Jag kom just ihåg en post från 2009, som i princip löd så här:

Dark, light, religious, grand, famous, secret, enormous, female, French, red…

…är i fallande skala dom tio vanligaste adjektiven i Dan Browns böcker. So far, so predictable, liksom. Men om man gör samma frekvensundersökning hos James Joyce blir det plötsligt mycket mer, tja, nummer 10 där:

Good, little, new, black, dark, light, red, green, blue, lovely…

(Detta enligt en onätad notis i The G 2009-09-14. Undersökningen utfördes av Vivian Cook, författare till ‘It’s All in a Word‘)

Jag stötte nämligen just på en liten substantiv motsvarighet i den engelska översättningen av Flann O’Briens roman An Béal Bocht, “The Poor Mouth”. Översättaren, Patrick C Power M.A., PhD, skriver där i sitt förord en mening som perfekt exemplifierar vad Ortega y Gasset kallade la miseria y esplendor de la traducción:

The key-words in this work are surely ‘downpour’, ‘eternity’ and ‘potatoes’ set against a backdrop of squalor and poverty.

Det är med andra ord en väldigt rolig bok.

Beate Zschäpes tre försvarsadvokater heter Wolfgang Heer, Wolfgang Stahl och Anja Sturm.

Jag kan inte riktigt släppa det där med “androm till varnagel”… (är “androm” gammalt dativ, för övrigt?)

Föreställ er att ni inte kan svenska, överhuvudtaget. Föreställ er sedan en serie böcker och/eller ett dataspel som utspelar sig i en, typ, fantasy/warcraft-värld som är en osalig blandning av de gamla vanliga kulturella/historiska/visuella klyschorna: de teutoniska krigen, Tolkien och Ringen, nazismen, nordisk mytologi och språk, keltisk mytologi och språk, där de säger saker som “…blighted by the curse of Fjordor…” och “…he is Brigg, son of Heldor the Bard…”, och där dom slåss med stora svärd och stora skägg.

I denna värld utgörs the good guys av en stam heroiska krigare, de så kallade tillerna, vars hövdingar är ett brödrapar, tvillingar, den ena modigare än den andra, den andra stridsdugligare än den ene. Deras namn?

Den ene heter Enom till’Straff. Den andre heter Androm till’Varnagel.

Sweet, or what…?

Står det som bekant på det orangea kuvertet. I och för sig hoppas man väl få kunna se kuvertets innehåll snarare än kuvertet på webben, men lige mege. Det är det här med brandgult i bestämd form: SAOL säger att orangea-formen är “möjl.” Men möjlig då enbart tekniskt, kanske, inte i verkliga världen, inte på de brandgula kuverten. Eller med andra ord, är det bara jag som tycker det här ser konstigt ut? När ni läser meningen högt, säger ni oransch eller oranscha?

(Jag tror inte den här recensionen heller blev publicerad… Pärlor för svin, eller vadå?)

John McWhorter
Word on the Street: Debunking the Myth of A “Pure” Standard English
Perseus

Tonårskillar, som alla vet, pratar konstigt. Själv vet jag detta, för jag hittar ofta en drös av dem i ett rum på övervåningen. Var de kommer ifrån har jag ingen aning om. Men planeten Mars verkar troligt.

I mina trakter i norra London har de en mer guttural, “rundare” accent än vad som är fallet exempelvis söder om Themsen. Som i alla geografiska varianter av ungt Londonspråk hör man förstås också cockneyns glottisstötar (‘hot water-bottle’ blir ‘o’ wa’erbo’le) och en vokabulär som är på samma gång historiskt resonant och extremt trendkänslig. I skrivande stund betyder till exempel dark dåligt och safe bra.

(more…)

The Guardians vetenskapskorrespondent heter Ian Sample. Jag känner en ljudtekniker som heter David Crackles. En oproportionerligt stor andel amerikaner med mindrevärdeskomplex heter Small i efternamn.

Vid tidpunkten för en olycka vid Sellafield år 1986 var den offciella talesmannen för British Nuclear Fuels Ltd en man vid namn Con Allday. Men herr Bluffar-Hela-Dagen gjorde inget bra jobb ifrån sig. Man ersatte honom med en man som hette Neville Chamberlain.

Hvad gör väl namnet? Det, som ros vi kalla / Med annat namn dock lika ljufligt doftar…

(Med anledning af…)

The Bureau of Investigative Journalism, som det ju blåste om en hel del i samband med Lord McAlpine-affären, har sjösatt en kampanj kallad ‘Naming the Dead‘ i akt och mening att namnge samtliga offer för CIA:s droneattacker i Pakistan, av vilka en avsevärd proportion är civila. Ett lovvärt, om än kanske något quixotiskt, projekt. De som läste min Moderna Tiderartikel om namn härförleden vet dessutom att vi här rör oss på tabuanstrukna områden: det ligger något arkaiskt, protokulturellt över själva namngivandet, ett brott mot den anonyma ordningen. Den okände soldaten vaknar till liv. Värt att följa.

Varför är folk så jävla tondöva ibland? DN rapporterar om en utmärkt ny kampanj, som dessvärre heter “Våga anmäl“… Vi har varit här förut…

Lite senare: Jag mailade faktiskt till dem, i hopp om att det kanske inte var för sent att rätta, men har inte hört nåt. Jag tyckte och tycker det är synd att ett lätt löjets skimmer faller över en kampanj som sannerligen inte förtjänar det.

Och nån ändring blir det väl sannolikt inte, eftersom det här felet nu blivit så synbarligen väletablerat att det kanske inte längre är ett fel. Det riktigt talande är ju att varken de iblandade eller DN eller någon annan tydligen ens reagerat. Vi får i stället skriva en ny grammatisk regel:

“Regelbundna verb i första konjugationen efter hjälpverb i imperativsatser står i infinitiv, ex “Våga granska Israel!” Regelbundna verb i övriga konjugationer, samt oregelbundna verb, förvandlas själva till imperativ, ex “Våga anmäl!”".

Ett litet språkhistoriskt ögonblick här på Pressylta, tror jag…

Ursäkta om jag berättat detta förut…

Tidigt 1988, när jag just påbörjat arbetet med översättningen av ‘Bonfire of the Vanities’, kom min förläggare Björn Linnell till London och bjöd mig på en drink på hotellet.

Vi talade om utgivningen och jag nämnde något om titeln. Björn avbröt mig och sa att eftersom han ville ge ut den praktiskt taget så fort jag var klar så hade de redan bestämt sig för titeln och tryckt den på omslaget. Den skulle heta ‘Fåfängans fyrverkeri’.

Det måste ha varit min uppsyn som fick honom att fråga, försiktigt, ‘Är det nåt fel…?’ Jag svarade: “Bortsett från genitiv-s:et efter fåfängan, så är det fel alltihop…”. Och fel har det förblivit ända sedan dess. ‘Fåfängans fyrverkeri’, minsann.

I samtalet som följde på den här alarmerande nyheten försökte jag för det första få ur Björn var i hela friden “fyrverkerierna” kommit ifrån. Men det hade nu kommit något fjärran över honom, så jag fick aldrig reda på det.

Jag tror inte heller han hade uppmärksamheten på mig när jag nämnde skillnaden mellan den “fåfänga” som t.ex. en ung man kan uppvisa framför badrumsspegeln, och de “fåfängligheter” (vanitas vanitatum omnia vanitas) som brann upp så muntert under fastlagskarnevalen i Savonarolas Florens år 1497.

Så även om jag alltid förklarat mig oskyldig till detta flerfaldiga brott mot språket, historien och sunda förnuftet, så rycker det till av obehag i mig varje gång jag ser boken, med mitt namn på försättsbladet.

Någon särskild tröst är det heller inte att romanens titel råkat illa ut även på andra håll. Den norska versionen får fåfängligheterna rätt men satsar, oförklarligt nog, också på fyrverkerierna (Forfengelighetens fyrverkeri). Den danska utgåvan träffar däremot precis rätt (Forfængelighedens bål).

Den tyska översättningen (Fegefeuer der Eitelkeiten) är också den korrekt vad gäller fåfängligheterna, men har vad jag förstått gått in för skärseldens flammor snarare än ett regelrätt bål (som antagligen skulle heta Scheiterhaufen) (?)

Enligt mitt lexikon kastar den franska översättningen (Le Bûcher des vanités) fåfängligheterna på ett likbål, vilket i alla fall kommer sanningen lite närmare.

Men som väntat träffade så klart den italienska översättningen mitt i prick: Il falò delle vanita.

Det här blir säkert en rullande post under dagen. Ett par språkliga finurligheter att börja med.

Styrelsen för Bureau of Investigative Journalism har just skickat ut ett pressmeddelande om BIJ:s inblandning i McAlpineaffären. Där hittar man vad jag tror är ett ganska nytt verb, “to lawyer”: “The Trustees of the Bureau have conducted a thorough investigation into the nature of that involvement, and are satisfied that the Bureau was not itself directly responsible for the content of the programme, which was at all times controlled, edited and lawyered by the BBC.”

I morgonens tidningar står också att läsa att Leveson skickat ett formellt s.k. “regel 13-brev” till Metropolitan Police med en förvarning om att de kommer att bli kritiserade i hans slutrapport (regeln tillåter alltså personen eller organisationen i fråga att förbereda en respons). I brevet finns en underbart advokatig fras som är värd att lägga på minnet: “A letter to the Met says that the force’s own actions allowed a perception to emerge that certain media organisations were favoured...”

“…tillät en uppfattning att träda fram…” är det bästa jag kan åstadkomma för tillfället. “Det faktum att du krockade med chiffonjén och drog duken och porslinet av middagsbordet med dig i fallet tillät en uppfattning att träda fram att du var full som ett ägg…”

+ En rätt finurlig pressfrihetskarta på Wikipedia från Reporters without Borders….

+ Pågående: Som väntat rekommenderar Leveson “statutory underpinning”, dvs. på-armlängds-avstånd-lagstiftning för att i första rummet “garantera pressfriheten” (lite oväntat) och för det andra att garantera en genuint oberoende “self-regulatory body” upprättad av tidninsgindustrin själv, inte regeringen eller staten. Han förkastar också den s.k. Hunt/Black-modellen för självreglering eftersom den skulle innehållt för många “sittande tidningsmän”, så pressen fortfarande “rättar sina egna hemläxor”…

+ Några punkter. Att medlemskap i den nya “self-reg body” inte är obligatoriskt kan bli ett problem. Att lagstiftningen skulle “garantera pressfriheten” ser nästan ut som ett amerikanskt First Amendment, vilket välkomnats av många free speech-aktivister. Pressen kommer att kasta sig över Leveson i morgonens rubriker, med huvudargumentet “Om vi går med på en genuint oberoende self-reg body utan några ledamöter från tidningsindustrin, samt allt det andra Leveson föreslagit, varför behöver vi då ändå lagstiftning?” Och David Cameron kommer förmodligen att gå på pressens sida i just detta: ingen lagstiftning.

+ Senare: Jag är fortfarande agnostiker. Instinktivt emot presslagstiftning om den inte ackompanjeras en genuin och fullödig First Amendment-lag. Även en “arm’s-length”-lagstiftning kan bli början på en “slippery slope”. Å andra sidan, vem skulle vara de första att påpeka att backen börjat bli hal? Pressen. Tanken att all form av lagstiftning skulle innebära en återvändo till 1600-talets Star Chamber (Daily Mails ståndpunkt) är bara löjlig. Det lite oroväckande, avslutningsvis, är att Leveson vill bli av med “off the record briefings”, framför allt mellan polis och press. Det skulle faktiskt innebära slutet för kriminaljournalistiken. Här visar Leveson prov på allvarlig okunskap om hur pressen fungerar dag-till-dag, och det lägger definitivt en skugga över hans övriga rekommendationer.

+ Nick Davies skriver, som vanligt, bra.