En del har roligt med det här att Dracula i en nya tv-serien spelas av den danske skådespelaren Claes Bang. A class bang är förstås ett dunderbra knull, men det väger också ganska jämnt här. Det finns kvinnor i det här landet (jag känner två stycken) som heter Pippa. Så det så.

Jag själv har kallats allt från “Goonaar” till “Gunner” eller “Gooner” (som i Arsenal) till “Gewnar” eller “Gun” och “Günther” och “Gunther”. Och då ska jag inte prata om efternamnet. “Peterson” är enklast att säga om det inte ska skrivas ner. “Pettersson” kräver bokstavering, och tålamod.

Önskar jag hette Bo Ek.

Det var väl bara en tidsfråga. Apostrophe Protection Society har kastat in handduken. Grundaren John Richards, 96, skyller på “laziness and ignorance”. I språkkapitlet i Londonboken nämnde jag det där med “greengrocer’s apostrophe” som i “Apple’s £1.50/kg”. Det finns otaliga, värre, rent surrealistiska exempel. En vägskylt där det stod “Leed’s”. Jag har läst om poporkestern “The Beatle’s”. Frågan är väl var det hela ska sluta. En apostrof före varje “s”?

+ I Sverige är det tydligen bindestreck man gett upp…

Mest för att jag inte har lust att skriva om valkampanjen. Ingenting särskilt väsentligt har hänt, annat än de små och stora lögner man kunde väntat sig. Men jag återkommer om det.

Under tiden, ytterligare ett par språkfrågor som dykt upp på sistone. Kommentarer och funderingar välkomna.

“Ord som göteborgare sällan eller aldrig använder”. Trots min långa bortavaro tror jag dessa tre exempel fortfarande gäller: göteborgare beskriver aldrig saker som “tokiga”, “rysliga” eller “lustiga”. Jag blir tokig av detta! Det var en rysligt bra film. Ett lustigt sammanträffande. Har jag rätt i detta? Finns det fler ord i den här kategorin? Jag menar nu inte rent slangbetonade skillnader, som att göteborgare aldrig kallar spårvagnen för “tricken”, osv, utan ord som har en rikstäckande, “neutral” ställning.

“Maskin och maskindel: två genus”. Man sätter ett borr i en borr och börjar borra. Förr i världen skickade man ett fax med en fax. Det kan möjligtvis ha att göra med genus på utelämnade/underförstådda efterled: ett borrstycke sätts i en borrmaskin, ett faxblad/-papper/-meddelande kommer ur en faxmaskin. Finns det fler exempel? På tal om vilket. När jag gick i skolan var det allmänt accepterat att man kunde säga både “en apelsin” och “ett apelsin”. Har dock aldrig hört talas om det sedan dess. Barndomsmyt?

+ Det ryktas att Johnsons nya valkrets blir Rutland and Melton (maj. 23,000+). Melton Mowbray är berömt för sina fläskpajer. Pork pie = rhyming slang for “lie” (e.g. “telling porkies”).

+ H:et i ghost sattes dit av en flamländsk boktryckare under medeltiden, för han tyckte det såg så fånigt ut med gost, som i vårt eget “gast”, snarare än det flamländska gheest.

+ Uttrycket Old Blighty för “England” är arméslang från första världskriget. En blighty var en krigsskada allvarlig nog att få en hemskickad. Men det kommer inte av blight, som i “härja, spoliera”, utan från hindis wilayati som uttalas bilati på “vulgär-urdu” (enligt OED).

+ I morgon ska jag köpa ett exemplar av “Lär dig vulgär-urdu i fem enkla lektioner”.

James Meek skriver mycket intressant i gårdagens The G om engelskans tre språk – anglosaxiska, franska och latin – och hur de speglar “a fractured society”.

Rasmus Fleischer har en ny och kritisk bloggpost om Aron Bastanis ‘Fully Automated Luxury Communism’, som ska komma på svenska och som jag skrev lite kort om i juli.

Carole Cadwalladr om Dominic Cummings i dagens Observer.

För dom av oss som är intresserade av namn och namnlagar är det ganska sensationella nyheter att Island kommer att de-gender (“avköna”?) sin tidigare så strikta lagstiftning. Förhoppningsvis får vi omsider läsa hur och varför man kom fram till den här reformen, men rent generellt verkar Island och Portugal vara de enda europeiska länderna kvar som ägnar sig åt progressiva reformer nu för tiden, om det så gäller namn eller avkriminalisering av rekreationsdroger. Good on ’em.

Jag fick själv upp ögonen för de här frågorna när min son föddes 1983. Enligt dåtida svensk lagstiftning fick han inte bära ett av de förnamn vi gett honom beroende på att det var hans mors flicknamn, och att ta ett efternamn som förnamn var så förbjudet det kunde bli. Det var så surrealistiskt att jag började studera den svenska lagen och så småningom skrev en artikel i Moderna Tider om det (juni/juli 1992) som i sin tur blev en interval talk på Radio 3 (pdf).

För övrigt, och jag har nämnt detta förut, jag tyckte MT var en utmärkt och intressant tidskrift, särskilt när Göran Rosenberg var chefredaktör. Detta gäller samtliga tidskrifter som inte finns i sinnevärlden längre: varför kan man inte göra materialet fritt tillgängligt att läsa så här i efterhand? Det borde väl inte vara några juridiska/upphovsrättsliga problem med det? Vad säger expertisen?

Jag vaknade i morse, som jag ofta gör, med ett ord eller en fras i huvudet. Nu har jag ingen aning vilka dunkla, drömtyngda skrymslen och vrår dessa ord kommer ifrån, och det är nog lämpligast att inte börja leta heller. Det som hade fastnat i morse var ordet bellwether.

I konkret betydelse har det ju med fåravel att göra. Det är den kastrerade baggen med klocka om halsen som leder fåren och talar om för skötaren var någonstans de befinner sig på ägorna. I överförd betydelse är det vad vi nog skulle kalla “trendsättare”: en bellwether constituency är en valkrets, som Basildon i Essex, som alltid röstar på det segrande partiet i parlamentsval.

Fast jag hade ingen aning om vad det skulle heta på svenska. Och inte undra på det: mitt (rätt gamla) lexikon säger “skällgumse (med klocka)”. ‘Scuse me? Då wikade jag och såg att “gumse” förvisso är ett annat namn på en bagge. Men en kastrerad bagge heter “hammel”, så egentligen borde det heta “skällhammel”. Och det där “(med klocka)” verkar ju lite överflödigt, eftersom första ledet kommer från “skälla”. Hmmm…

Hur som helst, har vi inte något annat ord/metafor för “trendsättare”, den första “varnings”klockan, liksom? Medan ni funderar på det återgår jag till vardagens bestyr, att städa lägenheten…

+ Wether, kastrerad bagge, kommer från fornnordiskans “vädur”, enligt OED.

I The G i morgon har David Shariatmadari ett utdrag ur en kommande bok om språktvister världen över. Jag tycker i och för sig inte exemplen är särskilt uppseeendeväckande, men man får kanske läsa hela boken för att få till sig resten. Vi har diskuterat dem förut. Var kom japanskan ifrån? Varför envisas tyskan och franskan fortfarande (nätt och jämnt) med femininändelserna (“Schauspielerin”)? Varför säger spanjorerna “Argelia” i stället för “Algeria” när man ändå har så många arabiskhärledda ord som börjar på “al-“?

Ett par svenska saker jag funderat på under senaste tiden.

Skjutning. Är det helt enkelt ännu en anglicism (shooting)? Ordet förekommer historiskt (enligt svenska.se) enbart med prefix, som “beskjutning”, “inskjutning” och sedan det mycket modernare “skolskjutning”. Kanske just för att fenomenet är så modernt? “Skottlossning” är ju något annat. Men – och mitt minne sviker mig här – om det förekommit en shooting skulle man förr inte kallat det “skjutning” utan använt en omformulering som “en man sköt besinningslöst mot folkmassan” eller liknande.

Random. Jag såg det senast i dag i en ingress i SvD. Det är ett underbart ord på engelska. När man gått en krogrunda på 72 timmar och kommer hem och frun frågar vafan som hänt säger man bara, “Oh, just some random shit…”. Men vad är det för fel på det lika underbara ordet “slump”? Jag slumpade iväg på krogen. Jag skyller på slumpen. Det var slumpen som bjöd, hur kunde jag tacka nej? Det är en grad av fantasilöshet och indolens som jag finner riktigt upprörande. Men egentligen inte. Vi har Boris Johnson. Ni har random shit.

Hamnskiftare – fornnordisk synonym för “förvandlingskonstnär”, shape-shifter (hamn=skepnad).