Det tar sju-åtta år mellan dem, men när en ny diktsamling av Eva Runefelt dimper ner i brevlådan sätter man sig till och bara kliver in i (inte ur) den världen. För man läser liksom inte Eva Runefelts dikter, man befolkar dem, på behörigt avstånd, naturligtvis, som anstår en läsare. Man är där när den gråa himlen syns genom fönstret på morgonen, men det är en både livgivande och melankolisk glädje att låta henne berätta om hur och varför himlen är grå.

Hennes nya, ‘Ur världen‘, är lika allomfattande och inklusiv, och märklig. Nu ska jag inte försöka mig på att recensera den. Jag har känt Eva sedan fyrtio år tillbaka och kanske är det just det som diskvalificerar mig från att bedöma den konventionellt kritiskt. Jag är en prosaförfattare som älskar poesi, ungefär som ett barn älskar superhjältar. Både sant och ouppnåeligt. Men en av många saker jag vill peka på – som förra gången – handlar om orden.

De är inte neologismer, snarare bättre ord än de vi ärvt, och definitionerna på dem. “Ljusfall” … “Bräcklig är ett läte…” … “…borstig luft” … “sandhundarna” … Man stannar upp och undrar varifrån ens sinnen kommer, och vart de är på väg. Och så läser jag att tamkatter sedan länge utvecklat en teknik att få jamandet att låta som spädbarnsskrik, för det är så de bäst får uppmärksamhet av människor. Vildkatter låter helt annorlunda. Det förvånar mig inte så mycket, efter att ha läst den här boken. Jag har så mycket kvar att se i den.

Jag testade just Words nya diktamenfunktion med två av mina favoritpoem, en på English (UK) och en på svenska (jag låter er gissa/googla vem som skrivit dem). Bara fyra fel, kursiverade. Inte så pjåkigt.

“My life closed twice before it’s close it yet remains to see if immortality unveil a third event to me so huge so hopeless to conceive as these that twice bafel parting is all we know of heaven and all we need of hell”

(“Bafel”…?!)

“Din kärlek för mörker min stjärna månen går upp i mitt liv min hand är ej hemma i din din hand är låsta min hand är längtan”

(OK, “lusta” och “låsta”, där finns ju nån slags freudiansk koppling, men ändå…)

Här bakgrund. Det är det här med “berättande sång” jag finner så uppmuntrande och gripande på samma gång. Som de flesta hörde jag dem först med Paul Simon, men har aldrig slutat lyssna sedan dess.

Jag sitter mitt uppe i översättningsbestyr, så det här blir lite kort, men bara en tanke till om George Steiner. Vad som var så främmande och därför så välkommet med honom, ur ett engelskt perspektiv (och vad som orsakade så mycket fientlighet mot honom) var att han var seriös. Inte allvarsam, eller solenn, eller butter, utan menade allvar med sina undersökningar av språk, kultur, läsningen, moraliskt ansvar, historien som sanning, som tolkning, och allt annat därtill. Det var ett målmedvetet allvar som tog honom ända till slutet, till stupet, till det oerhörda, som i kortromanen ‘The Portage to San Cristobal of A.H.’ där han alltså låter Hitler komma till tals, i efterhand. Jag vågar påstå att ingen engelsk intellektuell ens skulle börjat på den vägen, långt mindre färdats till dess slut. Det finns något – jo, det är svårdefinierat, visst – men ändå oseriöst hos engelska intellektuella, från George Orwell till Raymond Williams, från Ralph Miliband till Mark Fisher, i att de undviker (eller helt enkelt inte kan) tänka bortom det existerande, bortom det stadgade, bortom det givna. Sättet de närmar sig vilket ämne det än rör (kolonialismen, litteraturen, populärkulturen) är institutionaliserat, inte utifrån, inte från Steiners exil, utan hemifrån, inbäddat, tryggt. Det är därför jag tog min an Steiner så mycket på den tiden för det blev en levande kontrast till vad jag upplevde som ett etablerat kodspråk, språkliga ritualer, ständiga bekräftelser på vad som redan slagits fast. Att vara seriös, visade Steiner, är inte att vara tråkig eller butter utan att vara konsekvent. Jag trodde länge att Steiner var i grunden kulturkonservativ, och det var han väl i många hänseenden. Men i ett engelskt sammanhang var han en radikal, och det ska han ha heder av.

Det är nästan oundvikligt, dessvärre, att man tolkar George Steiners död vid 90 års ålder i ljuset – eller mörkret – av Englands utträde ur en europeisk politisk och kulturell gemenskap. Som kulturkritiker av den gamla centraleuropeiska skolan gjorde Steiner kanske mer än någon annan det kontinentala kulturarvet tillgängligt för en ofta motvillig engelsk publik. Inte minst i hur han utvecklade tankar om läsandets natur och översättningens möjligheter och begränsningar.

Det var därför Steiner blev så föraktad bland många av sina akademiska kollegor. Han kunde för många språk, hans bildning var för djup och bred, hans föreläsningar var så välbesökta att det måste vara något skumt med dem. Han överöstes med hedersbetygelser över hela världen, men på Churchill College i Cambridge fick han aldrig någon lektorstjänst, förblev “bara” en college fellow. Småaktigheten och avundsjukan och instängdheten var så kompakt att man undrar hur han överhuvudtaget stod ut med att stanna kvar.

Jag har läst en hel del av Steiner, han var faktiskt en viktig del av det som man med viss ansträngning kan kalla min intellektuella utveckling, särskilt under 1970- och 80-talen. Även om man stod främmande för mycket – han var helt tondöv vad gäller “teori” och modernare konstuttryck – så blev Steiner den som (bland mycket annat) ledde mig att läsa Paul Celan, som gjorde att jag gav mig på Dante på allvar, och framför allt gav mig en djupare förståelse av Förintelsens alla moraliska och historiska schatteringar.

Hans självbiografiska texter var lika fascinerande. Han skrev bl.a. i ‘Errata: An Examined Life’ (1997) väldigt gripande om hur han växte upp med tre språk flytande – tyska, franska, engelska – men att inget av dem är hans förstaspråk, hans grund att stå på, hans naturliga återvändo när uttrycken sinar och dör ut. Det är en hemlöshet som ligger till grund för mycket av det han skrev.

PS: Jag har ändrat ett par små skönhetsfel i den ursprungliga texten.

PPS: Och hur pompöst låter inte det… Men, jag menar, om man inte kan vara exakt, why bother…?

Jag måste så klart och gå och se Iannuci’s David Copperfield. Den verkar vara en version jag kommer att gilla skarpt. Bara att se Ben Whishaw som Uriah Heep…! Men också för att romanen var en så avgörande del av min uppväxt. Jag älskar ju Dickens, trots allt.

Under några tidiga tonår brukade jag läsa ‘Pickwickklubben’ på julen och ‘David Copperfield’ på sommaren. Den sista sommaren det hände måste ha varit 1965 eller -66. På den tiden kunde man ta “sommarlån” från biblioteket (det kanske man fortfarande kan?), alltså tre-fyra böcker som man inte behövde lämna tillbaka förrän efter lovet.

Den sommaren tog jag som vanligt ut ‘David Copperfield’ (vet inte vems översättning det kan ha varit). Men jag hade blivit compos mentis nog att inse att jag borde läsa något annat också, något modernare. Jag hade hört talas om James Joyce, och fattat att han var lite “svår”, något som ju alltid tilltalar en femtonåring med konstnärsdrömmar.

Så jag tog med mig ‘Ett porträtt av konstnären som ung”, och det måste ha varit Emma Atterboms översättning. Så där ligger jag på soffan i vardagsrummet i sommarstugan i Onsala och läser de sista gripande sidorna i ‘David Copperfield’ – “Agnes! Oh, Agnes…!” – när min mamma plötsligt ropar från diskbänken: “Kom och torka besticken nu!”

“Nej, vänta…!” ropar jag, med tårarna trillande inför Davids oändliga kärlek till den förståndiga Agnes efter att den korkade Dora, the child bride, har dött. “Jag har bara en sida kvar!” Att torka besticken var mitt bidrag till hushållet, men Den Stora Kärleken måste ju ha företräde. Jag hade bara några rader kvar. “Jag kommer!”

Besticken blev torkade, till slut. Och jag har inte läst om ‘David Copperfield’ sedan den gången. Men några dagar senare kastade jag hans kärlek till Agnes vind för våg och började läsa Joyce i stället. Jag slog upp första sidan, sittande i soffan. Jag förblev sittande. Jag lade mig aldrig ner igen.

“Once upon a time and a very good time it was there was a moocow coming down along the road and this moocow that was coming down along the road met a nicens little boy named baby tuckoo. . . . His father told him that story: his father looked at him through a glass: he had a hairy face. He was a baby tuckoo. The moocow came down the road where Betty Byrne lived: she sold lemon platt”.

Jag har alltså inte Atterboms översättning till hands, men den läsupplevelsen förändrade mitt liv. Och det var första gången mitt liv hade förändrats över huvud taget, på ett så grundläggande vis, och så plötsligt. Det har hänt några gånger senare, som det väl har gjort med alla: omedelbara, omvälvande upplevelser som gör förgånget, inte bara erfarenhet, av det som hänt tidigare.

Så här kunde man alltså skriva om sin barndom – och bli kallad “svår”! Jag fattade ingenting. Det var ju hur enkelt som helst. Bara läs, det står ju här svart på vitt!

Som alltid händer med sådana upplevelser blir, så att säga, ett input till ett output. Man ser plötsligt världen på ett helt annat sätt, från att torka besticken till att bli förälskad, och inte bara det: man uttrycker det annorlunda både inför sig själv och inför andra. En genuin revolution, därför att den påverkar ens omvärld lika mycket som en själv.

Jag har inte läst ‘Ett porträtt’ på länge, den heller. Men det ska nog bli av. Jag älskar Joyce nästan mer än Dickens. Han fick mig att bryta loss från vad jag brukar tänka på som barndomens simultannostalgi, att allt är perfekt bara för att det händer just nu, och därför för alltid. Det är bara att sitta upp i soffan och läsa för att fatta att allt tar slut.

Nu har jag sett SVT:s dokumentärserie om Hasse & Tage. Oundvikligen intressant, förstås, om än kanske aningen för vördnadsfullt, men det är ju lätt hänt i jultider. Visst kunde de ofta vara genialiska, men långt ifrån alltid, de kunde också tippa över i sentimentalitet och självgratulation av karaktäristiskt blygsam svensk art.

I en mailkonversation jag hade dök frågan upp om Hasse & Tage var unika, dvs hade de någon motsvarighet i andra länder? Jag måste nog, med reservation för ändringar, svara ja på den första frågan och nej på den andra. Jag kan i alla fall inte komma på något liknande i den anglosaxiska komik- och nöjesvärlden, varken förr eller nu.

Anledningen går till kärnan av inte bara Hasse & Tages unicitet, utan själva den tidens unicitet. Det vill säga, den socialdemokratiska era som sträckte sig från 50-talets folkhemsbygge via det starka samhället till åttiotalets uppslitande kärnkraftsstrider. De två blev, inte så mycket en socialdemokratins som en välfärdens samvete, i vilken kaffe och bullar gör en glad och pengar till Amnesty lättar på det kaffebulliga samvetet.

Särskilt i tredje delen gör man en hel del av att Hasse & Tage tilltalade så stora delar av det svenska samhället, sådana med borgerlig politisk hemvist såväl som socialdemokratisk. Man förenades i det befriande skrattet, som det heter. Och så var det nog, i alla fall vad jag minns (jag var ju frånvarande under senare delen av deras karriär).

Ett namn som inte alls dyker upp i programmen, underligt nog kan man tycka, är Povel Ramel. Hans revyer – med Martin Ljung och alla de andra – under mer eller mindre samma tidsskede var väl minst lika populära och framgångsrika som Hasse & Tages. Vad hade de för relation till varandra? Hur skulle en liknande politisk profil av Povel Ramels humor se ut? Hur såg deras respektive publiker ut – var Povels publik lika konsensuspräglad?

Dessa sista är vad Red Top kallade “erotiska frågor”, för jag vet inte svaren på dem. Men eftersom jag vet att bloggens läsare har en snittålder ungefär som min egen – till skillnad från alla dessa “unga komiker” i första avsnittet, som jag aldrig hört talas om – så kanske ni har några svar?

‘K’ är nog en av de märkligaste, mest konfunderande böckerna jag läst på länge. Särskilt, som sagt, när man läser den efter ‘Klubben’, och det inom loppet av sådär 48 timmar. Det här blir ingen lång analys, mest för att jag inte har redskapen till det, eller ens “närheten” till ämnet. Säkert inget särskilt originellt heller, det mesta har nog sagts vid det här laget.

Dessutom är jag tyvärr inte överdrivet au fait med Katarina Frostenssons diktning. Men jag litar helt och fullt på vänner och bekantas omdömen och accepterar att den är av högtstående art, kanske unik, något som kommer att överleva allt det samtida bullret. Vilket också ibland – men inte alltid – visar sig vid de rikliga tillfällen när hon citerar sig själv i den här boken.

Man talar ju om elefanten i rummet, bjässen man inte låtsas om, det stora smärtsamma man helst vill undvika. Glöm det. Här kan varken författaren eller läsaren sluta stirra på besten, sluta prata om den. Det är bara det att Frostensson insisterar på att elefanten är en schimär.

Jag behöver säkert inte gå för detaljerat in på Frostenssons ståndpunkt. Allt som sagts och skrivits om henne själv och Arnault är inte bara lögn, utan lögnen har sitt ursprung i en “kabal” av avundsjuka och karriärlystna feminister i maskopi med DN Kultur, som i sin tur har för avsikt att ta kontrollen över Akademien.

Det där med avundsjukan är förresten ett ständigt återkommande tema i boken. Underligt nog är Frostenssons Sverigesyn här påfallande lik den som en del amerikanska konservativa akademiker brukade presentera på 1960-talet efter ett besök under rekordåren: Sverige som ett “amerikaniserat Östtyskland”, där det allenarådande kollektivet drivs av blodtörstig avund gentemot alla individer (särskilt “främlingen”) som vågar avvika från normen/partilinjen.

Frostensson blir alltså tvungen att hålla sig till sanningen i stället. Inte sanningen om de anklagelser som förts fram, självklart: där kan hon på sin höjd tillstå att hon kanske borde sagt något om delägarskapet i Forum, och att Jean-Claude (à la Française) kanske var lite överdrivet sällskaplig ibland. Nej, det måste naturligtvis bli sanningen om henne själv. Det är helt enkelt “Katarina Frostensson” som är Motbeviset. The clinching argument. Quod erat demonstrandum.

Och Katarina Frostensson är, över allt annat, högkulturen. Från bokens början till bokens slut bygger hon skyddsmurar av citat från Simone Weil, Horatius, Almqvist, Catullus, Ekelöf… Och har man en gång – a priori – gjort det till sitt blånekande, logiska avstamp att man blivit utsatt, att man blivit oskyldigt offer, då har man sannerligen att hämta ur i världslitteraturen, från Bibeln och framåt. Jag skulle själv kunnat ge henne ännu fler förslag, t.ex. den sene Ezra Pound, där finns en hel del om offerskapet, och hur man handskas med det.

Citat säger dock inte särskilt mycket om vem man är, bara vad man har läst. Ibland känns de relevanta, ofta inte. Jag läste mycket hellre citaten ur hennes egna dikter och henne egna reflektioner om livet i Paris, om dikten och dakten. En del klingar sant (“att följa världen tätt i spåren”). Annat illa genomtränkt svammel (poesin är “språk bortom språket”). Eller bara goddag-yxskaft, som att teckenspråket är “ett språk utan hörbara ord”.

Frostensson säger sig ha svårt att begripa intriger, i betydelsen “handling”, snarare än “sammansvärjning”. Men den tvetydigheten ekar dovt genom hela boken. ‘K’ beskriver ett tillstånd, inte ett förlopp, trots att den tar oss sex månader från dyster höst till vacker vår. Och det är ett prekärt tillstånd, naturligtvis, en sprucken självbild, särskilt när det syns så tydligt att man i det stora hela bara har högkulturen att stödja sig på.

En av de saker jag funderade på efter läsningen är om detta är en ohederlig bok. Att jag, trots allt, måste svara nej på den frågan betyder inte att jag tycker det är en hederlig bok, bara att jag just nu inte ser vilken annan bok än denna hon skulle kunnat skriva. Det är med andra ord en djupt tragisk bok.

Nu har jag läst Matilda Gustavssons ‘Klubben’, och jag önskar på sätt och vis att jag inte hade gjort det. God’s teeth… Gamle vännen Ragnar Strömberg sa en gång på nåt redaktionsmöte i huvudstaden, “Min främsta tillgång som kritiker är att jag bor i Göteborg”. Min främsta tillgång är att jag bor ännu längre bort.

Då menar jag förstås inte Stockholm, utan “Stockholm”. Den parodi av sig själv som alla städer spelar upp i vissa lägen, ur vissa synvinklar, vid vissa årstider. Jag säger som förut, Nobelstiftelsen borde stått på sig och gett priset till Vitterhetsakademien. Risken är annars att vi kommer att få sjunga “Happy birthday, Peter Handke” för evigt.

+ Så nu har jag också läst Katarina Frostenssons ‘K’… Ähm, ja… Alltså… Vet inte riktigt vad jag ska säga i det här läget. Det är lite omtumlande, så här direkt efterpå Gustavssons bok. Återkommer om detta.

…från Peter Maass i The Intercept. Det börjar rada upp sig här. Vänta tills han får tag i Horaces översättning av Die Zeit-intervjun, som Maass i sig redan har kritiserat.