I Storbritannien är det sedan länge omöjligt att vinna valet utan att ha förhandlat till sig stöd av mediemogulen Rupert Murdoch. Sverige tycks nu befinna sig i en liknande situation.

Så skriver Johannes Wahlström och Dan Josefsson idag om Bonniers politiska inflytande i Sverige, i den sista av AB-kulturens granskande artiklar.

Men – ursäkta mig – poängen med det brittiska valet i våras var ju att de konservativa inte vann (därav koalitionen), trots att de hade Murdochs stöd, trots att valsystemet var riggat för toryseger, trots att valdeltagandet var så lågt. Låt mig citera mig själv från när det begav sig:

Tories stod inför en tretton år gammal och utmattad labourregering, och den mest impopuläre premiärministern sen John Major. De hade hela den samlade högerpressen mangrant bakom sig. De hade £5 miljoner från Lord Ashcroft att vinna marginalkretsarna med, och tre år och fulla resurser att förbereda sig på. Och de klarar bara av att lägga fem procent [från 31% till 36%] på Michael Howards post-Irakvalinsats 2005.

Exakt hur stor del av den svenska bokmarknaden familjen Bonnier kontrollerar kan inte ens medieforskarna på Nordicom vid Göteborgs universitet svara på eftersom alla siffrorna är företagshemligheter. Klart är dock att ingenstans i den rika världen har ett enda företag så stor makt över produktion, marknadsföring, distribution och försäljning av böcker som Bonniers har i Sverige.

Så inleder Dan Josefsson sin text på AB-kulturen idag, i en del av artikelserien om Bonniers. Jag har två frågetecken, ett per mening.

N:r Ett: Hur i hela friden kan ägandeförhållanden vara en “företagshemlighet”? Varför då besvära sig med att ha ett Konkurrensverk? Jämför situationen med Murdochs försök att köpa ut hela BSkyB: klart som fan att man vet hur mycket av media Murdoch redan äger, annars hade det ju inte blivit något bråk om saken.

N:r Två: Och om man inte vet hur ägandeförhållandena exakt ser ut, så är det ju långt ifrån “klart” att man har grund för att påstå det som står i andra meningen, nicht wahr?

Det Josefsson skriver är ju annars bra och oroväckande. Men ibland hajar man till.

En annan aspekt är Palmes sällsynta förmåga att attrahera kvinnor. När jag var med under tv-intervjun med Shirley MacLaine i Stockholm 1977 var den erotiska laddningen mellan dem så tät att man kunde skära i den med kniv.

Skriver Annette Kullenberg i Expressen idag, apropå det faktum att Henrik Berggrens Palmebok huvudsakligen recenserats av äldre män (“budkavlen” har gått mellan kulturredaktionerna, enligt Kullenberg).

Jag tycker väl resonemanget ställer fler frågor än det besvarar. Inte minst att jag – som äldre man – nog skulle sagt att Shirley MacLaine kring 1977 å sin sida hade en sällsynt förmåga att attrahera män; jag tycker det är lite sexistiskt att göra attraktionkraft till ett karaktärsfel hos bara ena parten.

Det faktum att boken sedan recenserats av manliga senescenter har kanske rent av sin förklaring i det som Kullenberg själv upplyser oss om, nämligen att kvinnorna i någon ställning runt honom på den tiden var försvinnande få, och att det kanske faller sig naturligt för en kulturredaktion att låta boken recenseras av folk som hade någon form av närhet till de kretsar där Palme rörde sig, dvs. folk som idag råkar vara äldre män.

Behöver det egentligen vara mer konspiratoriskt än så?

För övrigt vore det intressant att få veta exakt vilka ämnen vi äldre män får lov att skriva om utan att bli anklagade för att vara äldre män? Är det i princip bara prostatacancer och proggrörelsen?

PS: Den som kan identifiera källan till travestin i rubriken vinner en gräddkola.

…säger trots det “terrorexperten” “Magnus” “Norell” i Expressen. Då kan man väl hjälpa honom på traven lite grand med att rikta hans näsborrar mot den härskna doften av höggradigt oxbabb. The G:s Richard Norton-Taylor, som inte förtjänar några citattecken alls, skriver idag som det är: dessa från USA emanerade uppgifter är inte – understryk: inte – baserade på ny information. Rubriken i papperstidningen kunde inte varit tydligare: “US terror warning ‘not based on new information’”. Det är skrämselindustrin som går på högvarv.

Jag höll just på att rumstera. Nej, det gjorde jag inte alls. “Rumstera” gör bara kåsörer i DN. Jag höll just på att rota bland mina böcker, för jag tyckte mig tro att jag ägde en bok som kunde intresserat Lennart i hans Ekelundsstudier. Den heter “Var Vilhelm Ekelund antisemit” av Walter Klein (inget frågetecken syns på omslaget, däremot på försättsbladet). Det är en plågad bok, desto mer så som Klein räknat sig som vän och beundrare, och Ekelund blir mer och mer irriterad av den näsvishet, får man väl i Ekelunds egen anda säga, med vilken den plågade beundraren driver frågan.

Inte visste jag, för övrigt, att jag ägde en diktsamling av Per Wästberg… Sjukt.

Hur som haver, hittade gjorde jag också ett exemplar av Författarförlagets tidskrift Tidskrifts Englandsnummer (2/1979) i vilket inryms myckna och bra texter (men så var jag också medredaktör för det numret…). Bland annat då min intervju med Beryl Bainbridge, som jag nämnde i förra veckan och som jag nu langat upp som pdf-fil här (klicka på BB.pdf [3 MB]).

Jag läser allt mer sällan svenska medier på nätet. Min mamma skickar mig hoprullade pappers-G-P från i förrgår, som alltid tycks mer aktuella än det jag läser på skärmen idag. Och det är inte bara G-P. AB:s kultursida har en (1) ny artikel säg varje eftermiddag vid tretiden. Expressen är aningen bättre, men inte mycket. DN:s kulturdebattsida tycks ha gjort halt och belägg i maj nånstans. Det finns liksom ingen brådska på tidningsnätet i Sverige. Det är lite halvt-som-halvt sånt ni får läsa gratis. Men inte mer.  -”Uppdatering? Den tar vi på måndag…”

Detta då i skillnad mot den rasande takten i brittiska media på nätet, främst Guardian och Mail, och om än i något makligare form BBC News. Varannan timma alltid nåt nytt. Huvudrubriker igår kväll blev slaskpalt i morse. Skit må det vara, men är annat skit än i förrgår.

En “Senior Culture Columnist” ska Maria Schottenius bli, efter att ha gått av som DN:s kulturchef. Det är inte fy skam det. Närmaste jämförelse inom försvaret är väl brigadgeneral. Jag är en Senior Culture Columnist, du är en Senior Culture Columnist, han/hon/det är en notisskribent på Sala Allehanda.

Bjussar inte den engelska titeln på sånt här 25-öresraljerande? Särskilt som det är lite granna fel, och lite granna malligt, att kalla det “Culture”. “Kultur” i anglosaxiska tidningssammanhang är nästan alltid “arts” eller “the arts”, så  “Senior Arts Columnist” hade låtit mer korrekt och inte fullt så pretentiöst.

Men Wiman kan nog bli bra. Jag förutspår också att Malte Persson går över till DN förr snarare än senare. You read it here first.

PS: Ni som är kremlinologer bör förstås också notera att Wiman i sin Expressenblogg är väldigt smickrande mot Lars Linder. Accepterar man jobbet som DNkulturchef så accepterar man också la longue durée.

Jag vill inte bli slentriankritiker av AB:s kultursida, det är ett jobb som är alldeles för lätt, hellre då koppargruvarbetare i Bolivia, på svältlön, utan frukost, med svidande piskrapp. Men Eva-Hejsan-Tjosan Hulthéns artikel om “mattebluffen” är ett satiriskt genidrag som sätter Expressens Björn Wiman i en ytterligt svår situation. Hur kontra? Nils Schwartz om Jimi Hendrix? Björn von Kleen om Sibyllakorven? Anders Ehnmark om… nånting? We live in interesting times, curses…

Det här börjar bli lite löjligt. NRK -> TT -> G-P rapporterar att en amerikansk författare har pekat ut Jean Sibelius som nazist. Bevisbördan låter mer än lovligt lättviktig, men jag ska inte göra mig till gisslan hos gnädige Frau Fortuna genom att helt förkasta det, förrän jag sett det eventuella köttet på benen.

Vad jag menar med att det börjar bli löjligt är att det verkar som ju längre bort vi kommer från 1930- och 40-talen desto mer sensationellt tycks det bli att det fanns nazister på den tiden! Eller ens Tysklandsvänner, högerkvinnor, eller människor “som är fascinerade av mytologi och nationalism, precis som nazisterna”…Vi hade ju den där befängda historien om Selma för inte så länge sen, till exempel.

Det är en slags underförstådd anklagelse mot dom som levde samtida med den tyska nationalsocialismen, vare sig man gjorde det i Tyskland, Finland eller Sverige: så korkade var dom att dom inte hade vett på att tänka på alla oss som sitter här idag med 20-20 hindsight och kan bestraffa-genom-publicering minsta förseelse dom begick, om dom så bara kände en lätt kindens svalka från “örnens vingslag från söder”.

Det här är en whighistorisk princip som vi experter brukar kalla DUMFAALE-principen: “Den Utomordentligt Moraliska Fördelen Av Att Leva Efteråt”.

Observerjournalisten Andrew Anthony har varit vänlig nog att låta mig publicera avsnittet om Myrdal som fick strykas p.g.a. utrymesskäl (se gårdagen; AA:s Observerartikel här). Det är intressant läsning.

Youk Chhang is director of the Documentation Centre of Cambodia, a unique resource dedicated to the study of the Khmer Rouge genocide, He is responsible for compiling 600,000 pages of documents, 4,000 transcribed interviews with former Khmer Rouge members, and maps of 20,000 mass graves. One afternoon during the trial I stopped by his office and spoke about Duch. Chhang had read the confession that Duch had extracted from his own brother-in-law, who was imprisoned at Tuol Sleng on charges of espionage and later executed.

‘All he wanted to know about was his brother-in-law’s former girlfriends from before he met his [Duch’s] sister,’ said Chhang. ‘He was obsessed with his sexual history. The brother-in-law was flamboyant and smart, that’s why he had him killed. To get back on him for being popular.’

For Youk, the Khmer Rouge was in many ways the revenge of the unpopular, the terror of the excluded. Like so many Cambodians, Chhang lives under the long shadow of Pol Pot’s brief rule. He lost many family members including a sister who was accused of stealing rice. To prove her guilt, a soldier slashed open her stomach. It was empty, and she died hungry and in great pain.

I also spoke to Chhang about the Caldwell case. Although he couldn’t shed any light on who killed the Scots academic, he was fascinated by the Westerners who supported the Khmer Rouge. Down the years, he has made it his business to meet the most outspoken of them. Before Caldwell went to Democratic Kampuchea, a party of four Swedes, including the popular author Jan Myrdal, the son of Nobel Laureates Alva and Gunnar Myrdal, paid a visit to country. Aside from Caldwell’s party, they were the only Westerners to be allowed in.

A few years ago, Chhang met one of them, Gunnar Bergstrom, while on a lecture tour in Sweden. Bergstrom was full of remorse and handed Chhang his collection of papers and magazines from Cambodia. There were photographs of workers building a damn with Bergstrom’s comments from the time: ‘This is an amazing achievement – Cambodia’s unique contribution to the problem of feeding the population without dependence on foreign aid!’

The unique contribution, of course, was slavery. Bergstrom has voiced his deep regret on many occasions. ‘The way I see it today,’ he said recently, ‘the trip should not have been made since it became part of the Khmer Rouge propaganda.’

Myrdal, though, has been much less contrite. His preference is to concentrate on Western crimes, among which he includes human rights and democracy. He told the Hezbollah newspaper, Al-Intqad, that they were just strategies used to serve ‘imperial interests’. Chhang was so perplexed at how Myrdal could maintain this idea of himself as a defender of the poor having supported the Khmer Rouge that he ordered his memoir Confession of a Disloyal European. ‘It was the last copy on Amazon!’ he told me with mock pride.

So what was the explanation? I asked.

‘He blames his mother.’

It’s comforting to view Myrdal as a lone crank, or a misguided idealist, but the mentality he represent goes far beyond the confines of neo-Maoists. In his interview with Al-Intqad, Myrdal made a valid point: ‘If a struggle for reclaiming stolen agricultural land in some country in Africa leaves 10 White settlers dead that becomes a major human rights issue in the West whereas 100 000 dead African children are uninteresting; they are just a normality.’

Yet this kind of racism emerges in its most unpleasant form in attitudes towards Cambodia. To support a revolution against Western imperialism was worth shouting about, but the consequent deaths of two million Cambodians has not been something that the Swede has ever wished to dwell upon. Indeed, what took place in Democratic Kampuchea just over 30 years ago remains much less discussed and understood than what took place in Germany over 60 years ago. That is partly down to what’s known as the calculus of affinity – Germany is much nearer and the West was inextricably involved – but it’s also about race (the Cambodians are different from ‘us’) and the dissonance of the politics (the Khmer Rouge was the underdog fighting against imperial oppression).