Vitellia, dotter till den avsatte kejsaren Vitellio, vill utkräva hämnd mot Tito och hetsar upp Titos tvehågsne vän Sesto, som är förälskad i henne, att agera mot honom. Men när hon får höra att Tito har sänt Berenice av Cilicia, mot vilken hon är svartsjuk, tillbaka till Jerusalem, säger Vitellia åt Sesto att skjuta upp genomförandet av hennes önskemål, ity hon hoppas att Tito kommer att välja henne (Vitellia) som sin kejsarinna. Tito bestämmer sig emellertid för att välja Sestos syster Servilia att bli hans kejsarinna, och beordrar Annio (Sestos vän) att ta detta budskap till Servilia. Eftersom Annio och Servilia är förälskade i varandra, vilket är Tito obekant, kommer detta som mycket ovälkomna nyheter för bådadera. Servilia beslutar sig för att —-

-”Ett litet jävla ögonblick bara…” utropade jag, och stannade bilen vid en lämplig trottoar, stirrande förtvivlat på radion. -”Kan du dra det där en gång till, fast långsammare…?”

…så kommer hon att lyda. Tito tackar gudarna för Servilias uppriktighet och avsvärjer sig omedelbart tanken på att komma emellan henne och Annio. Under tiden har emellertid Vitellia hört nyheten om Titos intresse för Servilia och kokar än en gång av svartsjuka. Hon manar Sesto att…

-”Nämen, OK, kör igång musiken då… Man snappar väl upp det vad det lider…,” suckade jag, och drog iväg mot King’s Cross igen.

Jag tror det är med intriger som det är med Broby-Johansens kjollängder och Andrew Lawrences skyskrapor, dvs. att de på ett nära nog bokstavligt vis speglar samtidens historisk-ekonomiska verklighet. (Eller inte: både B-J:s och AL:s teorier kan som bekant också vara fullkomligt nonsens… Men har detta någonsin stått i vägen för en Pressyltapost? Jag tror inte det.)

I fråga om ‘La Clemenza di Tito‘ och 1790-talet är detta i och för sig inte någon särskilt originell iakttagelse. Med upplysningen förändrades ju själva verklighetens beskaffenhet: “…from 1789, history seemed to “accelerate” and in doing so tore apart the previous comforting categories. Reality became modernity, limitless and fragmentary…” (G. Pettersson).

Jag tror nämligen den här accelerationen avspeglade sig i dessa fasansfullt hektiska operaintriger, som ju blev Mozarts kännemärke. Förveckling och missförstånd (“gränslösa och fragmentariska”) blev nästan ensamma bärare av handlingens framåtrörelse, med förälskelsen – inte så mycket kärleken – som estetiskt bränsle.

Det är också värt att hålla i tankarna att dessa Mozartintriger också är utpräglat privata till sin natur. Trots de eleverade sällskap vi befinner oss i, med kejsare och baroner, så håller de sig inom samma begränsade, oerhört snäva samhälleliga sfär som den idag så brutalt gammalmodiga sängkammarfarsen. De är ett slags familjeuppgörelser, som den genomsnittliga publiken vanligtvis inte annars skulle fått inblick i; man skulle rent av kunna se dem som ett slags Alan Ayckbournpjäser i recitativform, med instuckna arior av varierande skönhet.

Detta i kontrast mot t.ex. Händeloperor från knappt hundra år tidigare, där intrigerna alltid verkar vara publika till sin natur: antingen i att de utspelar sig inom en klassisk mytologisk – eller biblisk/kristen – sfär, som var samtiden allom bekant, eller att de rör sig i en för den samtida publiken lika välbekant allegorisk trakt (hur många operor skrev inte Händel om Dygden som till slut övervinner Lättjan och Lustan…?)

Bortsett från den nu utdöda Feydeaufarsen, med slamrande sängkammardörrar och allt, fanns det någonsin i fortsättningen intriger av den här utpräglat hektiska förvecklingsmodellen? Jag menar då inom scenkonsten: opera, operett, teater, musikal… Ett undantag kan vara Michael Frayns klassiska “Noises Off” (1982), en “fars sedd från kulisserna” som just återupplivats på Old Vic.

I dunno. You tell me.

En del biobesökare i nyliga kulturhuvudstaden Liverpool krävde pengarna tillbaka – och fick det! – när de insåg att inte bara är Oscarsnominerade ‘The Artist’ en stumfilm, utan att den visas i reducerat format, i hommage till just denna filmepok…

De kanske menade att det reducerade biljettpriset också borde ses som en hommage till samma epok…

Kosan styrs till Parasol Unit i Islington för att se Time and Memory: Cecilia Edefalk and Gunnel Wåhlstrand, en utställning som uppmärksammades av Laura Cumming i Observer igår. Bilden är Wåhlstrands “By the window”.

För dom av er som vill se fler bilder på Paul Cocksedges “Bourrasque” i Lyon strax före jul så finns en hel del i en artikel i senaste numret av Dezeen, ett vansinnigt trendigt designmagasin, som har den goda smaken att citera min pressrelease i sin helhet… 

Ävensom kul, och lite nostalgiskt, att notera att de översätter “Lyon’s Hôtel de Ville” med “a hotel in Lyon”… Jag begick precis samma faux pas när jag för första gången kom till Paris vid sjutton års ålder och fick syn på en skylt med “Hôtel de Ville”, och tänkte: “Stadshotellet? Jamen, det låter ju inte dumt, tror jag ska kolla priserna…”.

The party’s on…! En man i orgonfilt och orgonhatt, med tillhörande orgonskjutare…

Wilhelm Reich upphör aldrig fascinera, i alla fall inte mig. En ny bok har kommit, “Adventures in the Orgasmatron: Wilhelm Reich and the Invention of Sex” av Christopher Turner, den recenseras i senaste TLS, och står nog högst på min inköpslista just nu.

Det är inte så mycket det som är ausgeflippt hos Reich som fascinerar mig, för allt det där hade ju samtidigt sina rätt mörka aspekter: historien om Reich innehåller egentligen inte särskilt mycket komik. Nej, det är snarare hur hans liv och verk som helhet utgör en slags illustration av hur det går till när en idé dör, närmare bestämt det psykoanalytiska begreppet repression, och därmed – liksom i förbifarten – Reichs gloriösa sexuella befrielse. Allt visade sig vara en fiktion.

Veteranerna bland er vet att Pressylta traditionellt tillbringar nyårsaftons förmidddag på IKEA, den här gången filialen i Edmonton (jag drar mig så klart för att kalla den “IKEA Tottenham”, som en del gör…).

Syftet med denna tradition är tvåfalt. Dels att inhandla kvällens viktualier i form av Leksands knäcke, två sorters sill (inlagd och senap) och en bit av vad som brukade kallas Västerbotten, men numera fallit under ikeabrand-nivelleringen och bara kallas “ost lagrad”.

Det andra syftet är av mer melankolisk art: att kasta ett årligt rheumy eye över Billyböckerna, dvs. den svenskspråkiga litteratur som IKEA köper in som metervara för att göra hyllorna mer, ähm, levande…

Vilka av ens generationskamrater har gjorts den äran i år…? Lyckligtvis tror jag de flesta restupplagor av mina böcker sedan länge bränts upp, så jag tycker mig gå ganska säker… Vet gör man dock aldrig.

Jodå, jag klarade mig i år också… Men tre som inte kunde skatta sig lika lyckliga är Theodor Kallifatides med “Ett enkelt brott” (jag räknade 63 exemplar, sedan gav jag upp), Staffan Söderblom med “Ursinnet” (47+ ex), samt gamle vännen Lars Anderssons fina roman “Vattenorgeln” (22+)…

Så med mitt litteraturhistoriska anseende ännu någorlunda intakt ber jag att få önska mina läsare Feliç Any Nou och ett 2012 som är mödan värt!

BBC:s stora mellandagssatsning är “Great Expectations“, tredje och avslutande delen går i kväll, och den har ganska genomgående fått bra mottagande. Men över tre delar blir ju berättelsen oundvikligen rätt brutalt kondenserad, vilket gör att den framstår som mycket mer cynisk, och “hård i kanterna”, än jag kommer ihåg den som. Pips klassresa blir mer en streberns kamp än en upptäcktsfärd, och figurerna blir mer pappkartonger än kött och blod (Dickens var ju i och för sig inte rädd för att använda pappkartong till sina karaktärer, men i ett så pass intimt visuellt medium som teve blir det lite störande…). Men fotografi och iscensättning är förstås av första klass, många av rollprestationerna också. Dock: är inte Pip själv lite för… fager?

Klockan kvart över 12 idag satte jag mig i bilen, vred om nyckeln och omedelbart gav sig Radio 3 tillkänna med “Es lebt eine Vilja, ein Waldmägdelein…” ur Franz Lehárs “Glada änkan”…

Det är en sång vars oförgätliga omkväde min pappa ofta stämde upp i under matlagningen, eller vedhuggningen, eller tvagningsritualerna i badrummet, och han gjorde det med oförskräckt musikalisk fördomsfrihet (jag vill väl inte säga att pappa sjöng falskt, direkt, det var bara inte särskilt sant).

Operett var ett stående musikaliskt inslag under min barndom och uppväxt. Mina föräldrar älskade musik, särskilt klassisk, och operetten – vågar jag påstå – var vägen in till den mer seriösa repertoaren, för dem som för många andra i just deras svenska generation och sociala stratum: “respectable working class” som det kallas här, eller “skötsam” som Ronny Ambjörnsson vill kalla den i svenskt sammanhang.

Jag undrar rent av om denna operettens folkbildningsroll, under detta skede av 1900-talet, hade en speciellt svensk prägel. Jo, jag är förstås medveten om att det var en genre som blev enormt populär världen över, ibland med rent popmusikhysteriska drag: Mario Lanza var avgudad i mina svärföräldrars hem i Portsmouth lika mycket som han var det i Majorna och Högsbo.

Men hade inte Sverige t.ex. också en ovanlig mängd internationellt framstående operettstjärnor, av mer eller mindre samma generation…? Nicolai Gedda, Ingvar Wixell, Per Grundén, Elisabeth Söderström… Fanns där en slags kulturekonomisk synergi mellan operettisk produktion och konsumtion i Sverige?

Bara en tanke. De mer välinformerade får gärna komma med synpunkter.

…konstaterar, bland mycket annat, Colm Tóibín i en intressant uppsats om Flann O’Brien i senaste LRB… (Fotnot: jag har nog lika ofta nämnt Flann O’Brien som jag nämnt LRB här på Pressylta, och därför finnes fog: båda är inte bara ytterst läsvärda, utan också värda den smärre ekonomiska utgift en närmare bekantskap skulle föra med sig, försåvitt man inte råkar ha tillgång till ett bibliotek där det finns böcker och tidningar…)

Tóibíns utgångspunkt är kanske inte helt originell, men han ger den flera nya aspekter: nämligen att tre närbesläktade städer vid en viss tidpunkt av nittonhundratalet innehöll tre närbesläktade författare – Jorge Luis Borges i Buenos Aires, Fernando Pessoa i Lissabon, och Flann O’Brien i Dublin – och att ur alla dessa urbana, sociala och litterära gemensamma nämnare som fanns dem emellan utvecklade sig en romangenre som gick stick i stäv emot den etablerade, tidslinjära och avslutningssträvande (bröllopet!), borgerliga romanen (paradexemplet? Henry James, kanske?)

I Tóibíns essä finner man då bland annat svaret på en fråga som brukade ställas när den latinamerikanska magiska realismen började bli mer bekant i Europa, inkluderat Sverige. Storögt läste vi Marquès och Carpentier och undrade varför vi inte kunde producera lika intrikata filigransromaner, varför hade vi ingen sådan inbillningskraft, tung som guld och lätt som spindelväv, varför hade vi inte begåvats med en så pass grundmurad tro på det omöjliga och fantastiska, snarare än – som bäst – en viss fallenhet för spiritualitet och paradox?

De tre städerna, skriver Tóibín, var hybrider, skuggplatser, fysiskt nästan oförändrade under många decennier, städer där svunnenheten levde ett excentriskt liv, där det på något underligtvis tycktes saknas läsare, städer man måste lämna – och därför inte kunde lämna… Om nu något kan sägas “skapa” en författare, eller en viss typ av roman, en viss typ av inbillningskraft, så var det i det här fallet ett lyckligt historiskt sammanträffande, eller kanske snarare ett lätt melankoliskt unikum. Och därför rätt poänglöst att tycka sig sakna i sin egen litteratur, kan man tycka.

Jag blev nyligen påmind om att det börjar bli dags att bestämma mig: Mahler eller inte Mahler?

Det har ju varit ett par Mahlerår nu, med 150 år sedan han föddes i fjol och 100 år sedan han dog i år, och detta uppmärksammade jag i en bloggpost här på Pressylta i januari 2010. Jag avgav då ett löfte att sluta raljera om bombasm och annat, för att under de följande två åren lyssna lite mer förutsättningslöst och bestämma mig en gång för alla, för eller emot…

Nu har väl mitt lyssnande inte varit så systematiskt som jag hade planerat, det rör sig mest om att råka på hans musik på BBC Radio 3 och försöka finna tiden att lyssna färdigt, samt några enstaka stunder med Spotify. Några konserter har jag inte gått på, och det inser jag är en orättvisa mot vår man: få orkestrala upplevelser kan mäta sig med Mahler, särskilt om man har turen att få höra berömda stråksektioner in action, som LSO och Berlin.

Men inte ens med den månad jag har kvar kan jag se att min position kommer att rubbas nämnvärt. Det här är fortfarande, för att citera mig själv, musik som “vinner på knockout i femtielfte ronden”…

…Mahler är romantikens sista, hejdundrande brakskit. Den plågade subjektiviteten har ingen annanstans att gå, it’s over, terminado. Emotionell bombasm är för de emotionellt döva, och nittonhundratalet/modernismen skar ner, skar tillbaka, rensade och klargjorde, och det är det modernistiska idiomet som är mitt, i musiken som i så mycket annat.

Jo, och då som nu tycker jag adagiot i 10:an är fullkomligt svindlande, Trauermarsch från 5:an skräckinjagande, och hela 6:an ett mästerverk. Men ändå. Jag har väl bara mig själv – och kanske min avancerade ålder – att skylla för min orubblighet.