Jag har upptäckt en svensk kulturdebatt om det (o)etiska i att flyga med flygplan, till skillnad från att flyga med vingar gjorda av vax. Den tycks mig som vanligt handla om vårt behov av tröst, i den meningen att en personlig bojkott av flygresor inte har någon som helst effekt på verkliga förhållanden – mängden flygtrafik, mängden utsläpp – men den får oss att känna oss bättre om oss själva, lättar på våra samveten. Och absolut inget fel i det, för det ger en en personligt-etisk grund att stå på när man kritiserar andra. Helt OK.

Men det kommer inte att ha någon som helst effekt på verkliga förhållanden därför att flygen flyger ändå, beroende på att den överväldigande majoriteten flygresenärer är “affärsmän” – i verkligheten, som vi vet, middle management riff-raff  med illasittande kostymer och billigt rakvatten – vars hela tillvaro i en global kapitalistisk värld vilar på, bland mycket annat, flygresor. Inte ens långsiktigt kommer den verkligheten att förändras genom individuella bojkotter, därför att den verkligehten är systemisk. “Systemisk” alltså – the clue is in the word.

Det här låter för mig lite grand som “hen”, alltså än en gång en svensk åtgärd som inte har någon som helst effekt på verkligheten, om det så gäller könsutjämning eller andra relaterade (och viktiga) områden, utan är till för att vi ska kunna göra en personlig markering, inget mer. Det är ett rockmärke, inte ett genuint försök till reell förändring. Jag citerar än en gång W E B Du Bois: “It is not the name – it’s the Thing that counts. Come on, Kid, let’s go get the Thing!”

Jag läste nyligen en intressant artikel i The Atlantic om Google Translate, författad av Douglas Hofstadter. Som för övrigt skrev ‘Gödel, Escher, Bach: An Eternal Golden Braid‘ (1979), en bok som imponerade mig väldigt när jag läste den, men kanske inte skulle haft samma effekt idag.

Hur som helst, jag håller inte med allt Hofstadter säger om översättningsmaskinerna. Jag tror t.ex. inte det kan vara många som behandlar GT som ett allt mer perfekt instrument att överföra ett språk till ett annat, utan att de allra flesta använder den som jag själv gör, dvs för att få the gist av en text – kontentan, liksom – särskilt i språk man bara bitvis behärskar.

Men det är utan tvekan ett intressant problem detta med att den allt mer sofistikerade dekodifieringen synbarligen aldrig kommer att resultera i ens den sparsammaste form av kontextuell understanding. Vilket man, som lekman, kanske skulle tro, alltså en slags motsvarighet till den marxistiska dialektikens tanke om att kvantitet så småningom övergår i kvalitet.

Nu har tydligen Facebook kommit upp med något annat i fråga om förståelse, Deep Text kallat, men det går lite över huvudet på mig hur det fungerar. Jag ska för övrigt diskutera detta med min son, som sysslar med machine learning, så fort han kommit tillbaka från sina resor. Men om någon har tankar om detta så kommentera gärna (främst tänker jag kanske på Fredrik… sorry, Fredrik!)

…för min svenska är inte den bästa, som bekant. Jag läste en artikel av Sam Sundberg i SvD om #metoo, där använde han ordet “oskuldspresumtionen”. Jag har alltid tyckt det finns en viss skillnad mellan “oskyldighet” och “oskuld”, särskilt i detta sammanhang, så jag skrev ett kort meddelande till dem:

Menar du inte “oskyldighetspresumtionen”? “Oskuldspresumtionen” låter ju lite, ähm, olyckligt i det här sammanhanget.Vänligast, etc… Och fick snart svaret, från Elsa Westerstad på “kulturdebatten”: Hej Gunnar, Båda ord går bra att använda. Bästa hälsningar. Elsa Westerstad, SvD

Vilket jag tycker låter lite hejsan-tjosan, i och för sig. Men, som sagt, jag kan ju ha fel. Inte för första gången, heller. Men på mitt hemspråk är det hur som helst en jävla skillnad på innocence och virginity, det måste jag säga…

God jul!

Jag har glädjen att meddela att jag inte bara är i livet, utan fått det certifierat av Svenska kyrkan i London. Erhåller man någon slags pension från Sverige, som jag nätt och jämnt gör, måste man varje år få någon bemyndigad institution att “Härmed intyga(s) att ovan angivna person lever” för att Pensionsmyndigheten inte ska behöva betala pengar till de döda.

Jag stannar lite inför den något prosaiska formuleringen “…lever”. Inte “…är vid liv”. Eller “…existerar i sinnevärlden”. Eller “…sågs just idag av flera vittnen vid gatukorsningen White Lion Street/Islington High Street”. På de andra språken blir det “…is alive”, “…lebt”, “…vive”, “…e in vita”, “…est en vie”, och så något på grekiska som jag inte förstår.

Nu lever jag faktiskt ett ganska rikt och varierat liv, tackar som frågar, men tänk om ett sånt här “Levnadsintyg” landar på dörrmattan hos någon som har anledning att tveka innan de svarar. “Lever?” mumlar han kanske. “Ja, om man kan kalla detta ett liv, så…”.

Och så tar han på sig rocken och tar bussen till svenska konsulatet i Bremen, som är stängt, så han får åka vidare till Bremerhaven och sjömanskyrkan där, som omedelbart konstaterar, inte bara att han lever utan skriver under på det, med stämpel och allt, och sedan bjuder på en kopp kaffe och en kanelbulle och en stunds samkväm före gudstjänsten.

“Ja, jag lever…” tänker han på bussen tillbaka hem. “Hurra.”

(HT@Rafotron)

Och utmattad… Sex timmar i studio för att spela in audion till en nyskriven svensk språkkurs. Detta tillsammans med kollegorna Clara, Lisa (hittade ingen länk!) och Matt. Intressant, intressantare, intressantast. Förresten, hur många säger “intressangt” snarare än “intressant”? Jag har en känsla av att det förra är mer ett östkustuttal – eller? En annan fråga var om vi skulle hålla oss till “sjuttiosju” eller “schuttioschu”. Kör en blandning av båda, blev det uppfriskande svaret. Jag finner personligen att jag säger “förmiddagen/eftermiddagen” minst lika ofta som jag säger “förmiddan/eftermiddan”. Och så blev jag tvungen att ta det förskräckliga ordet “hen” i min mun, o ve, o fasa. Jag sköljde med munvatten så fort jag kom hem.

Jag köpte idag, för tolv pund, a black silk tie, för jag ska gå på begravning nästa vecka. Jag skulle översatt det som “en svart sidenslips”, inte “en svart silkesslips”. Vad är skillnaden mellan “silke” och “siden”? Jag slår i uppslagsböckerna och finner bara att de är synonymer. Men det kan de ju knappast vara. Är silke det som siden är gjort av? Vad är då processen som gör siden av silke? Finns det någon som kan förklara min slips?

Första frågan: heter predictive text så på svenska? Låt oss hur som helst kalla det PT. Det finns ett uppenbart och grundläggande fel i kodningen med PT på svenska (och kanske andra språk, det vet jag inte) och det verkar ha med umlauts att göra, konstigt nog. Alltid – utan undantag – när jag skriver “sa” så ändrar PT till “så”. Likadant blir “ända” alltid till “ändå”. PT verkar föredra å framför a, trots att “sa/så” antagligen är ungefär lika frekventa i svenskan, och säkert samma med “ända/ändå”. Varför kan PT inte lita på att jag menade vad jag skrev? Jag undrar om det har att göra med att min mjukvara är engelskspråkig i roten och att svenskan bara är en setting, snarare än default. Har ni med svensk mjukvara samma problem? Det vore intressant att veta.

Om man jobbat med voiceovers några år blir man naturligtvis medveten om olika rösters egenskaper, hur de kommunicerar (eller ej) det de har till uppgift att kommunicera. Det förvånar mig t.ex. fortfarande hur professionella programledare i radio slarvar med de mest grundläggande rösttekniker (BBC Radio 3 syndar ofta).

I morse var jag tvungen att ställa in en tid på en klinik på mitt lokala sjukhus för att jag blivit förkyld. Satt i telefonkö i tio minuter, kom äntligen fram, gav dem mitt sjukhusnummer och förklarade problemet. Damen i andra ändan gav mig ett svar av vilket jag inte begrep ett enda ord. Jag bad henne vänligast upprepa sig och då begrep jag två ord. Resten kunde jag inbilla mig.

Omedelbart ska jag flika in att jag ingenting alls har emot folk som har engelskan som andraspråk och talar med accent, tvärtom, eftersom jag själv är en av dem… det är en av de saker som gör det språkliga ljudlandskapet så ständigt och så gloriöst skiftande, särskilt i en stad som den här, det handlar om variationer och egenheter man snarast bör hålla fram och hylla.

Men när det gäller att kommunicera relativt viktiga ting, särskilt över telefon, så får man också ta hänsyn till att kommunikationen är tvåvägs: två intressen måste gås till mötes, den som förmedlar informationen och den som tar emot den. Och det handlade heller inte enbart om hennes accent, jag hade säkert förstått mycket mer om hon också fått gå en grundkurs i tal- och mikrofonteknik.

Om jag – i sann paternalistisk anda – skulle ge några allmänt hållna råd till damen i andra ändan av luren, eller snarare till de som ansvarar för “kundrelationerna”, gudhjälpeoss, på Whittington Hospital.

* Påbörja en genuin konversation med den andra personen, läs inte bara upp en formel, även om en formel ligger nära till hands. Håll i tankarna att du må ha sagt de här sakerna hundra gånger förut, men det är förmodligen första gången jag hör dem.

*  Vare sig du använder luren eller en huvudmik att tala i, bestäm en gång för alla det korrekta avståndet mellan mun och mik, särskilt med tanke på att många ringer från mobiler, eller befinner sig utomhus, eller har andra störningsmoment kring sig.

*  Ett par huvudregler i tal via mikrofon: (a) håll alltid jämnt tonläge, t.ex. “gå inte ner i volym” i slutet av meningen, som många gör; (b) “diktion” är det som händer inne i munnen, “projektion” är det som kommer ut ur den, båda är av största vikt. Mummel är den diametrala motsatsen till kommunikation.

Så fick jag sagt det. Nu känns det lite bättre.

Detta är direkt plankat från Twitter, men det skiter jag i. Den etymologiska bakgrunden till ordet “lakonisk”, som jag skam till sägandes inte kände till.

Laconia var den provins i antikens Grekland vars huvudstad var Sparta och dess befolkning var kända för sitt kärnfulla uttryckssätt. Historien berättar att Philip av Makedonien, efter att ha erövrat resten av Grekland, skickade ett meddelande till dem: ‘Om jag lägger under mig Laconia kommer jag att jämna Sparta med marken.’ Han fick ett enda ord till svar: ‘Om.’