Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Svenskt allmänt’ Category


Nobelt igen… +

Sunday, December 8th, 2019

Nu har jag läst Matilda Gustavssons ‘Klubben’, och jag önskar på sätt och vis att jag inte hade gjort det. God’s teeth… Gamle vännen Ragnar Strömberg sa en gång på nåt redaktionsmöte i huvudstaden, “Min främsta tillgång som kritiker är att jag bor i Göteborg”. Min främsta tillgång är att jag bor ännu längre bort.

Då menar jag förstås inte Stockholm, utan “Stockholm”. Den parodi av sig själv som alla städer spelar upp i vissa lägen, ur vissa synvinklar, vid vissa årstider. Jag säger som förut, Nobelstiftelsen borde stått på sig och gett priset till Vitterhetsakademien. Risken är annars att vi kommer att få sjunga “Happy birthday, Peter Handke” för evigt.

+ Så nu har jag också läst Katarina Frostenssons ‘K’… Ähm, ja… Alltså… Vet inte riktigt vad jag ska säga i det här läget. Det är lite omtumlande, så här direkt efterpå Gustavssons bok. Återkommer om detta.





“Politics Sweden”

Tuesday, November 12th, 2019

Här kan jag då presentera resultatet av ett samarbete mellan min bror Olof och mig under senaste veckorna, Politics Sweden. Det är helt enkelt en koncis sammanfattning på engelska av den svenska författningen, dess historia, dess karaktäristika, dess problem, och hur man handskats med problemen. Precis som med den svenskspråkiga, och mer detaljerade, versionen (som jag nämnt förut) finns den som YouTube-avsnitt, som ljudfiler och som pdf-text.

De målgrupper vi tänkt oss är flera till antalet. Först kanske de som studerar statskunskap och vill ha en bra sammanfattning nära till hands, precis som de som är allmänt intresserade – och intresset för det svenska samhällssystemet blir allt större med åren, syns det mig. Dessutom som en journalistisk resurs; jag tror t.ex. många brittiska kommentatorer vore särskilt intresserade av avsnittet “Constitutional Reform”, hur man skriver ner en i princip oskriven författning.

Och inte minst människor som flyttar till Sverige: den svenska författningen, som den efter många om och men ser ut, kan ju faktiskt användas som en slags “lärobok i svensk politik”. Men här finns mycket som också väcker tankar, i många riktingar, särskilt för de av oss som har huvudet uppe i Brexitmolnen just nu. Kommentarer och förslag är mer än välkomna. Det kan också komma fler avsnitt i serien framöver. Iaktta den här rymden, som vi säger.

Tekniskt PS. Olof står naturligtvis för substansen i sakfrågorna. Jag bidrar med att pilla i manusen och göra rösten. Inspelat i min hemmastudio, en vadderad alkov i lägenheten. Mikrofon: Blue Snowball. Mjukvara: Audacity, med brusreducering. Ljudkvalitet: podcast.





Måndagskompott +

Monday, November 4th, 2019

+ Feg som han är kommer han förmodligen att välja en annan och säkrare valkrets, men om Boris Johnson stannar kvar i Uxbridge and South Ruislip så är det inte alls osannolikt att han kan förlora sin plats i parlamentet. Hans majoritet är på dryga 5,000 röster bara. Inte bara finns många unga väljare på plats (Brunel University ligger där) utan det finns en del lokalfrågor han kan kritiseras för, inte minst hur han gjorde en helomvändning vad gäller Heathrows tredje runway, som nästan alla lokalbor är emot. Visserligen är det en ganska trist bit av stan (väster om Shepherds Bush, i princip) men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att dörrknacka lite grand under den kampanjen.

+ Det är inte ofta jag har anledning att rikta en tacksamhetens bugning åt Växjö, men i och med att Öster slog Frej med 3-0 i lördags har GAIS klarat sig kvar precis över nedflyttningsstrecket i Superettan. Jag har inte sett någon av matcherna den här säsongen, men vad jag förstår har GAIS spelat rätt bedrövligt så lättnadens suckar hörs nog lite varstans kring Gårda, inte bara här i N1.

+ Och nu ut i höstsolens sken och en långpromenad till British Library. Eller ja, lång och lång. Fyrtiofem minuter, kanske.

+ Nya talmannen är som väntat förre vice talmannen, Sir Lindsay Hoyle, som är Labour, och enligt skriverierna lite av en establishment man. Hans accent, om någon undrar, är Lancashire.





Myndigheter

Wednesday, October 23rd, 2019

Mitt i den här röran får jag plötsligt beslutet om “settled status” från Home Office. Jag besitter nu två stycken permanenta uppehållstillstånd i UK, ett från 1982 och ett från igår. “Skärp och hängslen” var vägen att gå, ansåg min advokat, och jag höll med honom. Jag är för gammal för strul. Vilket det kunnat bli om jag bara haft det gamla, för HO har i sådana fall rätt att be en bevisa att man inte bott utanför UK “i två år eller mer” under perioden man haft det. Hur bevisar man att man varit “här”? Eller, för den delen, “där”? Djupa frågor.

Så till märkliga frågor. Mitt svenska bankkonto uppmanade mig igår att fylla i ett frågeformulär, som det tydligen är lag på att man måste svara på. Hurdana inkomster har man, var är man skattskyldig, osv. Men så kom en fråga med rubriken “Politiskt utsatt ställning” och som löd: “Är du eller har varit (1) en person i en utsatt politisk ställning (2) närstående eller känd medarbetare till en person i utsatt politisk ställning?” Jag tänkte med gång jag måste klicka på “Ja” – Brexit, för jösse namn! Snacka om utsatt politisk ställning!

Men det visade sig handla om penningtvätt och finansiering av terrorism och gäller egentligen bara om man varit regeringschef, riksdagsledamot eller suttit i Högsta domstolen. Och det har inte jag, vad jag minns.





“Hur Sverige styrs”

Tuesday, October 8th, 2019

Min bror Olof har satt igång ett väldigt intressant projekt under ovanstående rubrik. Det rör sig om en serie korta (i snitt 10+ min var) föreläsningar om svensk demokrati, våra grundlagar, den offentliga makten, och det lär komma fler avsnitt i framtiden.

De finns att se på YouTube, lyssna på som ljudfiler (mp3) och läsa som text i pdf: en komplett översikt finns på Olofs hemsida.

Jag tycker särskilt YouTube-filmerna fungerar utmärkt: enkel och klar grafik, en saklig och resonerande röst. Det är för att vara YouTube något så ovanligt som att man lär sig något, eller som Olof säger i introduktionen: det handlar om “statskunskap för sådana som inte läst statskunskap”.

Inte så förvånande för en själv går ju tankarna ofta till den brittiska situationen just nu. Till exempel, debatten om huruvida landet behöver en skriven författning eller om den oskrivna faktiskt fungerar som den ska. Många hävdar ju det senare och att det gnissel som nu ljuder så högt kommer av en i grunden politisk kris, inte en konstitutionell.

Ett annat exempel är den därtill kopplade frågan om Supreme Court i och med utslaget i prorogationsfrågan nu tagit ett definitivt steg mot att bli en författningsdomstol, eller om den på sätt och vis alltid varit det, sedan åtminstone 1600-talet.

Hur som helst, ‘Hur Sverige styrs’ är mer än värt att titta på. Inte bara lärorikt och tankeväckande, utan högst väsentliga medborgerliga kunskaper att ha.





Ebbe Carlsson/Herman Melville (långt)

Monday, August 26th, 2019

Det här är tänkt att handla om Ebbe Carlsson, av skäl jag ska återkomma till, men jag tänkte ta en omväg via Herman Melville, vars tre mest berömda noveller jag läst nu på sistone, och det med eskalerande beundran: ‘Bartleby, the Scrivener’, ‘Benito Cereno’ och ‘Billy Budd’.

Melville sägs ofta, och rättvist, vara upptagen av “laddad mångtydighet”, en författare “who sets incompatible necessities into colliding proximity”, som introduktören till min inköpta volym, Peter Coviello, uttrycker det. Och han gör det här via tre huvudpersoner – advokaten/berättaren i ‘Bartleby’, den amerikanske sjökaptenen Amasa Delano i ‘Benito’ och Billy Budd själv – som alla delar ett grundläggande och avgörande karaktärsdrag: oskuldsfullheten. Adjektiven Melville gärna återkommer till är godtrogen, hederlig, guileless (sveklös), blithe (“Exhibiting kindly feelings toward others”, enligt OED).

Men detta, märk väl, utan att de för den skull går över i naivitet, långt mindre ren dumhet, något som på sätt och vis skulle gjort dem medskyldiga till det som händer dem. Det är just bristen på naivitet som gör det så intressant med dessa figurer: deras (över)känslighet. De anar alltid oråd, de känner på sig att det ligger fara och lurar, men slår hellre bort sin misstänksamhet än göder den. Så här skriver Melville t.ex. i inledningen till Kap 19 och Billy Budds ödesdigra förhör med Kapten Vere och Claggart:

“Now when the foretopman [Budd] found himself in the cabin, closeted there, as it were, with the captain and Claggart, he was surprised enough. But it was a surprise unaccompanied by apprehension or distrust. To an immature nature essentially honest and humane, forewarning intimations of subtler danger from one’s kind came tardily if at all”.

Melville är alltså det självklara ursprunget till en återkommande figur i den amerikanska romanen: “the innocent abroad”. Man hittar den framför allt i Henry James, men också (eponymt) hos Mark Twain, hos Hemingway, Dreiser och många andra. Liksom Melville är de oerhört ambivalenta gentemot dessa oskuldsfullheter: kapten Delano framstår till slut som en rasistisk kanalje, advokaten i ‘Bartleby’ som en fåfäng och ineffektiv klantskalle. Återigen: jag kan inte nog rekommendera Melvilles noveller, inte bara för att de är så skickligt komponerade utan för återklangerna de ger av idag.

Nu alltså, som annonserat, en abrupt högersväng, som mycket väl kan sluta i en vurpa. But here goes. Medan jag läste Melville blev jag av en händelse påmind om en gammal bloggpost från 2010 om Ebbe Carlsson, om SVT-dokumentären om honom, och en episod jag fick berättad för mig om Ebbes besök i London, utrustad som han var med sitt fatala Leijonbrev.

‘Ebbe – The Movie’ finns faktiskt att se på YouTube numera (del 1 här, del 2 här). Hans liv är helt enkelt en bokstavligt fantastisk historia. Skulle den kunna vara en roman, som GW Persson påstår i slutet? Om inte roman, kanske, så någon slags fiktion i alla fall. Här finns ju inslag av Sammy Glick, Gogol, Köpenick och mycket mer. Skojare som blir skojare därför att de agerar i en miljö inställd på – projicerad på – skojeri.

Ebbe är som sådan den diametrala motsatsen till dessa Melvillefigurer. Inte “laddad mångtydighet” utan laddad entydighet. Inte “the innocent abroad” utan “the cynic at home”, någon som inte anar sig fram i sin trevande misstänksamhet över en fara som kanske/kanske inte existerar, utan som tar för givet och agerar utifrån att faran är i högsta grad verklig, även om den bevisligen inte existerar. Där Melvillefiguerna är så att säga halvblinda mot sin omgivning ser Ebbe alldeles för mycket. Där Melville sätter in sina figurer i farofyllda sammanhang de knappast har någon kontroll över konstruerar Ebbe sina egna sammanhang, ofta obegripliga, ibland fatalt felaktiga.

Men precis som med Melvillefigurerna verkar dessa hans egenskaper medfödda, innate, hos Ebbe. Mia Gerdin berättar väldigt målande i filmen om hans skoltid i Göteborg. Jag känner andra som växte upp i samma kvarter som kan berätta att han redan i barndomen visste allt om familjerna i alla hus i hela området, om grälen, om supandet, ner på individnivå. Man kan av allt detta dra slutsaten att Ebbe var född “spion”, intrigör, konspiratör, men det tycker inte jag. Som (tror jag) Guillou säger i filmen: han misslyckades med allt han företog sig. Inte bara misslyckades, det blev ofta rena frontalkrockar. Så jobbar inte intrigörer.

Det fanns något annat hos Ebbe. Tillbaka till Melville. Dennes oskuldsfullheter är och förblir, trots allt som händer dem, orubbliga i sina oskuldsfullheter. Deras goda tro, deras förtröstan, har en integritet som ingenting rår på, det är därför Melville är så smart som författare i hur han gradvis klär av dem denna integritet och avslöjar dem (utan att de fattar det) som redskap för större, mäktigare, våldsammare krafter. Den amerikanske “innocent abroad” är inte alls så oskuldsfull, som det kommer att visa sig på krigsskådeplats efter krigsskådeplats. (Se Graham Greenes ‘The Quiet American’)

Ebbe, tvärtom, var i högsta grad rubblig i sin cynism. Hans cynism saknade allt vad integritet heter (och så behöver det inte nödvändigtvis vara, menar jag: det finns cyniker med integritet). Där Melvillefigurernas oskuldsfulla trygghet alltid finns bevarad i dem, ända till slutet (avrättningen av Billy Budd är den emblematiska scenen) där slirar Ebbe från otrygghet till otrygghet och tillbaka igen. Han försöker aldrig sopa igen spåren efter sig, för det är ingen nytta med, alla vet vad som hänt, det står på löpsedlarna, svart på brandgult. Längre och längre ut på plankan kliver han. Till och med SAP, fadershuset, har nu övergivit honom. Tills slutkapitlet, AIDS-historien. Den redemption som Melvillefigurerna aldrig får.

(Låt mig bara tillägga: jag menar “redemption” här i strikt litterärt hänseende, på samma sätt som hela den här texten har ett genomgående litterärt anslag. Att Ebbes homosexualitet skulle “förklara”, långt mindre redeem, hans agerande under åren är hundraprocentigt oxbabb. Jag tror inte ens Ebbe försökte sig på den klacksparken. Men, för all del, rätta mig om jag har fel).

En sista och kanske avgörande kontrast, som gäller berättarteknik. Melvilles porträtt är fullskaliga och uttömmande, “totala”. Innanför berättelsernas ramar finns ingenting mer att veta om dessa figurer annat än några ganska ovidkommande biografiska data: var kom egentligen Bartleby ifrån? Vem var egentligen hittebarnet Billy Budd? Det är en version av vad Erich Auerbach (i ‘Mimesis’ 1946) kallar en “homerisk stil”, som i princip går ut på att what you see is what you get, det finns inget utrymme för “tolkning” därför att allt redan står skrivet svart på vitt. Detta i kontrast till den “gammaltestamentliga stilen”, med somligt i skarp relief, annat i dunkel, det outtalade, det tolkningsbara.

‘Ebbe – The Movie’ är då snarast gammaltestamentlig i sin berättarteknik. Producenterna väljer medvetet och avsiktligt att inte berätta “totaliteten”, närmare bestämt de aspekter av Ebbes liv och verksamhet under Palmeutredningen som ställer hans nu pikareskliknande livsöde i en helt annan och mer problematisk dager. På det viset är filmen egentligen lika cynisk som personen den sätter i fokus. (Det kan ha att göra med att man till hög grad verkar ha förlitat sig på Anders Isakssons Ebbebiografi (2007) som Åsa Linderborg sågade utmed anklarna i AB när det begav sig).

Bortsett från PKK-spåret och dess något dunkla ursprung får vi egentligen bara veta att Ebbe tyckte Säpo bar mycket av skulden för det som hade hänt, genom brister i personbevakning och underrättelsehantering. Detta var, enligt filmen, substansen i hans “Palmespaning”. Men, som Gunnar Wall berättat i olika sammanhang, där fanns många fler och mycket underligare ting.

I filmen berättas det om mörkläggningar som Holmér och Ebbe varit med om tidigare – spioneriet på SKP, sjukhusaffären, osv – men inget försök görs att visa att även Palmeinsatsen skulle kunna vara en mörkläggning. I filmen nämns över huvud taget ingenting om vad buggningsutrustningen skulle användas till och det finns inte ens en antydan om att Ebbes grupp rekryterat mördaren Ali Cetiner för en provokationsoperation.  I filmen nämns eller antyds inte heller Ebbes och Holmérs samarbetspartner, den nazistiske f d polisen C G Östling. I filmen nämns ingenting om Ebbes konspiratoriska intriger mot vare sig P-G Näss eller Pierre Schori och de anklagelser han riktade mot dem.

Hur ska man (på “gammaltestamentligt” vis) tolka dessa luckor, dessa “outtalade” aspekter av berättelsen? Det beror kanske på hur konspiratoriskt lagd man är, men jag tror också det kan vara enklare än så, eller snarare mer litterärt. Det finns ju en komplicerad dynamik mellan berättare och berättelse, om det så gäller skönprosa eller fakta. Vad är det som styr vad? Berättaren styr berättelsen tills berättelsen börjar ta över och styr berättaren.

I mitten av 1800-talet, några år före inbördeskriget, satt Melville och skrev i och om en amerikansk verklighet som i en romanförfattares ögon syntes både oöverblickbart komplex och brutalt, blodigt enkel. Han måste både förenkla det komplexa och komplicera det enkla, och det kunde han bara åstadkomma genom att berätta allt han visste, så grundligt och uttömmande och humant han kunde. Att han lyckades med det är precis vad som gör honom så relevant idag.

År 2009, tjugotre år efter Palmemordet och sjutton år efter Ebbes död, berättar man en berättelse som också den på sätt och vis är oöverblickbart komplex och brutalt, blodigt enkel. Men ingenting står längre uttömmande och otolkningsbart svart-på-vitt på boksidan, punkt och slut. Det flimrar förbi på skärmar och i etern och i våra ännu ganska skrangliga uppkopplingar till “nätet”. Det är en medialiserad verklighet med starka, t.o.m. avgörande, fiktiva inslag. Det enda sättet att kunna berätta allt detta är att vara selektiv, att hålla sig till fakta – men ett distinkt urval fakta.

Det är urvalet som idag är berättarens, inte bara litterära rättighet utan politiska skyldighet gentemot både berättelsen och dess läsare. Som Åsa Linderborg skrev i sin recension av Isakssonboken: “När Ebbe Carlsson gav instruktioner om sin begravning föll det på Sverker Åström att hålla ett tal som skulle ‘innehålla goda historier, varav en del får vara sanna'”. Det är detta – det politiska urvalet – som gör både Ebbe Carlssons liv och filmen om honom till sådana misslyckanden, lika fascinerande som de är irrelevanta.

PS: Jag borde ju länkat detta från början: Gunnar Walls ingående och i detta sammanhang högst relevanta bloggpost från september 2017 apropå en annan SVT-dokumentär, ‘Statsministern, Ebbe och mordet’.

PPS: Jag har nu också skrivit ut namnen på Ali Cetiner och C G Östling eftersom Gunnar W gått så tillväga i den ovan nämnda bloggposten.





Locktoner

Wednesday, July 31st, 2019

Senaste dagarna har jag haft en underlig konversation med svenska myndigheter, Skatteverket närmare bestämt. Det började med att jag fick ett brev (genom brevlådan, gjort av papper) från dem, ett “föreläggande” om att deklarera mina inkomster för år 2018. -“You what?!” tänkte jag. Jag har inte deklarerat inkomster i Sverige på över fyrtio år.

Det visade sig ha att göra med SINK. När jag fick ett brev från dem i januari om detta (brevlåda, papper) visade det sig främst ha att göra med pensionsinkomster. Jag har sedan 2016 en pytteliten och därför ej beskattningsbar svensk statspension. Så jag lade brevet till handlingarna.

Den enda andra inkomsten jag haft från Sverige under 2018 var ett s.k. garantihonorar för Londonboken. Men enligt dubbelbeskattningsavtalet ska man betala skatt för sådana arvoden i landet där arbetet utförts, så det har jag redan inkluderat, och betalat skatt på, i mina brittiska räkenskaper för 2018-19.

Jag ska nu få ett slutligt beslut per brev (brevlåda, papper) som förmodligen kommer att säga att jag inte behöver deklarara nånting alls.

Men det hela utspelade sig alltså i denna underliga tid vi lever igenom, just medan den dramatiska bakgrundsmusiken till Brexit börjar nå sitt öronbedövande, brain-crashing crescendo. Det var som om det officiella Sverige påminde mig om att, “Du kan ju alltid komma hem igen. Deklarera. Gå med i en förening. Fira midsommar. Var som folk”.

Vilket understryktes av att mailkonversationerna med Skatteverket är så “officiellt intima”, om man får kalla det så. Man får epost från tjänstemän (eller snarare -kvinnor) som aldrig uppger sina efternamn, det är “Olga” och “Camilla” och “Julia”. Som om vi, “Ja vi träffades ju hemma hos Lasse Svantesson den där julhelgen, du kommer väl ihåg? Du blev så full”.

Kom hem! Här är allt jättebra! Här är allt jättevanligt: inga blonda kalufser på statsministern, inga mat- och medicinbrister för överskådlig, inget flim-flam om andra världskriget. Och så har vi Allsång på Skansen!

Det börjar kännas mer och mer, vågar jag säga “hemma”…?





Boksök

Tuesday, July 16th, 2019

Jag har länge sökt ett exemplar av Fredrik Silverstolpe/Göran Söderströms ‘Sympatiens hemlighetsfulla makt: Stockholms homosexuella 1860-1960’, utgiven av Stockholmia 1999 (Libris). Den finns nästan aldrig på vare sig antikvariat.net eller bokborsen.se. Rönnells berättade idag att de hade ett exemplar för ett par år sedan men det köptes nästan omedelbart. Det finns ett exemplar på British Library, men det är så ofta redan utlånat att jag praktiskt taget gett upp den vägen. Fråga: när sådan efterfrågan finns, varför i hela friden ger man inte ut en ny upplaga? Fredrik Silverstolpe har tyvärr gått ur tiden. Göran Söderström, idag 85, finns fortfarande i livet vad jag förstått, men jag har inte hittat någon kontakt till honom. Är det nån som vet mer om det här?





‘Calvados och Borås’

Monday, July 15th, 2019

Nu har jag läst Martin Nyströms ‘Konsten att se långt: nya perspektiv på Evert Taube’ (Arche Press 2019). Jag gick in i den med all förväntan att få min beundran för Taube bekräftad ur många perspektiv. Men jag kom ut ur den med tanken att jag egentligen inte är så förtjust i Taube som jag trodde. Jag vet inte vad det är, riktigt. Kanske att hans språk, hans dikt, hans anslag hör till en generation som inte ens är mina föräldrars utan mina far/morföräldrars. Taube känns underligt nog mycket mer främmande efter att jag läst den här infallsrika, kunniga och generösa boken.

Det enda jag fäste mig vid riktigt ordentligt var hur Nyström reder ut Taubes mångåriga definiering av vad vi svenskar tänker på som “borta och hemma” och hur de flyter in i varandra i våra medvetanden. Bohuslän och Pampas. Provençal och Sjösala. Ofta i samma rim, som i rubriken. Det är en definiering som Taube etablerade för så många av oss, inkluderat mig själv. Det finns inget mer svenskt än att vara svensk så långt bort från Sverige det går att komma. Vilhelm Moberg skrev utvandrarböckerna i Kalifornien. Almqvist och Strindberg skrev i exil.

Jag har aldrig läst Taubes roman ‘Don Diego Karlsson de la Rosas roman’ (och det borde väl vara “de las Rosas”, för övrigt?) men Nyström lägger stor vikt vid den. Fast ju mer han berättar om den desto mindre vill jag läsa den. Den verkar klibbigt självupptagen, dumromantisk och otrogen i ordets alla bemärkelser. Ett annat avsnitt handlar om Taubes förhållande till Diktarna. Erik Lindegren tyckte det var fel att Taube fick nåt pris nån gång (Övralidspriset? Minns inte) medan Gunnar Ekelöf trots alla skillnader blev vän och konfidant med honom. (“Taubes Ja mot Ekelöfs Nej”, som det heter i boken).

Det är kanske det där Ja:et som jag fastnat i. Taube var, som Nyström är ivrig att påpeka, instinktivt antirasist och miljövänlig så det smäller, och det ska han ha all heder av. Men det är detta med hans Ja, hans optimism, hans tullfria naturromantik, detta att han reste runt omkring i världen så mycket och lärde sig så mycket och berättade så mycket för oss, som gör att jag ändå inte litar på honom. När han pratar med människor på Pampas, i Milano, på briggen ‘Hit & Dit’ så låter det som om han bara vill ha citat med sig hem, till sin nästa bok, sång, framträdande. Han är inte där, han är här. He never left.





Stockholm + +

Friday, July 12th, 2019

Apropå den där frågan om läroverk. Konstigt hur jag nästan helt förskjutit ur minnet de där åtta månaderna jag bodde i Stockholm 1998. Att jag t.o.m. satt min fot på Östra Real. Vi hyrde en fin liten takvåning på Kåkbrinken i Gamla Stan. I bottenvåningen låg en skivaffär. Jag åt ofta lunch på Slingerbulten på Stora Nygatan, om jag jobbade hemma. Men mest satt jag på Riksarkivet, eller KB (biblioteket, alltså), eller Stadsarkivet, eller hos Säpo på Kungsholmen. För första gången upptäckte jag att arkivforskning var något jag verkligen gillade, och blev rätt bra på det till slut. Framför allt att veta när man ska sluta leta, dvs att undvika ack så intressanta sidospår och nyttja den begränsade tiden maximalt. Och det är nog inte för mycket sagt att det var en tid när jag äntligen övergav göteborgarens medfödda misstänksamhet mot Stockholm. Man upptäcker ju snart att det inte finns något att vara misstänksam mot, och om det låter lite göteborgskt elakt så må det vara. Nej, men jag kom verkligen att tycka om stan, helt oreserverat. Det är därför jag inte riktigt fattar varför det blivit ett sådant vagt minne idag.

+ En av skillanderna mellan Gbg och Sthlm på den tiden är att dessa två aldrig skulle kunnat förekomma i Gbg,

Fabian och Habian

Detta publikfoto 0:34 in in i Helen Sjöholms ‘Du är min man‘ från 2010, en låt som jag av oförklarliga anledningar var helt besatt av på den tiden. Men Fabian och Habian hade aldrig överlevt en dag i Gbg, De hade blivit mörbultade. Men i Sthlm fanns dom, och gör kanske fortfarande. God help us.

Å andra sidan hade stockholmare inte behövt stå ut med Sten-Åke Cederhök, mannen som dödade göteborgshumorn helt enkelt genom att existera.



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004