Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Kulturellt’ Category


Oh no…

Friday, June 7th, 2019

Dr John är död. Under långa skeden av mitt liv var Loop Garoo min nationalsång. Ett av de riktigt stora originalen.





Sura rönnbär?

Thursday, June 6th, 2019

Jag tvekade in i det längsta om jag skulle skriva och lägga upp det här, och kommer kanske att ångra mig. Men, skit i det, för det finns ett principiellt resonemang bakom det hela som jag tycker är, ähm, inte oviktigt.

Jag fick just avslag på en ansökan om treårigt arbetsstipendium från Författarfonden. Jag är, och jag menar detta uppriktigt, varken särskilt förvånad eller besviken. Anledningen – både till beslutet och min reaktion – är att det absolut främsta kriteriet SVFF anlägger är att man ska kunna uppvisa en någorlunda regelbunden produktion, särskilt under perioden från när man senast fick stipendium. Och det kriteriet blir desto viktigare ju större stipendiet i fråga är; se närmare förklaring här (pdf).

Inte med bästa vilja i världen kan man påstå att min bokproduktion varit särskilt regelbunden, annat än kanske alldeles i början: 1980, 1982, 1985, 1987, 1995, 2000 och 2018. Så jag tycker faktiskt beslutet är fair enough. Sådana är reglerna, och har dessutom alltid varit det, så länge jag kan minnas. Jag har aldrig varit bra på att få stipendier och det har alltså sina randiga skäl just i dessa rutiga orsaker.

Å andra sidan kan man fråga sig om en författares produktionstakt borde vara det allra första kriteriet, det som brädar allt annat? Min åsikt är att, jo, det är en viktig aspekt av saken därför att det berättar mycket om ens professionalism, commitment och litterära utveckling. Men det är också ett slående kvantitativt, mekanistiskt och Fordist sätt att se på kulturproduktion.

Och det inte bara för att det synsättet väljer att helt bortse från hur en individs ekonomiska och yrkesmässiga situation kan se ut, som i mitt eget och många, många andras fall. Utan också, kanske framför allt, för att vi numera lever i en helt annan kulturproduktiv värld än vi gjorde på t.ex. 1980-talet.

Det är, som allom bekant, en av de mest prekära arbetssituationer som finns att vara fri yrkesutövare nu för tiden, och inte bara för att det allmänna ekonomiska läget är som det är. Frilansjobben blir allt färre och arvodena stagnerar. Man skär ner på kulturbevakning och artikelutrymme, allt färre think pieces, väldigt lite facklitteratur recenseras. Man kan inte längre “profilera sig” analogt, den tiden är svunnen. Alla kan inte skriva deckare.

Kort sagt, det kostar på att skriva en bok. Om man inte har stipendium.

SVFF:s produktionskriterium är nog förvarbart, än så länge. Men jag undrar om det inte redan nu börjat gnissla betänkligt mot den verklighet vi kulturproducenter lever i.





Helgläsning

Saturday, May 25th, 2019

Recension följer. Och så detta som hälsning till en av mina läsare:





Framsteg +

Monday, May 13th, 2019

Bytte just svart bläckpatron i min printer och som alltid undrade jag om det kommer en vacker dag när vi kan göra oss av med dessa åbäkiga, plastkrångliga, djupt analoga pjäser som står där och surrar uppgivet nere på golvet under skrivbordet, till förmån för något mycket behändigare och digitalare. Jag menar, med the internet of things och 5G och alltihop: när ska det bli lättare att skriva ut grejer? Som man ju fortfarande måste göra då och då, kvitton till skattmasen, bland annat.

+ Förresten undrar jag om de inte bara är till för att sälja bläckpatroner… Den jag köpte i morse kostade drygt sexton pundare. Var det inte förr i världen att de “brände in” texten på nåt sätt? Kanske en väg att gå (tillbaka)?

In other news… Med tanke på föregående diskussion påminde mig någon just att jag faktiskt själv redan skrivit min autofiktion, Gunnar Pettersson (arbetstitel) (pdf). Fast det kanske inte räknas som fiktion eftersom vartenda ord är sant.





Ett skämt?

Friday, May 10th, 2019

Under min veckoliga genomgång av svensk press hittar jag i SvD ett antal utdrag ur Ulf Lundells nya bok “Vardagar 2”. Som:

“Talmannen, svettig i Reaganpannan/ föreslår nu på fredag att Löfven ska bli statsminister/ Tror jag inte mycket på/ Det blir extraval”

Eller:

“Det har varit och är fortfarande drev/ Akademien/ Det är så djävla dumt och överdrivet alltihop (…)/ Jag har gått och svurit åt skiten/ Alla drev är lika”

Jag inser att svaret på frågan är “Nej, inget skämt”, men det tog mig en avsevärd stund att komma fram till det. Och det ligger faktiskt en liten, liten misstanke kvar hos mig att det trots allt handlar om satir, fruktansvärt elak i så fall.





Kulturell appropriering

Monday, April 29th, 2019

Om det nu heter det på svenska… Jag har alltid varit lite ambivalent i det här ämnet och jag tycker Ash Sarkar idag har vettiga resonemang i frågan. Handlar det till slut om kolonialism eller bara “sad try-hards”? Det är frågan man nånstans måste försöka avgöra, menar hon.

Egentligen handlar det om raka motsatsen till Zappa i GAIS-tröjan: kvalitet dras ju till kvalitet. Jag tycker för det mesta att kritiken mot appropriering är skitprat: att manliga författare inte bör porträttera kvinnor (annat än i förbifarten, så att säga) och vita d:o ska inte försöka beskriva svarta människors erfarenheter, osv. Det är som om Franz Kafka skulle sagt ”Jag vet ju inget om hur det är att vara skalbagge, så jag tar och skriver en deckare i stället”, eller som om Flaubert skulle valt att skriva ”Monsieur Bovary”. Absurt.

Mer ambivalent är jag exempelvis kring approprieringsdebatten i Tyskland (den gäller framför allt filmskapare) där ena sidan säger att enbart f.d. östtyskar kan och bör porträttera livet i det forna DDR, medan motsidan säger ”Absurt!” Och det är ju absurt, på sätt och vis, för med generationernas successiva utdöende skulle det till slut inte förekomma några böcker/filmer alls om Östtyskland.

Men jag tycker ändå de förra har en poäng, inte för att det handlar om DDR i sig utan för att det handlar om den mycket speciella, och för utomstående på många vis unimaginable, typ av diktatur som rådde där – delvis i sina uppenbara, fysiska manifestationer men framför allt i hur östtyskarna internaliserade diktaturen. Det är det som är något av det mest fascinerande när man läser om den tiden, men på samma gång är det naturligtvis en internaliseringsprocess som rimligen inte går att förstå på djupet om man inte upplevt den eller sett den på nära håll.

Däremot kan jag tänka mig en mer direkt kritik mot andra approprierade uttrycksformer, särskilt kläder, frisyrer, språk, mat och liknande. Ni kommer ihåg Mannerströms “chicken curry”…? Något liknande hände med Jamie Oliver nyligen när han försökte laga något som hette “jerk rice”, som ingen västindier någonsin hört talas om. Men ta också något sådant som vår nya kulturminister Amanda Lind och hennes dreadlocks. Jag har sett att hon kallats “hippie” och annat, men har det hörts några röster om just detta med kulturell appropriering? Kolonialism eller bara “a sad try-hard”? Hade detta hänt här över tror jag åtminstone det skulle blivit, tja, “debatt”.

Det är, som Sarkar antyder, ett sånt där ämne som både kan vara fullkomligt, plågsamt irrelevant samtidigt som det kan ha den djupaste historiska, kulturella och politiska betydelse. Om man vill ha reda på vilket det handlar om bör man alltså i första hand fråga dem som blivit approprierade.





Kommentar överflödig

Sunday, April 28th, 2019
Göteborgs konserthus 1974 (h/t @Joe8Bit)




Too much information

Wednesday, April 24th, 2019

Eller Two much information

(1) Jan Myrdal om sitt sexliv. Jag menar, verkligen, don’t go there. Trehundranittionio sidor. Var det ingen alls på Norstedts som… sa nåt?

(2) Bret Easton Ellis gnäller om Twitter. Under titeln White. Återigen ett respektabelt bokförlag, på vilket en andäktig tystnad härskat.





En bild

Saturday, April 6th, 2019
Henry Irving och Bram Stoker tar en droska vid sceningången till Lyceum Theatre, Exeter Street, okänt år.

En god vän skickade det här fotot härom dagen. Det ska vara väldigt berömt, men jag hade varken sett eller hört talas om det tidigare. Det gjorde ett oerhört intryck på mig eftersom jag ju håller på att översätta en roman om det intima förhållandet mellan de två. Så mycket större intryck därför att det är en ögonblicksbild, snarare än porträtt. Irvingfiguren andas så mycket karisma, t.o.m. här. Stoker var alltså så pass mycket mer storväxt.

Och det fick mig att tänka på att mitt i största allmänhet “visuella sinne” är ganska underutvecklat, så har jag i alla fall alltid uppfattat det. Det hade knappt gått upp för mig att man kunde googla på foton på dem, eller på Ellen Terry, eller allt det andra som förekommer i boken. Jag är usel på att ta fotografier. Folk ser ofta saker i bilder som inte gått upp för mig. Jag tycker förstås om konst lika mycket som the next person, men känner mig alltid liksom i underläge.

Jag är prosamänniska, skulle inte kunna skriva en dikt om mitt liv hängde på det. Varmed jag då menar bilder-i-ord, inte prosametaforer. Likadant tror jag inte jag skulle kunna skriva filmmanus, men jag älskar radio, röster, mikrofoner. Mina sinnen är på det stora hela narrativa, inte visuella – och jag inser att det är en ganska skranglig distinktion. Jag hör bättre än jag ser. Det har till viss mån också med tempo att göra: berättelsens väg vs. intryckets plats.

Hur som helst, om detta låter som svammel, skyll på Brexit.





Råd & dåd (2)

Friday, March 29th, 2019

(1) Har svenskan någon motsvarighet till substantivet winterbourne? OED definierar så här: “An intermittent stream, such as those found in chalk or limestone districts, which flows only in winter or at long intervals”. Ett vattendrag som ligger torrt på sommaren?

(2) För den händelse någon vet något om bomullsspinnerier… Två slags arbetare på dessa kallades “doffers” och “pressers”. Återigen OED: ”Doffer” = ”A worker who removes the full bobbins or spindles”. ”Presser” = ”One who works a press of any kind – “press-bar” = the presser in a knitting machine, which drives the barb of the needle into the groove of the shank”. (Gillar det där sista, för övrigt: The Groove of the Shank. Låter som ett soulband c:a 1974)

(3) Avd. Hjärnan-står-still. Vad har vi för roliga uttryck för “aldrig i livet”, alltså typ pigs might flywhen hell freezes overTwelfth of Never, osv.



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004