Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘London uppdatering’ Category


Katastrof (ej Brexit)

Thursday, January 24th, 2019

(Londonboken sid 107ff) Englands cricketlag turnerar Västindien. De senares första innings rätt hyggliga 289. Englands första? 77–all out. Schuttischu! Och det här är laget som ska vinna VM på hemmaplan i sommar, för att inte tala om en Ashes Test mot ärkefienden Australien. Västindien, som upplevt en nergångsperiod under många år, har hittat några fantastiska bowlers. England totalt utspelade.

Brexitmetafor, tänker ni? Jag med. Återkommer närmaste dagarna om den tilltagande paniken. För det är nu den börjar. Sony, Airbus, Bentley, Dyson bland många industrier som nu överger landet. Torypolitiker som uppmanar oss att “Stay calm…”  Å andra sidan kanske cricketlagen i VM inte ens får visum efter Brexit, så att England vinner by default. Vilket numera låter ganska… normalt.





London: nytt konserthus

Tuesday, January 22nd, 2019

(Londonboken sid 284) Så kan man då få sig till livs hur det nya konserthuset kommer att se ut, rapport här. Och det är ju tjusigt. 288 miljoner pundtjusigt, närmare bestämt, och inget av det ska tas ur allmänna medel. Men det sa dom om den nu övergivna Trädgårdsbron också, i och för sig… Och den ska alltså stå där Museum of London nu ligger, mitt i “rondellen” där London Wall börjar. Muséet i sig ska flytta till Smithfield, men exakt var någonstans där vet jag faktiskt inte.

Jag är alltid lite tvehågsen inför sådana här prestigeprojekt. OK, vem gillar inte “akustisk perfektion”? Vem gillar inte en “snedvriden pyramid”? Vem gillar inte LSO, för den delen? Å andra sidan, vem gillar en “destination restaurant”? Inte jag. Visst skulle man kunnat spendera pengarna på annat och nyttigare, skolundervisningen till exempel, men till sådant oglamoröst hade man å andra sidan inte kunnat attrahera några sponsorer. Så, jo, jag kommer väl att gå dit någon gång i framtiden.





“They’re all foreigners in London!” +

Saturday, January 12th, 2019

Om ni vill bli deprimerade, läs gärna Simon Hattenstones reportage från LeaveMeansLeave-rörelsens massmöten runt om i landet de senaste månaderna. Fullsmockat överallt, inkluderat London. Bara ordningsvakterna har mörk hudfärg. En atmosfär av “nihilistic sentimentality”. Och en Nigel Farage som blivit en allt mer driven demagog. En andra omröstning? Jag är lika tveksam som Helen Lewis i New Statesman nu i veckan.

+ Owen Jones, en av de mest harmlösa av kommentatorer, blev attackerad av tomtenazisterna – bespottad, slagen –  i eftermiddags efter han hållit tal på demonstrationen för nyval. Finns inga länkar/bilder ännu, annat än på Twitter (@OwenJones84).

+ Militären kommer att “hjälpa till” hålla allmän ordning efter en hard Brexit, länk, särskilt vid gränserna. Det får en ju att känna sig avsevärt tryggare.





London: Undvik tuben!

Wednesday, January 9th, 2019

(Londonboken sid 71ff) Herrejösses, där här är t.o.m. allvarligare än jag trodde när jag skrev boken. Länken här. Promenera på smågatorna bakom trafiklederna. Cykla inte. Ansiktsmask en bra idé. Gå helst inte ut. Titta på vykorten i stället. Vi kommer alla att dö någon gång. Men varför så här?





Mera nytt ur husorganet

Wednesday, January 9th, 2019

* (Londonboken sid 116ff) London-OS 2012 skulle blivit den “renaste” olympiaden någonsin i fråga om doping. Den blev den skitigaste någonsin (läs här) och har f.n. rekordet på 116 fall, detta mot Beijings 86. Och då är det tre år kvar av tester, eftersom man sparar proverna i tio år.

* I en lång ledare tar The G idag slutgiltig ställning för en andra folkomröstning: “The government has failed – it’s time to go back to the people” Min kommentar? Hmmm…

* I april öppnar en stor Edvard Munch-utställning på British Museum. Det blir en chans för mig att äntligen bestämma mig. Munch borde enligt alla mallar vara en konstnär jag beundrar, men jag har aldrig lyckats ta “steget fullt ut”, så att säga. Kommer inte ifrån tanken att ‘Skriket’ är en skämtteckning.





Statusjakten

Wednesday, January 2nd, 2019

Det har varit – och är till viss mån fortfarande – lite fram och tillbaka med vad som ska hända med EU-medborgare i UK efter Brexit. Mycket därför att ingen förstås vet vad som kommer att ske den 29 mars kl 23:00.

Men om det nu blir en deal av något slag så kommer alla EU-medborgare, med några undantag, att få ansöka om s.k. settled status. Det gäller framför allt de som är här p.g.a. den fria rörligheten: en blankett att fylla i, förmodligen några bevis på att man betalat skatt och har ett National Insurance number, plus en avgift på £65.

Undantagen är irländska medborgare och de som har Indefinite Leave to Remain (ILR), alternativt Indefinite Leave to Enter (ILE), antingen i form av en stämpel i passet eller ett brev från Home Office. Dessa behöver överhuvudtaget inte ansöka om settled status, men kan göra det om man så föredrar. Det är detta som gäller mig: jag har en ILR-stämpel i ett gammalt pass. Pust, liksom.

Om UK däremot skulle krascha ut ur EU i en no deal så blir situationen mer komplicerad, särskilt för de som är här via den fria rörligheten. Ingen verkar veta (som med så mycket annat) vad som kommer att hända. Vad gäller min egen situation i sådant fall så sitter jag nog ändå ganska säker, vad jag hittills fattat.

En klok människa sa till mig för inte så länge sedan att om Home Office skulle ifrågasätta, eller försöka dra in, ens ILR så skulle det förmodligen strida mot internationell rätt. Det rör sig om internationella konventioner och protokoll, snarare än om enbart UK/EU. Och det låter ganska rimligt, i mina lekmannaöron.

Men osäkerheten finns alltså kvar, i allra högsta grad. Ens känsla av hemhörighet – a sense of belonging – har rubbats i sina grundvalar. Man borde ju inte ens behöva konstatera att man “nog sitter ganska säker”, eller att man hör till de undantag som inte kommer att påverkas något särskilt, eller att man överhuvudtaget belönats med någon slags jävla “status”.

Man vet ju att många britter – i personliga möten, i pressen, på sociala medier – uttrycker grav pinsamhet och kokande ilska över hur EU-medborgare såväl som immigranter i allmänhet behandlats av regeringen under Brexitprocessen. Vi har bl.a. kallats för queue-jumpers, att vi “utnyttjar” och “drar fördel av” EU och våra medborgarskap.

Jag skulle faktiskt också känt mig pinsam och arg, om jag vart som dom. I feel their pain, som det heter.





“Sublim stilkonst” minsann… + +

Sunday, December 16th, 2018

Torsten Kälvemark väljer Londonboken som en av årets faktaböcker i Aftonbladet idag. Mycket roligt, man tackar. Påpekas ska också att Torsten själv just publicerat en bok, “Katedralen som sprängdes: den ryska kyrkans martyrium 1918-1938“, ett högintressant ämne som jag vet alldeles för lite om. Ska läsas så fort tillfälle ges.

Någon gång under kommande vecka ska jag stänga ner läsarundersökningen och redovisa resultatet. För den som eventuellt inte fyllt i formuläret ännu, gör då gärna det här. Tar bara ett par minuter, helt anonymt. Tjugofyra läsare har redan svarat, ett rätt bra siffra tycker jag.

+ Fick just syn på att Londonboken tagit sig tillbaka in på Bokus topplista för Resor, som nr 9 av 30.

++ För den som är intresserad har jag just lagt upp mina egna ‘Årets 5 böcker’ som en twittertråd @OffHenshallSt

Eller ja, jag kan ju lägga upp Twittertråden här också, för de som inte nyttjar…

Thread: my 5 books of the year. This is for all my 33 followers, as a Christmas thingy (And yes, that includes you, Tanya) (Get your clothes on, for gods sake…!)

C P Söderbaum: The Oblique Place (@Maclehosepress) From intention to execution this says BIG novel (size, themes, style), which is always worrying. But Söderbaum (d. 2015) carries it off and Frank Perry’s translation has big part to play in that. A BIG read, but what a story…

@joekennedy81 ‘Authentocrats’ (Repeater) Sharpness: his pencil tip is only atoms wide + a willingness to watch unspeakable TV & interpret it fruitfully. Not least, mark of an important book, so much flows from it: it gets you fucking arguing with yourself. And others.

Collected Letters of FlannO’Brien,ed.M.Long (@Dalkey_Archive). For true believers nothing much new. But digging down further is both exhilarating (Ibsen’s seven wigs!) and utterly depressing. If I’d known alcohol had that effect I’d never have become a writer, no way.

Freya Klier: Dresden 1919, Die Geburt einer neuen Epoche (@herder_verlag) Old friend on her home town. Wasn’t just Munich happening at the time, the Dresden scene politically/artistically incredibly vibrant and hopeful. A re-conquering of Klier’s past, works beautifully.

Gunnar Pettersson: London: en berättelse om en stad (@naturochkultur) A searing account of hope, betrayal and bad food, delivered with careful panache and hesitant despair. I couldn’t have put it better myself, not even in Swedish. Buy now! https://tinyurl.com/y8osnurl





Brott en dag, ett ögonblick i sänder…

Wednesday, November 28th, 2018

Fascinerande karta över brottsligheten i 1300-talets London. Mer om projektet här. Cheapside, alldeles bakom St Paul’s, var och är ju särskilt beryktat. Gillar också historien om han som blev irriterad på en sjungande minstrel (eller busker då) och slog ner honom med en järnstång. I know the feeling…

Här är länken till den interaktiva kartan. Glömde lägga in den, sorry.





Henshall Street – The Cast (3) The End

Wednesday, October 31st, 2018

Och Så Har Vi Ju Då Maeve, Ack Ja. Maeve är liten och rund och går långsamt, hon är säkert inte mer än femtio. Maeve är också den enda i ensemblen jag känner lite grand, jag hjälpte henne hem i ösregnet en gång. Ibland hejar hon på mig, oftast inte. Medan hon går ner för gatan pratar hon alltid väldigt högljutt (hennes dialekt är en West Country burr) med en inbillad samtalspartner och försäkrar dem att hon alltid tar sina mediciner när hon ska och att hennes socialarbetare är så snäll, så snäll. Maeve promenerar omkring lite hur som helst. Hon brukar få en gratis kopp te på puben vid femtiden.

Kvinnan Som Verkar Vara På Väg Utomlands. Jag har nämligen aldrig sett henne utan att hon drar på en resväska, typ kabinstorlek. Hon är liten till växten, strax över femtio kanske, verkar ha bråttom, klädd i svart cape, svarta byxor, svarta boots. Hennes (svarta) hår är burrigt på ett sätt som brukar signalera “Jag sysslar med konstnärliga ting”, vilket understryks av att hon också har sina glasögon i ett snöre om halsen. Nej, förstås inte på utlandsresa, inte så här var och varannan dag. Men vad har hon i resväskan? Det enda jag kan komma på är att hon är frilansande sminkös och har sina burkar och grejer i den.

Han Som Verkar Veta Allting, Men Som Verkar Skita I Allting. Så ser han ut, i alla fall, i mina ögon. Bra över sextio, sparsamt med hår där uppe, täckjacka nu när det är kallt. Fårad, är nog ordet, vad gäller fejset. Han hållning kunde varit bättre, hans skor lite nyare. Yrkesmässigt kan jag inte riktigt placera honom. Kanske statstjänsteman med förtidspensionering p.g.a den där historien om trafikkontraktet, med pengarna som försvann till Jersey. Eller en f.d. rektor för en högstadieskola där “allt det där” hände. Det finns i alla fall någon oavslutad historia här. Han har ofta en tidning under armen. Men har inte bråttom.





Henshall Street – The Cast (2)

Tuesday, October 30th, 2018

Mannen Som Alltid Pratar Så Förbannat Högt I Mobilen. Så högt att jag faktiskt hör vad han säger här inifrån lägenheten, fast det är inte engelska han pratar, möjligen turkiska. Han är rätt kort och satt, och har utan undantag en blekgul nylonskjorta på sig, rätt dåligt nerstoppad i byxorna. Antingen har han massor av blekgula nylonskjortor eller också tvättar han den aldrig. Jag förstår inte varför en del, särskilt män, pratar så förbannat högt i sina mobiler. Det är väl bara att dra upp volymen om man inte hörs? Eller är det något slags maktspel gentemot den man samtalar med (eller samtalar mot, snarare)?

Killen Som Har På Sig De Mest Färgglada Kläder Han Kan Hitta. Han har långt hår, är väl 20-25, rätt lång och smal. Knallgula snickarbyxor. Tröjor och skjortor som liksom är bortom Hawaii. På huvudet någon slags röd eller rosa scarf. Alltid olika strumpor på var fot, alltid våldsamt mönstrade, och så svartvita flip-flops. Han är helt enkelt inkarnationen av The Fashion Student from Hell, och det oavsett vad han egentligen sysslar med, för det vet jag inte. Men jag undrar om han tänkt över själva effekten, dvs att extremt färgglada människor alltid tycks bära inom sig något väldigt, väldigt grått.

Mannen Som Borde Vara Mafioso. Men det är han nog inte. Kortväxt, kring 60, smärt, ser vältränad ut. Och ständigt ursnygga kostymer, ofta blanka; skjortor antingen vita eller diskret färgade, alltid stram slips; blankpolerade skor. Hans uppsyn är bister, för att inte säga aggressiv. Hans blick irrar hit och dit, som om han söker eller är på vakt mot något. Eller någon. Han går snabbt och målmedvetet. En gång satt han framför mig på 38:ans buss och gick av vid Islington Green och direkt in på Tesco – för att köpa mat? Lottokupong? Manövern sa mig ingenting om honom. Och det kanske var meningen.



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004