…är en livsregel. Men hur blev den det? Sedan när? Jag lever själv efter den, jag lyder den varenda dag av mitt liv… Men varför? Det är en regel som blivit ingrained… Det har med hundar och spyor att göra, det är på den nivån… visceral, det sitter i magen… Men varför?

Orfeus i underjorden. Jag tror mig normalt välinformerad om myten: Wikipedia talar om för mig att standardversionen grundlades i Vergilii tid, och det låter sannolikt… Men min okunskap (“jag skyller på samhället!”) sträcker sig såpass långt att jag inte vet varför Hades och Proserpina bestämde att just detta var den stora prövningen, att inte se tillbaka… Särskilt inte stackars Proserpina…

Jag har aldrig läst en version där detta blir förklarat. Var det bara en helvetisk caprice…? Det fanns väl ingen tradition i Hades av att låta döda själar återvända till överjorden, så prejudikat kan ju inte åberopas… Varför just detta, “att inte se tillbaka”?

Jag har trots allt en känsla av det var caprice… det lurifaxiga helvetet… Orfeus får aldrig tro att underjorden talar sanning… keep him on his toes… Om någon vet bättre så meddela gärna…

Och som ett litet PS: problemet med okunskap i dessa googletider är att man ibland inte hittar de rätta söktermerna… hur söker man svaret på detta? Jag har gått bet.

Ni kommer ihåg min gode vän Roger från Billericay…? “Uppblåsbarhetens Leonardo”…?

Eller som utövare av detta nobla yrke tycker om att kalla sig: “airdressers”…

Ni ser ovan hans nya, totalt magnifika oevre på Spitalfields Market, lagom inför det kinesiska nyåret…

Till vänster ser ni honom med en inte-riktigt-färdig drake i markläge, det är väl mest ryggfenorna som saknas…

Men håll med om att vi här har att göra med en artist som just nu surfar på toppen av en spektakulär estetisk våg…

En lirare i hysterisk form… En konstnär i zonen…

Vi gillade ju alla hans motorcykel… men det här… det här är stort…

(Beklagar den risiga fotokvalitén, ska försöka hitta bättre)

Vitellia, dotter till den avsatte kejsaren Vitellio, vill utkräva hämnd mot Tito och hetsar upp Titos tvehågsne vän Sesto, som är förälskad i henne, att agera mot honom. Men när hon får höra att Tito har sänt Berenice av Cilicia, mot vilken hon är svartsjuk, tillbaka till Jerusalem, säger Vitellia åt Sesto att skjuta upp genomförandet av hennes önskemål, ity hon hoppas att Tito kommer att välja henne (Vitellia) som sin kejsarinna. Tito bestämmer sig emellertid för att välja Sestos syster Servilia att bli hans kejsarinna, och beordrar Annio (Sestos vän) att ta detta budskap till Servilia. Eftersom Annio och Servilia är förälskade i varandra, vilket är Tito obekant, kommer detta som mycket ovälkomna nyheter för bådadera. Servilia beslutar sig för att —-

-”Ett litet jävla ögonblick bara…” utropade jag, och stannade bilen vid en lämplig trottoar, stirrande förtvivlat på radion. -”Kan du dra det där en gång till, fast långsammare…?”

…så kommer hon att lyda. Tito tackar gudarna för Servilias uppriktighet och avsvärjer sig omedelbart tanken på att komma emellan henne och Annio. Under tiden har emellertid Vitellia hört nyheten om Titos intresse för Servilia och kokar än en gång av svartsjuka. Hon manar Sesto att…

-”Nämen, OK, kör igång musiken då… Man snappar väl upp det vad det lider…,” suckade jag, och drog iväg mot King’s Cross igen.

Jag tror det är med intriger som det är med Broby-Johansens kjollängder och Andrew Lawrences skyskrapor, dvs. att de på ett nära nog bokstavligt vis speglar samtidens historisk-ekonomiska verklighet. (Eller inte: både B-J:s och AL:s teorier kan som bekant också vara fullkomligt nonsens… Men har detta någonsin stått i vägen för en Pressyltapost? Jag tror inte det.)

I fråga om ‘La Clemenza di Tito‘ och 1790-talet är detta i och för sig inte någon särskilt originell iakttagelse. Med upplysningen förändrades ju själva verklighetens beskaffenhet: “…from 1789, history seemed to “accelerate” and in doing so tore apart the previous comforting categories. Reality became modernity, limitless and fragmentary…” (G. Pettersson).

Jag tror nämligen den här accelerationen avspeglade sig i dessa fasansfullt hektiska operaintriger, som ju blev Mozarts kännemärke. Förveckling och missförstånd (“gränslösa och fragmentariska”) blev nästan ensamma bärare av handlingens framåtrörelse, med förälskelsen – inte så mycket kärleken – som estetiskt bränsle.

Det är också värt att hålla i tankarna att dessa Mozartintriger också är utpräglat privata till sin natur. Trots de eleverade sällskap vi befinner oss i, med kejsare och baroner, så håller de sig inom samma begränsade, oerhört snäva samhälleliga sfär som den idag så brutalt gammalmodiga sängkammarfarsen. De är ett slags familjeuppgörelser, som den genomsnittliga publiken vanligtvis inte annars skulle fått inblick i; man skulle rent av kunna se dem som ett slags Alan Ayckbournpjäser i recitativform, med instuckna arior av varierande skönhet.

Detta i kontrast mot t.ex. Händeloperor från knappt hundra år tidigare, där intrigerna alltid verkar vara publika till sin natur: antingen i att de utspelar sig inom en klassisk mytologisk – eller biblisk/kristen – sfär, som var samtiden allom bekant, eller att de rör sig i en för den samtida publiken lika välbekant allegorisk trakt (hur många operor skrev inte Händel om Dygden som till slut övervinner Lättjan och Lustan…?)

Bortsett från den nu utdöda Feydeaufarsen, med slamrande sängkammardörrar och allt, fanns det någonsin i fortsättningen intriger av den här utpräglat hektiska förvecklingsmodellen? Jag menar då inom scenkonsten: opera, operett, teater, musikal… Ett undantag kan vara Michael Frayns klassiska “Noises Off” (1982), en “fars sedd från kulisserna” som just återupplivats på Old Vic.

I dunno. You tell me.

De kanske menade att det reducerade biljettpriset också borde ses som en hommage till samma epok…

Kosan styrs till Parasol Unit i Islington för att se Time and Memory: Cecilia Edefalk and Gunnel Wåhlstrand, en utställning som uppmärksammades av Laura Cumming i Observer igår. Bilden är Wåhlstrands “By the window”.

För dom av er som vill se fler bilder på Paul Cocksedges “Bourrasque” i Lyon strax före jul så finns en hel del i en artikel i senaste numret av Dezeen, ett vansinnigt trendigt designmagasin, som har den goda smaken att citera min pressrelease i sin helhet… 

Ävensom kul, och lite nostalgiskt, att notera att de översätter “Lyon’s Hôtel de Ville” med “a hotel in Lyon”… Jag begick precis samma faux pas när jag för första gången kom till Paris vid sjutton års ålder och fick syn på en skylt med “Hôtel de Ville”, och tänkte: “Stadshotellet? Jamen, det låter ju inte dumt, tror jag ska kolla priserna…”.

The party’s on…! En man i orgonfilt och orgonhatt, med tillhörande orgonskjutare…

Wilhelm Reich upphör aldrig fascinera, i alla fall inte mig. En ny bok har kommit, “Adventures in the Orgasmatron: Wilhelm Reich and the Invention of Sex” av Christopher Turner, den recenseras i senaste TLS, och står nog högst på min inköpslista just nu.

Det är inte så mycket det som är ausgeflippt hos Reich som fascinerar mig, för allt det där hade ju samtidigt sina rätt mörka aspekter: historien om Reich innehåller egentligen inte särskilt mycket komik. Nej, det är snarare hur hans liv och verk som helhet utgör en slags illustration av hur det går till när en idé dör, närmare bestämt det psykoanalytiska begreppet repression, och därmed – liksom i förbifarten – Reichs gloriösa sexuella befrielse. Allt visade sig vara en fiktion.

Syftet med denna tradition är tvåfalt. Dels att inhandla kvällens viktualier i form av Leksands knäcke, två sorters sill (inlagd och senap) och en bit av vad som brukade kallas Västerbotten, men numera fallit under ikeabrand-nivelleringen och bara kallas “ost lagrad”.

Det andra syftet är av mer melankolisk art: att kasta ett årligt rheumy eye över Billyböckerna, dvs. den svenskspråkiga litteratur som IKEA köper in som metervara för att göra hyllorna mer, ähm, levande…

Vilka av ens generationskamrater har gjorts den äran i år…? Lyckligtvis tror jag de flesta restupplagor av mina böcker sedan länge bränts upp, så jag tycker mig gå ganska säker… Vet gör man dock aldrig.

Jodå, jag klarade mig i år också… Men tre som inte kunde skatta sig lika lyckliga är Theodor Kallifatides med “Ett enkelt brott” (jag räknade 63 exemplar, sedan gav jag upp), Staffan Söderblom med “Ursinnet” (47+ ex), samt gamle vännen Lars Anderssons fina roman “Vattenorgeln” (22+)…

Så med mitt litteraturhistoriska anseende ännu någorlunda intakt ber jag att få önska mina läsare Feliç Any Nou och ett 2012 som är mödan värt!