One source who is closely involved said neither of [the two women] had originally wanted the case prosecuted; that Ms W had wanted to report the alleged rape to police without their pursuing it, and that Ms A had gone with her to give her moral support and then become embroiled with the police, who had insisted on passing a report to prosecutors.

Kan detta verkligen vara sant? [Nej, tydligen inte: se kommentarerna...] Var går fesljummen aningslöshet i så fall över i rykande het idioti? “Ms W” ville alltså rappportera/anmäla en våldtäkt till polisen, men ville inte att polisen skulle ta ärendet vidare…? Hon ville alltså ha sin kaka, men inte äta den…?

Att varken polisen eller åklagaren sedan inte hört Assange om hans version av händelseförloppet är en annan (allvarlig) femma. Men – ärligt talat – vad i hela helvetet förväntade sig “Ms W” skulle hända om hon våldtäktsanmälde denne rubrikernas man, inför en yrkeskår som kanske inte är så förfärligt sympatiskt inställd till Assanges patos för sanning och transparens i fråga om kriget mot terrorismen? Att dom skulle ge honom the benefit of the doubt…?!

Det är jävligt svårt att skriva journalistiskt om Sverige-efter-Palme, har jag upptäckt, och det går nästan att räkna de framgångsrika försöken på ena handens fingrar. Att undvika sentimentalitet, förnumstighet eller ideologisk schadenfreude kräver avancerad skridskoåkning.

Speciell, när det används som beskrivning på människor, är ett ord jag först stötte på i Sverige på 1980-talet, tror jag. -”Hon är lite speciell,” fick jag höra om någon på en stor släktträff i den vevan. Jag trodde först att det betydde efterbliven. Men när jag en stund senare kom att prata med den speciella framstod hon bara som lite skojig och kulturintresserad. Jag är fortfarande inte helt klar över om ordet har något med  förståndshandikapp att göra.

Spetskompetens är rätt nytt för mig – är det från 2000-tal…? Jag har efterhand kommit att inse att det inte alls är ett abstrakt substantiv, utan en personbeskrivning. Han/hon är en spetskompetens, ungefär som han/hon är en pizzabagare eller en knypplerska. (Denna semantiska skiftning från abstrakt till konkret kallas antropomorfisk transferens i finare kretsar). Att bara vara en kompetens är med andra ord inget att rekommendera, inte om man vill komma nånstans i karriären.

Som jag nämnt förut, en fråga jag får titt som tätt är om det, ähm, råkar sig så att jag känner Sigrid Rausing…? Dessvärre. En annan fråga brukar jag få i tider som dessa: “Håller du på England eller Sverige?” Och på det kan jag naturligtvis bara svara ja.

Jag hör till dom romantiker som anser att ett fotbollslag inte minst är vad nån kallade “an expression of place”, och att man därför ska hålla på det lag inom vars ‘catchment area’ man föddes och växte upp, dvs. för min del GAIS och Sverige. Men det är ju också mer komplicerat än så. Jag vet inte hur det är på svenska, men engelskan gör ofta en skillnad i det här sammanhanget mellan ‘support’ och ‘follow’. Och det lag man ‘följer’ har ofta med just ‘displacement’ att göra. Det vill säga, ända sedan jag flyttade hit har jag bott i Arsenaltrakter, och ‘följer’ därför Arsenal, ett ‘följande’ som blev än starkare när min son föddes och växte upp och nu för all framtid ‘supports’ The Gooners och England, medan han ‘follows’ GAIS och Sverige. Skillnaden mellan support och follow består alltså av tre saker: först ‘plats’, sedan ‘hjärta’, och till sist ‘huvud’.

(Och “expression of place” gäller naturligtvis också om Arsenal inte har en enda engelsk spelare, never mind en norra-london-född engelsman, ens på avbytarbänken. Sånt imponerar ju bara på folk som tror att ett lag är summan av dess spelare).

Logiken dikterar då att jag inför dagens match ‘håller på’ Sverige och ‘följer’ England. Och det är en logik som också bygger på en annan tumregel man kan använda i det här fallet, nämligen att man rimligen inte kan ‘hålla på’ det av de två länderna som har de största  (dvs. de mest patetiska) illusionerna om sin egen fotbollsmässiga förträfflighet. Och där “vinner” England hands down. Både Sverige och England är ju, och har varit så länge jag kan minnas, väsentligen
kvartsfinalslag i VM. Det är bara det att England har obeskrivligt mycket svårare att fejsa det faktumet än Sverige har. Vilket är helt och hållet till Sveriges credit, definitivt.

Å andra sidan…

Å andra sidan har naturligtvis Sverige blivit mer och mer avlägset med åren. Det är alldeles för längesen, konstapeln. Jag får allt svårare att dra mig min svenskhet till minnes. Det har liksom blivit en fesljummen patriotism, som jag, om jag förstått saken rätt, också delar med många av mina landsmän därhemma. “Sverige är fantastiskt, men inte mycket att hurra för,” kan man väl sammanfatta läget som. På motsvarande vis är det naturligtvis så att jag är mycket mer intresserad/engagerad/passionerad vad gäller det som pågår i landet jag bott längre i, jämfört med landet jag föddes i (34 år jämfört med 21). Och det spiller naturligtvis över i fotbollen som i allt annat.

Så jag hurrar när England lägger mål och jag hurrar när Sverige lägger mål. För enligt principen att “you’re never alone with schizophrenia” så är det ju med patriotismer som det är med orgier: the more the merrier. Det är det som susen gör.

[Från Pressylta Redux 20 juni 2006: se vidare arkivlänkarna till höger]

Och så anklagar man oss nordbor för att sakna humor. How dare they. How very dare they…

…-fronten är jag ivrig – nej, frenetisk – anhängare av “3 delar socker till 4 delar salt till 3 delar vitpeppar”-falangen, och vill helst inte höra nåt tjafs om detta i kommentarerna. Nuff said.

…lägger man förnämligen “Ingers gravlaxsås”. Klipp ner en bunt dill i en skål och mal den med en halv matsked socker. Lägg till 1 del balsamvinäger till 2 delar bästa olivoljan, plus en matsked svensk senap (eller en halv matsked Dijon), plus salt och peppar efter smak. Vispa till slut ner en äggula.

…kan man också, om ni inte visste det redan, göra en suverän liten sommarlunch. Skär inte upp hela laxen i tunna skivor, utan spara en filéstor bit och smörstek den i panna tills den får en fin och lite krispig yta, upp på fat, en skvätt citron, till ackompanjemang av stuvad dillpotatis och “Blås, Kajsa, blås” med Lasse Dahlquist. The very heaven.

Det har ju talats om att ryssarna misstänkte att Wallenberg hade starka kopplingar till amerikanskt underrättelseväsen, men jag har aldrig sett några belägg – och kan förstås ha missat nåt – för att de skulle varit starkare än de behövde vara för att Wallenberg överhuvud taget skulle kunna utföra sin heroiska uppgift, vid just den tiden, på just den platsen.

Å andra sidan, i min recension i DN (här i html) av Sergo Berias bok om sin far skrev jag följande: “Vad gäller Raoul Wallenberg vill boken göra gällande att han kidnappades av Smersh som en del av en kampanj riktad mot Beria själv, vilket i sin tur gick tillbaka på att Beria haft komprometterande samröre med familjen Wallenberg, bland annat under förhandlingarna om vapenstilleståndet med Finland 1940.”

[En uppföljare som formligen skriker på uppmärksamhet: vad i hela friden hade familjen Wallenberg att göra med Sovjets och Finlands förhandlingar om vapenstilleståndet 1940...?!]

Lägg därtill den gamla uppgiften – som jag sett bekräftad, minns inte var – att den unge officer som ledde kidnappningsaktionen mot Wallenberg var en ung major vid namn Leonid Bresjnev… Resultat: en salig – men fascinerande – härva.

Det är, enligt artikeln, mycket skog och skogsindustrin som gäller i kungens umgänge. Eller, ja, Wallenberg då’rå… Men är man riktigt “bundis” – är det inte så ni stockholmare säger? – med majestätet så är man med i HM Konungens Jaktklubb.

[Fotnot: Anders Asting, Lars Andersson och jag startade en gång "Skelettklubben" - år 1962, tror jag - men jag glömde av det andra t:et i "skelett" - och "Skeletklubben" lät ju mer som en klubb för de vindögdas vedersakare]

Hur som haver, Fokus är vänliga nog att bifoga en pdf-fil på alla medlemmarna i HMK:s Jaktklubb. Brådstörtat klickar man ju på länken för att se om man är med… Par- Per- Pet- Pettersson! Men – caramba! – det är fel Pettersson… Jimmy Pettersson. Som enligt ett snabbt googlesök visar sig vara “President of Sveaskog Naturupplevelser AB”.

Shit.

Det skrivs i GT idag om en mycket intressant dispyt om vem som äger Känsö i Göteborgs södra skärgård. Högsta domstolen har nu bekräftat att det är Brännöborna, inte staten, långt mindre militären. Men exakt vilka Brännöbor det handlar om återstår att reda ut.

Det här är välkända, lätt magiska trakter för mig. Vi tillbringade somrarna på Styrsö fram till jag var tio år, på nordsidan nära Styrsö Bratten (vattnet mellan norra Styrsö och Stora Källö är den legendariska Snobbrännan) och Känsö såg man förstås både från stranden och uppifrån huset.

Men jag har en nomenklaturig fråga till dom av er som befinner er i trakterna, eller är bekanta med saken i övrigt. När jag var i den åldern hette det alltid “Stora Känsö” och “Lilla Känsö” (alltså den mindre version som ligger direkt öster om Stora K). Idag är, vad jag då förstår, “Stora Känsö” bara Känsö, medan Lilla Känsö överhuvudtaget inte har någon namnmärkning på dom kartor jag sett, inklusive Googles satellitkarta ovan. Vad hände? Tappade dom bort namnet på Lilla K?

“Non-parametric and parametric bootstrap techniques for age-to-age development factor methods in stochastic claims reserving” (Frestad? Läs mer!)

“Children’s experiences of attitudes and rules for going to the toilet in school” (Läs mer!)

“Looking to Sweden in order to reconstruct Australia” (Läs mer!)

“Empathizing, systemizing and finger length ratio in a Swedish sample” (Läs mer!)

“Construction of Meaningful Contexts on War, Lions, Dogs, Birds and a Vineyard” (Läs mer!)

[Källa: TicTOCS. Föregående urval här.]