Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘London uppdatering’ Category


Blandannat

Monday, September 16th, 2019

För att fortsätta lite på mattemat. Idag kom ytterligare en rapport om hur restaurangnäringen (se matkapitlet i Londonboken) har magrat dramatiskt de senaste åren, särskilt det som kallas mid-market/casual-dining, t.ex. många av Jamie Olivers ställen. Orsakerna är många: för snabb expansion och för stort utbud, folk sparar på sina pengar, Brexitovissheten, osv. Men jag tror också det har med kvaliteten att göra. De gånger jag ätit på sådana ställen har käket varit snäppet+ över acceptabelt, när man kanske inte får tefatsögon när man ser notan, men dock rynkar på näsan.

Spännande saker händer på bokfronten! Jag har efter många om och ännu fler men hittat någon som kan hjälpa mig få ut mina gamla böcker i eboksformat. Det rör sig om de fem första böckerna (se boksidan, länken under fotot längst uppe till höger). Boken om Gustaf Ericsson väntar jag med ett tag till, för där finns fortfarande en del att fundera ut, bl.a. om nytillkomna uppgifter. Men nån gång framåt oktober, så fort IT-avdelningen kommit tillbaka från sina långresor, ska jag möblera om en hel del på sidorna, inte bara på boksidan utan annat också.

Och så regnar det.





Ett samtal förlänger livet +

Saturday, September 7th, 2019

Jag hade ett långt samtal fredag kväll med en gammal och väldigt god vän, Bosco d’Oliveira, som jag faktiskt inte pratat med på åtta år. Han är från Brasilien, hade bott här i 33 år tills 2011 när han flyttade tillbaka till sitt hemland (jag bloggade faktiskt om det när det begav sig). Jag har saknat honom, och den känslan var uppenbart ömsesidig att döma av längden och intensiteten i vårt samtal.

En av de saker vi diskuterade var hur det kändes för honom att flytta tillbaka till hemlandet efter så många år borta. Jag skulle själv aldrig kunna tänka mig att flytta tillbaka till Sverige, och det finns massor av komplicerade anledningar till det, allt från konkreta saker som familj-vänner-vana till mer abstrakta hänsyn som “all tid som har gått”, jag har nått en viss ålder, det är för sent. (Och allt det här relaterar naturligtvis till den där refusartikeln jag postade häromdagen, det var liksom därför jag la upp den).

Bosco förvånade mig lite grand när han förklarade att en stor del av hans bevekelsegrunder var politiska. Vid pass 2011 hade Lula vunnit flera val i rad för Arbetarpartiet (PT), Brasilien såg ut att “äntligen” börja förändras i någorlunda sansad riktning, de fattiga började kunna se en ljusning, orättvisorna började åtgärdas, så mycket positivt hände, mot alla odds. Bosco tyckte det började se hoppfullt ut. Han ville – som människa, som socialist, som musiker – vara där. Och spela. En roll.

Sidoruta: Det finns så klart massor att läsa om Brasiliens politiska historia från senare år, det är bara att googla. Men en av de intressantaste publicerades i LRB i februari i år: en fantastiskt lång analys av Perry Anderson, en skribent jag i det stora hela gillar. Den ligger tyvärr bakom betalvägg, men köp gärna en prenumeration, det är bara nåt 70-80 pundare per år, och väl värt det (inte minst just för deras arkiv).

Boscos förhoppningar grusades alltså, och det ganska rejält. Han ser det (kortfattat) som den brasilianska medelklassens förräderi, deras skräck inför ett proletariat/prekariat som börjat få ekonomiska och politiska resurser att kräva förändring, som börjat få en röst i det politiska systemet. Ett politiskt system, vill säga, som snart nog slog bakut och fängslade Lula på helt ogrundade korruptionsanklagelser, och efterträdaren Dilma Rouseffs öde är inte mycket mer uppbyggande.

Bosco vägrar ta Bolsonaros namn i sin mun. Han kallar honom “den där jävla svampen”, “den där typen”, “han som…”. Bosco sa vid ett tillfälle att han från tid till annan ångrar att han åkte hem igen. Men ändå inte. Men ändå. Men ändå inte. Jag förstod honom så väl. Den utlandsboendes ständiga, eviga och patetiska vacklande mellan hemhörighet och frånhörighet, känslan av att bo i en transithall på någon isländsk flygplats, a suspension of disbelief.

Jag undrar fortfarande om jag vill stanna kvar här. Förmodligen, men jag får se. Och London får se. Ibland träder Irland, och Dublin, fram på min fantasiscen igen, inte bara för att det skulle sluta cirkeln på min personliga resa, utan för att jag gillar det som hänt på Irland under senare år, att ett samhälle av den rigida, slutna karaktären, som det brukade vara, har öppnat sig. Jag gillar öppet, inte stängt.

+ Men här fattar man också varför Bosco flyttade hem till Belo Horizonte…





Guide till Tuben

Saturday, July 20th, 2019

Londonboken s 71ff (h/t @MartinDoyleIT)

I’m Gunnar Pettersson and I endorse this message.




Same old (s)tory

Tuesday, June 25th, 2019

Idag kommer en rapport från The Sutton Trust och Social Mobility Commission (The G:s referat här) som – för vilken gång i ordningen? – bekräftar vad jag skrev i Londonboken (bl.a. i politikkapitlet s 159ff och i musikkapitlet s 269ff) om hur samhällets högsta poster domineras av privatutbildade män (för det handlar ju huvudsakligen om män).

Särskilt intressant den här gången (se tabellen i artikeln) är hur de tagit upp de två huvudsakliga medelklassidrotterna cricket (43% privatutbildade) och landslagsspelare i rugby (37%), medan landslagsspelare i fotboll bara har 5%, jämfört med 7% för befolkningen i stort. Popstjärnor ligger fortfarande högt, på 30%, och top actors (med vilket jag antar de menar både kvinnor och män) på hela 44%.





Senaste nytt

Sunday, June 23rd, 2019

Boris Johnsons valkampanj är ju i blåsväder sedan i fredags. En granne spelade in ett våldsamt gräl mellan BJ och hans flickvän tidigt fredag morgon, kallade på polisen och gav sedan inspelningen till The G. Dessutom kan Observer idag berätta att BJ samarbetat nära med Steve Bannon, trots att BJ alltid förnekat detta.

Men det är det där grälet som möjligtvis kan sabba det för BJ. Vilket vore helt enligt den narrativa logiken, dvs att han inte faller på grund av några politiska skäl – det finns inte särskilt många “politiska skäl” hos Johnson – utan helt enkelt därför att han är a complete dickhead. Som alla länge vetat.

Och för övrigt, vill man ha en utmärkt och skarp inblick inte bara i Boris Johnsons värld utan hela den Oxfordutbildade 80-talsgenerationen så ska man läsa Simon Kupers artikel i FT för några dagar sedan. Jag skrev lite om detta med confident superficiality i Londonboken, sid 159ff. (FT-artikeln bör vara gratisläsning, de har två-tre sådana per vecka, tror jag).





Tiden går…

Saturday, May 4th, 2019

Idag är det jämnt fyrtio år sedan Margaret Thatcher kom till makten.

Jag såg på TV när hon stod utanför No 10 i en blå dräkt och vinkade, jag tror solen sken. In i mikrofonen sa hon: “And I would just like to remember some words of St. Francis of Assisi which I think are really just particularly apt at the moment. ‘Where there is discord, may we bring harmony. Where there is error, may we bring truth. Where there is doubt, may we bring faith. And where there is despair, may we bring hope’ …”

Eller som Edward Lear sa: “Nonsense is the breath of my nostrils”

Jag försökte dra mig till minnes var jag befann mig, vad jag gjorde, runt den tiden. Jag bodde i en liten hyrtvåa på Haverstock Hill, alldeles ovanför Dewhurst the Butcher, mitt emot Belsize Park Tube Station. Jag skrev för Göteborgs-Tidningens kultursida. Ragnar Strömbergs och min andra radiopjäs hade just haft premiär på SR. Den hette ‘Arbete och sorg’, om ett tänkt (men inte alls osannolikt) möte mellan Groucho Marx (spelad av Rune Turesson) och Ezra Pound (Folke Walder) i samband med T S Eliots begravning i London 1965. Jag minns faktiskt inte ett ord av den. Manuset har gått förlorat. Och jag måste väl i alla fall har börjat skriva på min debutroman, ‘Nattsvärmaren’, för den kom ut hösten 80.

Jag hade varit ihop med J sedan ett par år, men jag vet inte om hon flyttat in hos mig vid det här laget. Det måste hon nog ha gjort, för de öppnade sin första affär inte långt senare. Jo, så var det. Min pub var The George, femtio meter upp för gatan. En annan stammis där var en tystlåten äldre man som brukade läsa New Statesman, jag har för mig han drack Guinness. Det visade sig så småningom vara William Empson, författaren till ‘Seven Types of Ambiguity‘ (1930), men jag ville ju inte övertolka det sammanträffandet. Jag tror också jag jobbade sporadiskt som transferguide för Plusresor på helgerna, dvs man hämtade trettiosju fulla norrmän på Heathrow och hällde av dem på sina respektive hotell. Jag tror inte Plusresor finns längre.

Fyra decennier senare är det en blåsig dag, med moln och “fast sunshine” (Michael Ondaatje) och biff stroganoff till middag, om det vill sig väl.

They dined on mince, and slices of quince,
   Which they ate with a runcible spoon; 
And hand in hand, on the edge of the sand, 
   They danced by the light of the moon, 
             The moon, 
             The moon, 
They danced by the light of the moon.





50-talet

Friday, May 3rd, 2019

Efter några röriga dagar – och med “röriga dagar” menar jag egentligen bara att ens dagliga rutiner sätts ur spel av yttre orsaker, att man måste hinna till Soho innan man diskat upp gårdagens tallrikar, att man inte har tid med frukost förrän fem telefonsamtal måste ringas – hur som helst, efter några röriga dagar fick jag i eftermiddags en mycket lugn och givande pratstund med författarna Susanna Alakoski och Mats Söderlund, på tillfälligt besök. Vi pratade bland mycket annat om femtiotalet i London, vilket jag inte minns särskilt mycket av eftersom jag inte var här då.

Men ju mer man tänker på den tiden desto mer betydelsefull tycks den bli vad gäller hur London, och i och för sig Storbritannien, till slut utvecklades. “Brytningstid” är ett bra ord i sammanhanget, framför allt brytningen mellan gammalt och nytt. Förkrigstidens klassmässiga, patriarkala och politiska mönster klamrade sig fast vid en verklighet vars förtecken ständigt förändrades (Suez). Efterkrigstidens nya verklighet – inte minst genom Labourreformerna 1945-51 – såg framför allt kvinnor inte bara ute i arbetslivet utan i högre utbildning genom grammar schools och annat.

Snarare än det pråliga sextiotalet tror jag hellre jag skulle velat uppleva det gråmelerade femtiotalet, med dess plötsliga springor av livgivande ljus inte bara ifråga om konst och litteratur och musik, utan hur man successivt tog sig ut ur utmattningen efter krigsåren och drog ett djupt andetag inför det kommande, ut ur gamla tankemönster, lydigheter och givenheter. Det är därför många menar (se Londonboken sid 56) att den givna slutpunkten för 50-talet kom med åklagaren Mervyn Griffith-Jones fråga till juryn i rättegången om Lady Chatterley’s Lover i oktober 1960: “Is this a book that you would even wish your wife or your servants to read?”

Det gamla Storbritannien hade inte bara blivit tondövt, utan stendövt. Det var egentligen inte mer dramatiskt än så. Men det räckte.





En sidoruta +

Saturday, March 2nd, 2019

Romanen jag översätter – den kommer ut i England i juni, så jag borde kanske inte vara mer specifik just nu – utspelar sig alltså i London i slutet av 1800-talet. En betydande del av handlingen rör Jack the Rippers härjningar under 1888. Här kan jag för övrigt lägga in länken till en intervju i dagens Guardian med författaren till en ny bok, inte om the Ripper, utan för ovanlighetens skull uteslutande om hans fem offer. En av vilka, Elizabeth Stride, var svensk, och göteborgare, för övrigt. Men det visste ni nog redan.

Hur som helst, författaren vill göra gällande, genom sina romanfigurer, att de här ytterligt brutala morden under dessa månader inte bara satte skräck i London, och gjorde staden mer eller mindre folktom på kvällarna, bortsett från poliser. Det har man ju läst om förut. Men han för också fram tanken att London förändrades i grunden och för all framtid som följd, kanske främst för att man aldrig fick visshet om vem The Ripper var. Morden, säger flera av figurerna här, gjorde att staden fick en ny dimension av rädsla, misstänksamhet, farlighet som den inte haft förut. “Det är inte min stad längre” säger någon vid ett tillfälle.

Jag har inte läst tillnärmelsevis så pass mycket om Rippermorden och dess konsekvenser att jag kan uttala mig åt ena eller andra hållet, men jag är ändå lite tveksam till den tolkningen, dvs att de skulle inneburit ett epokgörande skifte i staden själva natur. Med tanke på, särskilt, den våldsamma industrialiseringen och urbaniseringen under det seklet och allt det förde med sig av fattigdom, svält, utarmning, degradering, brottslighet, våld och ond bråd död – varje natt låg över 200 människor och sov på Trafalgar Square – så verkar den tanken lite efterkonstruerad.

Men jag kan alltså ha fel. Kanske var det just personifieringen av skräcken i form av den mystiske, undflyende The Ripper som gjorde skillnaden, en plötslig verklighetens version av de fiktiva motsvarigheterna – Frankensteins monster, Dracula, Mr Hyde och hela gänget – som redan krattat manegen i folks föreställningsvärld.

+ Jag menar, så till den milda grad är jag involverad i översättningen att när jag går och handlar, eller tar bussen in till stan, eller hämtar matåtervinningspåsar på biblioteket, ser jag någon och tänker, ‘Är det han som är mördaren?’





Londonhistoria på tv…

Friday, March 1st, 2019

London: 2000 Years of History är en serie som börjar på Channel 5 på tisdag. Och den får man ju slänga ett öga på. Den är i fyra avsnitt, hur långa vet jag inte, så det kan därför bli koncist och bra, eller bara förlita sig på de gamla vanliga rubrikerna och bli trist. En sak jag ska ta som lite måttstock är till vilken grad det blir en genuin “Londonbornas historia” (den intressanta biten, alltså), och detta är något jag tyvärr inte fick med i min bok: nämligen hur de stora kungliga parkerna (Hyde Park, särskilt) brukade vara avstängda för allmänheten långt in på 1800-talet, tills en stor och sällan omskriven gräsrotsrörelse bara rev ner stängslen och grindarna och tog sig in med sina picknickkorgar och cricketbollar och fickluntor. Londons färg är röd, skrev Peter Ackroyd i sin stadsbiografi, men är det kungahusets scarlet eller upprorets blood-red?

(Det där sista, alltså… Ni fattar att ni får sån här bra skit gratis, eller hur? Jag borde egentligen ta betalt.)





Här och där

Thursday, February 28th, 2019

Min nya och mycket trevliga bekantskap Olle Katz från Göteborg (vi har gemensamma vänner där) har en fascinerande slags upptäcktsresor på sitt pensionerade schema. Ungefär vart tredje år tar han sig en månad i en utrikes stad i akt och mening att upptäcka, lära känna, ta pulsen, vara nyfiken, se och höra och känna. Han har under föregående år avverkat New York och Paris, och denna februari har han varit i London. Han har nu lagt ut sin dagbok från vistelsen på sin blogg, mycket läsvärt. Glädjande nog hade han en del nytta av min bok, och det är ju alltid intressant att se staden med andras ögon. Och det där med att ta sig en hel månad någon annanstans har blivit en väldigt lockande tanke för mig. Var då, i så fall? New York har jag aldrig varit i, så den står nog högt på listan. Men också Aten. Och Prag. Inte Berlin (för trendigt). Inte Lissabon (för trendigt). Kanske inte heller Paris (för “nära”, i alla avseenden). Stockholm? Oooooh, I don’t know… Warzawa kan jag också tänka mig. Och Shanghai.

Hur som helst: tillbaka till London år 1888…



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004