Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Språk’ Category


PS om översättningar

Wednesday, August 15th, 2018

En liten fotnot till det där om Fabio Stassis bok i går. Jag har ibland hört folk undra hur en recensent kan bedöma kvaliteten på en översättning om man inte behärskar originalspråket, långt mindre läst boken i fråga i original (som då är fallet med mig och italienskan). Men det är egentligen inte så konstigt. Dåliga översättningar skorrar. Det är som när man ror en eka utefter en stenig strand och hör ett plötsligt skrap i underredet. Ingen panik, men man får passa sig: det där oljudet var inte en del av resan, av själva tanken med resan. En dålig översättning doesn’t cohere, den stämmer inte överens med det som helt klart pågår i texten. Det är därför recensenter ofta prisar översättningar med ord som “smidig”, “ledig”, att den “flyter” (!).

Men det är ju lika självklart att man då också kan missa saker, fast det rör sig mest om små detaljer. Jag recenserade Ian McEwans ‘Cementträdgården’ i Aftonbladet (15 juni 1980) och jag hade för ovanlighetens skull redan läst boken i original, så jag hittade några underligheter: “Bara två exempel: ett ironiskt litet ‘Oh dear!’ har blivit ‘Du har inte sett mycket, din stackare!’ och ‘a bus shelter’ har blivit ‘ett cykelställ med tak’!” Och jag kände mig nog väldigt smart när jag hade skrivit det, men eftersom jag inte sa något annat om översättningen generellt så framstår det ju snarast som lite grinigt pedantiskt, särskilt som det blev recensionens avslutande piruett.

(No names, no packdrill men översättaren i det fallet var gift med min gamla tyskalärare på högstadiet, så länge sen var det… Eeek…!)





Gammalsvenska igen

Monday, August 6th, 2018

Nu har jag mer eller mindre läst igenom det jag behöver av 30- och 40-talsböckerna jag nämnt förut. Det är för övrigt Gustaf Ericsson igen, jag jobbar på uppdateringen av ‘Mannen som kom tillbaka från de döda’; mer detaljer om detta senare. Dock, Ericsson – och förmodligen andra – hade några språkliga egenheter på den tiden.

Man förkortade “eventuell/a/t” inte som “ev.” utan som “event.” Jag tror aldrig jag sett detta förut.

Man särskrev inte “så småningom”, utan det blir “såsmåningom”.

Och så ordet “förbrytare”. Används det överhuvudtaget idag? Ericsson applicerar det, med all retorisk kraft han kan uppamma, på alla slags människor från diverse skumma typer han mötte under sina luffarresor i Amerika på tjugotalet, ända till de mäktiga (oftast judiska) intressen som fick Ivar Kreuger på fall och som tjänade storkovan på Sveriges vacklande neutralitet under kriget.

Om jag har rätt i att “förbrytare” mer eller mindre försvunnit från allmänt språkbruk, tal som skrift, beror det på en kulturell förändring i synen på kriminalitet, och/eller en annan slags retorik numera, t.ex. vad gäller alla de olagligheter som begås i den högre finanssfären, osv. När såg ni senast ordet “förbrytare” i skrift?





Byggnadsteknisk språkfråga

Sunday, August 5th, 2018

En gammal irländsk vits. Förmannen anställningsintervjuar en ny byggjobbare.

-What’s the difference between “joist” and “girder”?

-Well, one wrote ‘Ulysses’ and the other wrote ‘Faust’.

Tillbaka till svenskan. Joist betyder “bjälke” och girder betyder “balk”. För att repetera frågan, vad är det alltså för skillnad på bjälke och balk, annat än att de har “bärande funktion” i byggnader (allt enligt den oumbärliga svenska.se)?





Språkfråga 2

Monday, July 23rd, 2018

Vilket då leder tankarna till hur språkliga förändringar äger rum. Vad gäller verbens pluraländelser ser man en konsensus växa fram från, säg, krigsslutet, som avvisar den formen som för stel och formell och högtidlig (dvs diskrepansen mellan tal- och skriftspråk blev allt mer iögonenfallande) och framför allt onödig – och onödigheten är ju alla språkliga förändringars urkälla.

Jag tror heller inte man går för långt om man spårar detta till de liknande processer som ägde rum i det svenska samhället i stort, lite vagt uttryckt som “demokratiseringen” av Sverige: välfärdsbygget tog fart osv, men lika viktigt vad gäller just skriftspråket: militären, diplomatin, industrin och (i mindre mån) politiken/universiteten dominerades allt mindre grad av adel och högborgerlighet och deras behov av språkliga kastmärken, språkliga klasskillnader.

Kanske något liknande är på gång i min gamla käpphäst om de förändrade imperativsatserna, som i “Våga granska!” men “Våga anmäl!” (se Londonboken sid 346-7) Även om man kanske inte kan spåra motsvarande samhälleliga förändringar bakom det hela, så verkar samma slags konsensus ha vuxit fram de senaste femton eller så åren, som säger att (det f.d. korrekta) “Våga anmäla!” låter… fel, klumpigt, tvetydigt, onödigt.

(Det är för övrigt därför “hen” – bortsett från allt annat – inte kommer att överleva som språkform särskilt länge: den är onödig).





Språkfråga

Sunday, July 22nd, 2018

Från det ena till det andra. Sitter just och läser en del böcker från fyrtiotalet. Är det nån som vet hur och när de där pluralformerna av verben försvann ur svensk skrift? Som alltså “De funno varandra…”, “Vi ligga nära kusten…” och så vidare. Skedde det successivt och generellt över tid? Eller infördes någon slags direkt språkreform – som du-reformen på sextiotalet – så att alla mer eller mindre samtidigt övergav det? Och när ungefär skedde detta: slutet av fyrtiotalet, in på femtiotalet? Det känns faktiskt som att jag borde veta detta, men det gör jag inte. Alla tips mottages med taxamet.





Arbetsmoral

Wednesday, June 27th, 2018

Vilken lysande svensk seger! Inte bara för att de vann utan för att de var överlägsna Mexiko på alla områden: spelupplägg och taktik, fasta situationer, teknik, laganda – och arbetsmoral. Det sista är inte bara något alla la märke till under matchen, det vad alla kommentatorer här över också pekat på, både under och efter matchen, och inte bara denna matchen heller.

En liten språklig infallsvinkel här. “Arbetsmoral” heter work-ethic på engelska. Alltså, det som anglosaxer ser som “tillämpad moral” ser vi som själva moralen, själva utgångspunkten. De betonar moraliskt agerande, vi lägger vikten vid moralens befintlighet. Eller med andra ord – se t.ex. Londonboken sid 344-5 – de väljer verbet, vi väljer substantivet.

Och så är det nog. De gånger jag fått insikt i modern svensk idrottskultur har detta bekräftats för mig flera gånger om, t.ex. när sonen gick på svenska hockeyskolor på 90-talet. Det ledarna försökte få hem hos ungarna var inte så mycket hur bra eller dålig du är utan hur bra du är på att jobba – och det handlar om att jobba för laget minst lika mycket som att jobba på din individuella utveckling som spelare.

Och då betyder “jobba” mer än att jobba på isen. Sonen tränade med Frölundas 83:or en gång och jag fick se de otroligt detaljerade journalerna över individuella spelare, samtliga då elva-tolvåringar alltså. Först på meritlistorna stod saker som om de kom i tid till träningen, attityd och hållning i omklädningsrummet, hur väl de lyssnar och tar åt sig beröm och kritik, osv. och först därefter kom skridskoåkning, klubbföring, spelsinne och allt det andra.

Det är imponerande och föredömligt, tycker jag. Precis som matchen idag. Och den som vill säga något om arbetslinjen får gärna göra det.





Nonsens tar makten

Thursday, May 24th, 2018

The G tog upp häromdagen hur reklamspråket blir allt mer meningslöst och ogrammatiskt, om än kanske inte i den ordningen. “Experience amazing” och “Start your impossible” och sånt. Händer samma sak i Sverige? Antagligen.

Idag stötte jag på jag ännu ett exempel. Jag gjorde reklamrösten för ett finansbolag, vari ingick repliken: “Framtiden blir inte alltid som man tänkt sig. Och den kommer utan tvivel att påverka allting som komma skall”

Är det inte en av framtidens centrala funktioner att “påverka” det som komma skall? Vad annat är den bra för? Om framtiden inte påverkade det som komma skall – what fucking use is it…??!!

Men, jo, det är just det där med “utan tvivel” (undoubtedly) som rundar av det för mig. Vi nickar eftertänksamt och tänker, utan tvivel är det så. Jag själv tvivlar i alla fall inte. Gör ni?





RIP Tom Wolfe

Tuesday, May 15th, 2018

“Rest in a three-piece suit”, vill man ju gärna önska honom. Kanske då dags att återuppliva min gamla bloggpost om hur den svenska titeln på ‘The Bonfire of the Vanities’ kom att bli… tja… om ni vill påminna er





Flygplan och vårt behov av tröst

Tuesday, February 20th, 2018

Jag har upptäckt en svensk kulturdebatt om det (o)etiska i att flyga med flygplan, till skillnad från att flyga med vingar gjorda av vax. Den tycks mig som vanligt handla om vårt behov av tröst, i den meningen att en personlig bojkott av flygresor inte har någon som helst effekt på verkliga förhållanden – mängden flygtrafik, mängden utsläpp – men den får oss att känna oss bättre om oss själva, lättar på våra samveten. Och absolut inget fel i det, för det ger en en personligt-etisk grund att stå på när man kritiserar andra. Helt OK.

Men det kommer inte att ha någon som helst effekt på verkliga förhållanden därför att flygen flyger ändå, beroende på att den överväldigande majoriteten flygresenärer är “affärsmän” – i verkligheten, som vi vet, middle management riff-raff  med illasittande kostymer och billigt rakvatten – vars hela tillvaro i en global kapitalistisk värld vilar på, bland mycket annat, flygresor. Inte ens långsiktigt kommer den verkligheten att förändras genom individuella bojkotter, därför att den verkligehten är systemisk. “Systemisk” alltså – the clue is in the word.

Det här låter för mig lite grand som “hen”, alltså än en gång en svensk åtgärd som inte har någon som helst effekt på verkligheten, om det så gäller könsutjämning eller andra relaterade (och viktiga) områden, utan är till för att vi ska kunna göra en personlig markering, inget mer. Det är ett rockmärke, inte ett genuint försök till reell förändring. Jag citerar än en gång W E B Du Bois: It is not the name – it’s the Thing that counts. Come on, Kid, let’s go get the Thing!”





Översättning per maskin

Sunday, February 4th, 2018

Jag läste nyligen en intressant artikel i The Atlantic om Google Translate, författad av Douglas Hofstadter. Som för övrigt skrev ‘Gödel, Escher, Bach: An Eternal Golden Braid‘ (1979), en bok som imponerade mig väldigt när jag läste den, men kanske inte skulle haft samma effekt idag.

Hur som helst, jag håller inte med allt Hofstadter säger om översättningsmaskinerna. Jag tror t.ex. inte det kan vara många som behandlar GT som ett allt mer perfekt instrument att överföra ett språk till ett annat, utan att de allra flesta använder den som jag själv gör, dvs för att få the gist av en text – kontentan, liksom – särskilt i språk man bara bitvis behärskar.

Men det är utan tvekan ett intressant problem detta med att den allt mer sofistikerade dekodifieringen synbarligen aldrig kommer att resultera i ens den sparsammaste form av kontextuell understanding. Vilket man, som lekman, kanske skulle tro, alltså en slags motsvarighet till den marxistiska dialektikens tanke om att kvantitet så småningom övergår i kvalitet.

Nu har tydligen Facebook kommit upp med något annat i fråga om förståelse, Deep Text kallat, men det går lite över huvudet på mig hur det fungerar. Jag ska för övrigt diskutera detta med min son, som sysslar med machine learning, så fort han kommit tillbaka från sina resor. Men om någon har tankar om detta så kommentera gärna (främst tänker jag kanske på Fredrik… sorry, Fredrik!)





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004