Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Svenska medier’ Category


Myrdal och Pol Pot, del 2

Tuesday, January 12th, 2010

Observerjournalisten Andrew Anthony har varit vänlig nog att låta mig publicera avsnittet om Myrdal som fick strykas p.g.a. utrymesskäl (se gårdagen; AA:s Observerartikel här). Det är intressant läsning.

Youk Chhang is director of the Documentation Centre of Cambodia, a unique resource dedicated to the study of the Khmer Rouge genocide, He is responsible for compiling 600,000 pages of documents, 4,000 transcribed interviews with former Khmer Rouge members, and maps of 20,000 mass graves. One afternoon during the trial I stopped by his office and spoke about Duch. Chhang had read the confession that Duch had extracted from his own brother-in-law, who was imprisoned at Tuol Sleng on charges of espionage and later executed.

‘All he wanted to know about was his brother-in-law’s former girlfriends from before he met his [Duch’s] sister,’ said Chhang. ‘He was obsessed with his sexual history. The brother-in-law was flamboyant and smart, that’s why he had him killed. To get back on him for being popular.’

For Youk, the Khmer Rouge was in many ways the revenge of the unpopular, the terror of the excluded. Like so many Cambodians, Chhang lives under the long shadow of Pol Pot’s brief rule. He lost many family members including a sister who was accused of stealing rice. To prove her guilt, a soldier slashed open her stomach. It was empty, and she died hungry and in great pain.

I also spoke to Chhang about the Caldwell case. Although he couldn’t shed any light on who killed the Scots academic, he was fascinated by the Westerners who supported the Khmer Rouge. Down the years, he has made it his business to meet the most outspoken of them. Before Caldwell went to Democratic Kampuchea, a party of four Swedes, including the popular author Jan Myrdal, the son of Nobel Laureates Alva and Gunnar Myrdal, paid a visit to country. Aside from Caldwell’s party, they were the only Westerners to be allowed in.

A few years ago, Chhang met one of them, Gunnar Bergstrom, while on a lecture tour in Sweden. Bergstrom was full of remorse and handed Chhang his collection of papers and magazines from Cambodia. There were photographs of workers building a damn with Bergstrom’s comments from the time: ‘This is an amazing achievement – Cambodia’s unique contribution to the problem of feeding the population without dependence on foreign aid!’

The unique contribution, of course, was slavery. Bergstrom has voiced his deep regret on many occasions. ‘The way I see it today,’ he said recently, ‘the trip should not have been made since it became part of the Khmer Rouge propaganda.’

Myrdal, though, has been much less contrite. His preference is to concentrate on Western crimes, among which he includes human rights and democracy. He told the Hezbollah newspaper, Al-Intqad, that they were just strategies used to serve ‘imperial interests’. Chhang was so perplexed at how Myrdal could maintain this idea of himself as a defender of the poor having supported the Khmer Rouge that he ordered his memoir Confession of a Disloyal European. ‘It was the last copy on Amazon!’ he told me with mock pride.

So what was the explanation? I asked.

‘He blames his mother.’

It’s comforting to view Myrdal as a lone crank, or a misguided idealist, but the mentality he represent goes far beyond the confines of neo-Maoists. In his interview with Al-Intqad, Myrdal made a valid point: ‘If a struggle for reclaiming stolen agricultural land in some country in Africa leaves 10 White settlers dead that becomes a major human rights issue in the West whereas 100 000 dead African children are uninteresting; they are just a normality.’

Yet this kind of racism emerges in its most unpleasant form in attitudes towards Cambodia. To support a revolution against Western imperialism was worth shouting about, but the consequent deaths of two million Cambodians has not been something that the Swede has ever wished to dwell upon. Indeed, what took place in Democratic Kampuchea just over 30 years ago remains much less discussed and understood than what took place in Germany over 60 years ago. That is partly down to what’s known as the calculus of affinity – Germany is much nearer and the West was inextricably involved – but it’s also about race (the Cambodians are different from ‘us’) and the dissonance of the politics (the Khmer Rouge was the underdog fighting against imperial oppression).





En missad chans

Saturday, January 9th, 2010

Som ni har fattat är SVT Play min nya darling. Jag har kollat Hockeykväll varje måndag/tisdag sen nåt år tillbaka: en vacker dag kommer här på Pressylta en djupanalys av det psykodrama som är Niklas Wikegård. Sen blev det Bullens matlagningsprogram, som i sin tur gav upphov till en av de mest heartfelt kommentarstrådarna, om matnostalgi. Och så häromdagen då Ebbe-filmen, som var utmärkt, men väldigt mycket också “offentlig version”: det finns massor kvar att berätta om Ebbes äventyr i storpolitiken, av avsevärt mer sinistert slag…

Men så ikväll, min första letdown: “Uppdrag Åsa-Nisse“. Jag orkade inte mer än 20 minuter. Det berodde mest på filmen i sig, en rätt slentrianmässig nostalgistudie, med fokuset inriktat på “The Making of…”-aspekten, snarare än Åsa-Nisses baudrillardska signifikans som skenpolitisk markör för en avväpnad, filmisk icke-revolt, det vill säga, för att travestera Wallace Stevens: “The Tönt at the End of the Mind”. Vårt behov av imbeciller. Idiotin bland oss. Den svenska dumheten är något vi måste prata om, och Åsa-Nisse är väl ett avstamp så gott som något. Ja, en missad chans, det tycker jag verkligen.





Dagens nyhet (+)

Thursday, January 7th, 2010

Ingen är mindre förvånad än jag, men min profetia för februari 2010 ser ut att mycket väl kunna bli verklighet. Resumé rapporterar nu att DN rivit upp alla stringerkontrakten sen nyår, vilket bland andra påverkar sådana kvalificerade skribenter som Nathan Sachar och Lennart Pehrson. Dom har “i stället erbjudits att sälja enskilda frilansartiklar till tidningen”.

Kontraproduktivt? Jag skulle nog sagt det. Hur generöst man än räknar så ser inte jag att de fyra stringerkontrakt som omnämns kan kosta lika mycket som de immateriella förlusterna, i sämre frekvens och kontinuitet i bevakningen, i arbetsmoralen på och utanför redaktionerna, i prestigeförlusten gentemot läsare och annonsörer, och så vidare.

Uttrycket “cutting off your nose to spite your face” passar kanske inte hundraprocentigt in här, men visst handlar det om ett slags self-harm, vansinnig och tragisk på samma gång.

Fotnot/fredag: Idag kommer det fram att det kostade DN 15,000 i månaden per stringer, en årslön alltså på 180,000 för fyra stycken: man har med andra ord gjort en totalbesparing 720,000 SEK. Står det verkligen så illa till på DN att inte-ens-en-trekvarts-mille om året gör en sån väsentlig skillnad…? (Perspektivförskjutning: Guardian förlorar 1,1m SEK – om dan…)





"Fru Farah Diba är underrättad"

Sunday, January 3rd, 2010

Länken finns här. Den som kan placera upphovsmänniskan bakom citatet i rubriken vinner… min genuina uppskattning. Skriv in rätta svaret i kommentaren.

[Och försök inte med Google, det funkar inte, ha ha ha!]





Vad var det Boström sa?

Monday, December 21st, 2009

Varför i hela friden har inte AB:s kultursida redan nu på morgonen rensat bort allt plottret och bara lagt in en stor VAVADEVISA?! Boström har ju fått rätt i det där med Israel och människoorganen, i alla fall delvis: rättsmedicinen har nu tillstått att man på 90-talet verkligen skördade mänskliga organ utan tillstånd, men att man gjorde det med alla – israeler, palestinier, “utlänningar”… Så det är ju okej, då.

Några bevis för att man dödat palestinier enbart för deras organ har dock inte kommit fram. Men visst är det här pinsamt nog för dom som ropade “antisemitism” (jag själv inkluderat). Man kan ju bara – milt uttryckt – instämma med antropologiprofessorn som utförde studien, att “the symbolism [...] of taking skin of the population considered to be the enemy, [is] something, just in terms of its symbolic weight, that has to be reconsidered.”

Så har AB till slut reagerat, vid pass middagstid.





Mera satir i baljan, boys…

Monday, December 14th, 2009

Jag lovar på heder och samvete att det här inte ska bli ännu en käpphäst, men det är värt att titta på Zetterlings senaste, “Livräddaren i Köpenhamn?”, om inte annat så för att man bättre kan precisera var taffligheten ligger.

Livraddaren.700

Poängen här är då Zetterlings milda skespis över att Obama ska kunna “rädda Köpenhamn”, dvs. klimatavtalet. Det är väl i och för sig inte den mest “satiriska” poäng man nånsin hört talas om, men låt vara. Köpenhamnsavtalet får då symboliseras av “den lilla trädgårdsmästarfrun” (© Falstaff Fakir, via Bengt O), vilket man kanske kan kalla fair-enough. Vad annat finns egentligen att välja på? Tivoli? Strøget? Minareten i Gladsaxe?

Men det är i själva avstampet för valet av symbol som det hela kapsejsar. Titta på bilden igen: Obama räddar alltså en sjöjungfru från översvämning… Jag menar, rätta mig om jag har fel, men är det några som har alla förutsättningar att klara sig bra i en översvämning så är det väl såna som sjöjungfrur, och fiskar i största allmänhet?





"Satir" är "ritas" baklänges. Hmm… [Nu med ny ikonografisk ledtråd: se kommentarerna!]

Wednesday, December 9th, 2009

Är jag verkligen den ende som tycker att “satirtecknaren” Leif Zetterling i DN (f.d. Aftonbladet) levererar nåt av det mest tafatta, tekniskt b-klassiga och satiriskt o-roligaste man kan komma på?

Kolla hans senaste “Vinterhare” (kategori: “Miljö, Samhälle”). Kan nån förklara för mig varför haren har gasmask på sig? Det måste ju röra sig om en giftgas, men i så fall är det första gången jag hört talas om att giftgaser skulle vara en del av miljöproblemen i ett vinterlandskap som detta. Nån som vet?

Eller den näst senaste “Globalisering” (kategori: “Miljö, Samhälle”).

Globalisering.370

En – antar jag – kapitalist blir buren i guldstol (prydd med  Kina- och USA-flaggor) av fattiga männsikor genom en öken, medan några andra fattiga springer framför med en spegel (prydd av en EU-flagga). Och alla springer mot några oljetorn i sagda öken. Och sen… jo, det är några slags träd till höger i öknen, tror jag. Och sen… ja.

Jag kan totalt ha missuppfattat det här. Och det vore ju jävligt pinsamt. Men ärligt talat: what’s the story…?!





Köpenhamnsledaren

Monday, December 7th, 2009

Femtiosex dagstidningar i 45 länder enar sig om en gemensam ledare angående klimatmötet i Köpenhamn, och många av dem – bl.a. initiativtagaren The Guardian – publicerar den på förstasidan idag. Inte en enda av de femtiosex tidningarna är svensk. Tre är danska (Dagbladet, Information, Politiken) och en är norsk (Dagbladet). Ingen från Finland heller.

Har man sagt sublime, får man också säga ridiculous. Med Guardian idag får man också ett julklappsomslagspapper designat av Helen Mirren. (Eh?)





Den som är trött på G-P är trött på livet

Tuesday, November 10th, 2009

Bland dagens förstasidesnyheter på G-P-webben:

“Steve Tyler lämnar Aerosmith”

“Såg varg på väg till dagis”

“Varning för luriga stickproppar”

“4000 kycklingar döda i olycka”

Länkar? Don’t be silly.





Nobelprisets hemliga läckor

Friday, October 9th, 2009

Läcka i Akdemien? Visst fan finns det läckor i Akademien… Har alltid funnits. I know, cos I got form…

Två gånger visste jag kvällen före vem det skulle bli: Canetti ’81 och Golding ’83. Båda tipsen kom från Expressen, och min gissning är att källans namn började med Lars och slutade med Forsell. Canettiuppgiften orsakade inte mycket mer än att jag samma kväll fixade ett foto på hans ytterdörr, där det satt en lapp med “Inte hemma” på. Canetti bodde två minuter upp för gatan från mig, i Hampstead, och hade alltså blivit förvarnad, som jag.

Vad gäller Golding ringde dom sent kvällen före och undrade om jag hade nåt som var värt att citera/publicera i bokhyllan. Dessvärre. Jag hade just satt ner väskorna efter några veckor på Mallis, men rusade ner till en nattöppen bokhandel (det fanns såna på den tiden) i Covent Garden och ryckte åt mig en kopia av en essäsamling av Golding, översatte en liten snutt på bussen hem och ringde in den (det fanns inte epost på den tiden). Den fick pride-of-place på kultursidan nästa morgon. Och jag fick ett slags medaljtelefonsamtal från Leif Zern den eftermiddagen, om guldstuket på min bedrift…

-”Jag kräver nobelpriset!” sa jag.

-”Vi betalar vanligt honorar,” sa Zern.



Links