Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Kulturellt’ Category


Om allt annat går fel i era liv, titta bara på detta

Thursday, January 31st, 2019

Leonardo, Head of the Madonna. Länk.





Mera nytt ur husorganet

Wednesday, January 9th, 2019

* (Londonboken sid 116ff) London-OS 2012 skulle blivit den “renaste” olympiaden någonsin i fråga om doping. Den blev den skitigaste någonsin (läs här) och har f.n. rekordet på 116 fall, detta mot Beijings 86. Och då är det tre år kvar av tester, eftersom man sparar proverna i tio år.

* I en lång ledare tar The G idag slutgiltig ställning för en andra folkomröstning: “The government has failed – it’s time to go back to the people” Min kommentar? Hmmm…

* I april öppnar en stor Edvard Munch-utställning på British Museum. Det blir en chans för mig att äntligen bestämma mig. Munch borde enligt alla mallar vara en konstnär jag beundrar, men jag har aldrig lyckats ta “steget fullt ut”, så att säga. Kommer inte ifrån tanken att ‘Skriket’ är en skämtteckning.





Ouch…!

Tuesday, January 8th, 2019

Till skillnad från inkompetenta chefer som någon måste betala för att bli av med, så är Frostenson åtminstone utan tvivel en kompetent poet. När det gäller “svenska språkets renhet, styrka och höghet” kan hon springa i cirklar kring Akademiens tre nyinvalda ledamöter (som må ha andra meriter, men vars inträdestal tyvärr var bitvis plågsam läsning för en stilistiskt och grammatiskt känslig själ).

Detta från Malte Persson i dagens Excessen. Parenteser kan döda.





2019: “Thy hand, great Anarch!”

Monday, December 31st, 2018

The Triumph of Dulness

In vain, in vain,—the all-composing hour
Resistless falls: the Muse obeys the Pow’r.
She comes! she comes! the sable Throne behold
Of Night Primeval, and of Chaos old!
Before her, Fancy’s gilded clouds decay,
And all its varying Rain-bows die away.
Wit shoots in vain its momentary fires,
The meteor drops, and in a flash expires.
As one by one, at dread Medea’s strain,
The sick’ning stars fade off th’ ethereal plain;
As Argus’ eyes by Hermes’ wand oppressed,
Closed one by one to everlasting rest;
Thus at her felt approach, and secret might,
Art after Art goes out, and all is night.
See sulking Truth to her old cavern fled,
Mountains of Casuistry heaped o’er her head!
Philosophy, that leaned on Heav’n before,
Shrinks to her second cause, and is no more.
Physic of Metaphysic begs defense,
And Metaphysic calls for aid on Sense!
See Mystery to Mathematics fly!
In vain! they gaze, turn giddy, rave, and die.
Religion blushing veils her sacred fires,
And unawares Morality expires.
Nor public flame, nor private, dares to shine;
Nor human Spark is left, nor Glimpse divine!
Lo! thy dread Empire, CHAOS! is restor’d;
Light dies before thy uncreating word:
Thy hand, great Anarch! lets the curtain fall;
And Universal Darkness buries all.


Alexander Pope, The Dunciad (1728-1743)





“Joyous comparison”

Saturday, December 29th, 2018

En liten nyårsenkät, om ni inte har något annat för er. Detta från vännen Frank, som nyligen mailade mig dessa två versioner musik under ovanstående rubrik. Det handlar om ‘Bach’s Harpsichord Concerto no. 1 in D-Minor BWV 1052’, den ena spelad på piano av Helene Grimaud, den andra på cembalo av Jean Rondeau.

Många intressanta frågor kommer med i spelet här. Det viktiga är att man lyssnar igenom båda till slutet, för det är så mycket som händer ju längre in man kommer. Frågan är alltså: vilken version föredrar ni?

Obs: Ljudkvaliteten hos Grimaud är inte lika bra som hos Rondeau.





Översättningar igen

Thursday, December 27th, 2018

Jag ska ta min an en romanöversättning som nästa större projekt, detta så fort jag får slutmanuset någon gång in på nyåret. Nose to the grindstone, alltså, i ett antal månader framöver. Jag har pratat med kollegor om olika aspekter av jobbet, för det var en hel del år sedan jag senast ägnade mig åt översättning (1991, närmare bestämt, med Hanif Kureishis ‘Förorternas Buddha’)

En av de saker som ofta dykt upp i samtalen är att man får förhållandevis hyggligt betalt, tack vare avtal och vad man kanske kan kalla våra kulturella konventioner, men att det också är ett otacksamt jobb. Detta främst i bemärkelsen att recensenter sällan eller aldrig kommenterar själva översättningen, dess kvaliteter eller brist på kvaliteter. Jag har själv lagt märke till det, och tycker det är beklagligt, främst av två anledningar.

Den ena är att den svenska kulturen av förklarliga skäl är så beroende av att ha en betydande kår av duktiga översättare från alla världens språk att deras arbete uttryckligen borde erkännas, i synnerhet i recensionerna, dvs tas på det allvar de förtjänar, om så bara med en mening eller två. Och detta absolut inte bara som en slags “gest”, för den andra anledningen är att sådant är oerhört betydelsefullt för översättarna själva: positiva omnämnanden ger, av förståeliga skäl, större chanser till mer arbete. Så enkelt är det.

(För övrigt, det där med att recensenter skulle ha svårt att bedöma översättningens kvalitet om man inte behärskar originalspråket stämmer egentligen inte: jag tog upp det för några månader sedan här)

Nu ska jag också säga att det verkar vara lika tunt med sådana språkliga bedömningar i den brittiska litteraturkritik jag läser. Men brittisk kultur är förstås inte lika beroende av översättningar och översättare som till storleken mindre kulturer som vår (more’s the pity!). Enda undantaget är kanske poesiöversättningar, ett av de få områden där översättare uppskattas och värderas, både här och i amerikansk kritik.

Vilket i sin tur leder till det faktum att man i engelskspråkiga medier mer och mer kommit att ta upp debatten inom den akademiska specialitet som sedan ett par årtionden går under namnet Translation Studies: jag tänker särskilt på författaren och översättaren Tim Parks många bloggposter i ämnet i NYRB, senast här. Kanske borde de mer teoretiska aspekterna av översättning också omfamnas av svenska kritiker? Det vore en möjlig väg in mot en djupare förståelse.





“Sublim stilkonst” minsann… + +

Sunday, December 16th, 2018

Torsten Kälvemark väljer Londonboken som en av årets faktaböcker i Aftonbladet idag. Mycket roligt, man tackar. Påpekas ska också att Torsten själv just publicerat en bok, “Katedralen som sprängdes: den ryska kyrkans martyrium 1918-1938“, ett högintressant ämne som jag vet alldeles för lite om. Ska läsas så fort tillfälle ges.

Någon gång under kommande vecka ska jag stänga ner läsarundersökningen och redovisa resultatet. För den som eventuellt inte fyllt i formuläret ännu, gör då gärna det här. Tar bara ett par minuter, helt anonymt. Tjugofyra läsare har redan svarat, ett rätt bra siffra tycker jag.

+ Fick just syn på att Londonboken tagit sig tillbaka in på Bokus topplista för Resor, som nr 9 av 30.

++ För den som är intresserad har jag just lagt upp mina egna ‘Årets 5 böcker’ som en twittertråd @OffHenshallSt

Eller ja, jag kan ju lägga upp Twittertråden här också, för de som inte nyttjar…

Thread: my 5 books of the year. This is for all my 33 followers, as a Christmas thingy (And yes, that includes you, Tanya) (Get your clothes on, for gods sake…!)

C P Söderbaum: The Oblique Place (@Maclehosepress) From intention to execution this says BIG novel (size, themes, style), which is always worrying. But Söderbaum (d. 2015) carries it off and Frank Perry’s translation has big part to play in that. A BIG read, but what a story…

@joekennedy81 ‘Authentocrats’ (Repeater) Sharpness: his pencil tip is only atoms wide + a willingness to watch unspeakable TV & interpret it fruitfully. Not least, mark of an important book, so much flows from it: it gets you fucking arguing with yourself. And others.

Collected Letters of FlannO’Brien,ed.M.Long (@Dalkey_Archive). For true believers nothing much new. But digging down further is both exhilarating (Ibsen’s seven wigs!) and utterly depressing. If I’d known alcohol had that effect I’d never have become a writer, no way.

Freya Klier: Dresden 1919, Die Geburt einer neuen Epoche (@herder_verlag) Old friend on her home town. Wasn’t just Munich happening at the time, the Dresden scene politically/artistically incredibly vibrant and hopeful. A re-conquering of Klier’s past, works beautifully.

Gunnar Pettersson: London: en berättelse om en stad (@naturochkultur) A searing account of hope, betrayal and bad food, delivered with careful panache and hesitant despair. I couldn’t have put it better myself, not even in Swedish. Buy now! https://tinyurl.com/y8osnurl





TKSMOD: Tysk kultur som mat & dryck

Saturday, December 1st, 2018

Äggmont, av J W Goethe

Beetroothoven:s ‘Pastaorale’

Thomas Mannagryns roman ‘Josef och hans bröd’

För att inte tala om samma författares ‘Svindlaren Felix Krulltårtas bekännelser’

Sigmar Polkegris

Friedrich Hölderlinssoppa

Günterrine Grass: ‘The Tin Drumstick’

Mozartkulor (eller var han österrikisk? fuck it, tyskspråkig, då’rå…)

Giacomo Meyerbeer

Lucas Cranachark den äldre

Ingeborg Bachmann-Turner Overdrive (ok, den har inget med mat & dryck att göra, jag tyckte bara den var rolig) (sorry)

OK, do your worstest…





Akademien again… and again… and…

Wednesday, November 7th, 2018

De två första frågorna jag inte fattat: Har dom fortfarande kvorum nu när Jayne S har avgått? Har hon verkligen “avgått” – eller “ställt sig vid sidan av”, som The Three Stooges?

För att parafrasera Sara Danius, de har uppenbarligen aldrig slått upp “getting your shit together” i ordboken. Och det ser väl mer och mer otänkbart ut att Akademien får ta hand om Nobelpriset nästa år, och tur det är nog det. Låt kungen avskeda hela gänget, ge priset till Vitterhetsakademien, och låt en helt ny Akademie hyra några rum på Västerlånggatan för att sköta ordböcker och stipendier. Enough is enough.





RIP Bo Cavefors +

Tuesday, October 16th, 2018

Såg just att Bo Cavefors gått ur tiden, 83 år gammal. Jag hade nöjet att träffa honom flera gånger, för han hjälpte mig med forskningen kring min andra roman ‘Reträtten’ (1982; läs mer här). Jag besökte Bo och hans hustru i Merano i de italienska alperna, där de då bodde, och fick både matlig och intellektuell näring så det blev över. (Detta måste ha varit den 22 september 1980, därför att precis som jag anlänt i Merano stod det på löpsedlarna att Irak invaderat Iran: historiens vingslag, etc) Inte minst fick jag se och bläddra i Bos enorma samling förstaupplagor, som han sedan sålde av i omgångar. Där fanns i princip allt av Pound och Joyce – och Wyndham Lewis, som jag då första gången fick upp ögonen för.

Vi höll också kontakten lite sporadiskt under åren som följde; han läste t.o.m. Pressylta Redux från tid till annan, och kommenterade ibland. Intellektuellt var han ju en långt ifrån okomplicerad figur, som hans egna, mycket läsvärda böcker visar. Där fanns en radikalism som ibland antog både anarkistiska och (värde)konservativa drag, och ett i mina ögon rätt spännande kraftfält mellan eroticism och andlig utveckling. Och hans insatser som förläggare behöver man ju knappast bokstavera. Sextiotalet (det svenska) hade inte varit sextiotalet utan de där böckerna. Jag har faktiskt kvar en hel del av dem, och av hans egna böcker också, som jag snarast ska hämta från garaget.

Bo Cavefors var ett eget universum, skulle jag sagt, och det var ett privilegium att få kliva in i det några gånger.

+ Även om andra har mer hårresande historier att berätta från de sista åren…



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004