Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Kulturellt’ Category


Ett porträtt av konstnären som ung

Saturday, January 25th, 2020

Jag måste så klart och gå och se Iannuci’s David Copperfield. Den verkar vara en version jag kommer att gilla skarpt. Bara att se Ben Whishaw som Uriah Heep…! Men också för att romanen var en så avgörande del av min uppväxt. Jag älskar ju Dickens, trots allt.

Under några tidiga tonår brukade jag läsa ‘Pickwickklubben’ på julen och ‘David Copperfield’ på sommaren. Den sista sommaren det hände måste ha varit 1965 eller -66. På den tiden kunde man ta “sommarlån” från biblioteket (det kanske man fortfarande kan?), alltså tre-fyra böcker som man inte behövde lämna tillbaka förrän efter lovet.

Den sommaren tog jag som vanligt ut ‘David Copperfield’ (vet inte vems översättning det kan ha varit). Men jag hade blivit compos mentis nog att inse att jag borde läsa något annat också, något modernare. Jag hade hört talas om James Joyce, och fattat att han var lite “svår”, något som ju alltid tilltalar en femtonåring med konstnärsdrömmar.

Så jag tog med mig ‘Ett porträtt av konstnären som ung”, och det måste ha varit Emma Atterboms översättning. Så där ligger jag på soffan i vardagsrummet i sommarstugan i Onsala och läser de sista gripande sidorna i ‘David Copperfield’ – “Agnes! Oh, Agnes…!” – när min mamma plötsligt ropar från diskbänken: “Kom och torka besticken nu!”

“Nej, vänta…!” ropar jag, med tårarna trillande inför Davids oändliga kärlek till den förståndiga Agnes efter att den korkade Dora, the child bride, har dött. “Jag har bara en sida kvar!” Att torka besticken var mitt bidrag till hushållet, men Den Stora Kärleken måste ju ha företräde. Jag hade bara några rader kvar. “Jag kommer!”

Besticken blev torkade, till slut. Och jag har inte läst om ‘David Copperfield’ sedan den gången. Men några dagar senare kastade jag hans kärlek till Agnes vind för våg och började läsa Joyce i stället. Jag slog upp första sidan, sittande i soffan. Jag förblev sittande. Jag lade mig aldrig ner igen.

“Once upon a time and a very good time it was there was a moocow coming down along the road and this moocow that was coming down along the road met a nicens little boy named baby tuckoo. . . . His father told him that story: his father looked at him through a glass: he had a hairy face. He was a baby tuckoo. The moocow came down the road where Betty Byrne lived: she sold lemon platt”.

Jag har alltså inte Atterboms översättning till hands, men den läsupplevelsen förändrade mitt liv. Och det var första gången mitt liv hade förändrats över huvud taget, på ett så grundläggande vis, och så plötsligt. Det har hänt några gånger senare, som det väl har gjort med alla: omedelbara, omvälvande upplevelser som gör förgånget, inte bara erfarenhet, av det som hänt tidigare.

Så här kunde man alltså skriva om sin barndom – och bli kallad “svår”! Jag fattade ingenting. Det var ju hur enkelt som helst. Bara läs, det står ju här svart på vitt!

Som alltid händer med sådana upplevelser blir, så att säga, ett input till ett output. Man ser plötsligt världen på ett helt annat sätt, från att torka besticken till att bli förälskad, och inte bara det: man uttrycker det annorlunda både inför sig själv och inför andra. En genuin revolution, därför att den påverkar ens omvärld lika mycket som en själv.

Jag har inte läst ‘Ett porträtt’ på länge, den heller. Men det ska nog bli av. Jag älskar Joyce nästan mer än Dickens. Han fick mig att bryta loss från vad jag brukar tänka på som barndomens simultannostalgi, att allt är perfekt bara för att det händer just nu, och därför för alltid. Det är bara att sitta upp i soffan och läsa för att fatta att allt tar slut.





Hassigt & Tagigt

Sunday, December 29th, 2019

Nu har jag sett SVT:s dokumentärserie om Hasse & Tage. Oundvikligen intressant, förstås, om än kanske aningen för vördnadsfullt, men det är ju lätt hänt i jultider. Visst kunde de ofta vara genialiska, men långt ifrån alltid, de kunde också tippa över i sentimentalitet och självgratulation av karaktäristiskt blygsam svensk art.

I en mailkonversation jag hade dök frågan upp om Hasse & Tage var unika, dvs hade de någon motsvarighet i andra länder? Jag måste nog, med reservation för ändringar, svara ja på den första frågan och nej på den andra. Jag kan i alla fall inte komma på något liknande i den anglosaxiska komik- och nöjesvärlden, varken förr eller nu.

Anledningen går till kärnan av inte bara Hasse & Tages unicitet, utan själva den tidens unicitet. Det vill säga, den socialdemokratiska era som sträckte sig från 50-talets folkhemsbygge via det starka samhället till åttiotalets uppslitande kärnkraftsstrider. De två blev, inte så mycket en socialdemokratins som en välfärdens samvete, i vilken kaffe och bullar gör en glad och pengar till Amnesty lättar på det kaffebulliga samvetet.

Särskilt i tredje delen gör man en hel del av att Hasse & Tage tilltalade så stora delar av det svenska samhället, sådana med borgerlig politisk hemvist såväl som socialdemokratisk. Man förenades i det befriande skrattet, som det heter. Och så var det nog, i alla fall vad jag minns (jag var ju frånvarande under senare delen av deras karriär).

Ett namn som inte alls dyker upp i programmen, underligt nog kan man tycka, är Povel Ramel. Hans revyer – med Martin Ljung och alla de andra – under mer eller mindre samma tidsskede var väl minst lika populära och framgångsrika som Hasse & Tages. Vad hade de för relation till varandra? Hur skulle en liknande politisk profil av Povel Ramels humor se ut? Hur såg deras respektive publiker ut – var Povels publik lika konsensuspräglad?

Dessa sista är vad Red Top kallade “erotiska frågor”, för jag vet inte svaren på dem. Men eftersom jag vet att bloggens läsare har en snittålder ungefär som min egen – till skillnad från alla dessa “unga komiker” i första avsnittet, som jag aldrig hört talas om – så kanske ni har några svar?





Blånekandets estetik

Tuesday, December 10th, 2019

‘K’ är nog en av de märkligaste, mest konfunderande böckerna jag läst på länge. Särskilt, som sagt, när man läser den efter ‘Klubben’, och det inom loppet av sådär 48 timmar. Det här blir ingen lång analys, mest för att jag inte har redskapen till det, eller ens “närheten” till ämnet. Säkert inget särskilt originellt heller, det mesta har nog sagts vid det här laget.

Dessutom är jag tyvärr inte överdrivet au fait med Katarina Frostenssons diktning. Men jag litar helt och fullt på vänner och bekantas omdömen och accepterar att den är av högtstående art, kanske unik, något som kommer att överleva allt det samtida bullret. Vilket också ibland – men inte alltid – visar sig vid de rikliga tillfällen när hon citerar sig själv i den här boken.

Man talar ju om elefanten i rummet, bjässen man inte låtsas om, det stora smärtsamma man helst vill undvika. Glöm det. Här kan varken författaren eller läsaren sluta stirra på besten, sluta prata om den. Det är bara det att Frostensson insisterar på att elefanten är en schimär.

Jag behöver säkert inte gå för detaljerat in på Frostenssons ståndpunkt. Allt som sagts och skrivits om henne själv och Arnault är inte bara lögn, utan lögnen har sitt ursprung i en “kabal” av avundsjuka och karriärlystna feminister i maskopi med DN Kultur, som i sin tur har för avsikt att ta kontrollen över Akademien.

Det där med avundsjukan är förresten ett ständigt återkommande tema i boken. Underligt nog är Frostenssons Sverigesyn här påfallande lik den som en del amerikanska konservativa akademiker brukade presentera på 1960-talet efter ett besök under rekordåren: Sverige som ett “amerikaniserat Östtyskland”, där det allenarådande kollektivet drivs av blodtörstig avund gentemot alla individer (särskilt “främlingen”) som vågar avvika från normen/partilinjen.

Frostensson blir alltså tvungen att hålla sig till sanningen i stället. Inte sanningen om de anklagelser som förts fram, självklart: där kan hon på sin höjd tillstå att hon kanske borde sagt något om delägarskapet i Forum, och att Jean-Claude (à la Française) kanske var lite överdrivet sällskaplig ibland. Nej, det måste naturligtvis bli sanningen om henne själv. Det är helt enkelt “Katarina Frostensson” som är Motbeviset. The clinching argument. Quod erat demonstrandum.

Och Katarina Frostensson är, över allt annat, högkulturen. Från bokens början till bokens slut bygger hon skyddsmurar av citat från Simone Weil, Horatius, Almqvist, Catullus, Ekelöf… Och har man en gång – a priori – gjort det till sitt blånekande, logiska avstamp att man blivit utsatt, att man blivit oskyldigt offer, då har man sannerligen att hämta ur i världslitteraturen, från Bibeln och framåt. Jag skulle själv kunnat ge henne ännu fler förslag, t.ex. den sene Ezra Pound, där finns en hel del om offerskapet, och hur man handskas med det.

Citat säger dock inte särskilt mycket om vem man är, bara vad man har läst. Ibland känns de relevanta, ofta inte. Jag läste mycket hellre citaten ur hennes egna dikter och henne egna reflektioner om livet i Paris, om dikten och dakten. En del klingar sant (“att följa världen tätt i spåren”). Annat illa genomtränkt svammel (poesin är “språk bortom språket”). Eller bara goddag-yxskaft, som att teckenspråket är “ett språk utan hörbara ord”.

Frostensson säger sig ha svårt att begripa intriger, i betydelsen “handling”, snarare än “sammansvärjning”. Men den tvetydigheten ekar dovt genom hela boken. ‘K’ beskriver ett tillstånd, inte ett förlopp, trots att den tar oss sex månader från dyster höst till vacker vår. Och det är ett prekärt tillstånd, naturligtvis, en sprucken självbild, särskilt när det syns så tydligt att man i det stora hela bara har högkulturen att stödja sig på.

En av de saker jag funderade på efter läsningen är om detta är en ohederlig bok. Att jag, trots allt, måste svara nej på den frågan betyder inte att jag tycker det är en hederlig bok, bara att jag just nu inte ser vilken annan bok än denna hon skulle kunnat skriva. Det är med andra ord en djupt tragisk bok.





Nobelt igen… +

Sunday, December 8th, 2019

Nu har jag läst Matilda Gustavssons ‘Klubben’, och jag önskar på sätt och vis att jag inte hade gjort det. God’s teeth… Gamle vännen Ragnar Strömberg sa en gång på nåt redaktionsmöte i huvudstaden, “Min främsta tillgång som kritiker är att jag bor i Göteborg”. Min främsta tillgång är att jag bor ännu längre bort.

Då menar jag förstås inte Stockholm, utan “Stockholm”. Den parodi av sig själv som alla städer spelar upp i vissa lägen, ur vissa synvinklar, vid vissa årstider. Jag säger som förut, Nobelstiftelsen borde stått på sig och gett priset till Vitterhetsakademien. Risken är annars att vi kommer att få sjunga “Happy birthday, Peter Handke” för evigt.

+ Så nu har jag också läst Katarina Frostenssons ‘K’… Ähm, ja… Alltså… Vet inte riktigt vad jag ska säga i det här läget. Det är lite omtumlande, så här direkt efterpå Gustavssons bok. Återkommer om detta.





Ännu mera Handke…

Thursday, November 28th, 2019

…från Peter Maass i The Intercept. Det börjar rada upp sig här. Vänta tills han får tag i Horaces översättning av Die Zeit-intervjun, som Maass i sig redan har kritiserat.





In other news…

Tuesday, October 15th, 2019

Book news… Jag fick just en avräkning på Londonboken från förlaget. Fram till 1 april 2019 – alltså första året, i princip – sålde den 1,105 ex i pappersupplaga och 245 ex som ebok. Det tycker jag är ganska hyggligt, för att vara en bok av mig: kalla det att luta sig mot kiosken, snarare än välta den. Fast jag är lite förvånad också, för jag trodde det skulle vara något jämnare säljsiffror mellan papper och ebok. Men så kanske det inte funkar. Intressant är också att försäljningstopparna, så som de är, verkar sammanfalla med recensioner och omnämnanden i pressen. Legacy news gäller fortfarande.

DIY news… Jag håller på att rigga upp en tillfällig, provisorisk ljudstudio i en lite avskild del av lägenheten. Samlar ihop gamla lakan att klä väggarna med, mattor på golvet och ett tjockt, ljuddämpande draperi framför. Vilket involverar IKEA-prylar. Vilket involverar svordomar. Särskilt när man upptäcker att borret slutat fungera, stendött batteri. Vad de närmast kommande inspelningarna gäller ska jag återkomma till. Men en baktanke är att jag kanske också ska sätta igång med lite podcasts, som jag länge funderat på. Lite småintervjuer, några upplyftande föredrag, inga märkvärdigheter.

Acting news… Jag har fått min andra skådespelarroll! Den första var för nästan jämnt tre år sen, jag skrev bl.a. om det här. Men det gällde en berättarröst, det här är riktig what’s-my-motivation real deal. Jag ska spela ett troll i en animerad Netflixserie för barn som heter ‘Hilda‘. Ett troll, alltså. Jag gjorde klart för dem att jag inte har någon som helst skådespelarbakgrund, men det hjälpte inte. Ett troll. Min erfarne vän Cedric Smith mailade just och gav mig följande ovärderliga råd: “Most of these cartoon things require a certain pumped up ‘stakes are high’ response. They seldom say, could you step back off that a little?” Det tror jag på. Och agerar därefter.





Nobelt

Friday, October 11th, 2019

Jag anser att mycket av kritiken mot att ge det till Peter Handke är self-serving whingeing.

Litteraturpriset är alltid politiskt, ibland mer eller mindre explicit (Pasternak, Solsjenitsyn) och ibland helt enkelt by default, dvs man “bortser” från det politiska och gör därmed priset ännu mer politiskt. Man kände mycket väl till Tokarczuks kritiska inställning till Polens nuvarande politiska väg och man kände (minst) lika väl till Handkes ställningstaganden visavi Serbien, men man lägger ingen vikt vid det i bedömningen av deras litterära kvalitet. Vilket i sin tur gör att den litterära bedömningen väger allt tyngre i politiskt hänseende. Det är denna infinite loop av politiskt/opolitiskt, som gör Akademiens arbete så tragikomiskt att iaktta utifrån.

(Ni som eventuellt följer mig på Twitter känner igen det följande från igår). Som de flesta andra har jag sedan ungefär femtonårsåldern läst, uppskattat och t.o.m. beundrat författare vars politiska inställning jag avskyr: Wyndam Lewis, Ezra Pound, L-F Céline, Knut Hamsun, Ernst Jünger, och listan kan göras längre. Det är en kluvenhet – och ett ansvar – man måste lära sig att handskas med som läsare under det modernistiska/postmodernistiska tidevarvet (och det här går ju mycket tillbaka på själva modernismen, se t.ex. Fredric Jameson och andra inom ‘Fascist Modernism’-skolan). Jag tycker både Tokarczuk och Handke, båda klart politiska val, båda lysande författare, förtjänar sina priser.

Att då börja gnälla när priset går till någon vars politiska ställningstaganden man inte håller med om – att gnälla på Handke men inte på Tokarczuk – är i mina ögon ett hyckleri av drastiska dimensioner. En av vår tids stora charlataner, Slavoj Žižek, citeras mycket riktigt i The G idag: “This is Sweden today. An apologist for war crimes gets the Nobel Prize while the country fully participated in the character assassination of the true hero of our times, Julian Assange”. Till vilket svaret måste bli “Oh, fuck off, Noddy!” Bara detta att se en rent juridisk process som “karaktärsmord” säger ju allt man behöver veta om den mannen. Det hög tid för honom och för många andra att grow the fuck up.





Lugn, bara lugn…

Wednesday, October 9th, 2019





Självkritik och annat

Saturday, October 5th, 2019

Inte så konstigt har mycket av mina tankar senaste veckorna kretsat kring – inte Brexit så mycket, för just nu är lugnet före stormen som börjar med EU-mötet 17-19 oktober och vad som kommer att utspela sig fram till Hallowe’en, och därefter med nyval – utan mer kring den där egendomliga närläsningen av mina gamla böcker jag gjorde i samband med eboksutgivningen på Publit.se.

Det här kommer alltså att bli lite self-indulgent, men det skiter jag i. För de av er som läst böckerna kanske det kan ha ett visst intresse. Och så är det ju helg. Jag tänkte beta av dem med några korta tankar kring varje, i kronologisk ordning, så får vi se var vi hamnar.

Nattsvärmaren (1980) är, och känns som, och förblir, en debutroman. Och inget fel i det alls. Intrigen är rätt snäv – utspelar sig över en helg, den proletariserade akademikern Pauls eskalerande missnöje med Sveriges Kommunistiska Förbund (“SKF”, geddit?) – men tillåter ändå att jag kunde pröva min röst, göra stilövningar, laborera med olika nivåer, första/tredje person, osv. Jag tycker, handen på hjärtat, att det funkar bra. Vad jag hade glömt var hur ganska oattraktiv jag gjort huvudpersonen, Paul, han är inte alldeles lätt att gilla. Det är ett plus, i mina ögon.

Reträtten (1982) Roman nr 2 var jag liksom mest “nervös” inför att läsa om igen. Den fick utmärkt kritik, vann pris, jag fick träffa Torsten Petré. “Vad var det för del på den då?” frågar den åldrade cynikern i en. Eftersom ambitionen var betydligt högre så blir min autokritik därefter. För den har svackor: sjukdoms-/hallucinationssekvensen är för lång, slutscenerna i Salò kunde arbetats ut mer. Vad jag gillar med den är den övergripande strukturen, beskrivningarna av Italien (jag gjorde ungefär samma resa sommaren 1981) och det “filmiska” som följer därav, och framför allt att jag inte försökte vara rolig. Och det är inte det lättaste för mig.

Idiotikon (1985) håller ännu, tycker jag. En “författares anteckningsbok”, kallades den, på lite mindre än 100 sidor. Vissa saker stegrar jag mig inför: att jag kallar mitt utlandsboende för “exil”, en del alltför rigida resonemang om grammatik, osv. Men det är en bok som kändes, och fortfarande känns, helt nödvändig för mig. Mest handlar den om förlust: av människor, av språk, av minnen, av hållpunkter. Och den fick fina reaktioner, inte bara kritiken utan läsare som hörde av sig, jag tror det är den bok jag fått mest och bäst läsarreaktioner på. Och omslaget är fräckt.

Vad skall kungen göra nu? (1987) Min tredje roman. En del recensenter hyllade den, andra (dvs Nils Va-hette-han i Expressen) avfärdade den, mest för att “den handlade om kungen”. Jag blev lite överraskad när jag nu läste om den, för jag tycker den är skitbra! Som med Reträtten, det är först strukturen, the narrative arc, som det heter på skrivarkurserna; plus en hysteriskt snabb resa genom Sveriges historia från 1799 till 1987; och ett klimax – tronpretendentens möte med Carl XVI Gustaf på Slottet – som jag inte tror jag skulle kunna bättra på, om jag så gjorde det själv. (Och här är ju en film! Med samma skådis som spelar alla rollerna från Stum-Joel till Axel Cory! Helt givet! Where do I sign…?)

Endast propagandan är sann (1995) En essäsamling, huvudsakligen bestående av texter jag hade publicerat i Moderna Tider (Göran Rosenberg-eran) och de flesta utökade. Det intressanta är egentligen året den kom ut, för övervägande andelen artiklar handlar om “den offentliga berättelsen”, hur den demokratiserats och splittrats upp i offentliga/privata/alternativa versioner, från Kreugeraffären till Palmemordet – detta alltså 1995, just i början av interneteran. Essäerna har alltså både den oskuldsfulla fräschör man kan vänta sig, och den dödsdömda optimism om nätets befriande kraft som ju inte är lika självklar längre. Intressanta anakronismer + eviga sanningar, skulle jag sagt.

En annan sak jag inte kom ihåg var att jag baserade en del figurer i romanerna på verkliga människor, och att de – signifikativt nog? – alla var kvinnor. Veronica i Nattsvärmaren, Catherine Hogg i Reträtten, Gunilla i Vad skall kungen… Om de bara visste. Men det vet de ju inte.

Boken om Gustaf Ericsson, Mannen som kom tillbaka från de döda (2000) kommer säkert också i eboksformat rätt snart framöver, det är bara saker som behöver ordnas innan det händer (inte minst att den är ganska rikligt illustrerad, vilket tydligen kräver andra ebokstekniker). Iakttag denna rymd, som det heter.





Helg! Ingen Brexit!

Saturday, September 28th, 2019

Så jag kör ett reklaminslag i stället. Senaste par veckorna har jag alltså ägnat mesta tiden åt proceduren att få ut fem av mina gamla böcker i eboksformat, en plan jag planerat alltför länge. Nu har det skett…! Kors i taket. Tretton rätt på tipset. GAIS fixar oavgjort. Elvis lever.

Detta har skett tack vare att jag till slut hittade en mycket kunnig och bra person att fixa det åt mig, Daniel Åberg, som jag inte nog kan rekommendera i sådana här sammanhang. Allt har gått snabbt, smidigt och till rimlig kostnad. Min uppgift under processen bestod i att korrekturläsa de Worddokument som producerades av OCR-skanningen av böckerna. Jag har alltså korrläst gamla böcker som jag knappt bläddrat i sedan de kom ut för (respektive) 39, 37, 34, 32 och 24 år sedan.

Det är en känsla jag inte kan kalla annat än… profoundly weird. Att känna igen, att inte känna igen. Ofta överraskad, aldrig uttråkad, ibland tandgnisslande kritisk (men inte särskilt ofta, faktiskt). Lika ofta glatt förbryllad: vem är det som skriver här…?! Var i hela friden kom den tanken, det resonemanget ifrån? Hur mycket hade jag rökt eller krökt när jag skrev den meningen…?

Hur som helst, de fem böckerna finns nu att ladda ner. Allt detta ska komma på boksidan under den stora rumstering jag planerar inom snar framtid, men jag tänkte jag kan likaväl lägga upp en länk här och nu. Den går via Publit och min s.k. “bokshop” (inga eftergifter åt angliseringen här, minsann!) där allihopa finns på ett ställe. Men de finns också på Bokus och AdLibris, där priset skiljer sig några kronor upp eller ner.

[Röst från bak i rummet: You need a tagline, a tagline…!!] OK, här har du böcker billigare än din tandborste! Och dom går att läsa! Till skillnad från tandborsten! Sort of



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004