Hamnskiftare – fornnordisk synonym för “förvandlingskonstnär”, shape-shifter (hamn=skepnad).

(1) Har svenskan någon motsvarighet till substantivet winterbourne? OED definierar så här: “An intermittent stream, such as those found in chalk or limestone districts, which flows only in winter or at long intervals”. Ett vattendrag som ligger torrt på sommaren?

(2) För den händelse någon vet något om bomullsspinnerier… Två slags arbetare på dessa kallades “doffers” och “pressers”. Återigen OED: ”Doffer” = ”A worker who removes the full bobbins or spindles”. ”Presser” = ”One who works a press of any kind – “press-bar” = the presser in a knitting machine, which drives the barb of the needle into the groove of the shank”. (Gillar det där sista, för övrigt: The Groove of the Shank. Låter som ett soulband c:a 1974)

(3) Avd. Hjärnan-står-still. Vad har vi för roliga uttryck för “aldrig i livet”, alltså typ pigs might fly, when hell freezes over, Twelfth of Never, osv.

Det här kommer säkert att bli en återkommande serie, allt eftersom översättningsarbetet fortskrider. Jag skulle vilja be min abnormt lärda och bevandrade läsekrets om en del tips angående några kniviga svenskspråkiga spörsmål jag stöter på efterhand. Tre till att börja med:

1) Känner någon till en etnolog/folklivsforskare som specialiserar sig på troll och vättar och älvor och liknande? Jag vet att det finns etnologiinstitutioner i både Lund och Stockholm, men jag vill inte slänga iväg ett mail på måfå, bara. Hellre då någon specialist.

2) Om någon känner till Tarot cards, som på svenska ska vara “tarokkort” – vad heter “The Hanged Man”-kortet på svenska? Är det så enkelt som en direktöversättning, bara?

3) Till sist ett ord jag använde i Draculaposten häromdagen: “Gothic”, som man absolut inte kan översätta med “gotisk”, det är ju något helt annat. “Gothic” anspelar ju på specifikt “Gothic fiction” i engelskspråkig litteratur från 1700-talet och framåt (se Wiki för detaljer). Vilken är då den gängse översättningen?

Med världen så pass full av lögnare, inadekvater och shit-for-brains tänkte jag lite förströelse kunde vara på sin plats, denna blåsiga fredag. Ett par språkligheter, alltså.

* Den där nya teorin om hur människan la sig till med bokstäverna ‘f’ och ‘v’ är rätt fascinerande. Det skulle berott på att vi började äta mjukare mat som frukt och bär, så att underkäken successivt blev mer framträdande och därmed överbettet mindre, vilket innebar att vi kunde få upp underläppen till övre framtänderna och producera labiodentiva frikativer. Och jag älskar ju frikativer, särskilt i tomatsås.

* Ett språkligt-geografiskt spörsmål. Vad jag fattat är ‘flod’ och ‘älv’ mer eller mindre utbytbara ord i rent geologisk mening, alltså vad gäller bredd, djup, flöde och destination (hav eller större insjö). Men är det så, på svenska, att vi bara använder ‘älv’ när vi pratar om svenska floder? Har ni någonsin sett order ‘älv’ användas på icke-svenska floder? Det har inte jag, tror jag. Amazonälven? Nilälvens brus?

* Bortsett då från älven Elbe. Som lär vara roten till ordet, enligt SO.

Ni kanske kommer ihåg Jim, han med revolutionen? Om inte, påminn er här. Jim dog i förrgår, hjärtattack, helt plötsligt. En vemodig dag sedan jag fick reda på det. Han var nog en av dem jag pratat mest med här i huset, gammal kolgruvarbetare, sedan på järnvägen nere vid Waterloo, aktiv i den brittiska filialen av en militant amerikansk socialistorganisation.

Det här huset är alltså vad som kallas ett “boende” på svenska. 55+ sheltered housing. Bra, billigt, rätt centralt. Så sånt här – döden, alltså – händer förklarligt nog titt som tätt. Men det märkliga – eller egentligen inte så märkliga, när allt kommer omkring – är att de är fantastiskt diskreta med att bära ut liken. Det sker nattetid, antar jag. In the dead of night.

Och det är här den jäkla översättningen kommer in igen, för det är hiskligt massa Dracula med i handlingen. Vad man än vill säga om romanen så är den oerhört evocative (ett ord jag finner rätt knepigt att översätta, för övrigt) vilket ju också visade sig i det där med Jack the Ripper härförleden. Var skall väl detta sluta? Om ni hittar mig med massa vitlök i munnen så vet ni alla fall var ni ska börja leta.

Detta som en liten paus i arbetet. Rubriken, från Ortega y Gasset, har jag använt förut under många roliga diskussioner om språk och översättning här på bloggen. Denna sporadiska miniserie är bara till för att belysa några principiellt intressanta (hoppas jag) spörsmål som uppstått ur översättningen jag håller på med nu. Och det skadar väl för fan inte om jag säger att det är Joseph O’Connors nya roman ‘Shadowplay‘, som kommer ut här i juni, i Sverige någon gång i framtiden.

Kort sammanfattning, alltså. Den utspelar sig slutet 1800- och början av 1900-talet. De tre huvudpersonerna är legendarer: skådespelarna Henry Irving och Ellen Terry, samt Irvings teaterdirektör på Lyceum Theatre Bram Stoker, författaren till ‘Dracula’. Den fjärde huvudpersonen är deras inbördes komplicerade förhållande med varandra, känslomässigt, sexuellt, konstnärligt. O’Connor är oerhört skicklig på att gestalta allt detta, och en sån här närläsning gör ju att man börjar fatta hur han bär sig åt.

Nå, en scen från så där en tredjedel in i handlingen, nämligen Ellen Terrys entré i romanen. Hon är inte bara den vackraste kvinna som någonsin sett dagens ljus utan också världens mest framstående skådespelerska (eller “aktris” då’rå), älskad och beundrad, mytomspunnen och ryktbar. Hon dyker här första gången upp i kulissen på Lyceum, oinbjuden, när Irving som bäst håller på med Hamletmonologen, men hon lämnar strax teatern utan att hälsa på honom. Ett plötsligt, magiskt, kortvarigt besök.

När hon då första gången tilltalar någon under detta besök, just som hon kommit in, så säger hon, som alla berömdheter i ett sådant sammanhang – den stora entrén, jag väntar-mig-applåder, bara-knäböj-inför-mig – följande, som om hon håller fram handen att bli kysst, men också i en slags låtsad blygsamhet:

“I am Ellen Terry”.

Hur översätter man det? Jo, jag vet, frågan är skitdum. Men inte okomplicerad, av två anledningar: en språklig, en social. “Jag är Ellen Terry” låter helt enkelt inte rätt på svenska i mina (långvarigt utlandssvenska) öron, hur berömd man än är, hur mycket arkaiskt artonhundratal det än är. Min första instinkt är att skriva “Jag heter Ellen Terry”. Jag tycker någonstans att det inte finns i vår språkliga kultur att säga att man “är” sitt namn, sin berömdhet, sitt rykte. Man heter sitt namn, och sitt rykte.

Det handlar inte om falsk blygsamhet heller, för detta är tvärtom en av de mest effektiva, passivt-aggressiva vapen vi svenskar har i vår sociala och språkliga arsenal. “Jag råkar heta Karl XVI Gustaf och råkar vara Sveriges konung – och du jobbar på Konsum, förstår jag? Så trevligt.” Vi skjuter ner människor genom att underspela vår egen betydelse så att kontrahenten snubblar och faller på sin egen obetydelse. Svenskar, berömda eller oberömda, är jävligt bra på att sätta folk på plats, om så bara genom tystnad, tillbakadragenhet, passivism. Se bara på den där högst märkliga scenen i första avsnittet av Enzensbergers DN-serie om Sverige på 80-talet, som Sundelin skriver om i länken Håkan la upp härom dagen. “Jag är inget. Men du är mindre än inget”.

Så det får nog bli “Jag heter Ellen Terry”. Men jag är inte hundraprocentigt säker. Ännu.

Har nu efter ett par dagar upptäckt att det faktiskt är rätt skoj att översätta! En kombination av att skriva uppsats och lösa korsord utan facit. Det förra i den meningen att frågeställningen är i förväg fastlagd, det senare i att det finns ett nära nog oändligt antal möjliga lösningar.

Jag hade i bakhuvudet tanken att det här hantverket också skulle ge mig vissa ledtrådar (tekniska, prosodiska) om ett par framtida romanprojekt jag sitter och ruvar på. Och det är precis vad som håller på att hända. Väldigt lärorikt.

Detta bortsett från att man också lär sig massa nytt, inte minst om irländsk engelska i det här fallet. Långt bak i minnet hade jag hört ordet “streel” förut, men inte “dreeping”. Det är korsordsmänniskan i mig som bara tackar och tar emot.

Jag kommer säkert att be om råd av min suveränt kunniga läsekrets vid flera tillfällen framöver, men ska be att få börja med detta. Svenska Wiki hjälper inte, men finns det någonstans en lista över äldre (förra sekelskiftet, säg) svenska uttryck för människotyper ur den alternativa/undre världen, som exempelvis “kladdmånsar”,  “puttefnasker”, “nattfjärilar”, “stjärtgossar” och så vidare. Vore hemskt hjälpsamt.

Riktigt ordentligt sjumilaroligt att min gamle vän Frank Perry i kväll vann The Bernard Shaw Prize 2019 för sin översättning av Lina Wolffs roman ‘Bret Easton Ellis och de andra hundarna’. Helt och hållet välförtjänt, han är en enastående översättare. Frank är på sätt och vis bättre på svenska än jag är, i den meningen att han via det engelska verktyget ser saker i svenskan jag inte sett: färgnyanser, tonskiftningar, ekon. Men så är det ju också med alla bra översättare. (Det lite vingliga fotot är mitt, för övrigt)

Nej, jag sitter inte och rullar tummarna precis, jag har en hel del att göra. Men jag har fortfarande inte fått manus till översättningen jag tagit mig an. Så några minuter här och var går att spendera på lite hejsan-tjosan (se tidigare poster, för jösse namn…)

Och så det ju helg…

Jag vill veta ortsnamn – länder, städer, distrikt, bukter, halvöar, öar, geografiska termer, vad det nu är – som har med människor-som-människor att göra. Våra fysiska uppenbarelser. De vi är i världen. Här är mina första bidrag.

Handen – en söderförort i Stockholm.

Barnet – en kommun i norra London.

Berömdast av alla kanske: Scunthorpe, i Lincolnshire.

Och så förstås dess tvillingort, ändstationen för Piccadilly Line: Cockfosters.

Huvudstad – denna, till exempel…

Näsby – en socken i Småland.

Fotskäl – en småby i Marks kommun (tack Kjell Wigers!)

Chesterfield – i Derbyshire.

Shitholes – Afrika, El Salvador, Haiti (tack Donald Trump!)

Jag ska ta min an en romanöversättning som nästa större projekt, detta så fort jag får slutmanuset någon gång in på nyåret. Nose to the grindstone, alltså, i ett antal månader framöver. Jag har pratat med kollegor om olika aspekter av jobbet, för det var en hel del år sedan jag senast ägnade mig åt översättning (1991, närmare bestämt, med Hanif Kureishis ‘Förorternas Buddha’)

En av de saker som ofta dykt upp i samtalen är att man får förhållandevis hyggligt betalt, tack vare avtal och vad man kanske kan kalla våra kulturella konventioner, men att det också är ett otacksamt jobb. Detta främst i bemärkelsen att recensenter sällan eller aldrig kommenterar själva översättningen, dess kvaliteter eller brist på kvaliteter. Jag har själv lagt märke till det, och tycker det är beklagligt, främst av två anledningar.

Den ena är att den svenska kulturen av förklarliga skäl är så beroende av att ha en betydande kår av duktiga översättare från alla världens språk att deras arbete uttryckligen borde erkännas, i synnerhet i recensionerna, dvs tas på det allvar de förtjänar, om så bara med en mening eller två. Och detta absolut inte bara som en slags “gest”, för den andra anledningen är att sådant är oerhört betydelsefullt för översättarna själva: positiva omnämnanden ger, av förståeliga skäl, större chanser till mer arbete. Så enkelt är det.

(För övrigt, det där med att recensenter skulle ha svårt att bedöma översättningens kvalitet om man inte behärskar originalspråket stämmer egentligen inte: jag tog upp det för några månader sedan här)

Nu ska jag också säga att det verkar vara lika tunt med sådana språkliga bedömningar i den brittiska litteraturkritik jag läser. Men brittisk kultur är förstås inte lika beroende av översättningar och översättare som till storleken mindre kulturer som vår (more’s the pity!). Enda undantaget är kanske poesiöversättningar, ett av de få områden där översättare uppskattas och värderas, både här och i amerikansk kritik.

Vilket i sin tur leder till det faktum att man i engelskspråkiga medier mer och mer kommit att ta upp debatten inom den akademiska specialitet som sedan ett par årtionden går under namnet Translation Studies: jag tänker särskilt på författaren och översättaren Tim Parks många bloggposter i ämnet i NYRB, senast här. Kanske borde de mer teoretiska aspekterna av översättning också omfamnas av svenska kritiker? Det vore en möjlig väg in mot en djupare förståelse.