Klockan kvart över 12 idag satte jag mig i bilen, vred om nyckeln och omedelbart gav sig Radio 3 tillkänna med “Es lebt eine Vilja, ein Waldmägdelein…” ur Franz Lehárs “Glada änkan”…

Det är en sång vars oförgätliga omkväde min pappa ofta stämde upp i under matlagningen, eller vedhuggningen, eller tvagningsritualerna i badrummet, och han gjorde det med oförskräckt musikalisk fördomsfrihet (jag vill väl inte säga att pappa sjöng falskt, direkt, det var bara inte särskilt sant).

Operett var ett stående musikaliskt inslag under min barndom och uppväxt. Mina föräldrar älskade musik, särskilt klassisk, och operetten – vågar jag påstå – var vägen in till den mer seriösa repertoaren, för dem som för många andra i just deras svenska generation och sociala stratum: “respectable working class” som det kallas här, eller “skötsam” som Ronny Ambjörnsson vill kalla den i svenskt sammanhang.

Jag undrar rent av om denna operettens folkbildningsroll, under detta skede av 1900-talet, hade en speciellt svensk prägel. Jo, jag är förstås medveten om att det var en genre som blev enormt populär världen över, ibland med rent popmusikhysteriska drag: Mario Lanza var avgudad i mina svärföräldrars hem i Portsmouth lika mycket som han var det i Majorna och Högsbo.

Men hade inte Sverige t.ex. också en ovanlig mängd internationellt framstående operettstjärnor, av mer eller mindre samma generation…? Nicolai Gedda, Ingvar Wixell, Per Grundén, Elisabeth Söderström… Fanns där en slags kulturekonomisk synergi mellan operettisk produktion och konsumtion i Sverige?

Bara en tanke. De mer välinformerade får gärna komma med synpunkter.

…konstaterar, bland mycket annat, Colm Tóibín i en intressant uppsats om Flann O’Brien i senaste LRB… (Fotnot: jag har nog lika ofta nämnt Flann O’Brien som jag nämnt LRB här på Pressylta, och därför finnes fog: båda är inte bara ytterst läsvärda, utan också värda den smärre ekonomiska utgift en närmare bekantskap skulle föra med sig, försåvitt man inte råkar ha tillgång till ett bibliotek där det finns böcker och tidningar…)

Tóibíns utgångspunkt är kanske inte helt originell, men han ger den flera nya aspekter: nämligen att tre närbesläktade städer vid en viss tidpunkt av nittonhundratalet innehöll tre närbesläktade författare – Jorge Luis Borges i Buenos Aires, Fernando Pessoa i Lissabon, och Flann O’Brien i Dublin – och att ur alla dessa urbana, sociala och litterära gemensamma nämnare som fanns dem emellan utvecklade sig en romangenre som gick stick i stäv emot den etablerade, tidslinjära och avslutningssträvande (bröllopet!), borgerliga romanen (paradexemplet? Henry James, kanske?)

I Tóibíns essä finner man då bland annat svaret på en fråga som brukade ställas när den latinamerikanska magiska realismen började bli mer bekant i Europa, inkluderat Sverige. Storögt läste vi Marquès och Carpentier och undrade varför vi inte kunde producera lika intrikata filigransromaner, varför hade vi ingen sådan inbillningskraft, tung som guld och lätt som spindelväv, varför hade vi inte begåvats med en så pass grundmurad tro på det omöjliga och fantastiska, snarare än – som bäst – en viss fallenhet för spiritualitet och paradox?

De tre städerna, skriver Tóibín, var hybrider, skuggplatser, fysiskt nästan oförändrade under många decennier, städer där svunnenheten levde ett excentriskt liv, där det på något underligtvis tycktes saknas läsare, städer man måste lämna – och därför inte kunde lämna… Om nu något kan sägas “skapa” en författare, eller en viss typ av roman, en viss typ av inbillningskraft, så var det i det här fallet ett lyckligt historiskt sammanträffande, eller kanske snarare ett lätt melankoliskt unikum. Och därför rätt poänglöst att tycka sig sakna i sin egen litteratur, kan man tycka.

Jag blev nyligen påmind om att det börjar bli dags att bestämma mig: Mahler eller inte Mahler?

Det har ju varit ett par Mahlerår nu, med 150 år sedan han föddes i fjol och 100 år sedan han dog i år, och detta uppmärksammade jag i en bloggpost här på Pressylta i januari 2010. Jag avgav då ett löfte att sluta raljera om bombasm och annat, för att under de följande två åren lyssna lite mer förutsättningslöst och bestämma mig en gång för alla, för eller emot…

Nu har väl mitt lyssnande inte varit så systematiskt som jag hade planerat, det rör sig mest om att råka på hans musik på BBC Radio 3 och försöka finna tiden att lyssna färdigt, samt några enstaka stunder med Spotify. Några konserter har jag inte gått på, och det inser jag är en orättvisa mot vår man: få orkestrala upplevelser kan mäta sig med Mahler, särskilt om man har turen att få höra berömda stråksektioner in action, som LSO och Berlin.

Men inte ens med den månad jag har kvar kan jag se att min position kommer att rubbas nämnvärt. Det här är fortfarande, för att citera mig själv, musik som “vinner på knockout i femtielfte ronden”…

…Mahler är romantikens sista, hejdundrande brakskit. Den plågade subjektiviteten har ingen annanstans att gå, it’s over, terminado. Emotionell bombasm är för de emotionellt döva, och nittonhundratalet/modernismen skar ner, skar tillbaka, rensade och klargjorde, och det är det modernistiska idiomet som är mitt, i musiken som i så mycket annat.

Jo, och då som nu tycker jag adagiot i 10:an är fullkomligt svindlande, Trauermarsch från 5:an skräckinjagande, och hela 6:an ett mästerverk. Men ändå. Jag har väl bara mig själv – och kanske min avancerade ålder – att skylla för min orubblighet.

Hitchens gör det väl lite för lätt, och lite för hemmablint, för sig själv när han klagar på att den amerikanska högern inte är mer kritisk mot amerikansk exceptionalism. Från ett europeiskt perspektiv verkar saken bra mycket enklare, och bra mycket mer sensationell än så. Titta bara på uppställningen republikanska kandidater på fotot i Hitchens artikel: Romney, Cain, Perry… Sheeesh…

Det enkla och sensationella ligger i det skräckinjagande faktum att USA sakta men obönhörligen håller på att tona ut i både storpolitisk och kulturell irrelevans. Ett magnetiskt centrum, en världsmetropol, håller på att förvandlas till geggigt bysamhälle i periferin, med vansinnigt blötstirrande evangeliepastorer och pizzabagare som tycker det är fel att talibanerna styr Libyen, och alla har dom en odds-on chans att bli president.

Och här klagar vi över hur tråkig Angela Merkel är…

Nätbokhandeln Bokus uppger att de som köpt Olof Peterssons nya bok om Jörgen Westerståhl “har även köpt ‘How to be a Woman’ av Caitlin Moran”.

Nå, Westerståhl var väl inte utan sina, ska man säga, färgrika drag, både som person och som tänkare, men jag tillåter mig ändå att tvivla på detta. En bugg har nog trillat ner i den datoriska spenaten här.

Jag ska återkomma med några mer detaljerade reflektioner över “Statsvetaren – Jörgen Westerståhl och demokratins århundrade” när jag läst färdigt (alltid en bra strategi, har jag funnit…).

Men bara halvvägs igenom kan man väl konstatera två saker. Inte bara är det en fascinerande historia i sig – att växa upp i familjen Branting kan ju knappast vara något annat – utan att vad vi här har är något så ovanligt i svenskt sammanhang som en intellectual biography, en genre som också brukar kallas “Life & Thought”.

Man kan kanske definiera det som en form av levnadsteckning där författaren enbart intresserar sig för de stygn i livets myllrande gobeläng (© Pressylta Redux) som tjänar att förklara och belysa tanke- och idéutvecklingen hos ämnet i fråga.

Jag kan för tillfället inte komma på något annat exempel på detta i den svenska litteraturen, varken äldre eller modern, men skulle gärna vilja veta: alla tips mottages med taxamhet.

Det har blivit en massa – hur förutsägbart? mycket förutsägbart – tjat om att i snitt 30 åskådare per kväll lämnar “Marat/Sade” på RSC i Stratford mitt i föreställningen. Det ska vara en massa tortyr och analsex, där i Charenton, tydligen. Då skulle dom sett Kalle Stropp och Grodan Boll på Folkteatern i Göteborg 1959. Det var grejer, det. Han hette minsann inte Funck av en olyckshändelse…

Detta sporrar, om det nu är ordet, The G att göra en rundfrågning bland sina kritiker om tillfällen då de slagit reträtt inför diverse undermåliga föreställningar. Michael Billington, teaterkritikern, berättar om “a Scandinavian evocation of urban street life” han inte såg färdigt på Schaubühne i Berlin kring 2005, vad det nu kan ha varit. Själv satt jag kvar och såg färdigt hela Pasolinis “Salò”, fast jag var rätt ensam i salongen när den hade rullat färdigt, faktiskt.

Enda gången jag kan komma på var när vi var ett gäng som gick hem i pausen på Philip Glass “Akhnaten” på ENO nån gång på 80-talet. Anledningen var väl inte chock, så mycket som – vahettere – stupefaction… basta bastante, hombre… Ett sånt där tillfälle när lite Gnesta-Kalle skulle suttit bra.

Två bilder av Paul Cocksedges installation ‘Manuscript’ in situ på Tienanmen Square under Beijing Design Week i september (för bakgrund se denna post)

Idag fick jag en bunt svenska tidningar och tidningsklipp med posten. På Svenskans familjesida söndag 2 oktober får jag plötsligt se en runa över vännen Gösta Gierow.

Det var några år sen vi talades vid, måste jag tyvärr konstatera. Det grämer mig, förstås. Jag tappade kontakten med Gösta och Marylyn, som med så många andra gamla vänner, i och med att vi flyttade österut kring 2005-6, och mitt liv tog en delvis ny vändning.

Vi träffades första gången på Mallorca 1982. Tillsammans med några vänner hade vi köpt en kåk i Fornalutx, uppe i de vackra bergen på nordvästsidan. Till min milda förskräckelse upptäckte jag snart att det fanns en koloni svenskar i byn, av vilka jag höll ett visst avstånd till en del, medan andra blev mycket nära vänner med åren. Bland dessa fanns Ingemar Ejve och hans hustru Bitte, samt Gösta och Marylyn.

Vad jag upptäckte i Gösta var ju först och främst en av de finaste grafiska konstnärer jag sett. Han var en av de ledande figurerna i den så kallade IX-gruppen av svenska grafiker; hans arbeten går bl.a. att se på Biologiska museet i Uppsala och S:t Görans sjukhus i Stockholm.

Ett av Göstas centrala teman kan man kanske kalla “strukturer i förfall”. Hans utställning om Venedigs nergång på Konstnärshuset i början av 70-talet fick mycket uppmärksamhet, liksom bok- och konstprojektet ‘Trähus i Tallinn’ för ett antal år sen. Själv är jag lycklig ägare till den lilla Mallorcaboken “Kardinalens trädgårdar i Raixa’. Litografin här till vänster heter ‘Paphos’ från just året 1982.

Men de andra sidorna av Gösta var minst lika framträdande, och fängslande. Vad den grafiska konsten vunnit var vad skådespelarkonsten förlorade; Gösta hade mycket väl kunnat haft stora framgångar på scenen. Det var fullkomligt omöjligt att ha ett ointressant samtal med honom (hur man än försökte!). Hans bildning och spiritualitet tycktes gränslösa: hans språkliga fingertoppskänsla, till exempel, kom mig väl till pass när han korrekturläste – eller snarare redigerade – manuset till min bok om Gustaf Ericsson.

Gösta ogillade dessutom färgen gult… Jag har själv inget direkt emot gult, men just detta var på något sätt det som för mig slutgiltigt satte genistämpeln på karl’n…

Så många gånger på senare år som jag tänkt att jag måste i alla fall ringa… Men så blev det inte.

(PS: Niklas E, om du läser detta, kan du maila mig?)

Var nu så goda och läs Andrew Browns fina “In praise of…” på ledarsidan i dagens Guardian. Som jag brukar säga i samband med att Andrew skriver något: det är alltid nyttigt att läsa folk som vet vad de pratar om.

Det slog mig igår kväll att Tranströmer är en inklusiv, och i förlängningen djupt demokratisk poet i förhållandet till sina läsare. Han verkar alltid säga, “Du måste väl ha känt/hört/sett, som jag, hur stjärnbilderna stampar, eller hur våra liv har ett systerfartyg, etc etc….”. Och som läsare svarar man liksom, “Nej, men tack för att du påminde mig…!”

Detta medan så många andra poeter verkar säga, “Hjärtligt välkommen till min poetiska vision, men det är nog faktiskt bara jag som upplevt denna melankoli/kärlek/vånda… Därav det faktum att jag skriver den här dikten, och du läser den…” Man känner sig mer som en besökare på museum inför en glasmonter, snarare än inbegripen i ett samtal i ett förortskök, som med TT.

Och det ger mig dessutom tillfälle att än en gång återvinna min Tranströmerhistoria, “Det nervösaste jag någonsin varit” från september 2010: