Jag vaknade i morse, som jag ofta gör, med ett ord eller en fras i huvudet. Nu har jag ingen aning vilka dunkla, drömtyngda skrymslen och vrår dessa ord kommer ifrån, och det är nog lämpligast att inte börja leta heller. Det som hade fastnat i morse var ordet bellwether.

I konkret betydelse har det ju med fåravel att göra. Det är den kastrerade baggen med klocka om halsen som leder fåren och talar om för skötaren var någonstans de befinner sig på ägorna. I överförd betydelse är det vad vi nog skulle kalla “trendsättare”: en bellwether constituency är en valkrets, som Basildon i Essex, som alltid röstar på det segrande partiet i parlamentsval.

Fast jag hade ingen aning om vad det skulle heta på svenska. Och inte undra på det: mitt (rätt gamla) lexikon säger “skällgumse (med klocka)”. ‘Scuse me? Då wikade jag och såg att “gumse” förvisso är ett annat namn på en bagge. Men en kastrerad bagge heter “hammel”, så egentligen borde det heta “skällhammel”. Och det där “(med klocka)” verkar ju lite överflödigt, eftersom första ledet kommer från “skälla”. Hmmm…

Hur som helst, har vi inte något annat ord/metafor för “trendsättare”, den första “varnings”klockan, liksom? Medan ni funderar på det återgår jag till vardagens bestyr, att städa lägenheten…

+ Wether, kastrerad bagge, kommer från fornnordiskans “vädur”, enligt OED.

I The G i morgon har David Shariatmadari ett utdrag ur en kommande bok om språktvister världen över. Jag tycker i och för sig inte exemplen är särskilt uppseeendeväckande, men man får kanske läsa hela boken för att få till sig resten. Vi har diskuterat dem förut. Var kom japanskan ifrån? Varför envisas tyskan och franskan fortfarande (nätt och jämnt) med femininändelserna (“Schauspielerin”)? Varför säger spanjorerna “Argelia” i stället för “Algeria” när man ändå har så många arabiskhärledda ord som börjar på “al-“?

Ett par svenska saker jag funderat på under senaste tiden.

Skjutning. Är det helt enkelt ännu en anglicism (shooting)? Ordet förekommer historiskt (enligt svenska.se) enbart med prefix, som “beskjutning”, “inskjutning” och sedan det mycket modernare “skolskjutning”. Kanske just för att fenomenet är så modernt? “Skottlossning” är ju något annat. Men – och mitt minne sviker mig här – om det förekommit en shooting skulle man förr inte kallat det “skjutning” utan använt en omformulering som “en man sköt besinningslöst mot folkmassan” eller liknande.

Random. Jag såg det senast i dag i en ingress i SvD. Det är ett underbart ord på engelska. När man gått en krogrunda på 72 timmar och kommer hem och frun frågar vafan som hänt säger man bara, “Oh, just some random shit…”. Men vad är det för fel på det lika underbara ordet “slump”? Jag slumpade iväg på krogen. Jag skyller på slumpen. Det var slumpen som bjöd, hur kunde jag tacka nej? Det är en grad av fantasilöshet och indolens som jag finner riktigt upprörande. Men egentligen inte. Vi har Boris Johnson. Ni har random shit.

Hamnskiftare – fornnordisk synonym för “förvandlingskonstnär”, shape-shifter (hamn=skepnad).

(1) Har svenskan någon motsvarighet till substantivet winterbourne? OED definierar så här: “An intermittent stream, such as those found in chalk or limestone districts, which flows only in winter or at long intervals”. Ett vattendrag som ligger torrt på sommaren?

(2) För den händelse någon vet något om bomullsspinnerier… Två slags arbetare på dessa kallades “doffers” och “pressers”. Återigen OED: ”Doffer” = ”A worker who removes the full bobbins or spindles”. ”Presser” = ”One who works a press of any kind – “press-bar” = the presser in a knitting machine, which drives the barb of the needle into the groove of the shank”. (Gillar det där sista, för övrigt: The Groove of the Shank. Låter som ett soulband c:a 1974)

(3) Avd. Hjärnan-står-still. Vad har vi för roliga uttryck för “aldrig i livet”, alltså typ pigs might fly, when hell freezes over, Twelfth of Never, osv.

Det här kommer säkert att bli en återkommande serie, allt eftersom översättningsarbetet fortskrider. Jag skulle vilja be min abnormt lärda och bevandrade läsekrets om en del tips angående några kniviga svenskspråkiga spörsmål jag stöter på efterhand. Tre till att börja med:

1) Känner någon till en etnolog/folklivsforskare som specialiserar sig på troll och vättar och älvor och liknande? Jag vet att det finns etnologiinstitutioner i både Lund och Stockholm, men jag vill inte slänga iväg ett mail på måfå, bara. Hellre då någon specialist.

2) Om någon känner till Tarot cards, som på svenska ska vara “tarokkort” – vad heter “The Hanged Man”-kortet på svenska? Är det så enkelt som en direktöversättning, bara?

3) Till sist ett ord jag använde i Draculaposten häromdagen: “Gothic”, som man absolut inte kan översätta med “gotisk”, det är ju något helt annat. “Gothic” anspelar ju på specifikt “Gothic fiction” i engelskspråkig litteratur från 1700-talet och framåt (se Wiki för detaljer). Vilken är då den gängse översättningen?

Med världen så pass full av lögnare, inadekvater och shit-for-brains tänkte jag lite förströelse kunde vara på sin plats, denna blåsiga fredag. Ett par språkligheter, alltså.

* Den där nya teorin om hur människan la sig till med bokstäverna ‘f’ och ‘v’ är rätt fascinerande. Det skulle berott på att vi började äta mjukare mat som frukt och bär, så att underkäken successivt blev mer framträdande och därmed överbettet mindre, vilket innebar att vi kunde få upp underläppen till övre framtänderna och producera labiodentiva frikativer. Och jag älskar ju frikativer, särskilt i tomatsås.

* Ett språkligt-geografiskt spörsmål. Vad jag fattat är ‘flod’ och ‘älv’ mer eller mindre utbytbara ord i rent geologisk mening, alltså vad gäller bredd, djup, flöde och destination (hav eller större insjö). Men är det så, på svenska, att vi bara använder ‘älv’ när vi pratar om svenska floder? Har ni någonsin sett order ‘älv’ användas på icke-svenska floder? Det har inte jag, tror jag. Amazonälven? Nilälvens brus?

* Bortsett då från älven Elbe. Som lär vara roten till ordet, enligt SO.

Ni kanske kommer ihåg Jim, han med revolutionen? Om inte, påminn er här. Jim dog i förrgår, hjärtattack, helt plötsligt. En vemodig dag sedan jag fick reda på det. Han var nog en av dem jag pratat mest med här i huset, gammal kolgruvarbetare, sedan på järnvägen nere vid Waterloo, aktiv i den brittiska filialen av en militant amerikansk socialistorganisation.

Det här huset är alltså vad som kallas ett “boende” på svenska. 55+ sheltered housing. Bra, billigt, rätt centralt. Så sånt här – döden, alltså – händer förklarligt nog titt som tätt. Men det märkliga – eller egentligen inte så märkliga, när allt kommer omkring – är att de är fantastiskt diskreta med att bära ut liken. Det sker nattetid, antar jag. In the dead of night.

Och det är här den jäkla översättningen kommer in igen, för det är hiskligt massa Dracula med i handlingen. Vad man än vill säga om romanen så är den oerhört evocative (ett ord jag finner rätt knepigt att översätta, för övrigt) vilket ju också visade sig i det där med Jack the Ripper härförleden. Var skall väl detta sluta? Om ni hittar mig med massa vitlök i munnen så vet ni alla fall var ni ska börja leta.

Detta som en liten paus i arbetet. Rubriken, från Ortega y Gasset, har jag använt förut under många roliga diskussioner om språk och översättning här på bloggen. Denna sporadiska miniserie är bara till för att belysa några principiellt intressanta (hoppas jag) spörsmål som uppstått ur översättningen jag håller på med nu. Och det skadar väl för fan inte om jag säger att det är Joseph O’Connors nya roman ‘Shadowplay‘, som kommer ut här i juni, i Sverige någon gång i framtiden.

Kort sammanfattning, alltså. Den utspelar sig slutet 1800- och början av 1900-talet. De tre huvudpersonerna är legendarer: skådespelarna Henry Irving och Ellen Terry, samt Irvings teaterdirektör på Lyceum Theatre Bram Stoker, författaren till ‘Dracula’. Den fjärde huvudpersonen är deras inbördes komplicerade förhållande med varandra, känslomässigt, sexuellt, konstnärligt. O’Connor är oerhört skicklig på att gestalta allt detta, och en sån här närläsning gör ju att man börjar fatta hur han bär sig åt.

Nå, en scen från så där en tredjedel in i handlingen, nämligen Ellen Terrys entré i romanen. Hon är inte bara den vackraste kvinna som någonsin sett dagens ljus utan också världens mest framstående skådespelerska (eller “aktris” då’rå), älskad och beundrad, mytomspunnen och ryktbar. Hon dyker här första gången upp i kulissen på Lyceum, oinbjuden, när Irving som bäst håller på med Hamletmonologen, men hon lämnar strax teatern utan att hälsa på honom. Ett plötsligt, magiskt, kortvarigt besök.

När hon då första gången tilltalar någon under detta besök, just som hon kommit in, så säger hon, som alla berömdheter i ett sådant sammanhang – den stora entrén, jag väntar-mig-applåder, bara-knäböj-inför-mig – följande, som om hon håller fram handen att bli kysst, men också i en slags låtsad blygsamhet:

“I am Ellen Terry”.

Hur översätter man det? Jo, jag vet, frågan är skitdum. Men inte okomplicerad, av två anledningar: en språklig, en social. “Jag är Ellen Terry” låter helt enkelt inte rätt på svenska i mina (långvarigt utlandssvenska) öron, hur berömd man än är, hur mycket arkaiskt artonhundratal det än är. Min första instinkt är att skriva “Jag heter Ellen Terry”. Jag tycker någonstans att det inte finns i vår språkliga kultur att säga att man “är” sitt namn, sin berömdhet, sitt rykte. Man heter sitt namn, och sitt rykte.

Det handlar inte om falsk blygsamhet heller, för detta är tvärtom en av de mest effektiva, passivt-aggressiva vapen vi svenskar har i vår sociala och språkliga arsenal. “Jag råkar heta Karl XVI Gustaf och råkar vara Sveriges konung – och du jobbar på Konsum, förstår jag? Så trevligt.” Vi skjuter ner människor genom att underspela vår egen betydelse så att kontrahenten snubblar och faller på sin egen obetydelse. Svenskar, berömda eller oberömda, är jävligt bra på att sätta folk på plats, om så bara genom tystnad, tillbakadragenhet, passivism. Se bara på den där högst märkliga scenen i första avsnittet av Enzensbergers DN-serie om Sverige på 80-talet, som Sundelin skriver om i länken Håkan la upp härom dagen. “Jag är inget. Men du är mindre än inget”.

Så det får nog bli “Jag heter Ellen Terry”. Men jag är inte hundraprocentigt säker. Ännu.

Har nu efter ett par dagar upptäckt att det faktiskt är rätt skoj att översätta! En kombination av att skriva uppsats och lösa korsord utan facit. Det förra i den meningen att frågeställningen är i förväg fastlagd, det senare i att det finns ett nära nog oändligt antal möjliga lösningar.

Jag hade i bakhuvudet tanken att det här hantverket också skulle ge mig vissa ledtrådar (tekniska, prosodiska) om ett par framtida romanprojekt jag sitter och ruvar på. Och det är precis vad som håller på att hända. Väldigt lärorikt.

Detta bortsett från att man också lär sig massa nytt, inte minst om irländsk engelska i det här fallet. Långt bak i minnet hade jag hört ordet “streel” förut, men inte “dreeping”. Det är korsordsmänniskan i mig som bara tackar och tar emot.

Jag kommer säkert att be om råd av min suveränt kunniga läsekrets vid flera tillfällen framöver, men ska be att få börja med detta. Svenska Wiki hjälper inte, men finns det någonstans en lista över äldre (förra sekelskiftet, säg) svenska uttryck för människotyper ur den alternativa/undre världen, som exempelvis “kladdmånsar”,  “puttefnasker”, “nattfjärilar”, “stjärtgossar” och så vidare. Vore hemskt hjälpsamt.

Riktigt ordentligt sjumilaroligt att min gamle vän Frank Perry i kväll vann The Bernard Shaw Prize 2019 för sin översättning av Lina Wolffs roman ‘Bret Easton Ellis och de andra hundarna’. Helt och hållet välförtjänt, han är en enastående översättare. Frank är på sätt och vis bättre på svenska än jag är, i den meningen att han via det engelska verktyget ser saker i svenskan jag inte sett: färgnyanser, tonskiftningar, ekon. Men så är det ju också med alla bra översättare. (Det lite vingliga fotot är mitt, för övrigt)