(1) “Hier darfst Du alles dürfen”

(2) “I am in love”

(3) “Uga Chaka“

En från er, en från mig: det är väl en rättvis deal?

Vännen Frank Perry lämnade tillbaka ett par böcker han lånat igår kväll, och jag fick som bonus tre (för mig) nya svenska böcker att läsa. Eftersom mitt bokläsande är så begränsat nu för tiden, vill jag ha råd om vilken av de tre jag bör prioritera.

(1) Kerstin Ekman: Mordets praktik (roman, 2009)
(2) Bruno K. Öijer: Svart som silver (dikter, 2008)
(3) Henrik B. Nilsson: Den falske vännen (roman, 2009)

Min rekommendation till er (och det är egentligen mer en order än en rekommendation; korsförhör kommer att hållas i Sal 3B torsdag morgon, blyerts medtages) är att bänka er framför radion på onsdag 11 augusti klockan 18.15, ratta in P1 och lyssna på programmet “Sten, skog, sjö – om översättaren Frank Perry och det svenska språket“.

“Anneli Dufva” är det fina namnet på programmets upphovsperson, dessutom.

(Bonusfrågesport: I versfotsammanhang, är “Anneli Dufva” en anapest + en troké? Eller är det inte?)

Av skäl som jag inte ska besvära er med så håller jag på att läsa om kärlekens egenskaper som dom definierades under den italienska renässansen, och hur dessa idéer härleds från skolastikerna, Aristoteles främst. I dessa sammanhang spelar ordet accidente en mycket framträdande roll. Inunder detta enkla ord öppnar sig emellertid avgrunder. Jag slog upp “accident” i SOED och fick till min förvåning reda på följande.

Vad som än händer… Att accidente skulle ha med slump, oförutsägbarhet och, möjligtvis, otur att göra är en senkommen (“late L.”) betydelseskiftning. Det har alltså med cadere/”fall” att göra – inte “fall” i höstlövsbetydelse, utan “infalla”/”inträffa”.

Vilket för övrigt leder tankarna till en av de mest eleganta kryptiska ledtrådarna jag sett i ett engelsk korsord: “Fall asleep” (6). Lösningen är “elapse”, alltså ett anagram på “asleep” vilket antyds med ordet “fall” i betydelsen “falla sönder”, men “fall” blir förstås också definitionen i betydelsen infalla/förflyta/förgå.

Det märkliga är ju att “Anything that happens” är en kategoridefinition i SOED, därav den romerska ettan. Den allra första gruppen betydelser är gloriöst vag och dimmig och allomfattande. Det är som att slå upp “olyckshändelse” SAOB och hitta definitionen “sb. Vad fan som helst, mer eller mindre”. En middagsbjudning, till exempel, är det en olyckshändelse? Jajamen. Ett planerat kejsarsnitt? Absolut. En sufflé gjord på päron och körsbär? Ja, särskilt suffléer!

Var, som någon sa, kan väl detta sluta?

Än en gång halkar man till i rubriksalladen… “Här är svenskarnas drömregering” skriver Expressen idag, om en nylig Sifo-undersökning. “Drömregering”… Det är ett konstigt ord, både barnsligt och poetiskt på samma gång. Ragnar Strömberg brukade kalla mig “extasminister”, så jag skulle nog få en taburett i en drömregering. Kanske inte portfölj, men väl en taburett. Och där skulle jag bedriva drömpolitik, enligt mitt sömniga manifest: mycket socker på alla limpor, mycket erotik i alla skolor, alla vore vi filmstjärnor på en och samma gång.

Sen vaknade jag. Jag ska till tandläkaren kvart över ett.

Spontan var förr i tiden något väldigt eftersträvansvärt att vara, jag pratar väl om sextiotalet i princip. Att vara spontan var ett tecken på att man var lite osvensk, utan att för den skull vara utländsk; att man var lite oinrutad, utan att för den skull vara snurrig. Det tog sig främst uttryck i att man helt spontant satte sig ner på trottoaren, i stället för en bänk eller en stol eller en pall. “Spontant” var ofta synonymt med “fritt”.

Speciell, när det används som beskrivning på människor, är ett ord jag först stötte på i Sverige på 1980-talet, tror jag. -”Hon är lite speciell,” fick jag höra om någon på en stor släktträff i den vevan. Jag trodde först att det betydde efterbliven. Men när jag en stund senare kom att prata med den speciella framstod hon bara som lite skojig och kulturintresserad. Jag är fortfarande inte helt klar över om ordet har något med  förståndshandikapp att göra.

Spetskompetens är rätt nytt för mig – är det från 2000-tal…? Jag har efterhand kommit att inse att det inte alls är ett abstrakt substantiv, utan en personbeskrivning. Han/hon är en spetskompetens, ungefär som han/hon är en pizzabagare eller en knypplerska. (Denna semantiska skiftning från abstrakt till konkret kallas antropomorfisk transferens i finare kretsar). Att bara vara en kompetens är med andra ord inget att rekommendera, inte om man vill komma nånstans i karriären.

Historikern Tony Judt skriver på NYRB-bloggen en mycket läsvärd och gripande text om ord, språk och tal, mot bakgrund av den neurologiska sjukdom som drabbat honom och gjort hans talförmåga allt mer nedsatt. När man som Judt växt upp och alltid levt med den nedärvda judiska förkärleken för oändliga samtal, för brinnande debatter och rasande dispyter, är det ett särskilt hårt öde.

Jag vet inte riktigt varför, men det fick mig att tänka på en man jag en gång träffade på en middag. Han var en politisk aktivist från Zimbabwe, och hade genomlevt flera månaders tortyr i Mugabes fängelser, tills han cirka ett år tidigare lyckats ta sig till England. Det märkliga var att han aldrig initierade några samtal under hela kvällen, att han bara talade om han först blivit direkt tilltalad, om man ställt en fråga till honom, till exempel. Det innebar inte att han var särskilt tillbakadragen eller tystlåten eller lågmäld, snarare tvärtom. Det var bara det att han inte kunde påbörja en dialog med någon, inte ens om man kom bra överens och hade känt honom ett tag. Jag fick senare reda på att detta är något väldigt vanligt bland tortyroffer, särskilt under de första åren efteråt. Fast hos en del kan den här förtegenheten tydligen vara livet ut.

På tal om tortyr och smärta och tal och språk: en av de mest omvälvande böcker jag nånsin läst är Elaine Scarrys “The Body in Pain: The Making and Unmaking of the World” (1985).

Dom absolut vanligaste språkliga frontalkrockarna från landet som gav oss William Shakespeare.

(1) Have/of-konfysen. Särskilt förekommande bland yngre generationer, säg födda efter 1980. På engelska lyder ju den berömda repliken “I could have been a contender”, men två-tre generationer insisterar nu på att skriva “I could of been a contender”. Jag lovar. Fråga vilken låg/högstadielärare som helst.

(2) När engelsmännen inte ens kan prata latin. Despicable. Disgusting. Vid nästa Englandsbesök, lyssna på hur många säger “exetera” i stället för “et cetera”.

(3) H-problemet. Bokstaven “h” på engelska uttalas “aitch”. Miljontals (jag överdriver inte) Londonbor tror att dom gör fel och överkompenserar genom att säga “haitch”. Detta är för övrigt en av många specifika klasspråksfrågor, där man lätt gör bort sig. Säger man “haitch” är man dömd till Australientransport, eller bilfabriksarbete, eller socialt understöd, eller nåt.

(4) Enormity-komplexet. Betydelsförskjutningar är något man måste acceptera, det är helt klart, jag har inga problem med det. “Hopefully” betyder numera “förhoppningsvis”, inte “hoppfullt”. Men förväxlingen mellan “enormity” och “enormousness” är bortom korkat.

(5) Their/there/they’re-konfysen. Se punkt (1). Man blir vansinnig. Som svensk – som vän av ordning – blir man vansinnig, alltså.

(6) Ordet “Tottenham”. Dom tror att “Tottenham” är ett fotbollslag. Det är en jävla syförening.

Jag är en lite senkommen Spotify-Johnny. Just nu satt jag och lyssnade på en av min ungdoms mest romantiska trallaballader, “Propinquity” med Nitty Gritty Dirt Band (Spotifylänk). Då visar det sig att Spotify tror att jag menat lite fel, jag kanske menade “promiscuity”…?

Nej, sorry, inte den här gången. Jag menade faktiskt “närhet, vänskap”, inte knulla runt tretton varv i lovart…

Jag har blivit förolämpad av en spellchecker… Jag menar… Cheezus…

Jag fick mitt brandgula kuvert idag. Det kanske ni också fick? Är det sånt där som alla får på samma gång? Hur som haver, jag läser i det stora pappersschoket att Premiesparfonden ska ersättas av AP7Såfa (your friend and mine) uttytt (och kursiverat) Statens årskullsförvaltningsalternativ förvaltat av Sjunde AP-fonden.

Den offentliga svenskan har en osviklig – och ganska fantastisk, ärligt talat – förmåga att skapa sammanskrivningar som låter djupt sinistra och fullkomligt obegripliga på samma gång. Det här, vill jag påstå, är en modern klassiker i genren.

Vi fortsätter på det inslagna spåret. Jag postade redan på analog-Pressylta (den 17 november 2005) fyra stycken “språkmysterier” varav jag till dags dato bara fått svar på ett. Med det annalkande femårsjubiléet (annalkande i november, alltså, men ändå…) tänkte jag presentera de tre olösta mysterierna igen, med den förhoppningen att min idag geometriskt expanderade läsekrets (63 jämfört med 48) kanske kan komma upp med några svar. Here goes:

1) I uttryck som “han kom springandes”, “hon kom dragandes med” – var i herrans namn kommer s:et i springandes/dragandes ifrån?

2) På spanska, varför heter Algeriet “Argelia” och inte “Algeria”, när dom ändå har så många arabiskhärledda ord som börjar på al-? (Är det språkhistoriens enda exempel på dyslexika?)

3) (a) “Han var inte bara en duktig pizzabagare, han var också…”; (b) “Han inte bara var en duktig pizzabagare, han var också…” Varför tycks ordföljd (b) ha blivit norm på svenska? Det låter ju helt vajsing.

Vad gäller fråga 1 började jag så småningom spåna om att det kanske rörde sig om ett genitiv-s, och la till följande update:

Undrar om jag ändå inte hittat en ledtråd i det där med genitiv-s. Det handlar ju om gerundium [fel av mig, det är förstås presens particip, som en kommentar just påpekat, men det följande gäller ju ändå], som i en enkel handvändning kan bli verbalsubstantiv: “ett förfärligt springande”, “ett oändligt dragande”. Och på substantiv kan man, som brukligt är, sätta genitiv-s. Men hur det ena då hänger ihop med det andra, det är tills vidare en annan femma. Om inte nån grammatiker bland Pressyltas läsare vet bättre.

Kan det va nåt? Ser fram emot kommentarer.