel. Eller ett hus, med skorsten, som ryker.)
I en nydesignad Observer (mycket streck och linjer och bårder och boxar, samt stora textschok, praktiskt taget helsidor av text ibland, vilket är trevligt) kan man idag läsa en stor intervju med Eva Gabrielsson, till exempel.
Men i huvudtidningen finns också några nya rön i den plågsamt fascinerande historien om Joyces dotter, Lucia, och hennes långa väg ner in i sinnessjukdomen. Det visar sig bl.a. att hon bodde, nästan helt isolerad, på ett hospital i Northampton ända fram till sin död 1982. Beckett besökte henne där en gång på 1950-talet, man får väl hoppas att det var för att söka någon slags förlåtelse.
Jag har inte detaljerna framför mig, men det kom en bok för några år sen som en gång för alla tycktes etablera att James Joyce gjorde allt som stod i hans makt för göra Lucias liv lättare, där en del hade antytt att han varit känslokall och rent av grym. Far och dotter stod varandra mycket nära, och för dom av oss som älskar författaren var det skönt att få bekräftat att han också var en Mensch.
