Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘London uppdatering’ Category


Henshall Street – The Cast (3) The End

Wednesday, October 31st, 2018

Och Så Har Vi Ju Då Maeve, Ack Ja. Maeve är liten och rund och går långsamt, hon är säkert inte mer än femtio. Maeve är också den enda i ensemblen jag känner lite grand, jag hjälpte henne hem i ösregnet en gång. Ibland hejar hon på mig, oftast inte. Medan hon går ner för gatan pratar hon alltid väldigt högljutt (hennes dialekt är en West Country burr) med en inbillad samtalspartner och försäkrar dem att hon alltid tar sina mediciner när hon ska och att hennes socialarbetare är så snäll, så snäll. Maeve promenerar omkring lite hur som helst. Hon brukar få en gratis kopp te på puben vid femtiden.

Kvinnan Som Verkar Vara På Väg Utomlands. Jag har nämligen aldrig sett henne utan att hon drar på en resväska, typ kabinstorlek. Hon är liten till växten, strax över femtio kanske, verkar ha bråttom, klädd i svart cape, svarta byxor, svarta boots. Hennes (svarta) hår är burrigt på ett sätt som brukar signalera “Jag sysslar med konstnärliga ting”, vilket understryks av att hon också har sina glasögon i ett snöre om halsen. Nej, förstås inte på utlandsresa, inte så här var och varannan dag. Men vad har hon i resväskan? Det enda jag kan komma på är att hon är frilansande sminkös och har sina burkar och grejer i den.

Han Som Verkar Veta Allting, Men Som Verkar Skita I Allting. Så ser han ut, i alla fall, i mina ögon. Bra över sextio, sparsamt med hår där uppe, täckjacka nu när det är kallt. Fårad, är nog ordet, vad gäller fejset. Han hållning kunde varit bättre, hans skor lite nyare. Yrkesmässigt kan jag inte riktigt placera honom. Kanske statstjänsteman med förtidspensionering p.g.a den där historien om trafikkontraktet, med pengarna som försvann till Jersey. Eller en f.d. rektor för en högstadieskola där “allt det där” hände. Det finns i alla fall någon oavslutad historia här. Han har ofta en tidning under armen. Men har inte bråttom.





Henshall Street – The Cast (2)

Tuesday, October 30th, 2018

Mannen Som Alltid Pratar Så Förbannat Högt I Mobilen. Så högt att jag faktiskt hör vad han säger här inifrån lägenheten, fast det är inte engelska han pratar, möjligen turkiska. Han är rätt kort och satt, och har utan undantag en blekgul nylonskjorta på sig, rätt dåligt nerstoppad i byxorna. Antingen har han massor av blekgula nylonskjortor eller också tvättar han den aldrig. Jag förstår inte varför en del, särskilt män, pratar så förbannat högt i sina mobiler. Det är väl bara att dra upp volymen om man inte hörs? Eller är det något slags maktspel gentemot den man samtalar med (eller samtalar mot, snarare)?

Killen Som Har På Sig De Mest Färgglada Kläder Han Kan Hitta. Han har långt hår, är väl 20-25, rätt lång och smal. Knallgula snickarbyxor. Tröjor och skjortor som liksom är bortom Hawaii. På huvudet någon slags röd eller rosa scarf. Alltid olika strumpor på var fot, alltid våldsamt mönstrade, och så svartvita flip-flops. Han är helt enkelt inkarnationen av The Fashion Student from Hell, och det oavsett vad han egentligen sysslar med, för det vet jag inte. Men jag undrar om han tänkt över själva effekten, dvs att extremt färgglada människor alltid tycks bära inom sig något väldigt, väldigt grått.

Mannen Som Borde Vara Mafioso. Men det är han nog inte. Kortväxt, kring 60, smärt, ser vältränad ut. Och ständigt ursnygga kostymer, ofta blanka; skjortor antingen vita eller diskret färgade, alltid stram slips; blankpolerade skor. Hans uppsyn är bister, för att inte säga aggressiv. Hans blick irrar hit och dit, som om han söker eller är på vakt mot något. Eller någon. Han går snabbt och målmedvetet. En gång satt han framför mig på 38:ans buss och gick av vid Islington Green och direkt in på Tesco – för att köpa mat? Lottokupong? Manövern sa mig ingenting om honom. Och det kanske var meningen.





Henshall Street – The Cast (1)

Friday, October 26th, 2018

Det går förbi en massa människor på Henshall Street utanför fönstret där jag sitter och jobbar. Vilket inte är så konstigt, eftersom det är det en gata mest är till för. Jag skulle sagt att majoriteten är busschaufförer, för just här går de av och på sina skift, och de har en liten lokal om hörnet med kaffe/te-maskin och biljardbord. Men det finns en del återkommande karaktärer, som jag inte alls känner personligen men som kanske borde förevigas i några ord. Möjligen en återkommande serie.

Kvinnan Som Har Skype-Sex Med Sin Pojkvän På Lunchrasten. Hon är väl i 35-40-årsåldern, jag har för mig hon ser lite rysk ut, kallar henne i andanom Ludmila. Hon kommer ut varje vardag från Leroy House, kontorshuset mitt emot, precis sju minuter över ett och sätter sig på muren till parkeringsplatsen utanför. Nej, om det är hennes pojkvän eller sex de pratar om vet jag uppriktigt sagt inte. Men skypar gör hon, för jag har sett en skymt av mobilen när jag råkat gå förbi någon gång. Jag önskar Ludmila all lycka och välgång.

Gubben Som Klär Sig Som En Tioåring (Och Frun Som Inte Säger Något Åt Honom). Han måtte vara minst sjuttio, vitt hår, enorm mage och stapplar fram när han går. Han är sinnebilden för En Gammal Gubbe. Om det inte vore för kläderna han har på sig: såna där låga, kritvita löparskor utan strumpor; ärmlösa, glittriga basketbolltröjor; en sån där liten Adidas axelväska; och – värst av allt – såna där snörda träningsbyxor som slutar halvvägs ner för vaden. Han ser inte klok ut. Hans fru klär sig helt normalt, rätt snygg och parant, men hon har uppenbart inget att invända mot gubbens regressiva, infantiliserade klädval. Eller också har hon det, men vågar inget säga.

Kvinnan Som Alltid Läser En Bok Medan Hon Går. Det slår nästan aldrig fel, varje dag, antagligen på väg till jobbet, kanske 40, något rundlagd, håret i en grånande hästsvans. Det där med att läsa en bok medan man går tycker jag alltid verkar lite riskabelt, särskilt med trottoarbeläggningarna som de brukar vara i den här stan, de är ju rena hinderlopp i sig. Men hittills har hon klarat sig oskadd. Man undrar ju också vad hon läser som är så gripande? De verkar oftast, men inte alltid, vara pocketböcker. Man vill ju gärna tro att det är Engels ‘Anti-Dühring’ eller e e cummings ‘Collected Poetry’, men är kanske bara romanser. Eller ja, bara och bara… Jag kanske borde fråga henne någon gång.





London: Finn fem fel

Wednesday, October 10th, 2018

Eller tre i alla fall… Time to fess up. Ta fram Londonboken och rödpennan.

Det mest tandgnisslande hemska felet är på sid 340. Elvis dog 1977, inte 1976. Jag skäms verkligen, inte minst för att just den dagen var så minnesvärd för både mig och vännen Ragnar. Jag har till och med bloggat om det, för fan, här… Som bestraffning får jag utsättas för Tommy Steele’s Greatest Hits, hela dagen.

Det andra är fotnoten på sid 89. Medelinkomsten i London år 2014 var inte alls £26 000, det är en alltför gammal siffra, den låg i stället kring £35 000. Faktum är att om det någonsin blir en ny upplaga så skulle jag nog strukit hela fotnoten, den tillför ju inte så mycket.

På ett par ställen (bl.a. sid 17 i förordet) påstår jag att London är världens mest besökta turiststad. Jag borde kollat bättre. Det finns många olika listor att konsultera i ämnet, men London brukar ligga på allt från andra till sjunde plats. Men sällan eller aldrig etta, för där ligger nästan alltid Bangkok (Bangkok?!)

OK, det känns bättre nu när jag bekänt.

PS: Och om nån hittar fler fel så säg gärna till!





I centrum +

Thursday, September 20th, 2018

Precis som med Hyde Park härförleden hade jag inte satt min fot på Leicester Square på säkert tio-femton år, förrän i går kväll. Det var ett drinkspartaj med voiceoverkolleger, varom inte mycket ska sägas annat än att, fan vad högljudda voiceovers verkar vara, alla projicerar som om livet hängde på det, man kunde knappt höra sig själv projicera.

Men Leicester Square, alltså. Det finns inga biografer kvar! Jo, dom håller på och bygger om Odeon, som brukar vara premiärbiografen, och så ligger det en Vue på Cranbourn Street om hörnet. Men här brukade ju finnas fyra stycken. Nu är det bara teaterbiljettkiosker och kedjerestauranger och “casino” och så dessa eviga street performers (finns det något mer ledsamt…?)

Och turistigt har det ju alltid varit, men herregud… Det ligger något vilset över turistintensiva platser. Jag tog en sväng om Trafalgar Square också, som ju brukade vara rätt imponerande rent “platsmässigt” så att säga. Nu är det mer som en lekstuga för trottoarmålare och fiolspelare. Selfie Square.

Tips inför Londonresan: undvik.

(PS: Undrar om det finns nån liten kustort i Sverige som heter Undvik?) (Med grav accent alltså)





London – med Gabrielle Björnstrand

Monday, September 17th, 2018

Gabrielle skriver så generöst och uppskattande om boken att jag nästan fick gå bort till hyllan och bläddra igenom den igen…

Men nej, som jag skrivit förut nånstans, det bär mig helt emot att läsa igenom mina böcker när de väl finns i utgiven form. Konstigt, kanske, men det är som om det inte längre är jag som talar i den, utan någon annan, som jag inte har så mycket med att göra. The man who sings my songs and drinks my whisky, som han kallades i den gamla countrylåten.

Det var längesen Gabrielle var i London, säger hon, och det slår mig att vi kanske borde ordna ett möte vid någon korvkiosk här över någon gång, som några av oss gjorde i Stockholm i april. Eller om nu inte en kiosk så en pub-som-har-korv, i alla fall. Tål att tänka på.





London: Time to batten down the hatches…

Friday, August 17th, 2018

(Det här relaterar till lite överallt i boken, men mest femte kapitlet om marknaderna)

Borgmästaren Sadiq Khan har nu gett “London Resilience Forum” uppdraget att titta närmare på hur en hård Brexit skulle påverka staden i allt från livsmedel och mediciner till personalbrister i byggbranschen och sjukvården (The G:s rapport här) LRF utgörs av representanter från 170 organisationer, inkluderat akuttjänsterna, kommunerna och sjukvården. En av de saker man bör få fram är var era drönare med matpaketen kan landa. (Om inte annat så finns det en lämplig parkeringsplats alldeles utanför här; närmare koordinater när det blir så dags).





London: Sommarläsning

Monday, July 30th, 2018

Jag stötte på några fina rader om boken hos “Nyfiken Grå“, alias Ann Pettersson (vi måste ju vara släkt!). Och ja, Clerkenwell är ett utmärkt promenadområde, faktiskt, särskilt om man tar sin tid och tittar in lite här och var på bakgårdar, småpubar, osv. För att inte tala om den fina Finsbury Savings Bank, där Dickens hade sina besparingar. Men jag ser också att huset var till salu år 2014. Ska försöka få reda på vad som hänt med den sedan dess. Lyxlägenheter, antagligen. Suck.





Språkfråga 2

Monday, July 23rd, 2018

Vilket då leder tankarna till hur språkliga förändringar äger rum. Vad gäller verbens pluraländelser ser man en konsensus växa fram från, säg, krigsslutet, som avvisar den formen som för stel och formell och högtidlig (dvs diskrepansen mellan tal- och skriftspråk blev allt mer iögonenfallande) och framför allt onödig – och onödigheten är ju alla språkliga förändringars urkälla.

Jag tror heller inte man går för långt om man spårar detta till de liknande processer som ägde rum i det svenska samhället i stort, lite vagt uttryckt som “demokratiseringen” av Sverige: välfärdsbygget tog fart osv, men lika viktigt vad gäller just skriftspråket: militären, diplomatin, industrin och (i mindre mån) politiken/universiteten dominerades allt mindre grad av adel och högborgerlighet och deras behov av språkliga kastmärken, språkliga klasskillnader.

Kanske något liknande är på gång i min gamla käpphäst om de förändrade imperativsatserna, som i “Våga granska!” men “Våga anmäl!” (se Londonboken sid 346-7) Även om man kanske inte kan spåra motsvarande samhälleliga förändringar bakom det hela, så verkar samma slags konsensus ha vuxit fram de senaste femton eller så åren, som säger att (det f.d. korrekta) “Våga anmäla!” låter… fel, klumpigt, tvetydigt, onödigt.

(Det är för övrigt därför “hen” – bortsett från allt annat – inte kommer att överleva som språkform särskilt länge: den är onödig).





London: Dagens tips + +

Tuesday, July 10th, 2018

Om ni är i London idag och vill se the fly-past med anledning av RAF:s 100-årsjubileum, med massor av moderna och historiska flygplan (jag är själv lite barnsligt förtjust i sådant) så kommer de in över stan (ca 12:45-13:00) via Leyton, Olympiaparken, Hackney, Bethnal Green, Shoreditch, City och sedan över centrala staden mot Buckingham Palace. Själv ska jag nog placera mig i Shoreditch Park, tio minuters promenad härifrån. See you there.

On This Day: Den 10 juli 1940 såg början på Battle of Britain, för övrigt.

++ Och det var ju… ståtligt. Inte minst så “samlar” jag på ljud som man nästan aldrig hör längre (har skrivit om detta förut, men hittar inte). Det kan vara pubskyltar som gnisslar i blåsten (de är alltid fastbultade i väggen numera), eller hästhovar mot kullersten, eller jublet när Sverige höjer VM-pokalen (sorry). Att höra Spitfires och Lancasterbombare dåna förbi hör ju heller inte till vanligheterna.

Men det låg också en hel del melankoli över den här luftparaden. Oundvikligen, skulle jag sagt. Allt detta miljarddyra hardware att visa upp för en värld som bryr sig mindre och mindre, därför att Storbritannien blir mindre och mindre. Och det var en känsla som fick sitt perfekta avslut när det var över och några spridda applåder spred sig över de uttorkade, blekgula gräsmattorna. Thank you. And goodbye.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004