Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Svenskt allmänt’ Category


Programmet

Friday, April 13th, 2018

OK, peeps…! Jag har en vecka i Stockholm framför mig från i morgon lördag, en vecka som blivit allt mer trång till utrymmet med en massa möten, luncher, arkiv- och biblioteksbesök, osv. Men ändå.

Jag gillar skarpt idén om ett möte vid förutnämnda Günters korvkiosk på Karlbergsvägen 66. Mig skulle det passa utmärkt med tisdag 17/4, säg sådär vid 18-snåret, så kan man gå och ta sig ett glas efteråt. För den som så önskar.

Ge mig en antydan om den tiden skulle vara helt fel, om ni har för mycket att göra i Akademien eller så, för då kan vi säkert ändra till kanske torsdag eller fredag.

Onsdag 18/4 kl 17:30 lär jag finnas på Hedengrens för en “författarträff” (vem vill egentligen “träffa” författare?! Inte jag i alla fall…) Kom gärna dit om ni kan också, för det kan bli tunt med folk nu när boken mötts av denna enhälliga tystnad i MSM (jag skyller på Horace Engdahl).

Men det ska bli roligt alltihop, tror jag. Inte minst att komma bort från London en stund.





Akademi(e)n

Monday, April 9th, 2018

Magnus tog upp det här med Akademikrisen i en kommentar, men jag vet nog inte mycket mer än alla andra som läser tidningarna. Nu senast avslöjas att Jean-Kladd ska ha avslöjat sju nobelpristagare i förväg för intresserade i media och, förmodar jag, vadhållningsbyråer. Det var han i så fall inte ensam om, i alla fall inte vad gäller media. Som jag berättat tidigare visste jag kvällen innan namnen på två pristagare, Elias Canetti (1981) och William Golding (1983). Enligt uppgift kom läckan från L*** F*****l och levererades till Ex******n. Som sedan ringde mig.

För övrigt tycker jag Björn Wiman idag skrivit en av de sannaste och klokaste texterna om hela härvan. De åttas försvar för att inte rösta ut Frostenson är ynkligt så det förslår.





Det ena, det andra

Tuesday, April 3rd, 2018

Nu kan man läsa en kortintervju med undertecknad på N&K:s nya website Karlavägen 31. Det ser också ut som jag ska vara med på en “författarträff” på Hedengrens bokhandel i Stockholm onsdag 18/4 kl 17:30, och möjligtvis ska vi ordna något liknande i Göteborg veckan efter. Jag ska bekräfta båda vad det lider. Det enda i recensionsväg jag sett är en liten notis i senaste Journalisten, dock ej nätat.

Från det ena till det tredje. Det står en artikel i dagens The G om det kontantlösa Sverige. Hur är det, måste man liksom ha Swish för att kunna fungera i Sverige? Eller klarar man sig med kortets “blip”-funktion? Eller rent av trycka in kortet + manuell PIN-kod? Jag tycker Swish verkar krångligt att rigga upp, och något bank-ID har jag heller inte (fast jag har en aldrig använd dosa som jag tror är till för sådant).

Om goda råd är dyra betalar jag helst kontant.





Glad påsk!

Thursday, March 29th, 2018

Nej, jag har inte heller sett till några recensioner. Jag kan bara tolka det som att kritikerkåren är förstummad av hänförelse. Man finner inte orden, helt enkelt. Med ett enda undantag: en notis i Örgryte-Härlanda Stiftstidnings nya nummer. Jag saxar:

Bok-Nytt

London: en berättelse om en stad
Gunnar Pettersson
Natur & Kultur
371 s.

För en bok som utger sig handla om Lunden så har denna 371-sidiga volym uppseendeväckande lite att säga om denna vår ”stad i staden”. Jovars, ”Göteborg” omnämns från tid till annan, och det får man väl som läsare vara tacksam för. Men inte med ett ord ids författaren beröra så till den milda grad centrala geografiska och arkitektoniska företeelser som Örgryte, landshövdingehusen, Härlanda fängelse eller Eugen Thorburns 45 meter höga vattentorn på Platågatan. Låter det perverst? Se då till exempel hur Pettersson ägnar ett helt kapitel åt idrotten, men tiger som muren om Överåsvallen. Han droppar namn så de står som spön i backen, men inte ett enda av dem är Tomas von Brömssen. Här har helt enkelt ett gyllene kulturhistoriskt tillfälle gått sorgligt förlorat, och det smärtar att se ett anrikt och respekterat bokförlag som Natur & Kultur så fördomsfritt släppa igenom detta hafsverk till bok.

– Hedvig Eleonorasson, kulturen





Böckernas värld

Monday, March 26th, 2018

Jag ger ut två böcker den här våren. Eller ja, den ena har jag inte skrivit, i och för sig. Men jag ger ut den, tillsammans med min bror Olof. Vår far Sven skrev nämligen en roman strax efter att han gått i pension på 1980-talet, ‘Att öppna ett fönster mot dåtiden’. Jag hoppas det går att läsa på omslagets baksidestext vad den handlar om.

Jag ska så småningom lägga upp en separat sida om romanen här på Pressylta, inkluderat en länk där man ska kunna ladda ner den gratis som ebok från Mölndals Hembygdsförening. Det är en klassisk coming-of-age-roman med skarpt tecknade bilder och figurer, jag kan varmt rekommendera den.

Den jag skrivit alldeles själv är alltså ‘London: en berättelse om en stad’. Om man följt mig här på bloggen så har ju sagan om den här boken lite av ‘Från ax till limpa’ över sig… Den har tagit sin tid.

Den finns i handeln sedan förra veckan, vad jag förstått, men ännu har jag själv inte kunnat lägga fingrarna på ett ex – jag får väl skylla på Postnord eller nåt. Ändå vågar jag påstå att den är jävligt bra! I morgon tisdag 27/3 är recensionsdag, så i den mån några sådana inflyter kommer jag att länka till dem (och kanske vid behov kommentera dem…) Ser ni något omnämnande jag kanske missat får ni gärna tipsa.

Jag kan tyvärr inte komma till Sverige i och med utgivningen, men jag har en Stockholm-Göteborgsresa inplanerad till andra hälften av april och hoppas kunna träffa några av er då. Håll korvarna varma tills dess!





Desertörer och annat folk

Monday, March 19th, 2018

Nu har jag läst Matthew Sweets ‘Operation Chaos: The Vietnam Deserters Who Fought The CIA, The Brainwashers, and Each Other” (Picador 2018). För en regelrätt recension läs gärna Andrew Browns i The G, för det här blir bara några allmänna reflektioner. Det är alltså historien om, främst, en av de första grupperna desertörer som landade och bosatte sig i Stockholm 1968, som politiserades kring den något mystiske Michael Vale – tänk er Svengali och Åsa-Nisse i en – och som med 70-talet kom att segla in i det alternativa universum som var och är LaRoucherörelsen och EAP.

Visst är de fascinerande öden, individuellt och kollektivt, men man kommer inte undan tanken att Sweet byggt sin iofs mycket läsbara framställning på människor och politiska grupperingar som alltid varit och kommer att förbli ytterst marginella. Man kan exemplifiera det med deras ständiga konflikter med Bertil Svanström och Svenska Vietnamkommittén, som i sin tur var ganska irrelevant i jämförelse med FNL-grupperna. Det var de senare som hade skin in the game, som räknades på den tiden.

Det är alltså i mycket en Stockholmshistoria. Jag kände ett flertal desertörer och draft dodgers i Göteborg när det begav sig, så jag känner följaktligen inte igen ett enda namn i boken. I Göteborg fanns inget ADC, American Deserters Committee, som tog hand om nykomlingar, ordnade bostad och så vidare, utan det sköttes mest av en iofs lika dunkel organisation kallad SCAN-SNCC, alltså det skandinaviska kapitlet av Students Non-Violent Coordinating Committee som sedan splittrades i tusen bitar och bl.a. blev The Weathermen.

Göteborgsamerikanerna – och stockholmarna verkar i det stora hela varit samma – var generellt inte särskilt politiskt engagerade. Antingen ägnade de sig åt militant alienation – gnälla på trista Sverige (utom brudarna) och langa tjack till varandra – eller assimilation: de lärde sig svenska snabbt, fick (ofta akademiska) jobb, bor i många fall fortfarande kvar i Sverige. Men de flesta stack hem igen när Carter kungjorde amnestin 1975. En av de jag inte vet vad som hände med var Steve. Man kan läsa om honom i mina förfelade memoarer (pdf):

Ibland var det tveksamt om jag överhuvudtaget skulle komma till jobbet [på Volvo Torslandaverken 1974] med livet i behåll. Jag brukade nämligen hämtas av en arbetskamrat, en trekvartsgalen Vietnamdesertör som hade en babyblå Volkswagen. När man öppnade bildörren vältrade det alltid ut ett så gigantiskt haschmoln att alla som befann sig inom en tjugofem meters radie plötsligt sprang och köpte två Schweizernougat och en kokosboll, fnissande hysteriskt. När man väl letat sig in i bilen och känt sig fram till en sittplats knockades man medvetslös av Credence Clearwater Revival på maxnivå ur fyra högtalare, två fram och två bak. Denne min gode vän och chaufför ska förbli namnlös för det finns en minimal chans att han fortfarande lever. Han kom från någon patriotisk skithåla i sydstaterna, men kunde aldrig åka tillbaka dit för de hade satt ett pris på hans huvud. Vad han hade att berätta om sina upplevelser i Vietnam går inte att återge i en så pass familjeorienterad bok som den här. En sak är i alla fall klar: ett bra sätt att komma till rätta med narkotikaproblemet är att i så stor utsträckning som möjligt undvika imperialistiska krig.





Flygplan och vårt behov av tröst

Tuesday, February 20th, 2018

Jag har upptäckt en svensk kulturdebatt om det (o)etiska i att flyga med flygplan, till skillnad från att flyga med vingar gjorda av vax. Den tycks mig som vanligt handla om vårt behov av tröst, i den meningen att en personlig bojkott av flygresor inte har någon som helst effekt på verkliga förhållanden – mängden flygtrafik, mängden utsläpp – men den får oss att känna oss bättre om oss själva, lättar på våra samveten. Och absolut inget fel i det, för det ger en en personligt-etisk grund att stå på när man kritiserar andra. Helt OK.

Men det kommer inte att ha någon som helst effekt på verkliga förhållanden därför att flygen flyger ändå, beroende på att den överväldigande majoriteten flygresenärer är “affärsmän” – i verkligheten, som vi vet, middle management riff-raff  med illasittande kostymer och billigt rakvatten – vars hela tillvaro i en global kapitalistisk värld vilar på, bland mycket annat, flygresor. Inte ens långsiktigt kommer den verkligheten att förändras genom individuella bojkotter, därför att den verkligehten är systemisk. “Systemisk” alltså – the clue is in the word.

Det här låter för mig lite grand som “hen”, alltså än en gång en svensk åtgärd som inte har någon som helst effekt på verkligheten, om det så gäller könsutjämning eller andra relaterade (och viktiga) områden, utan är till för att vi ska kunna göra en personlig markering, inget mer. Det är ett rockmärke, inte ett genuint försök till reell förändring. Jag citerar än en gång W E B Du Bois: It is not the name – it’s the Thing that counts. Come on, Kid, let’s go get the Thing!”





Korrläsning

Friday, January 19th, 2018

Ögonen blöder, ryggen värker, ordförrådet är tomt, inga stavningsregler gäller längre… Jag hade glömt hur stachanovitiskt korrekturläsande är. Men jag är nästan framme. Som en teaser för mina trogna bloggläsare tänkte jag lägga upp innehållssidan. Vad boken sedan handlar om? I have no idea. Men i mars får vi reda på det.





Livet i behåll

Wednesday, December 13th, 2017

Jag har glädjen att meddela att jag inte bara är i livet, utan fått det certifierat av Svenska kyrkan i London. Erhåller man någon slags pension från Sverige, som jag nätt och jämnt gör, måste man varje år få någon bemyndigad institution att “Härmed intyga(s) att ovan angivna person lever” för att Pensionsmyndigheten inte ska behöva betala pengar till de döda.

Jag stannar lite inför den något prosaiska formuleringen “…lever”. Inte “…är vid liv”. Eller “…existerar i sinnevärlden”. Eller “…sågs just idag av flera vittnen vid gatukorsningen White Lion Street/Islington High Street”. På de andra språken blir det “…is alive”, “…lebt”, “…vive”, “…e in vita”, “…est en vie”, och så något på grekiska som jag inte förstår.

Nu lever jag faktiskt ett ganska rikt och varierat liv, tackar som frågar, men tänk om ett sånt här “Levnadsintyg” landar på dörrmattan hos någon som har anledning att tveka innan de svarar. “Lever?” mumlar han kanske. “Ja, om man kan kalla detta ett liv, så…”.

Och så tar han på sig rocken och tar bussen till svenska konsulatet i Bremen, som är stängt, så han får åka vidare till Bremerhaven och sjömanskyrkan där, som omedelbart konstaterar, inte bara att han lever utan skriver under på det, med stämpel och allt, och sedan bjuder på en kopp kaffe och en kanelbulle och en stunds samkväm före gudstjänsten.

“Ja, jag lever…” tänker han på bussen tillbaka hem. “Hurra.”





Francovich, namnet, bilden

Wednesday, October 18th, 2017

Nyhetsbanken skrev för inte så länge sedan om en ny tysk bok som pekar ut Olof Palmes mördare som en viss Hamid Dadashnijad, en iransk kurd. Jag har fått ett par förfrågningar om detta kan vara samma namn (och bild) som Allan Francovich visade mig den där dagen på Primrose Hill 1996-7, vilket kan man läsa om i min gamla text ‘Allan Francovich och filmen-som-inte-blev om Palmemordet’ (pdf). Jag tänkte jag lika gärna kan redovisa mina tankar här också.

Namnet. Jo, namnet på lappen som Allan visade mig började på ‘Dada-‘. Men det var avsevärt längre än ‘Dadashnijad’, så till den grad att min omedelbara reaktion blev att jag aldrig i livet skulle kunna lägga det på minnet utan koncentrerade mig på de första bokstäverna i stället. ‘Dadashnijad’ är emellertid kort nog för att jag i alla fall skulle försökt minnas det.

Bilden. Nu kan visserligen bilden som visas på Nyhetsbanken ha kopierats ett oändligt antal gånger och därför förlorat mycket i kvalitet. Jag har i alla fall svårt att se några likheter med fotot Allan visade mig, men det är alltså inte omöjligt att det rör sig om samma bild. Det jag fick se var ett till både storleken och utseendet ett passfoto vars (renrakade) ansikte visade påfallande likheter med Fantombilden – det blev också min första reaktion på bilden, varvid Allan nickade och sa “Strange, isn’t it…?”

Härkomst. Nyhetsbanken uppger alltså att han ska ha varit iransk kurd. Till mig sa Allan att han var farsitalande iranier. Nu vet jag inte om iranska kurder talar farsi? Det kanske de gör. Men Allan kan ju också fått det om bakfoten.

Allt detta med reservationen att jag naturligtvis kan minnas fel. Men mina minnesbilder från den dagen är fortfarande så pass skarpa att jag inte tror det är fel. Det var ju en rätt bisarr situation, en sådan som etsar sig fast.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004