Jag vet inte om jag är överdrivet paranoid här, men orden “arbete” och “befrielse” i kombination har i mina öron alldeles för många dova historiska ekon för att riktigt fungera som synonym för… ja vadå?… entledigad? Jag har aldrig stött på ordet förut, faktiskt. Är det ganska nytt? Är det ganska göteborgskt?

Eller “stolt” kanske inte riktigt är det rätta ordet. Snarare att man känner en postum tacksamhet mot de tillfälligheter som gjorde att man fick tillbringa avsevärd tid i dessa människors sällskap, och hitta ett plan, en symmetri i tänkande och inställning, där skillnader i saker som bakgrund, ålder och åsiktsrepertoar blir näranog irrelevant. Alvar Alsterdal och Gösta Gierow var två av dem; Olle Alsén – som gick bort under julhelgen, 88 år gammal – var alldeles definitivt en annan.

För de av oss som började läsa DN på sextiotalet var Olle en av den generationen journalister som blev måste-läsning, jämte t.ex. Sven Öste och Kerstin Vinterhed, och Lagercrantz förstås. Man märkte redan då, och fick under senare år bekräftat, att Olle var en aningen för självständig och samtidigt aningen för oumbärlig skribent på tidningen: hans kritiska inställning, alltid byggt på solidaste faktaunderlag, fick sällan eller aldrig tidningens officiella stöd, utan blev (som Nycander skrivit) oftast ämnen för “personliga krönikor” i stället.

Exakt när, eller på vilka vägar jag lärde känna honom, minns jag faktiskt inte. Men det måste ha varit en bit efter februari 1986, för Palmemordet var det som förde oss samman. Jag skrev en hel del i ämnet i både svensk och brittisk press, och första gången vi träffades var här i London när Olle och Inger kom på besök. Han var en mycket stilig karl, Olle, vilket hans stigande ålder bara tycktes accentuera; Vinterhed har skrivit att kvinnliga journalister brukade svärma för honom under de tidiga åren, och det undrar man inte på…

Hans personlighet speglade sig också i hans sätt att skriva: en kuriös blandning av sträng exakthet och flyhänt elegans. När han talade om saker som engagerade honom kunde han å ena sidan låta underligt luddig och svävande, medan man å andra sidan snart förstod att man lärt sig en förfärlig massa i just det han sagt. Det var som att lyssna på en skicklig skribent mitt i arbetet, som om han strök, rättade, skrev om, och skrev om igen, allt medan man satt där med honom i trädgårdsstolarna nere vid den vackra sjön…

Hans engagemang i Palmemordet var för mig en journalistisk förebild. En del tog avstånd från honom därför att han konsekvent och rigoröst alltid delade med sig av sina uppgifter till Palmegruppen. Han insåg nog också själv både det ironiska och det avväpnande i hans handlingssätt: hans förhållande till Hans Ölvebro, chief obfuscator-in-residence under många år, var av saltad och sockrad hatkärleksart. Men för mig som något utanförstående i den här kretsen – inte bara geografiskt, jag saknade ju också bakgrund som nyhetsjournalist – blev det en slags måttstock på olika Palmejournalisters trovärdighet vilken inställning de hade till Olle Alsén.

Nå, för att avsluta en post som kanske håller på att bli väl lång med lite bredvidläsning… Det var Olle som 1995 förde mig samman med filmaren Allan Francovich, med vilken jag samarbetade på ett projekt under ett och ett halvt år, och vilket jag skrivit en text om under rubriken “Allan Francovich och filmen-som-inte-blev om Palmemordet” (pdf-fil ursprungligen postad på Pressylta 22 oktober 2005). När Allan plötsligt dog i början av 1997 var det Olle som ringde och meddelade mig. Han var uppenbart i chocktillstånd: “Det är ett elände, ett elände, det är ett elände…” upprepade han bara. Ett elände, ett elände…

Även om Olles död inte är ett lika akut elände som det vi stod inför då, så känns det mer än sorgligt, därför att hans liv och verksamhet känns oavslutade. Det är nog så det är med skribenter av betydelse.

[PS: Är det inte typiskt för det klantiga jävla reklamtivoli som är DN online att det ska vara hart när omöjligt att söka fram Kerstin Vinterheds runa...? När jag hittat en länkbar väg dit så ska jag langa in den i texten]

Syftet med denna tradition är tvåfalt. Dels att inhandla kvällens viktualier i form av Leksands knäcke, två sorters sill (inlagd och senap) och en bit av vad som brukade kallas Västerbotten, men numera fallit under ikeabrand-nivelleringen och bara kallas “ost lagrad”.

Det andra syftet är av mer melankolisk art: att kasta ett årligt rheumy eye över Billyböckerna, dvs. den svenskspråkiga litteratur som IKEA köper in som metervara för att göra hyllorna mer, ähm, levande…

Vilka av ens generationskamrater har gjorts den äran i år…? Lyckligtvis tror jag de flesta restupplagor av mina böcker sedan länge bränts upp, så jag tycker mig gå ganska säker… Vet gör man dock aldrig.

Jodå, jag klarade mig i år också… Men tre som inte kunde skatta sig lika lyckliga är Theodor Kallifatides med “Ett enkelt brott” (jag räknade 63 exemplar, sedan gav jag upp), Staffan Söderblom med “Ursinnet” (47+ ex), samt gamle vännen Lars Anderssons fina roman “Vattenorgeln” (22+)…

Så med mitt litteraturhistoriska anseende ännu någorlunda intakt ber jag att få önska mina läsare Feliç Any Nou och ett 2012 som är mödan värt!

Hur som haver, jag tillbringade en timma efter hemkomsten idag med att titta på “Året med kungafamiljen“, i hopp om lite girl-on-monarch action, men därav blev intet. Jag trampar kanske på några rojalistiska tår här, men sanningen är viktigare än, ähm… tår. Några frågor öppnar sig för en normalt funtad utlandssvensk, som vill tro det bästa om alla.

Det är alltså sant att Silvia ser ut som Jack Nicholsons ‘Joker’ i första Batmanfilmen.  Vad hände…?!

Det är alltså sant att Victoria och Daniel är fullkomligt – jag vet inget bättre ord – unthreatening… Daniel är född team player, och kommer att dö team player, medan hustrun inte verkar ha ärvt ett uns av sina föräldrars lite trögtänkta mörker, deras lätt aggressiva vilsenhet… Kungen och Silvia är för mig paradbeviset på extrem historiematerialism, som produkter, nej råvaror av sin klassbundna miljö.

Det är alltså sant, till sist, att hovet helt enkelt inte har en medieansvarig. För avsaknaden av en fungerande mediestrategi är ju plågsamt uppenbar. Min fråga är: hurdana är mina chanser att få det jobbet? Jag tror att en övertygad republikan är som klippt och skuren för något sådant, allt enligt vaccinationsprincipen: i kristider tar man en bit gift för att inte bli förgiftad. Löneanspråk på begäran.

Jag menar – och hade jag fortfarande orkat prestera en “Årets media”-lista som jag brukade så hade Årets Katastrof varit den där enda frågan som TV4-reportern ställde, och svaret den fick, vilket repeterats av det vänstervridna tevefolket med skadeglad regelbundenhet… “Har ni någonsin varit på en sexklubb eller en strippklubb?”

I stället för att be karl’n veta hut och avbryta intervjun med en hauteur som borde suttit i hans DNA, men uppenbart inte gör det, så ställer sig kungen i “tänk”-position och stirrar ut i det foggiga förgångna i två evighetslånga sekunder… -”Ähm… nej… det tror jag inte… nej, det kan jag nog säga… nej, det har jag inte…”

Han behandlar alltså den fråga som står miltals högst på den offentliga dagordningen som om den löd, “Har ni någonsin paddlat kanot nerför Kalixälven?”, eller “Släcks verkligen ljuset i kylskåpet när man stänger dörren?”… Man står lika mållös som man – någonstans – önskar kungen gjort.

Det är en sång vars oförgätliga omkväde min pappa ofta stämde upp i under matlagningen, eller vedhuggningen, eller tvagningsritualerna i badrummet, och han gjorde det med oförskräckt musikalisk fördomsfrihet (jag vill väl inte säga att pappa sjöng falskt, direkt, det var bara inte särskilt sant).

Operett var ett stående musikaliskt inslag under min barndom och uppväxt. Mina föräldrar älskade musik, särskilt klassisk, och operetten – vågar jag påstå – var vägen in till den mer seriösa repertoaren, för dem som för många andra i just deras svenska generation och sociala stratum: “respectable working class” som det kallas här, eller “skötsam” som Ronny Ambjörnsson vill kalla den i svenskt sammanhang.

Jag undrar rent av om denna operettens folkbildningsroll, under detta skede av 1900-talet, hade en speciellt svensk prägel. Jo, jag är förstås medveten om att det var en genre som blev enormt populär världen över, ibland med rent popmusikhysteriska drag: Mario Lanza var avgudad i mina svärföräldrars hem i Portsmouth lika mycket som han var det i Majorna och Högsbo.

Men hade inte Sverige t.ex. också en ovanlig mängd internationellt framstående operettstjärnor, av mer eller mindre samma generation…? Nicolai Gedda, Ingvar Wixell, Per Grundén, Elisabeth Söderström… Fanns där en slags kulturekonomisk synergi mellan operettisk produktion och konsumtion i Sverige?

Bara en tanke. De mer välinformerade får gärna komma med synpunkter.

Westerståhl kom ju att förkroppsliga den svenska statsvetenskapen under förra århundradet. Inte bara i de konkreta frågor han ägnade sin uppmärksamhet, statsvetenskapens grundstenar, dvs. grundlags- och författningsfrågor; ämnesklungan press/media/opinionsbildning; val och valbeteenden, osv. Westerståhl var ju också en centralfigur i omdanandet av statsvetenskapen till en ‘samhällsnytta’, ett instrument med vilken man gjorde den politiska verkligheten begriplig, inte bara för väljarkåren utan kanske än mer för de folkvalda.

Det är lätt att tänka på det här dynamiska samspelet mellan akademisk forskning och praktisk maktutövning som en väsentligen svensk företeelse. Välfärdssverige byggdes på forskning, förnuft, saklighet och fakta, och om inte samhällsvetenskapen lämnat seminarierummet och gett sig ner på arbetsplatsen hade Sverige aldrig sett ut som det till slut gjorde (och jag skulle sagt att “till slut” inträffade sådär 1991, när Odd Engström förklarade för mig att “byggfasen” av det svenska välfärdssamhället nu gått över i “driftsfasen”…)

Men det är ju också en väsentligen amerikansk företeelse, detta att se samhällsvetenskaperna praktiskt taget sammanvuxna med den exekutiva politiska sfären, och inte sällan med militären. Westerståhl hämtade själv många idéer och intryck från USA, och fick dessutom flera stora forskningsanslag därifrån. Detta rör särskilt hans forskning kring propaganda och opinionsbildning, ett i mina ögon särskilt intressant område.

(Under läsningen av de här avsnitten plockade jag fram ur hyllan en annan bok som rör vid samma ämne, Christopher Simpsons ‘Science of Coercion: Communication Research & Psychological Warfare 1945-1960′ [OUP 1994] där särskilt sociologins förgreningar in i de militära strukturerna skärskådas).

Det finns anledning att återkomma till en mängd olika aspekter av ‘Statsvetaren’, särskilt det här med press, media och opinionsbildning. Westerståhls förfäktande av objektiviteten – vilket i princip betydde saklighet plus opartiskhet – är ett av många exempel på, ja nästan en doft från anno dazumal i den här boken…

Man skulle gärna velat höra hur Westerståhl resonerat i objektivitetshänseende (särskilt med hans betoning på vetenskaplig vederhäftighet) i fråga om public service-medias roll i klimatdebatten, med å ena sidan överväldigande vetenskaplig konsensus och å andra penningstarka lobbyister för fossilkapitalismen.

En annan liten pärla i ‘Statsvetaren’ är avsnittet om den fascinerande Karin Dovring, framstående propagandaforskare och skicklig poet, som jag först fick höra talas om i ett samtal med David Kahn för en del år sedan. Dovring var född i Göteborg och verksam under större delen av sitt liv vid University of Illinois, där hon bl.a. skrev den klassiska “Road of Propaganda: The Semantics of Biased Communication”. Hon dog i augusti i år, över nittio år gammal.

Välförtjänt som det är, så längtar jag faktiskt efter den dag en författare tilldelas pris för sin statiska och gråmelerade prosa och poesi, som lämnat alla språkets nyanser oanade och helt ifred, och hållit sig strikt inom gränserna för vad som kan sägas i hövligt sällskap. När jag hör ord som “gränsöverskridande” tänker jag alltid på komikern Al Reads buttra replik, “There was enough said at our Edie’s wedding…”.

Men Huddinge… Jag ska inte påstå att jag är så förfärligt bekant med Huddinge. Gustaf Ericssons mor ligger begravd där, det vet jag. Men av de “Kända personer” som Wikipedia associerar med Huddinge känner jag inte till ens hälften. Och att det ligger en god bit söder om Stockholms innerstad, jo förstås…

Men det sista, och största, jag vet om Huddinge är att jag där såg en av de bästa hockeymatcher jag någonsin sett, i en ishall nånstans bredvid Huddingevägen. Det måste ha varit i början av 90-talet, och handlade om en Aftonbladet Cup-match mellan Djurgården och Hammarby U-16-lag.

Jag minns nu inte hur matchen slutade, men det är också irrelevant, för den hade allt man kan begära av bra hockey, vad gäller snabbhet, teknik och strålande talang. Och där det kanske fattades något här och var i samspelets svetsfogar, så uppvägdes det mer än väl av den totala brist på cynism man bara ser hos “nästan-vuxna” spelare, som ännu inte hunnit lära sig fulheterna och greppen. Det var en av mina riktigt stora sportupplevelser, faktiskt…

Hur som haver, varma gratulationer till Malte!

En annan fråga brukar jag få i tider som dessa: “Håller du på England eller Sverige?” Och på det kan jag naturligtvis bara svara ja.

Jag hör till dom romantiker som anser att ett fotbollslag inte minst är vad nån kallade “an expression of place”, och att man därför ska hålla på det lag inom vars ‘catchment area’ man föddes och växte upp, dvs. för min del GAIS och Sverige. Men det är ju också mer komplicerat än så. Jag vet inte hur det är på svenska, men engelskan gör ofta en skillnad i det här sammanhanget mellan ‘support’ och ‘follow’. Och det lag man ‘följer’ har ofta med just ‘displacement’ att göra. Det vill säga, ända sedan jag flyttade hit har jag bott i Arsenaltrakter, och ‘följer’ därför Arsenal, ett ‘följande’ som blev än starkare när min son föddes och växte upp och nu för all framtid ‘supports’ The Gooners och England, medan han ‘follows’ GAIS och Sverige. Skillnaden mellan support och follow består alltså av tre saker: först ‘plats’, sedan ‘hjärta’, och till sist ‘huvud’.

(Och “expression of place” gäller naturligtvis också om Arsenal inte har en enda engelsk spelare, never mind en norra-london-född engelsman, ens på avbytarbänken. Sånt imponerar ju bara på folk som tror att ett lag är summan av dess spelare).

Logiken dikterar då att jag inför dagens match ‘håller på’ Sverige och ‘följer’ England. Och det är en logik som också bygger på en annan tumregel man kan använda i det här fallet, nämligen att man rimligen inte kan ‘hålla på’ det av de två länderna som har de största  (dvs. de mest patetiska) illusionerna om sin egen fotbollsmässiga förträfflighet. Och där “vinner” England hands down. Både Sverige och England är ju, och har varit så länge jag kan minnas, väsentligen
kvartsfinalslag i VM. Det är bara det att England har obeskrivligt mycket svårare att fejsa det faktumet än Sverige har. Vilket är helt och hållet till Sveriges credit, definitivt.

Å andra sidan…

Å andra sidan har naturligtvis Sverige blivit mer och mer avlägset med åren. Det är alldeles för längesen, konstapeln. Jag får allt svårare att dra mig min svenskhet till minnes. Det har liksom blivit en fesljummen patriotism, som jag, om jag förstått saken rätt, också delar med många av mina landsmän därhemma. “Sverige är fantastiskt, men inte mycket att hurra för,” kan man väl sammanfatta läget som. På motsvarande vis är det naturligtvis så att jag är mycket mer intresserad/engagerad/passionerad vad gäller det som pågår i landet jag bott längre i, jämfört med landet jag föddes i (34 39 år jämfört med 21). Och det spiller naturligtvis över i fotbollen som i allt annat.

Så jag hurrar när England lägger mål och jag hurrar när Sverige lägger mål. För enligt principen att “you’re never alone with schizophrenia” så är det ju med patriotismer som det är med orgier: the more the merrier. Det är det som susen gör.

(PS: Och det här ska alltså vara det svenska laget som ligger trea i målskytten i EM-kvalet…? Stora, buffliga, 1.90-skåningar som står blickstilla i väntan på att passningar ska komma fram till dom…? Telegraferade genompass i 3 km/tim när dom bör vara ögonblickliga…? Ja, lycka till till oss, nästa sommar…)