En “Senior Culture Columnist” ska Maria Schottenius bli, efter att ha gått av som DN:s kulturchef. Det är inte fy skam det. Närmaste jämförelse inom försvaret är väl brigadgeneral. Jag är en Senior Culture Columnist, du är en Senior Culture Columnist, han/hon/det är en notisskribent på Sala Allehanda.

Bjussar inte den engelska titeln på sånt här 25-öresraljerande? Särskilt som det är lite granna fel, och lite granna malligt, att kalla det “Culture”. “Kultur” i anglosaxiska tidningssammanhang är nästan alltid “arts” eller “the arts”, så  “Senior Arts Columnist” hade låtit mer korrekt och inte fullt så pretentiöst.

Men Wiman kan nog bli bra. Jag förutspår också att Malte Persson går över till DN förr snarare än senare. You read it here first.

PS: Ni som är kremlinologer bör förstås också notera att Wiman i sin Expressenblogg är väldigt smickrande mot Lars Linder. Accepterar man jobbet som DNkulturchef så accepterar man också la longue durée.

Jag vill inte bli slentriankritiker av AB:s kultursida, det är ett jobb som är alldeles för lätt, hellre då koppargruvarbetare i Bolivia, på svältlön, utan frukost, med svidande piskrapp. Men Eva-Hejsan-Tjosan Hulthéns artikel om “mattebluffen” är ett satiriskt genidrag som sätter Expressens Björn Wiman i en ytterligt svår situation. Hur kontra? Nils Schwartz om Jimi Hendrix? Björn von Kleen om Sibyllakorven? Anders Ehnmark om… nånting? We live in interesting times, curses…

Det här börjar bli lite löjligt. NRK -> TT -> G-P rapporterar att en amerikansk författare har pekat ut Jean Sibelius som nazist. Bevisbördan låter mer än lovligt lättviktig, men jag ska inte göra mig till gisslan hos gnädige Frau Fortuna genom att helt förkasta det, förrän jag sett det eventuella köttet på benen.

Vad jag menar med att det börjar bli löjligt är att det verkar som ju längre bort vi kommer från 1930- och 40-talen desto mer sensationellt tycks det bli att det fanns nazister på den tiden! Eller ens Tysklandsvänner, högerkvinnor, eller människor “som är fascinerade av mytologi och nationalism, precis som nazisterna”…Vi hade ju den där befängda historien om Selma för inte så länge sen, till exempel.

Det är en slags underförstådd anklagelse mot dom som levde samtida med den tyska nationalsocialismen, vare sig man gjorde det i Tyskland, Finland eller Sverige: så korkade var dom att dom inte hade vett på att tänka på alla oss som sitter här idag med 20-20 hindsight och kan bestraffa-genom-publicering minsta förseelse dom begick, om dom så bara kände en lätt kindens svalka från “örnens vingslag från söder”.

Det här är en whighistorisk princip som vi experter brukar kalla DUMFAALE-principen: “Den Utomordentligt Moraliska Fördelen Av Att Leva Efteråt”.

Observerjournalisten Andrew Anthony har varit vänlig nog att låta mig publicera avsnittet om Myrdal som fick strykas p.g.a. utrymesskäl (se gårdagen; AA:s Observerartikel här). Det är intressant läsning.

Youk Chhang is director of the Documentation Centre of Cambodia, a unique resource dedicated to the study of the Khmer Rouge genocide, He is responsible for compiling 600,000 pages of documents, 4,000 transcribed interviews with former Khmer Rouge members, and maps of 20,000 mass graves. One afternoon during the trial I stopped by his office and spoke about Duch. Chhang had read the confession that Duch had extracted from his own brother-in-law, who was imprisoned at Tuol Sleng on charges of espionage and later executed.

‘All he wanted to know about was his brother-in-law’s former girlfriends from before he met his [Duch’s] sister,’ said Chhang. ‘He was obsessed with his sexual history. The brother-in-law was flamboyant and smart, that’s why he had him killed. To get back on him for being popular.’

For Youk, the Khmer Rouge was in many ways the revenge of the unpopular, the terror of the excluded. Like so many Cambodians, Chhang lives under the long shadow of Pol Pot’s brief rule. He lost many family members including a sister who was accused of stealing rice. To prove her guilt, a soldier slashed open her stomach. It was empty, and she died hungry and in great pain.

I also spoke to Chhang about the Caldwell case. Although he couldn’t shed any light on who killed the Scots academic, he was fascinated by the Westerners who supported the Khmer Rouge. Down the years, he has made it his business to meet the most outspoken of them. Before Caldwell went to Democratic Kampuchea, a party of four Swedes, including the popular author Jan Myrdal, the son of Nobel Laureates Alva and Gunnar Myrdal, paid a visit to country. Aside from Caldwell’s party, they were the only Westerners to be allowed in.

A few years ago, Chhang met one of them, Gunnar Bergstrom, while on a lecture tour in Sweden. Bergstrom was full of remorse and handed Chhang his collection of papers and magazines from Cambodia. There were photographs of workers building a damn with Bergstrom’s comments from the time: ‘This is an amazing achievement – Cambodia’s unique contribution to the problem of feeding the population without dependence on foreign aid!’

The unique contribution, of course, was slavery. Bergstrom has voiced his deep regret on many occasions. ‘The way I see it today,’ he said recently, ‘the trip should not have been made since it became part of the Khmer Rouge propaganda.’

Myrdal, though, has been much less contrite. His preference is to concentrate on Western crimes, among which he includes human rights and democracy. He told the Hezbollah newspaper, Al-Intqad, that they were just strategies used to serve ‘imperial interests’. Chhang was so perplexed at how Myrdal could maintain this idea of himself as a defender of the poor having supported the Khmer Rouge that he ordered his memoir Confession of a Disloyal European. ‘It was the last copy on Amazon!’ he told me with mock pride.

So what was the explanation? I asked.

‘He blames his mother.’

It’s comforting to view Myrdal as a lone crank, or a misguided idealist, but the mentality he represent goes far beyond the confines of neo-Maoists. In his interview with Al-Intqad, Myrdal made a valid point: ‘If a struggle for reclaiming stolen agricultural land in some country in Africa leaves 10 White settlers dead that becomes a major human rights issue in the West whereas 100 000 dead African children are uninteresting; they are just a normality.’

Yet this kind of racism emerges in its most unpleasant form in attitudes towards Cambodia. To support a revolution against Western imperialism was worth shouting about, but the consequent deaths of two million Cambodians has not been something that the Swede has ever wished to dwell upon. Indeed, what took place in Democratic Kampuchea just over 30 years ago remains much less discussed and understood than what took place in Germany over 60 years ago. That is partly down to what’s known as the calculus of affinity – Germany is much nearer and the West was inextricably involved – but it’s also about race (the Cambodians are different from ‘us’) and the dissonance of the politics (the Khmer Rouge was the underdog fighting against imperial oppression).

Som ni har fattat är SVT Play min nya darling. Jag har kollat Hockeykväll varje måndag/tisdag sen nåt år tillbaka: en vacker dag kommer här på Pressylta en djupanalys av det psykodrama som är Niklas Wikegård. Sen blev det Bullens matlagningsprogram, som i sin tur gav upphov till en av de mest heartfelt kommentarstrådarna, om matnostalgi. Och så häromdagen då Ebbe-filmen, som var utmärkt, men väldigt mycket också “offentlig version”: det finns massor kvar att berätta om Ebbes äventyr i storpolitiken, av avsevärt mer sinistert slag…

Men så ikväll, min första letdown: “Uppdrag Åsa-Nisse“. Jag orkade inte mer än 20 minuter. Det berodde mest på filmen i sig, en rätt slentrianmässig nostalgistudie, med fokuset inriktat på “The Making of…”-aspekten, snarare än Åsa-Nisses baudrillardska signifikans som skenpolitisk markör för en avväpnad, filmisk icke-revolt, det vill säga, för att travestera Wallace Stevens: “The Tönt at the End of the Mind”. Vårt behov av imbeciller. Idiotin bland oss. Den svenska dumheten är något vi måste prata om, och Åsa-Nisse är väl ett avstamp så gott som något. Ja, en missad chans, det tycker jag verkligen.

Ingen är mindre förvånad än jag, men min profetia för februari 2010 ser ut att mycket väl kunna bli verklighet. Resumé rapporterar nu att DN rivit upp alla stringerkontrakten sen nyår, vilket bland andra påverkar sådana kvalificerade skribenter som Nathan Sachar och Lennart Pehrson. Dom har “i stället erbjudits att sälja enskilda frilansartiklar till tidningen”.

Kontraproduktivt? Jag skulle nog sagt det. Hur generöst man än räknar så ser inte jag att de fyra stringerkontrakt som omnämns kan kosta lika mycket som de immateriella förlusterna, i sämre frekvens och kontinuitet i bevakningen, i arbetsmoralen på och utanför redaktionerna, i prestigeförlusten gentemot läsare och annonsörer, och så vidare.

Uttrycket “cutting off your nose to spite your face” passar kanske inte hundraprocentigt in här, men visst handlar det om ett slags self-harm, vansinnig och tragisk på samma gång.

Fotnot/fredag: Idag kommer det fram att det kostade DN 15,000 i månaden per stringer, en årslön alltså på 180,000 för fyra stycken: man har med andra ord gjort en totalbesparing 720,000 SEK. Står det verkligen så illa till på DN att inte-ens-en-trekvarts-mille om året gör en sån väsentlig skillnad…? (Perspektivförskjutning: Guardian förlorar 1,1m SEK – om dan…)

Länken finns här. Den som kan placera upphovsmänniskan bakom citatet i rubriken vinner… min genuina uppskattning. Skriv in rätta svaret i kommentaren.

[Och försök inte med Google, det funkar inte, ha ha ha!]

Varför i hela friden har inte AB:s kultursida redan nu på morgonen rensat bort allt plottret och bara lagt in en stor VAVADEVISA?! Boström har ju fått rätt i det där med Israel och människoorganen, i alla fall delvis: rättsmedicinen har nu tillstått att man på 90-talet verkligen skördade mänskliga organ utan tillstånd, men att man gjorde det med alla – israeler, palestinier, “utlänningar”… Så det är ju okej, då.

Några bevis för att man dödat palestinier enbart för deras organ har dock inte kommit fram. Men visst är det här pinsamt nog för dom som ropade “antisemitism” (jag själv inkluderat). Man kan ju bara – milt uttryckt – instämma med antropologiprofessorn som utförde studien, att “the symbolism [...] of taking skin of the population considered to be the enemy, [is] something, just in terms of its symbolic weight, that has to be reconsidered.”

Så har AB till slut reagerat, vid pass middagstid.

Jag lovar på heder och samvete att det här inte ska bli ännu en käpphäst, men det är värt att titta på Zetterlings senaste, “Livräddaren i Köpenhamn?”, om inte annat så för att man bättre kan precisera var taffligheten ligger.

Poängen här är då Zetterlings milda skespis över att Obama ska kunna “rädda Köpenhamn”, dvs. klimatavtalet. Det är väl i och för sig inte den mest “satiriska” poäng man nånsin hört talas om, men låt vara. Köpenhamnsavtalet får då symboliseras av “den lilla trädgårdsmästarfrun” (© Falstaff Fakir, via Bengt O), vilket man kanske kan kalla fair-enough. Vad annat finns egentligen att välja på? Tivoli? Strøget? Minareten i Gladsaxe?

Men det är i själva avstampet för valet av symbol som det hela kapsejsar. Titta på bilden igen: Obama räddar alltså en sjöjungfru från översvämning… Jag menar, rätta mig om jag har fel, men är det några som har alla förutsättningar att klara sig bra i en översvämning så är det väl såna som sjöjungfrur, och fiskar i största allmänhet?

Är jag verkligen den ende som tycker att “satirtecknaren” Leif Zetterling i DN (f.d. Aftonbladet) levererar nåt av det mest tafatta, tekniskt b-klassiga och satiriskt o-roligaste man kan komma på?

Kolla hans senaste “Vinterhare” (kategori: “Miljö, Samhälle”). Kan nån förklara för mig varför haren har gasmask på sig? Det måste ju röra sig om en giftgas, men i så fall är det första gången jag hört talas om att giftgaser skulle vara en del av miljöproblemen i ett vinterlandskap som detta. Nån som vet?

Eller den näst senaste “Globalisering” (kategori: “Miljö, Samhälle”).

En – antar jag – kapitalist blir buren i guldstol (prydd med  Kina- och USA-flaggor) av fattiga männsikor genom en öken, medan några andra fattiga springer framför med en spegel (prydd av en EU-flagga). Och alla springer mot några oljetorn i sagda öken. Och sen… jo, det är några slags träd till höger i öknen, tror jag. Och sen… ja.

Jag kan totalt ha missuppfattat det här. Och det vore ju jävligt pinsamt. Men ärligt talat: what’s the story…?!