Har nu efter ett par dagar upptäckt att det faktiskt är rätt skoj att översätta! En kombination av att skriva uppsats och lösa korsord utan facit. Det förra i den meningen att frågeställningen är i förväg fastlagd, det senare i att det finns ett nära nog oändligt antal möjliga lösningar.

Jag hade i bakhuvudet tanken att det här hantverket också skulle ge mig vissa ledtrådar (tekniska, prosodiska) om ett par framtida romanprojekt jag sitter och ruvar på. Och det är precis vad som håller på att hända. Väldigt lärorikt.

Detta bortsett från att man också lär sig massa nytt, inte minst om irländsk engelska i det här fallet. Långt bak i minnet hade jag hört ordet “streel” förut, men inte “dreeping”. Det är korsordsmänniskan i mig som bara tackar och tar emot.

Jag kommer säkert att be om råd av min suveränt kunniga läsekrets vid flera tillfällen framöver, men ska be att få börja med detta. Svenska Wiki hjälper inte, men finns det någonstans en lista över äldre (förra sekelskiftet, säg) svenska uttryck för människotyper ur den alternativa/undre världen, som exempelvis “kladdmånsar”,  “puttefnasker”, “nattfjärilar”, “stjärtgossar” och så vidare. Vore hemskt hjälpsamt.

Riktigt ordentligt sjumilaroligt att min gamle vän Frank Perry i kväll vann The Bernard Shaw Prize 2019 för sin översättning av Lina Wolffs roman ‘Bret Easton Ellis och de andra hundarna’. Helt och hållet välförtjänt, han är en enastående översättare. Frank är på sätt och vis bättre på svenska än jag är, i den meningen att han via det engelska verktyget ser saker i svenskan jag inte sett: färgnyanser, tonskiftningar, ekon. Men så är det ju också med alla bra översättare. (Det lite vingliga fotot är mitt, för övrigt)

Nej, jag sitter inte och rullar tummarna precis, jag har en hel del att göra. Men jag har fortfarande inte fått manus till översättningen jag tagit mig an. Så några minuter här och var går att spendera på lite hejsan-tjosan (se tidigare poster, för jösse namn…)

Och så det ju helg…

Jag vill veta ortsnamn – länder, städer, distrikt, bukter, halvöar, öar, geografiska termer, vad det nu är – som har med människor-som-människor att göra. Våra fysiska uppenbarelser. De vi är i världen. Här är mina första bidrag.

Handen – en söderförort i Stockholm.

Barnet – en kommun i norra London.

Berömdast av alla kanske: Scunthorpe, i Lincolnshire.

Och så förstås dess tvillingort, ändstationen för Piccadilly Line: Cockfosters.

Huvudstad – denna, till exempel…

Näsby – en socken i Småland.

Fotskäl – en småby i Marks kommun (tack Kjell Wigers!)

Chesterfield – i Derbyshire.

Shitholes – Afrika, El Salvador, Haiti (tack Donald Trump!)

Jag ska ta min an en romanöversättning som nästa större projekt, detta så fort jag får slutmanuset någon gång in på nyåret. Nose to the grindstone, alltså, i ett antal månader framöver. Jag har pratat med kollegor om olika aspekter av jobbet, för det var en hel del år sedan jag senast ägnade mig åt översättning (1991, närmare bestämt, med Hanif Kureishis ‘Förorternas Buddha’)

En av de saker som ofta dykt upp i samtalen är att man får förhållandevis hyggligt betalt, tack vare avtal och vad man kanske kan kalla våra kulturella konventioner, men att det också är ett otacksamt jobb. Detta främst i bemärkelsen att recensenter sällan eller aldrig kommenterar själva översättningen, dess kvaliteter eller brist på kvaliteter. Jag har själv lagt märke till det, och tycker det är beklagligt, främst av två anledningar.

Den ena är att den svenska kulturen av förklarliga skäl är så beroende av att ha en betydande kår av duktiga översättare från alla världens språk att deras arbete uttryckligen borde erkännas, i synnerhet i recensionerna, dvs tas på det allvar de förtjänar, om så bara med en mening eller två. Och detta absolut inte bara som en slags “gest”, för den andra anledningen är att sådant är oerhört betydelsefullt för översättarna själva: positiva omnämnanden ger, av förståeliga skäl, större chanser till mer arbete. Så enkelt är det.

(För övrigt, det där med att recensenter skulle ha svårt att bedöma översättningens kvalitet om man inte behärskar originalspråket stämmer egentligen inte: jag tog upp det för några månader sedan här)

Nu ska jag också säga att det verkar vara lika tunt med sådana språkliga bedömningar i den brittiska litteraturkritik jag läser. Men brittisk kultur är förstås inte lika beroende av översättningar och översättare som till storleken mindre kulturer som vår (more’s the pity!). Enda undantaget är kanske poesiöversättningar, ett av de få områden där översättare uppskattas och värderas, både här och i amerikansk kritik.

Vilket i sin tur leder till det faktum att man i engelskspråkiga medier mer och mer kommit att ta upp debatten inom den akademiska specialitet som sedan ett par årtionden går under namnet Translation Studies: jag tänker särskilt på författaren och översättaren Tim Parks många bloggposter i ämnet i NYRB, senast här. Kanske borde de mer teoretiska aspekterna av översättning också omfamnas av svenska kritiker? Det vore en möjlig väg in mot en djupare förståelse.

Vad heter desire path på svenska? Är det så enkelt som “genväg”?

Nedanstående satte jag ihop för några år sedan, efter att många frågat mig hur man tar sig in i voiceover-branschen, för det finns några basics som är bra att veta. Det är alltså skrivet i ett engelskt sammanhang, men mycket går ju att överföra på svenska förhållanden också (om än kanske inte det där med arvodena på slutet…)

Gunnar Pettersson – VOICEOVERS : A START

If you want to get into voiceovers (VO’s), these are a few tips you might find handy. Bear in mind there’s a lot of competition, even in foreign languages, so don’t give up at the first hurdle, or even the second, or third.

(more…)

Richard Baker har avlidit, 93 år gammal. Han var BBC:s första och kanske mest emblematiska nyhetsuppläsare i tv. Baker var alltså inte journalist så mycket som performer, så det är värt att lyssna på hans röst för att höra mycket av vad BBC så att säga går ut på, om inte i sitt innersta väsen så i alla fall i sin timbre.

Hans accent är för det första så BBC den vill bli: absolut inte överklass, men en RP som står med båda fötterna stadigt på jorden och med huvudet i ett inrökt common room på något av de större universiteten. Rösten i sig är en ganska mjuk men stabil och mycket vederhäftig baryton, en typ av röst man ofta använder ordet avuncular för att beskriva, farbroderlig alltså. Men lyssnar man på den en lite längre stund så hör man också hur den faktiskt nästan helt saknar karaktär. Man kan liksom inte sätta ett ansikte på Bakers röst: den har få eller inga “drag”, bokstavligen.

Det är alltså väldigt talande (ähem) att till en början fick BBC:s nyhetsuppläsare inte synas på tv-skärmen, försåvitt deras ansiktdrag och miner skulle avslöja någon form av partiskhet. Så när de till slut fick synas, från 1954, hängde det alltså helt och hållet på att rösten skulle utgöra motsvarigheten till just ett osynligt ansikte, på att there’s nothing there. BBC:s nyhetsförmedling är så neutral och opartisk att den i praktiken inte finns. Där är myten, och den har överlevt förvånansvärt länge.

Det är med dessa ur-BBC-röster som med inläsare av ljudböcker. Såvida man inte har en känd röst, som Stephen Fry exempelvis, och lyssnaren därför vet vad de har att vänta sig, så är just karaktär i en röst något som tenderar att vara en distraktion för lyssnaren. Texten, handlingen, orden måste få regera ensamma, inte the performance. Det är för övrigt därför jag själv aldrig spelat in ljudböcker under mina år som voiceover, och säkert aldrig kommer att göra det heller. Jag har en reklamröst, inte en narrativ röst.

Dessutom: en av de bästa narrativa rösterna, och flitig ljudboksinläsare, är Samuel West (ett klipp här, han börjar 0:50 in). Återigen en ytterligt behaglig, auktoritativ stämma – men “karaktär”? Not so much.

Ett snabbt genomfräsande av svenska tidningsrubriker igår visade på ytterligare tre ord jag aldrig sett förut.

Att topsa. Jag har nu googlat betydelsen, men var kommer det ifrån? Är det bomullspinnen som heter nåt på “tops”?

Att fota. Att ta ett foto, alltså. Har detta funnits länge?

Att yoga. “Har du inte yogat färdigt ännu?” Låter mer barnspråk än något annat.

h/t @bigmonsterlove

Bara lite kort om det där med d’Ancona och Corbyn och ironin. Den förre citerar, och klargör, Christopher Hitchens:

“The struggle for a free intelligence has always been a struggle between the ironic and the literal mind.” Unlike rigid ideology and fundamentalism, irony – saying one thing while meaning another – helps us to recognise complexity, paradox, nuance and absurdity.

För det första tror jag Hitchens bara har delvis rätt, vilket markeras av det historiskt riskabla ordet “alltid”. Det måste finnas massor av exempel på motståndare till “den fria intelligensen” (vad nu det är?) som inte släpar på den rigida bokstavlighetens bojor, inte minst just inom religiös fundamentalism med sina oändliga exegetiska övningar.

För det andra tror jag Hitchens egentligen menar något annat. Han talar här som den Balliol Man han var, och i förlängningen om den “effortless superiority” dessa lär bära med sig ut i livet, och det i sin tur handlar följaktligen inte så mycket om substansen i vad man har att säga, utan den retoriska gestik med vilken man lägger fram det.

När man på YouTube tittar igenom alla de livliga ateismdebatter Hitchens deltog i åren innan han dog, så fattar man också snart att vad han ägnar sig är nästan aldrig ironi, utan sarkasm – “ironi med knytnävarna”, liksom – och han gjorde det dessutom väldigt skickligt. Jag tror alltså engelsmän alltid gör en fetisch av ironin, men oftast kommer att fetischisera något annat: sentimentaliteten.

“Ironi och sentimentalitet hör samman … de är beroende av varandra”, skrev Ernst Jünger (Sgraffiti, 1960). Vilket är ett ämne man ur engelskt perspektiv kan hålla på hur länge som helst med. (Se t.ex. min bok ‘Idiotikon’ (1985) sid 37ff)