Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘London uppdatering’ Category


Make my day

Saturday, October 26th, 2019

Det var just sådana här blåsiga, kyliga, regniga lördagar i slutet av oktober på Broadway Market som förbannelsen brukade landa på en som en skitnödig fiskmås på en staty: “Inte en jävla vinter till…!” Det fick gärna vara half-term också, höstlovet, så att ruljansen var ännu taskigare än vädret. Några växelmynt i tupperwarelådan, ett par dassiga fempundssedlar i rockfickan. “Sånt här blir ingen rik på, jag gör det mest för den friska luftens skull…”, var min stående replik, men det var ingen som ens drog på munnen längre. Nej, ljusglimtarna var inte många. Prata skit med Pete, så det rimmade om det. Se hur full och/eller galen Big John kunde bli, han drack vodka och Red Bull dagen lång. Bläddra i Kyles låda med femtiotalsporr. Försöka fatta vad Etienne pratade om (“He’s full of crépe…”, gick talesättet, för han sålde franska pannkakor). Hade man tur hamnade Antonio i slagsmål med nån han var skyldig pengar. Vad jag menar är att om ni råkar gå förbi en gatumarknad en dag som denna, visa barmhärtighet, ta upp en femtilapp och köp ett miljövänligt shampoo, eller lite femtiotalsporr, eller en pannkaka. Sånt värmer inombords.





Londonguider

Sunday, October 20th, 2019

Jag har länge tyckt det lite märkligt att man fortfarande ger ut så många guideböcker till London (och för den delen andra städer), specifikt sådana som ger sig ut för att tipsa om det senaste, det trendigaste, det nyaste vad-det-nu-kan-vara: matställen, klubbar, musik. Det trendigaste och nyaste blir ju per definition ganska snart otrendigt och gammalt, inte minst under den tid det tar att forska, skriva, redigera, korrläsa och ge ut boken.

Nu vill jag förstås inte uppmuntra någon att sluta köpa böcker, men det går inte att komma ifrån att all sådan information naturligtvis finns i mycket färskare skick online. Inte bara det: någon kartbok à la “A-Z” behöver man ju knappast heller när man har Goggle Maps på mobilen. Bortsett från, ähem, min egen oumbärliga bok om staden så finns det minst tre utmärkta guider till wot’s ‘appenin’, gjorda av både papper och nät.

Pappersupplagan av Time Out innehåller ju inte, sedan den blev gratis, några listings längre, enbart artiklar av varierande intresse (den kommer ut varje tisdag morgon, finns alltid utanför T-banan). Listorna hittar man i stället online på timeout.com/london.

The Guardians ‘Weekly Guide’ kommer (i A5-format) med papperstidningen på lördagar (finns inte online, vad jag sett) och har liksom tagit över listorna från gamla Time Out, även om de inte är riktigt så fullständiga som förr.

Och så en website jag faktiskt borde nämnt i boken, londonist.com. Här finns de absolut färsktrendigaste tipsen om allting, i princip. Men den är också värd att titta in på ibland för sina artiklar om historia, politik, bostäder och mycket annat.

This message was brought to you by Pressylta Redux Consumer Advice.





In other news…

Tuesday, October 15th, 2019

Book news… Jag fick just en avräkning på Londonboken från förlaget. Fram till 1 april 2019 – alltså första året, i princip – sålde den 1,105 ex i pappersupplaga och 245 ex som ebok. Det tycker jag är ganska hyggligt, för att vara en bok av mig: kalla det att luta sig mot kiosken, snarare än välta den. Fast jag är lite förvånad också, för jag trodde det skulle vara något jämnare säljsiffror mellan papper och ebok. Men så kanske det inte funkar. Intressant är också att försäljningstopparna, så som de är, verkar sammanfalla med recensioner och omnämnanden i pressen. Legacy news gäller fortfarande.

DIY news… Jag håller på att rigga upp en tillfällig, provisorisk ljudstudio i en lite avskild del av lägenheten. Samlar ihop gamla lakan att klä väggarna med, mattor på golvet och ett tjockt, ljuddämpande draperi framför. Vilket involverar IKEA-prylar. Vilket involverar svordomar. Särskilt när man upptäcker att borret slutat fungera, stendött batteri. Vad de närmast kommande inspelningarna gäller ska jag återkomma till. Men en baktanke är att jag kanske också ska sätta igång med lite podcasts, som jag länge funderat på. Lite småintervjuer, några upplyftande föredrag, inga märkvärdigheter.

Acting news… Jag har fått min andra skådespelarroll! Den första var för nästan jämnt tre år sen, jag skrev bl.a. om det här. Men det gällde en berättarröst, det här är riktig what’s-my-motivation real deal. Jag ska spela ett troll i en animerad Netflixserie för barn som heter ‘Hilda‘. Ett troll, alltså. Jag gjorde klart för dem att jag inte har någon som helst skådespelarbakgrund, men det hjälpte inte. Ett troll. Min erfarne vän Cedric Smith mailade just och gav mig följande ovärderliga råd: “Most of these cartoon things require a certain pumped up ‘stakes are high’ response. They seldom say, could you step back off that a little?” Det tror jag på. Och agerar därefter.





Mellanstick

Friday, October 4th, 2019

Fintan O’Toole i Irish Times än en gång the go-to guy vad gäller klarhet och koncishet i en fråga som är allt annat än.

City of Londons framtid inför samma fråga tycks inte fullt så hotfull som en del fruktat, enligt Howard Davies i The G. (Se Londonboken sid 214ff) Fast graden av förtröstan man bör känna över det beror väl mest på vad ens investeringsportfölj innehåller. Min innehåller en ostmacka och en Festis.

Svenska kvällstidningar: Varför är det alltid krockar på E4:an?





Blandannat

Monday, September 16th, 2019

För att fortsätta lite på mattemat. Idag kom ytterligare en rapport om hur restaurangnäringen (se matkapitlet i Londonboken) har magrat dramatiskt de senaste åren, särskilt det som kallas mid-market/casual-dining, t.ex. många av Jamie Olivers ställen. Orsakerna är många: för snabb expansion och för stort utbud, folk sparar på sina pengar, Brexitovissheten, osv. Men jag tror också det har med kvaliteten att göra. De gånger jag ätit på sådana ställen har käket varit snäppet+ över acceptabelt, när man kanske inte får tefatsögon när man ser notan, men dock rynkar på näsan.

Spännande saker händer på bokfronten! Jag har efter många om och ännu fler men hittat någon som kan hjälpa mig få ut mina gamla böcker i eboksformat. Det rör sig om de fem första böckerna (se boksidan, länken under fotot längst uppe till höger). Boken om Gustaf Ericsson väntar jag med ett tag till, för där finns fortfarande en del att fundera ut, bl.a. om nytillkomna uppgifter. Men nån gång framåt oktober, så fort IT-avdelningen kommit tillbaka från sina långresor, ska jag möblera om en hel del på sidorna, inte bara på boksidan utan annat också.

Och så regnar det.





Ett samtal förlänger livet +

Saturday, September 7th, 2019

Jag hade ett långt samtal fredag kväll med en gammal och väldigt god vän, Bosco d’Oliveira, som jag faktiskt inte pratat med på åtta år. Han är från Brasilien, hade bott här i 33 år tills 2011 när han flyttade tillbaka till sitt hemland (jag bloggade faktiskt om det när det begav sig). Jag har saknat honom, och den känslan var uppenbart ömsesidig att döma av längden och intensiteten i vårt samtal.

En av de saker vi diskuterade var hur det kändes för honom att flytta tillbaka till hemlandet efter så många år borta. Jag skulle själv aldrig kunna tänka mig att flytta tillbaka till Sverige, och det finns massor av komplicerade anledningar till det, allt från konkreta saker som familj-vänner-vana till mer abstrakta hänsyn som “all tid som har gått”, jag har nått en viss ålder, det är för sent. (Och allt det här relaterar naturligtvis till den där refusartikeln jag postade häromdagen, det var liksom därför jag la upp den).

Bosco förvånade mig lite grand när han förklarade att en stor del av hans bevekelsegrunder var politiska. Vid pass 2011 hade Lula vunnit flera val i rad för Arbetarpartiet (PT), Brasilien såg ut att “äntligen” börja förändras i någorlunda sansad riktning, de fattiga började kunna se en ljusning, orättvisorna började åtgärdas, så mycket positivt hände, mot alla odds. Bosco tyckte det började se hoppfullt ut. Han ville – som människa, som socialist, som musiker – vara där. Och spela. En roll.

Sidoruta: Det finns så klart massor att läsa om Brasiliens politiska historia från senare år, det är bara att googla. Men en av de intressantaste publicerades i LRB i februari i år: en fantastiskt lång analys av Perry Anderson, en skribent jag i det stora hela gillar. Den ligger tyvärr bakom betalvägg, men köp gärna en prenumeration, det är bara nåt 70-80 pundare per år, och väl värt det (inte minst just för deras arkiv).

Boscos förhoppningar grusades alltså, och det ganska rejält. Han ser det (kortfattat) som den brasilianska medelklassens förräderi, deras skräck inför ett proletariat/prekariat som börjat få ekonomiska och politiska resurser att kräva förändring, som börjat få en röst i det politiska systemet. Ett politiskt system, vill säga, som snart nog slog bakut och fängslade Lula på helt ogrundade korruptionsanklagelser, och efterträdaren Dilma Rouseffs öde är inte mycket mer uppbyggande.

Bosco vägrar ta Bolsonaros namn i sin mun. Han kallar honom “den där jävla svampen”, “den där typen”, “han som…”. Bosco sa vid ett tillfälle att han från tid till annan ångrar att han åkte hem igen. Men ändå inte. Men ändå. Men ändå inte. Jag förstod honom så väl. Den utlandsboendes ständiga, eviga och patetiska vacklande mellan hemhörighet och frånhörighet, känslan av att bo i en transithall på någon isländsk flygplats, a suspension of disbelief.

Jag undrar fortfarande om jag vill stanna kvar här. Förmodligen, men jag får se. Och London får se. Ibland träder Irland, och Dublin, fram på min fantasiscen igen, inte bara för att det skulle sluta cirkeln på min personliga resa, utan för att jag gillar det som hänt på Irland under senare år, att ett samhälle av den rigida, slutna karaktären, som det brukade vara, har öppnat sig. Jag gillar öppet, inte stängt.

+ Men här fattar man också varför Bosco flyttade hem till Belo Horizonte…





Guide till Tuben

Saturday, July 20th, 2019

Londonboken s 71ff (h/t @MartinDoyleIT)

I’m Gunnar Pettersson and I endorse this message.




Same old (s)tory

Tuesday, June 25th, 2019

Idag kommer en rapport från The Sutton Trust och Social Mobility Commission (The G:s referat här) som – för vilken gång i ordningen? – bekräftar vad jag skrev i Londonboken (bl.a. i politikkapitlet s 159ff och i musikkapitlet s 269ff) om hur samhällets högsta poster domineras av privatutbildade män (för det handlar ju huvudsakligen om män).

Särskilt intressant den här gången (se tabellen i artikeln) är hur de tagit upp de två huvudsakliga medelklassidrotterna cricket (43% privatutbildade) och landslagsspelare i rugby (37%), medan landslagsspelare i fotboll bara har 5%, jämfört med 7% för befolkningen i stort. Popstjärnor ligger fortfarande högt, på 30%, och top actors (med vilket jag antar de menar både kvinnor och män) på hela 44%.





Senaste nytt

Sunday, June 23rd, 2019

Boris Johnsons valkampanj är ju i blåsväder sedan i fredags. En granne spelade in ett våldsamt gräl mellan BJ och hans flickvän tidigt fredag morgon, kallade på polisen och gav sedan inspelningen till The G. Dessutom kan Observer idag berätta att BJ samarbetat nära med Steve Bannon, trots att BJ alltid förnekat detta.

Men det är det där grälet som möjligtvis kan sabba det för BJ. Vilket vore helt enligt den narrativa logiken, dvs att han inte faller på grund av några politiska skäl – det finns inte särskilt många “politiska skäl” hos Johnson – utan helt enkelt därför att han är a complete dickhead. Som alla länge vetat.

Och för övrigt, vill man ha en utmärkt och skarp inblick inte bara i Boris Johnsons värld utan hela den Oxfordutbildade 80-talsgenerationen så ska man läsa Simon Kupers artikel i FT för några dagar sedan. Jag skrev lite om detta med confident superficiality i Londonboken, sid 159ff. (FT-artikeln bör vara gratisläsning, de har två-tre sådana per vecka, tror jag).





Tiden går…

Saturday, May 4th, 2019

Idag är det jämnt fyrtio år sedan Margaret Thatcher kom till makten.

Jag såg på TV när hon stod utanför No 10 i en blå dräkt och vinkade, jag tror solen sken. In i mikrofonen sa hon: “And I would just like to remember some words of St. Francis of Assisi which I think are really just particularly apt at the moment. ‘Where there is discord, may we bring harmony. Where there is error, may we bring truth. Where there is doubt, may we bring faith. And where there is despair, may we bring hope’ …”

Eller som Edward Lear sa: “Nonsense is the breath of my nostrils”

Jag försökte dra mig till minnes var jag befann mig, vad jag gjorde, runt den tiden. Jag bodde i en liten hyrtvåa på Haverstock Hill, alldeles ovanför Dewhurst the Butcher, mitt emot Belsize Park Tube Station. Jag skrev för Göteborgs-Tidningens kultursida. Ragnar Strömbergs och min andra radiopjäs hade just haft premiär på SR. Den hette ‘Arbete och sorg’, om ett tänkt (men inte alls osannolikt) möte mellan Groucho Marx (spelad av Rune Turesson) och Ezra Pound (Folke Walder) i samband med T S Eliots begravning i London 1965. Jag minns faktiskt inte ett ord av den. Manuset har gått förlorat. Och jag måste väl i alla fall har börjat skriva på min debutroman, ‘Nattsvärmaren’, för den kom ut hösten 80.

Jag hade varit ihop med J sedan ett par år, men jag vet inte om hon flyttat in hos mig vid det här laget. Det måste hon nog ha gjort, för de öppnade sin första affär inte långt senare. Jo, så var det. Min pub var The George, femtio meter upp för gatan. En annan stammis där var en tystlåten äldre man som brukade läsa New Statesman, jag har för mig han drack Guinness. Det visade sig så småningom vara William Empson, författaren till ‘Seven Types of Ambiguity‘ (1930), men jag ville ju inte övertolka det sammanträffandet. Jag tror också jag jobbade sporadiskt som transferguide för Plusresor på helgerna, dvs man hämtade trettiosju fulla norrmän på Heathrow och hällde av dem på sina respektive hotell. Jag tror inte Plusresor finns längre.

Fyra decennier senare är det en blåsig dag, med moln och “fast sunshine” (Michael Ondaatje) och biff stroganoff till middag, om det vill sig väl.

They dined on mince, and slices of quince,
   Which they ate with a runcible spoon; 
And hand in hand, on the edge of the sand, 
   They danced by the light of the moon, 
             The moon, 
             The moon, 
They danced by the light of the moon.



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004