Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Svenskt allmänt’ Category


Brott och straff

Saturday, December 8th, 2018

Under mitt lördagssvep genom svenska tidningar online stötte jag på Lena Anderssons kommentar om Arnaultdomen. Jag måste säga jag tycker den är väldigt underlig, om inte rent okunnig. Målsägandens beteende post facto, hur motsägelsefullt det än kan framstå, var helt enkelt inte något som stod under rättslig prövning. Det hade och har inget med brottet i sig att göra. Detta är inte alls ett uttryck för något slags “robotsamhälle” – vad det nu är – för det är helt enkelt så ett brottsmål fungerar. Ta exemplet hustrumisshandel. Om en kvinna – hur motsägelsefullt det än kan framstå – väljer att stanna kvar hos sin våldsamma man så gör det varken från eller till vad gäller själva brottet han begår. Han är lika skyldig för det. Den sortens “robotik” – vad andra kanske skulle kallat juridisk stringens – kan jag faktiskt leva med, gladeligen.


Carthago delenda est: Om du inte redan gjort det, fyll gärna i formuläret till min läsarundersökning. Tar bara några minuter, helt anonymt. Klicka här. Tack!





Sverige bäst igen +

Friday, November 23rd, 2018

Gratulerar! Svenskar är de som tror minst på konspirationsteorier jämfört med fransmän, tyskar, britter, ungrare, italienare, polacker och amerikaner. Detta enligt en undersökning utförd av universitetet i Cambridge och YouGov, bekostad av Leverhulme Trust (som ju i och för sig är den hemliga världsregeringen).

+ Jag får återkomma med att ta tag i de problem som finns i bakgrunden till undersökningen, liksom mycket annat som sägs om konspirationsteorier. Men betänk bara ett kognitivt problem här: kan man verkligen “tro” på en teori?





Akademien again… and again… and…

Wednesday, November 7th, 2018

De två första frågorna jag inte fattat: Har dom fortfarande kvorum nu när Jayne S har avgått? Har hon verkligen “avgått” – eller “ställt sig vid sidan av”, som The Three Stooges?

För att parafrasera Sara Danius, de har uppenbarligen aldrig slått upp “getting your shit together” i ordboken. Och det ser väl mer och mer otänkbart ut att Akademien får ta hand om Nobelpriset nästa år, och tur det är nog det. Låt kungen avskeda hela gänget, ge priset till Vitterhetsakademien, och låt en helt ny Akademie hyra några rum på Västerlånggatan för att sköta ordböcker och stipendier. Enough is enough.





Axplock i svensk dagspress

Monday, November 5th, 2018

* Bra rutet, som det heter, av Åsa Linderborg i AB om den pinsamma fars som är Mikael Holmström och DN:s ubåtsrapportering. Ideologisk agendajournalistik i sin mest uppenbara form, som ju bl.a. Torsten Kälvemark titt som tätt påpekat.

* För övrigt, Torstens blogg ‘Tidens tecken’ (se listan till höger) ligger stilla och orörd sedan början på året, vilket man kan tycka är lite synd, men jag har hört att annat arbete tar upp för mycket av hans tid.

* I samma tidning, och lite överallt, får vi oss till livs en nygammal Palmeteori om Sydafrikas möjliga inblandning, detta ur en ny bok om Stieg Larssons efterlämnade arkiv. Bråda dagar för Gunnar Wall…

* Men det där låter ju ändå aningen mer trovärdigt än Skandiamannen, varöver jag kommenterat ett par gånger på Gunnar W:s blogg, bl.a. här.





Filter, Skandiamannen, Gunnar Wall

Sunday, October 28th, 2018

Filterartikeln om Skandiamannen som Olof Palmes mördare har blivit utökad till bokform. Författaren Thomas Pettersson väljer att kalla den “Den osannolika mördaren”, en titel som kanske är lite bättre än han avsåg. Boken har tydligen inte fått så mycket uppmärksamhet i pressen, men som väntat har Gunnar Wall nu gett den avsevärt med utrymme på sin blogg. Och det är en – lika väntad – kirurgisk nedmontering av hela teoribygget, från utstämplingstiden till hans påstådda roll som “den stirrande mannen” vid Grand och, inte minst övertygande i mina ögon, en påstått våldsbenägen personlighetsprofil som inte alls verkar stämma överens med vad vi vet om honom.

Inte minst märkligt i allt det här, som Gunnar W också påpekar, är hur Filters chefredaktör Mattias Göransson hundraprocentigt gått i god för Petterssons teori. Skandiamannen är Palmemördaren, punkt slut, end of, diskussionen avslutad. Han har alltså övergivit utgivarens traditionella roll som positivt inställd men i grunden neutral förmedlare av en mordteori och i stället satt Filters hela, och avsevärda, prestige på att Skandiamannen är den skyldige. Det är ett ställningstagande som liknar ett slags journalistiskt box-ticking: Thomas Quick/Hannes Råstam? Tick. Schibbye/Larsson? Tick. Palmes mördare? Tick. Det är minst sagt våghalsigt, kanske fatalt.





RIP Bo Cavefors +

Tuesday, October 16th, 2018

Såg just att Bo Cavefors gått ur tiden, 83 år gammal. Jag hade nöjet att träffa honom flera gånger, för han hjälpte mig med forskningen kring min andra roman ‘Reträtten’ (1982; läs mer här). Jag besökte Bo och hans hustru i Merano i de italienska alperna, där de då bodde, och fick både matlig och intellektuell näring så det blev över. (Detta måste ha varit den 22 september 1980, därför att precis som jag anlänt i Merano stod det på löpsedlarna att Irak invaderat Iran: historiens vingslag, etc) Inte minst fick jag se och bläddra i Bos enorma samling förstaupplagor, som han sedan sålde av i omgångar. Där fanns i princip allt av Pound och Joyce – och Wyndham Lewis, som jag då första gången fick upp ögonen för.

Vi höll också kontakten lite sporadiskt under åren som följde; han läste t.o.m. Pressylta Redux från tid till annan, och kommenterade ibland. Intellektuellt var han ju en långt ifrån okomplicerad figur, som hans egna, mycket läsvärda böcker visar. Där fanns en radikalism som ibland antog både anarkistiska och (värde)konservativa drag, och ett i mina ögon rätt spännande kraftfält mellan eroticism och andlig utveckling. Och hans insatser som förläggare behöver man ju knappast bokstavera. Sextiotalet (det svenska) hade inte varit sextiotalet utan de där böckerna. Jag har faktiskt kvar en hel del av dem, och av hans egna böcker också, som jag snarast ska hämta från garaget.

Bo Cavefors var ett eget universum, skulle jag sagt, och det var ett privilegium att få kliva in i det några gånger.

+ Även om andra har mer hårresande historier att berätta från de sista åren…





Nobeliskt

Friday, October 12th, 2018

Jag har läst Thomas Steinfelds artikel om Nobelpriset tre gånger och fattar fortfarande inte vad han är ute efter. OK, nummer ett, och enklast av allt. Han gillar inte att priset går till marginella figurer som inte skriver romaner, poesi eller seriös dramatik (inte Dario Fo, men gärna Pinter, vad jag förstått) Det är en åsikt man gärna får ha, så klart, men jag håller inte med om den. Jag tycker tvärtom att priset vinner i tyngd och mening om det ges till just författarjournalister som Alexijevitj och sångare som Bob Dylan. Inte bara det, jag ser gärna också att det utvidgas i “ideell” riktning till en massa filosofer, språkforskare, essäister och andra.

Vad Steinfeld aldrig lyckas förklara är vad han menar med “världslitteratur”, alltså det som bör premieras av Akademien. På ett ställe står det att priset alltid avsett “upphäva den babyloniska förbannelsen och tala till en global gemenskap av läsare”. Lite senare får vi “den universella litterära gemenskapen”. Därefter ska den “spegla ett verks betydelse för världslitteraturen”. I’m none the wiser. Men efter detta kan man sedan kanske ana sig till vad han menar med “världslitteratur” genom att jobba utifrån hans motsatser, alltså Dylan, Jellinek och andra, som aldrig liksom lyckats översättas. Och översättning är något Steinfeld är upptagen vid.

Det är detta jag inte fattar med vad han kallar “världslitteratur”. Det är ju en gammal sanning att det som går att översätta globalt är vad som i grunden är lokalt. Jag menar, i ett berömt exempel (à la Colm Tóibín – betalväggad, men dygnstillgänglig, tror jag) varför har Jorge Luis Borges’ Buenos Aires, Fernando Pessoas Lissabon och Flann O’Briens Dublin blivit just världslitterära städer, oftast böcker som är fenomenalt översatta och hungrigt lästa av dom av oss som fattar nånting om världen och om kvarteret. Ingen av dem vann Nobelpriset.

Nej, vad jag fruktar Steinfeld menar är det som författaren/kritikern Tim Parks kallat, inte “världslitteratur”, utan “den internationella romanen“. Lättöversatt (“Scandinavian writers I know tell me they avoid character names that would be difficult for an English reader”), lättförståelig och lätthanterlig för en läsande medelklass i det som finns kvar av liberal-demokratiska samhällen. Jag har kanske missförstått Steinfeld, men i så fall mest på grund av att han uttrycker sig så jävla luddigt. Är “världslitteratur” bara de författare som vunnit Nobelpriset, minus dom han inte gillar?





SD som antinationalister?

Sunday, October 7th, 2018

Under valrörelsen nyligen fick jag se en bild på en SD-manifestation någonstans i Skåne där en kvinna höll upp ett plakat med vad jag tror är ett Jimmie Åkesson-citat (ej ordagrant): “Ska man bo i Sverige så ska man banne mig tala svenska”. Vilket jag i och för sig tycker är en paroll man i stället borde rikta mot den tilltagande angliseringen av svenskan, men det kan vi kanske lämna därhän. Fast jag tycker också plakatet är ett utmärkt exempel på en gammal klassisk men fortfarande högst giltig trop: den främlingsfientliga populisthögerns självupplevda sårbarhet.

Det har att göra med ett slags nationens patologi. Från nazistisk ideologi på 1920-talet fram till våra egna dagars konspirationsteorier om ‘The Great Replacement‘ så betraktar den främlingsfientliga högern den egna nationen – i form av både Gemeinschaft och Gesellschaft, det egna samhället och gemenskapen, den egna “rasen”/etniciteten, den egna kulturen och det egna språket – som en unikt bräcklig konstruktion. Den är något som står inför en akut och påtaglig risk att störta samman och utplånas med varenda nyanländ asylsökande, med varenda moské som byggs ner för gatan, med vartenda konstiga språk man hör på spårvagnen.

Det är ju här det där med “segra eller dö” hör hemma. Alla dessa mer eller mindre öppna referenser till “styrka”, “manlighet”, “stolthet”, “nationen”, “Karl XII” och den slutgiltiga “segern” måste i den främlingsfientliga högerideologin alltid beledsagas av tanken att den nationella “döden” samtidigt är en alldeles överhängande fara. De betraktar å ena sidan Sverige som ett starkt, stolt och uråldrigt land, med eviga värden och unik kultur. Men, vänta nu, Sverige är inte starkare och stoltare och evigare än att de samtidigt betraktar nationskroppen som så besmittad, svag och dödsrosslande att det nu krävs blodig politisk kirurgi i stället för en massa snöflingeliberala terapisamtal.

Det paradoxala med den inställningen är ju inte bara att den är så skriande kontrafaktisk och att Sverige, på gott och ont, är och förblir ett av de mest homogena samhällen och kulturer som någonsin existerat, utan att den här lögnaktiga patologiseringen av nationen är något av det mest antinationalistiska man kan tänka sig. De dissar Sverige, de pratar ner sitt fosterland! Om jag inte visste bättre skulle jag, som svensk, känna mig kränkt. Och, för övrigt, det emblematiska ögonblicket för den här antinationalistiska reflexen är ju Hitler, när han i sitt testamente från bunkern säger att tyskarna nu “förtjänar sin undergång”. Nationen dög till slut inte till. Operationen lyckades men patienten dog.

Det är mest på behörigt avstånd jag följer debatten om huruvida SD:s framgångar ska tolkas som baserade i klass eller något annat. Jag tror i och för sig att klassargumentet har sina svagheter, men så är de olika högerpopulismerna ett så sammansatt fenomen i sina olika länder att jag fortsätter hålla ögon och öron öppna, i alla fall vad gäller Sverige. Men de har förstås också många gemensamma drag, både historiskt och över gränserna, och jag tror detta är ett av dem.





Wall om Anér

Friday, September 21st, 2018

Jag kan inte varmt nog rekommendera Gunnar Walls nya bloggpost “Ett långt farväl till Sven Anér”. Det handlar för det första om två av de stora frågor Anér så energiskt engagerade sig i, kärnkraften och Palmemordet. Båda ämnena må ha en doft av anno dazumal över sig, men den doften borde man i så fall omedelbart vifta bort, för de är fortfarande högst aktuella frågor. Men Gunnars text handlar också om hans personliga och professionella vänskap med Sven Anér, som alltså avled tidigare i år, och hur det personliga/professionella ofta stöter mot varandra och får oförutsedda men varaktiga konsekvenser. Det är helt enkelt fascinerande läsning.





Pjäser vi skulle vilja se

Monday, August 13th, 2018

Det måtte väl för jösse namn finnas något svenskt teatersällskap som just nu håller på att repetera inför höstpremiären av Tartuffe, ou l’Imposteur. Jag menar, den är ju en given akademiesk succès de scandale. Jean-Kladd Arnault som huvudpersonen, Madame Pernelle är Katarina Frostenson, Orgon naturligtvis Horace Engdahl, Elmire som Ebba Witt-Brattström och Mariane som Sara Danius. Jag skulle köpt biljetter på momangen.



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004