Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Kulturellt’ Category


The time is now, the place is here

Sunday, March 10th, 2019

Ni kanske kommer ihåg Jim, han med revolutionen? Om inte, påminn er här. Jim dog i förrgår, hjärtattack, helt plötsligt. En vemodig dag sedan jag fick reda på det. Han var nog en av dem jag pratat mest med här i huset, gammal kolgruvarbetare, sedan på järnvägen nere vid Waterloo, aktiv i den brittiska filialen av en militant amerikansk socialistorganisation.

Det här huset är alltså vad som kallas ett “boende” på svenska. 55+ sheltered housing. Bra, billigt, rätt centralt. Så sånt här – döden, alltså – händer förklarligt nog titt som tätt. Men det märkliga – eller egentligen inte så märkliga, när allt kommer omkring – är att de är fantastiskt diskreta med att bära ut liken. Det sker nattetid, antar jag. In the dead of night.

Och det är här den jäkla översättningen kommer in igen, för det är hiskligt massa Dracula med i handlingen. Vad man än vill säga om romanen så är den oerhört evocative (ett ord jag finner rätt knepigt att översätta, för övrigt) vilket ju också visade sig i det där med Jack the Ripper härförleden. Var skall väl detta sluta? Om ni hittar mig med massa vitlök i munnen så vet ni alla fall var ni ska börja leta.





La miseria y esplendor de la traducción (1)

Saturday, March 9th, 2019

Detta som en liten paus i arbetet. Rubriken, från Ortega y Gasset, har jag använt förut under många roliga diskussioner om språk och översättning här på bloggen. Denna sporadiska miniserie är bara till för att belysa några principiellt intressanta (hoppas jag) spörsmål som uppstått ur översättningen jag håller på med nu. Och det skadar väl för fan inte om jag säger att det är Joseph O’Connors nya roman ‘Shadowplay‘, som kommer ut här i juni, i Sverige någon gång i framtiden.

Kort sammanfattning, alltså. Den utspelar sig slutet 1800- och början av 1900-talet. De tre huvudpersonerna är legendarer: skådespelarna Henry Irving och Ellen Terry, samt Irvings teaterdirektör på Lyceum Theatre Bram Stoker, författaren till ‘Dracula’. Den fjärde huvudpersonen är deras inbördes komplicerade förhållande med varandra, känslomässigt, sexuellt, konstnärligt. O’Connor är oerhört skicklig på att gestalta allt detta, och en sån här närläsning gör ju att man börjar fatta hur han bär sig åt.

Nå, en scen från så där en tredjedel in i handlingen, nämligen Ellen Terrys entré i romanen. Hon är inte bara den vackraste kvinna som någonsin sett dagens ljus utan också världens mest framstående skådespelerska (eller “aktris” då’rå), älskad och beundrad, mytomspunnen och ryktbar. Hon dyker här första gången upp i kulissen på Lyceum, oinbjuden, när Irving som bäst håller på med Hamletmonologen, men hon lämnar strax teatern utan att hälsa på honom. Ett plötsligt, magiskt, kortvarigt besök.

När hon då första gången tilltalar någon under detta besök, just som hon kommit in, så säger hon, som alla berömdheter i ett sådant sammanhang – den stora entrén, jag väntar-mig-applåder, bara-knäböj-inför-mig – följande, som om hon håller fram handen att bli kysst, men också i en slags låtsad blygsamhet:

“I am Ellen Terry”.

Hur översätter man det? Jo, jag vet, frågan är skitdum. Men inte okomplicerad, av två anledningar: en språklig, en social. “Jag är Ellen Terry” låter helt enkelt inte rätt på svenska i mina (långvarigt utlandssvenska) öron, hur berömd man än är, hur mycket arkaiskt artonhundratal det än är. Min första instinkt är att skriva “Jag heter Ellen Terry”. Jag tycker någonstans att det inte finns i vår språkliga kultur att säga att man “är” sitt namn, sin berömdhet, sitt rykte. Man heter sitt namn, och sitt rykte.

Det handlar inte om falsk blygsamhet heller, för detta är tvärtom en av de mest effektiva, passivt-aggressiva vapen vi svenskar har i vår sociala och språkliga arsenal. “Jag råkar heta Karl XVI Gustaf och råkar vara Sveriges konung – och du jobbar på Konsum, förstår jag? Så trevligt.” Vi skjuter ner människor genom att underspela vår egen betydelse så att kontrahenten snubblar och faller på sin egen obetydelse. Svenskar, berömda eller oberömda, är jävligt bra på att sätta folk på plats, om så bara genom tystnad, tillbakadragenhet, passivism. Se bara på den där högst märkliga scenen i första avsnittet av Enzensbergers DN-serie om Sverige på 80-talet, som Sundelin skriver om i länken Håkan la upp härom dagen. “Jag är inget. Men du är mindre än inget”.

Så det får nog bli “Jag heter Ellen Terry”. Men jag är inte hundraprocentigt säker. Ännu.





Interludium

Monday, March 4th, 2019

Jag tog mig, för ovanlighetens skull, ähem, en pint på Lord Clyde vid femsnåret idag. Välförtjänt, tyckte jag. Jen bakom baren hade valt som bakgrundsmusik en runda Beatlesklassiker, som faktiskt fick mig att titta upp då och då, och minnas. Men så kom det till “And I love her” och Geoff, som satt med en kompis vid ett av de höga borden, sa: “This is shite, Jen, can we have something else?” Och Patrick, som alltid går omkring i rosa kortbyxor om det så är vinter, vår, sommar eller höst, instämde: “Yeah, fucking rubbish…!” Så Jen satte på Paul Simon och “50 ways to leave your lover” i stället. Genialt. Den damen förtjänar en medalj. Men hur har det kommit sig att dessa pubens regulars, dessa genomsnittlighetens genomsnittligheter, om inte salt of the earth så i alla fall jordens hushållsostar, har blivit så fientligt inställda till The Beatles? Vad har vi förlorat? (Eller vunnit. Jag föredrog alltid Stones).





En sidoruta +

Saturday, March 2nd, 2019

Romanen jag översätter – den kommer ut i England i juni, så jag borde kanske inte vara mer specifik just nu – utspelar sig alltså i London i slutet av 1800-talet. En betydande del av handlingen rör Jack the Rippers härjningar under 1888. Här kan jag för övrigt lägga in länken till en intervju i dagens Guardian med författaren till en ny bok, inte om the Ripper, utan för ovanlighetens skull uteslutande om hans fem offer. En av vilka, Elizabeth Stride, var svensk, och göteborgare, för övrigt. Men det visste ni nog redan.

Hur som helst, författaren vill göra gällande, genom sina romanfigurer, att de här ytterligt brutala morden under dessa månader inte bara satte skräck i London, och gjorde staden mer eller mindre folktom på kvällarna, bortsett från poliser. Det har man ju läst om förut. Men han för också fram tanken att London förändrades i grunden och för all framtid som följd, kanske främst för att man aldrig fick visshet om vem The Ripper var. Morden, säger flera av figurerna här, gjorde att staden fick en ny dimension av rädsla, misstänksamhet, farlighet som den inte haft förut. “Det är inte min stad längre” säger någon vid ett tillfälle.

Jag har inte läst tillnärmelsevis så pass mycket om Rippermorden och dess konsekvenser att jag kan uttala mig åt ena eller andra hållet, men jag är ändå lite tveksam till den tolkningen, dvs att de skulle inneburit ett epokgörande skifte i staden själva natur. Med tanke på, särskilt, den våldsamma industrialiseringen och urbaniseringen under det seklet och allt det förde med sig av fattigdom, svält, utarmning, degradering, brottslighet, våld och ond bråd död – varje natt låg över 200 människor och sov på Trafalgar Square – så verkar den tanken lite efterkonstruerad.

Men jag kan alltså ha fel. Kanske var det just personifieringen av skräcken i form av den mystiske, undflyende The Ripper som gjorde skillnaden, en plötslig verklighetens version av de fiktiva motsvarigheterna – Frankensteins monster, Dracula, Mr Hyde och hela gänget – som redan krattat manegen i folks föreställningsvärld.

+ Jag menar, så till den milda grad är jag involverad i översättningen att när jag går och handlar, eller tar bussen in till stan, eller hämtar matåtervinningspåsar på biblioteket, ser jag någon och tänker, ‘Är det han som är mördaren?’





Gamla texter blir som nya, som sagt…

Wednesday, February 20th, 2019

Tack till Håkan för the heads-up. Ord&Bild har en serie kallad ‘Digitalt jubileumsbibliotek’ varav n:r 3 är redigerad av Mattias Hagberg och innehåller en essä jag skrev 1991 1990, ‘Slumpens långa arm’, om konspirationsteorier. Jag höll på med sådant i den vevan, bl.a. också en engelsk version i form av en radiodokumentär för BBC Radio 3, ‘Cock-up or Conspiracy’ (pdf)

När jag ögnade igenom essän just nu tänkte jag att den naturligtvis skulle sett helt annorlunda ut idag. En hel dimension – internet – fattas ju. Men ändå tycker jag mycket av resonemanget fortfarande gäller. Här är frågan: är det en grad- eller väsensskillnad? Har internet förändrat konspirationsteoriernas själva natur eller har det bara förstorat och fördjupat vad där redan fanns? Svar inlämnas senast fredag e.m.

De andra essäerna i urvalet ser också mycket läsvärda ut.





Hurra! (Och vi kan behöva några hurra i dessa tider…)

Wednesday, February 13th, 2019

Riktigt ordentligt sjumilaroligt att min gamle vän Frank Perry i kväll vann The Bernard Shaw Prize 2019 för sin översättning av Lina Wolffs roman ‘Bret Easton Ellis och de andra hundarna’. Helt och hållet välförtjänt, han är en enastående översättare. Frank är på sätt och vis bättre på svenska än jag är, i den meningen att han via det engelska verktyget ser saker i svenskan jag inte sett: färgnyanser, tonskiftningar, ekon. Men så är det ju också med alla bra översättare. (Det lite vingliga fotot är mitt, för övrigt)





RIP Torsten Kälvemark ++

Sunday, February 3rd, 2019

Det var ett tungt besked som kom på WhatsApp i morse. “Torsten Kälvemark är död”. Han blev 77 år. Jag mailade med honom bara för några veckor sedan. Han hade just skickat mig sin senaste bok, den fascinerande och skrämmande ‘Katedralen som sprängdes – den ryska kyrkans martyrium 1918-1938’ (Artos 2018) Han hade en imponerande meritlista: som vass skribent på AB:s kultursida; som författare till böcker i ämnen som ofta rörde Ryssland och Baltikum, om så historia, politik eller kultur; som ofta anlitad sakkunnig i exempelvis högskoleutbildningen; och naturligtvis som bloggare på Tidens tecken (se länklistan).

Jag lärde känna Torsten 1989 när han kom hit som nyutnämnt kulturråd; han blev en av de bästa vi haft på den posten, faktiskt. Han stannade till 1992 och de åren sammanföll med Alvar Alsterdals sista tid som pressråd (1983-1991). De två fann varandra kongenialt sällskap, de delade en mängd intressen, inte minst religionskultur (om nu något sådant finns) där Alvars mångåriga fascination med judaica hade många beröringspunkter med Torstens djupa kunskaper om, och engagemang i, den ortodoxa kyrkan. Det blev Torstens och min vemodiga uppgift att anordna minneshögtiden för Alvar i St Bride’s på Fleet Street.

(För övrigt, Torsten beskriver sin vänskap med Alvar i en mycket fin kommentar till ett inlägg från 2009 här)

Om jag skulle välja ett ord för att beskriva Torsten så tror jag det blir “seriös”. Vilket som vi alla vet inte är detsamma som “solenn”, “högtidligt allvarlig”. Jag menar det snarare som att han inte bara visste vad han pratade om, utan han visste det djupt och passionerat. Kunskap och insikter utgjorde en slags befrielse, rentav en källa till glädje. Vilket kanske är något att ta fasta på i dessa tider.

(Jag ville inte lägga upp den här posten förrän Torstens död blivit “officiellt” bekräftad, vilket nu skett i Aftonbladet med Åsa Linderborgs fina runa, och säkert annorstädes också, vad det lider)

+ Här några minnesord i DN av Maria Schottenius och Olle Svenning.

+ En understreckare i SvD om Torstens sista bok.





Om allt annat går fel i era liv, titta bara på detta

Thursday, January 31st, 2019

Leonardo, Head of the Madonna. Länk.





Mera nytt ur husorganet

Wednesday, January 9th, 2019

* (Londonboken sid 116ff) London-OS 2012 skulle blivit den “renaste” olympiaden någonsin i fråga om doping. Den blev den skitigaste någonsin (läs här) och har f.n. rekordet på 116 fall, detta mot Beijings 86. Och då är det tre år kvar av tester, eftersom man sparar proverna i tio år.

* I en lång ledare tar The G idag slutgiltig ställning för en andra folkomröstning: “The government has failed – it’s time to go back to the people” Min kommentar? Hmmm…

* I april öppnar en stor Edvard Munch-utställning på British Museum. Det blir en chans för mig att äntligen bestämma mig. Munch borde enligt alla mallar vara en konstnär jag beundrar, men jag har aldrig lyckats ta “steget fullt ut”, så att säga. Kommer inte ifrån tanken att ‘Skriket’ är en skämtteckning.





Ouch…!

Tuesday, January 8th, 2019

Till skillnad från inkompetenta chefer som någon måste betala för att bli av med, så är Frostenson åtminstone utan tvivel en kompetent poet. När det gäller “svenska språkets renhet, styrka och höghet” kan hon springa i cirklar kring Akademiens tre nyinvalda ledamöter (som må ha andra meriter, men vars inträdestal tyvärr var bitvis plågsam läsning för en stilistiskt och grammatiskt känslig själ).

Detta från Malte Persson i dagens Excessen. Parenteser kan döda.



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004