-”Är du från Göteborg?” frågade någon på telefon i Stockholm, när ljudteknikern spelat upp tagningen.

-”Ja, men det är kalven också…”, försvarade jag mig med.

-”Kan vi få en mer mellansvensk kalv, då’rå…?”

Så det är min mellansvenska kalv ni hör, inte min göteborgska. Bara så ni vet.

Läs och  njut av Tom Lubbock:

There are grand acts of heroism in the art of painting. Protagonists emerge from mythology and history, striking deeds, suffering torments, bound to doom. There is plenty of murder, and plenty of slaughter. But the heroic body is also stuck in one particular situation. It is torn, tugged this way and that, involved in conflicts and choices. It shows no flesh wounds. It is in the pull of a deep dilemma.

Or take another pull. Fragonard’s The Stolen Kiss is an innocent tale of teen love. A boy, a girl: it could easily be Cherubino and Barbarina from Mozart’s The Marriage of Figaro. As in the opera, this boy looks like a “breeches” role, offering the most tempting kiss, pressing the softest cheek to cheek. And it’s a seduction that holds a sudden climax: his brief clasp, her possible retreat. The story implies a quick event.

But look at that the picture as a whole. This seduction contains a lot of business. It’s a matter of structure and packed with telling details. The moral dilemma of her kiss – will she, won’t she? – is theatrically acted out. She plays the picture’s hero. Her position is torn.

This is one of those scenes with a crucial choice, and even though the subject has the lightest and most comic fate, it is a fate all the same. The main drama is laid out across the entire width of the canvas. It follows a trail, a journey, a delay. This girl’s life is given a slow-motion distance, from one side of the picture to the other. This amorous episode lasts a second. It feels like forever.

The stage, for example, is set between two doors. Both doors appear with echoing openings. One stands at the left and the other stands at the right. The girl stands between them – her dilemma pulling between risk and safety. There is that saucy pink curtain, admitting the boy, his knee just pushing in, and with his foot discretely trapping the bottom of this girl’s dress.

And then, through the other door, there is a view to a room beyond. A sociable group of matronly figures are together, assembled at a game of cards. She should be one of them. But she is here, briefly escaping from their control. This is one of the ways the picture is stretched out.

But there is a more intimate journey, moving along her own self. It begins from the start of her kiss; it concludes at the end of her wrap. It establishes a very long diagonal and continuous gesture of both body and fabric. It is her dominant story, and it shows us how her conscience operates under pressure.

Look at that straight, firm arm between shoulder and wrist. It looks almost like determination. The boy may be held out again him. Her face is turning away. This kiss may be resisted. But then there is the distance between that wrist and the end of that wrap – and the story begins to unravel and finally fizzle out.

It is her gauzy garment, and it is held in her narrow and tenuous grip, in her delicate hand. It travels, first in droops, then in falling knots and waves. It is borne along in gossamer lightness, and is supported for a while on this red solid wooden table. But at last it drops, in a flimsy, floppy, flaccid wisp, in mid-air. (Its hem just overlaps the room beyond – indicating the place where she could be.)

So this picture traces a long meandering precarious strung-out line, like a path or a rivulet. And in this unfolding gesture, the figure’s moral shakiness is drawn out too – from almost resistance to almost surrender. Maybe she will drop that wrap. Maybe she won’t. Her body, anyway, is pulled right over towards the boy.

But she still stands there, holding her potential balanced position. Her feet remain, staying in the middle of the floor. She might lean back away. So again her choice is not wholly lost, and she is not wholly victim. She is full of weakness, daring, tremors, pleasures, possibilities. She is a hero, decided between this way and that way, and tugged this way and that way. This complicated story tells her psychology.

Her body shows us something else, though, which upstages all choice and all uncertainty. It is her spectacular blazing centre. Look at her hips, thighs, open, wide, with their great rising curve. Look at the silk of her dress, with it bright highlights and its rich folds.

This is her sure unavoidable sexual focus. And whatever she might imagine, The Stolen Kiss insists on more. She is beyond heroism. Her dilemma may rock her from side to side. But her exposing desire burns out.

ABOUT THE ARTIST

Jean Honoré Fragonard (1732-1806) painted a picture more famous than his name – ‘The Swing’. His range is quite wide: nymphs, light pornography, portraiture, a fantastic white bull, in beautiful brushwork. He escaped the guillotine, but the French Revolution was the end of his career.

Bruno K. Öijers ‘Svart som silver’ förstår jag mig inte på alls, inte på nån enda nivå, jag får ingen som helst kontakt med hans poesi. Total kortslutning. Jag slutade läsa efter femtiofem sidor. Det är nog mitt fel. Men vet ni vad? Fuck it… Life’s too short.

Gagset om Rigoletto har jag lånat av saligt hädangånge Les Dawson, en man som kunde spela piano underbart men fel.

Sedan början av året strömmar musiken in i mitt liv med en kraft som jag bara kan likna vid en fasansfull översvämningskatastrof som den i Pakistan, fast mycket trevligare. Nej, låt mig skriva om det: …som jag bara kan likna vid en morgon mellan fjällen, hör hur bäck och flod, sorlande mot hällen, sjunga Gudrun är godis… Or words to that effect.

Till morgonkaffet brukar jag, i alla fall just nu, låta Omara Portuondo sjunga “He perdido contigo“, vars sensmoral jag känner igen ack så väl. Vid pass lunchtid, när jag kör omkring i stan en hel del, blir det mellan tolv och ett “Composer of the Week” på Radio 3 (nästa vecka en temavecka om Opera-Comique). Därefter blir det slumpplock ur cd-samlingen i dörrfickan på förarsidan.

Favoriten där just nu är Little Feats fjärde album, “Feats Don’t Fail Me Now”, den som kom efter “Dixie Chicken” och som jag tycker är fulländningen av inte bara Lowell Georges musikaliska geni, utan av ett av de mest intelligenta, roligaste och tajtaste banden som nånsin funnits (inte undra på att Zappa ville ha tillbaka Roy Estrada i Mothers, vid vaddå 72?, när både Mothers och LF var som tajtast). Här är Rock And Roll Doctor – och bara Lowell George kunde kalla det “And”…

På kvällen diskuterar min sons gudfader och jag huruvida någon annan än Dieter Fischer-Dieskau överhuvudtaget har RÄTT att sjunga BWV Cantata 21, 3:e arian “Schlummert ein, ihr matten Augen…” (Spotifylänk). Och svaret är naturligtvis nej… Ingen.

Postscript: Nå, vi kan väl ge Lorraine Hart Lieberson (Spotifylänk) en chans på “Schlummert ein…” också. Anspråkslöst och vackert, en sopran som låter mer och mer mezzo ju mer man lyssnar.

Här vore det kanske också läge att nämna en annan nyhet som sannerligen får snålvattnet att rinna på en del av oss: att den legendariska Savorysamlingen nu ska göras tillgänglig online genom National Jazz Museum i Harlem. En ny Coleman Hawkinsversion av “Body and Soul”, bara nåt sånt… Yowza!

Vännen Frank Perry lämnade tillbaka ett par böcker han lånat igår kväll, och jag fick som bonus tre (för mig) nya svenska böcker att läsa. Eftersom mitt bokläsande är så begränsat nu för tiden, vill jag ha råd om vilken av de tre jag bör prioritera.

(1) Kerstin Ekman: Mordets praktik (roman, 2009)
(2) Bruno K. Öijer: Svart som silver (dikter, 2008)
(3) Henrik B. Nilsson: Den falske vännen (roman, 2009)

Min rekommendation till er (och det är egentligen mer en order än en rekommendation; korsförhör kommer att hållas i Sal 3B torsdag morgon, blyerts medtages) är att bänka er framför radion på onsdag 11 augusti klockan 18.15, ratta in P1 och lyssna på programmet “Sten, skog, sjö – om översättaren Frank Perry och det svenska språket“.

“Anneli Dufva” är det fina namnet på programmets upphovsperson, dessutom.

(Bonusfrågesport: I versfotsammanhang, är “Anneli Dufva” en anapest + en troké? Eller är det inte?)

Ford och Henry Green är för mig de två prosaisterna som räknas i det här landet de senaste hundra åren. Lawrence? I can take it or leave it. Graham Greene? Nej, tack. Waugh? Ugh, som sagt. Och våra samtida drakar? Läs vad Gabriel Josipovici har att säga i The G idag…

Jag är slltså tvehågsen, därför att jag fruktar att Stoppards fallenhet för intellektuellt hejsantjosan kommer att stå ivägen för det episka allvar (inte solennitet: allvar) och den känsla för narrativ ebb-och-flod som uppgiften kräver. ‘Parade’s End’ bör förr eller senare bli film, borde kanske ha blivit det för länge sen (kanske av den John Houston som gjorde ‘Dubliners’?). Jag hoppas innerligen att Stoppard är manuset vuxen.

Inte visste jag, för övrigt, att jag ägde en diktsamling av Per Wästberg… Sjukt.

Hur som haver, hittade gjorde jag också ett exemplar av Författarförlagets tidskrift Tidskrifts Englandsnummer (2/1979) i vilket inryms myckna och bra texter (men så var jag också medredaktör för det numret…). Bland annat då min intervju med Beryl Bainbridge, som jag nämnde i förra veckan och som jag nu langat upp som pdf-fil här (klicka på BB.pdf [3 MB]).