Jag är en lite senkommen Spotify-Johnny. Just nu satt jag och lyssnade på en av min ungdoms mest romantiska trallaballader, “Propinquity” med Nitty Gritty Dirt Band (Spotifylänk). Då visar det sig att Spotify tror att jag menat lite fel, jag kanske menade “promiscuity”…?

Nej, sorry, inte den här gången. Jag menade faktiskt “närhet, vänskap”, inte knulla runt tretton varv i lovart…

Jag har blivit förolämpad av en spellchecker… Jag menar… Cheezus…

Jag fick mitt brandgula kuvert idag. Det kanske ni också fick? Är det sånt där som alla får på samma gång? Hur som haver, jag läser i det stora pappersschoket att Premiesparfonden ska ersättas av AP7Såfa (your friend and mine) uttytt (och kursiverat) Statens årskullsförvaltningsalternativ förvaltat av Sjunde AP-fonden.

Den offentliga svenskan har en osviklig – och ganska fantastisk, ärligt talat – förmåga att skapa sammanskrivningar som låter djupt sinistra och fullkomligt obegripliga på samma gång. Det här, vill jag påstå, är en modern klassiker i genren.

Vi fortsätter på det inslagna spåret. Jag postade redan på analog-Pressylta (den 17 november 2005) fyra stycken “språkmysterier” varav jag till dags dato bara fått svar på ett. Med det annalkande femårsjubiléet (annalkande i november, alltså, men ändå…) tänkte jag presentera de tre olösta mysterierna igen, med den förhoppningen att min idag geometriskt expanderade läsekrets (63 jämfört med 48) kanske kan komma upp med några svar. Here goes:

1) I uttryck som “han kom springandes”, “hon kom dragandes med” – var i herrans namn kommer s:et i springandes/dragandes ifrån?

2) På spanska, varför heter Algeriet “Argelia” och inte “Algeria”, när dom ändå har så många arabiskhärledda ord som börjar på al-? (Är det språkhistoriens enda exempel på dyslexika?)

3) (a) “Han var inte bara en duktig pizzabagare, han var också…”; (b) “Han inte bara var en duktig pizzabagare, han var också…” Varför tycks ordföljd (b) ha blivit norm på svenska? Det låter ju helt vajsing.

Vad gäller fråga 1 började jag så småningom spåna om att det kanske rörde sig om ett genitiv-s, och la till följande update:

Undrar om jag ändå inte hittat en ledtråd i det där med genitiv-s. Det handlar ju om gerundium [fel av mig, det är förstås presens particip, som en kommentar just påpekat, men det följande gäller ju ändå], som i en enkel handvändning kan bli verbalsubstantiv: “ett förfärligt springande”, “ett oändligt dragande”. Och på substantiv kan man, som brukligt är, sätta genitiv-s. Men hur det ena då hänger ihop med det andra, det är tills vidare en annan femma. Om inte nån grammatiker bland Pressyltas läsare vet bättre.

Kan det va nåt? Ser fram emot kommentarer.

Jag trodde jag kunde engelska någorlunda, men vad i hela friden betyder “Up your face”…? [Källa: Expressen] “In your face” vet jag vad det är, alltså någon eller något – en person, en attityd – som är närgånget och insisterande. “Off your face” är ju drätpackad och/eller dunderstenad (synonymt med “Off your tits”). “On your face” ramlar man så klart när man ramlar huvustupa. “Over your face” hänger burkan, på en del muslimska kvinnor. “Into your face” landar, om du inte hinner parera den, rallarsvingen. “On either side of your face” sitter förstås öronen. Men “Up your face”…? Att det har med Facebook att göra ser jag inte som nån direkt ledtråd heller. Nån som vet?

[PS lite senare] Eller dom kanske menar “Up your nose“… dit doften av irriterande människor stiger. Jag tror i alla fall inte dom menar “Up your jacksy” (alt. “Up your ‘arris“), det vore ju lite väl oretentivt. Av ungefär samma anledning får man nog förkasta tanken på “Up your ziggy with a wa-wa brush“, eller hur…? Nej, jag står faktiskt lika villrådig som förut.

Petimätern i mig har lagt märke till, särskilt på sistone, att det blivit en ovana i svensk press att sätta imperativ efter imperativ i oregelbundna verb, i stället för infinitiv. Tidningen Expo har ett “föreläsningspaket” för gymnasielever som heter “Våga ifrågasätt!” Samma här, i Nina Jansdotters 5:e karriärtips… Googla på “våga besök” och ett halvdussin nyliga exempel dyker upp från tidningsartiklar och annat. “Sluta vara så försiktig och våga ös på med färg!” uppmanar Veckorevyn.

Vad är det som pågår? Man blir väl antagligen bara “smittad” av att regelbundna verb är likadana i imp och inf, som i “Våga granska Israel!” (AB-kulturen nyligen) och den tacksamma “dubbla emfas” som därav följer. Nu är min inställing till grammatiska förändringar så Lasse Faire den kan bli (och grammatiska skiftningar över tid handlar ju nästan alltid om att göra saker och ting kortare, som här). Jag tycker bara det låter så vajsing: dåligt snickeri, vingligt, fallfärdigt.

Jag har ett litet projekt på gång, inget särskilt seriöst, men om ni har fem minuter att fundera på det så bidra gärna med vad ni har.

“Maktlöshetens ord” handlar om sådana ord, fraser och språkliga vändningar som man ofta ser i bloggkommentarer som vill registrera motstånd mot den rådande kultursidespolitiska vänster-islamist-populist-kramande eliten.

[Fotnot: "Maktlöshet" därför att maktlöshet oftast är självupplevd, t.o.m. självönskad, i kulturer som våra. Utan maktlöshet är man ingen, ungefär som med antisemitismen].

elit[en] blir första slagordet i vårt lexikon. Definition: konsensusstövelvälde. Exempel:  (1) stockholmska kulturredaktioner; (2) SIDA on a bad day; (3) stockholmska kulturredaktioner.

Nästa ord:

förståsigpåare Definition: nån som förstår sig på nånting, t.ex. akademiker. Exempel: (1) klimatforskare; (2) vetenskapsmän överhuvudtaget; (3) litteraturkunniga; (4) klimatforskare.

minareter Definition: jättestora, typ, bombmissiler, som hedermördar min mamma, när hon ligger och sover. Exempel: (1) Schweiz

minoriteter Definition: jättestora, typ, bombmissiler, som hedermördar min mamma, när hon ligger och sover. Exempel: (1) Schweiz

källarmoskéer Definition: Fönsterlös lokal med sliten heltäckningsmatta där revolutionära islamister döljer sitt sanna väsen trots att de med alla sina miljoner saudiska petrodollar skulle kunna bygga jättestora kupoler och minareter om de bara ville. (Jfr uppslagsorden Jesuiter resp. Världskonspiration).

gammelmedier Definition: Pappersbundna, politiskt korrekta och föråldrade institutioner som saknar såväl köksbord som ryggrad och som styrs av intellektuella och moraliska dvärgar. (Jfr uppslagsorden Eliter, Kulturredaktioner resp. Cafe Latte-drickare).

dvärgar… [vem vill definiera "dvärgar"?]

["Minitävling" i den meningen att jag svarar på det själv i morgon om ingen har hittat rätta svaret....]

I gårdagens post “Det blir nog bra när det blir färdigt”, här nedanför, begår jag (alltså inte Arthur Waley eller Ezra Pound…) ett rätt pinsamt och grundläggande grammatiskt fel: vilket? Dom vakna bland er vet redan. Dom sömninga bland er, här är ett tips: det är en slags anglicism. Som jag skulle vilja spåna vidare på, kanske nästa vecka.

Första rätta svaret i kommentarsfältet vinner, ähm, ett hedersomnämnande. Eller fredspriset.

De bästa ordvitsarna exploderar som bekant ur en viss, specifik situation. Dom fungerar inte friställda, dom måste kontextualiseras, därav det berättande elementet i det följande. Plus timing, självfallet. Jag kör detta på Kvällstoppenvis med att annonsera dom i ordningen 3-2-1.

Nummer 3: På tredje plats hamnar Jesus. Det var när han drogs inför Pontius Pilatus, och denne ställde vad han tyckte var en oerhört listig fråga: “Quid est veritas?”, alltså “Vad är sanning?”. Men Jesus var förstås listigare än så, det låg liksom i fadersarvet, så han gav svaret i ett perfekt anagram på frågan: “Est vir qui adest”, alltså “Det är mannen som står inför dig”.

Snyggt jobbat, Jesus, men kanske aningen mekanistiskt, därav tredjeplatsen.

Nummer 2: Min gamla polare John Newton (bl.a. restaurangkritiker på Sydney Morning Herald) (snacka om knäck, alltså…) åkte på Greklandssemester med sin vackra hustru De. En morgon efter frukost stod dom framför hotellhissen och väntade på att få åka upp till rummet igen. En av hissarna landar, dörren öppnar sig och ut kliver nåt dussin greker som uppenbart är på väg till ett bröllop eller en födelsedagsfest, för dom har famnarna fulla av presenter. John vänder sig till De och säger: “Beware of lifts bearing Greeks”.

Den har en platsbestämd oundviklighet som gör en så pass hög placering förtjänt.

Nummer 1: Nånstans på 70-talet körde BBC2 en frågetävling om konst, där bland andra Frank Muir deltog (Frank Muir var ordvitsarnas Lenin, en brutal förfinare, ett geni). I ett av programmen gällde en av frågorna att finna ett samband mellan ett stycke musik och ett konstverk, i det här fallet var det Bachs Goldbergvariationer och ett av Ingres bourgeoisieporträtt. Tyvärr minns jag inte vad sambandet var mellan dem var. Men Frank Muir såg omedelbart länken: “Look Bach in Ingres”.

Bättre än så blir det inte. Eller…?

Ett kulturellt kluster har avklustrats i kväll. Jag bor i en del av London där det finns många turkar, eller människor av turkisk härkomst. (Snabb fotnot: Jag har tidigare på Pressylta fört fram mitt bestämda intryck att turkiska låter som arabiska med finsk brytning…). Hur som haver, jag har många gånger undrat varför yngre deltagare i det turkiska Hackney så ofta tilltalar mig med “sir”. Oftast är det “guv” eller “boss” som gäller. Och jag har allt emellanåt tänkt tillbaka på mina gamla Kalle Anka-tidningar (praise be upon them) där Kalle brukade kallas “effendi” när han hade tropikhjälmen på sig och var ute på äventyr. Kan “effendi” kanske vara “sir”? Spekulerade jag. Så idag läser jag en av Telegraphs totalt fascinerande miniromaner, som dom trycker på Obituariessidan, om Ertugul Osman, eller närmare bestämt Hans Kejserliga Höghet Prins Ertugul Osman Efendi. Och gör sedan ett Googlesök. Och allt säger bingo.

Sensmoralen av denna post är att jag är Kalle Anka, avlägsen släkting till Anna.

Diskussionen om översättningar som är bättre än originalen fortsätter idag i The G, och ett inlägg från en viss Allan Ronald i Polmont förtjänar spridning, tycker jag.

Sir Thomas Urquhart of Cromarty translated the first two volumes of Rabelais’s Gargantua and Pantagruel in 1653. His “translation” is almost twice the length of the original text and, as Roderick Watson points out in his Literature of Scotland, “more compendious in its lists, more outrageous in its vulgarities and more hyperbolic in its hyperboles”. Where Rabelais lists the noises of nine creatures that spoil the peace of the countryside, Urquhart gets in 71 species, including “the drintling of turkies, coniating of storks, frantling of peacocks, snuttering of monkies, pioling of pelicans.”

Vem översatte Rabelais till svenska, för övrigt?