Den offentliga svenskan har en osviklig – och ganska fantastisk, ärligt talat – förmåga att skapa sammanskrivningar som låter djupt sinistra och fullkomligt obegripliga på samma gång. Det här, vill jag påstå, är en modern klassiker i genren.

Jag råkar veta att det finns folk som var villiga att snacka fr.o.m. den 1 mars 2011, men som sedan i onsdags naturligtvis dragit örona åt sig. Surprised? I’m not.

Och titta på detta (från DN): “I fortsättningen ska uppgifter som har att göra med utredningar om de allvarliga brotten vara kvar i registret för spår upp till 70 år, jämfört med 30 år i dag.”

Frågetävling: Var har vi nyligen hört talas om 70 års preskribering? Läs här min post från 24 januari. Weird, eh?

Palmemordet? Resten är tystnad. Läs en tidigare post om detta här.

[Fotnot 1: Wow! Tänk er en Jan Myrdal-tapet... Hans stiliserade nuna i olika åldrar, politiska paroller på handskriven khmer... 29:90 per rulle, exklusive moms och frakt]

Jag postade bland annat, med benäget tillstånd, Observerjournalisten Andrew Anthonys högintressanta text om européerna som besökte Demokratiska Kampuchea, främst då Myrdal (läs gärna också föregående dags post). Likadant har Bodil Zalesky på Under pausträdet uppmärksammat intervjun Myrdal gav till Proletären i mitten av december, om DDR och Berlinmuren, en intervju som skulle/borde varit briljant satir om inte Myrdals selektivt belästa lögnaktighet låtit så DNA-grundligt genuin.

[Fotnot 2: Jag har många andra gånger liknat Myrdal vid Ezra Pound: båda har förmågan att ställa hundraprocentiga nonsensfrågor och sedan komma undan med den intellektuella hedern i behåll, typ när Pound säger saker som att: "Jag förstår inte att Andra världskriget kunde hända... Jag skrev ju om mina samtal med Yeats om dessa frågor redan 1912!" Myrdal kör en liknande variant i Proletärenintervjun: "Jag kunde förklarat Berlinmuren totalt! Men det var surpupporna i SKP som hindrade mig!"]

Det finns ett oerhört viktigt leitmotif i det psykodrama som är Jan Myrdal, och det handlar om ensamheten. Ragnar Strömberg skrev för många år sen en Myrdalprofil i G-P och såg honom i skolåldern:  “en tjock kille med glasögon, som aldrig fick vara med och kicka boll och som nu gastar om dödsstraff [...]“. Det är, enligt min mening, ett av Ragnars många bada-bing-ögonblick. Det är så politiskt korrekt det vill bli.

Håll sedan också i minnet vad som är huvudtemat i Myrdals Barndomsböcker: att han blev övergiven av föräldrar som hade viktigare ting att utföra än att kicka boll med den glasögonprydde tjockisen. OK? Your are now ready for the truth.

Läs Andrew Anthonys spikade text igen (första länken ovan). Titta en gång till på vad den fascinerande Youk Chhan har att säga om de röda khmererna. Youk är numera chef för dokumentationscentret om de röda khmerernas folkmord i Pnomh Penh, och han har bl.a. läst protokollet över den notoriske bödeln Duchs förhör med sin svåger: “Allt [Duch] ville ha reda på handlade om hans flickvänner innan han träffade [Duchs] syster. Han var fixerad av [svågerns] sexualhistoria. Svågern var lite överdrivet stilig och smart, det var därför [Duch] lät döda honom. För att ge tillbaka för att han var populär.” Och så kommer Andrew Anthonys sammanfattning:

För Youk var Khmer Rouge på många sätt de impopuläras hämnd, de uteslutnas terror.

OK, jag är med på att det är ett jävligt vanskligt företag att amatörpsykologisera kambodjansk terror och svensk lögnaktighet, men jag insisterar på att tillfälligheten här är något lite mer än en tillfällighet. Om resonemanget har nån validitet så handlar det trots allt om gamla välkända mekanismer. Att tillhöra genom att vara ensam. Att vara möjlig genom att göra sig omöjlig. Oppositionens konvenans. Att älska så mycket att man slipper uppleva kärlek.

Men ändå. Jag tror varken Thomas eller någon annan behöver bli särskilt överraskad av att jag håller med honom i många stycken. Kristianstadsbladet känner jag inte alls till, men det hindrar inte att jag känner igen bilden av en dagspress – framför allt dess kulturdelar – som så till den milda grad släppt efter på intellektuell disciplin och publicistiskt självförtroende. (Men det är samtidigt en bild jag inte riktigt känner igen nån annanstans, utanför Sverige. Intellektuellt och publicistiskt tycker jag brittisk press håller lika hög kvalitet som tidigare, dvs. i dom tidningar där man har rätt att förvänta sig det, alltså i stort sett dom som brukade kallas för “the broadsheets”.) Om det därpå följer att den personliga reträtten är den korrekta strategin, som Thomas vill mena, är jag däremot inte övertygad om. Lämnar det inte nöjesscenen ännu nöjdare?

Vad gäller islamismen, likadant. Jag delar inte alls den spenglerianska neoconsynen på ett Europa i obönhörligt förfall, och en makt- och kulturelit för evigt förslavad av multikulturalismens och relativismens upptjack, om jag får uttrycka det så. Jag delar heller inte Thomas och hans meningsfränders exklusiva fokus på islam. Religion är grundproblemet, och både kvantitativt och kvalitativt skulle jag sagt att evangelisk kristendom är ett minst lika allvarligt hot som islam, inte minst vad gäller sanktionerat våld, mot abortläkare i USA, mot homosexuella i Afrika, mot “djävulsbesatta” småbarn.

Jag håller dock helt och hållet med om att det demokratiska Europa absolut inte får hymla om det islamistiska våldet. Yttrandefriheten måste vara okränkbar, men blir kränkbar när (som Christopher Caldwell sa i FT nyligen; [registrering behövs]) radikala islamister utmanar våldsmonopolet och tar åt sig “makten att hota”:

[...]this power to intimidate, though informal, is potentially decisive. It is the same power exercised by those who threaten journalists in Russia, those who kill policemen in Mexico, or the Ku Klux Klan in the US south of a century ago. Such acts make law. It is remarkable how few people they have to harm to do so. Lars Løkke Rasmussen, the Danish prime minister, was not just mouthing a cliché when he described the attack on Mr Westergaard as “an attack on our open society”. Once a competing source of predictable violence emerges in an open society, government must do something to stop it.

Men man måste samtidigt erkänna det faktum att islam i Europa har många ansikten; de franska muslimerna från Maghreb skiljer sig i många avseenden – inte minst kulturella – från brittiska muslimer med härstamning i pakistanska Kashmir och Bangladesh. Jag har alltid menat på att ansvaret i minst lika hög grad ligger på våra muslimska “communities” i stort. Det finns ingen anledning att tivla på att majoriteten av muslimer tar ställning mot våldet, men dom måste visa det i mycket högre grad än de hittills gjort, särskilt i UK. Tystnaden har varit chockerande ibland. Var är motsvarigheten till diasporajudarnas själsvåndor över Israel och Gaza?

Jag är inte den som behöver ge Thomas råd om hur han ska agera i dom här avseendena. Men jag tycker av princip att det är vanskligt att välja tystnaden på det här viset. “Better a lone voice than no voice at all” kunde man kanske säga.

PS lite senare: Och nu när jag läst artikeln som fick Thomas att explodera måste jag hålla med om att den är vedervärdig. Men, som sagt, jag hade nog hellre svarat på den än dragit mig undan.

Anthony berör i alla fall det faktum att bara ett fåtal pålitliga utlänningar bjöds in till Pol Pots Kampuchea, men nämner ingen annan vid namn. Jag frågade honom då om han stött på nånting om Myrdal och Gunnar Bergström under sina efterforskningar (AA har skrivit ett flertal gånger om Kambodja). Jadå, det hade han, och hade skrivit ett avsnitt om det för den här artikeln, men det blev tyvärr skuret p.g.a. utrymmesbrist.

Han gav mig i alla fall koncentratet (jag citerar AA:s epost med hans benägna tillstånd):

[...]I interviewed a guy in Phnom Penh named Youk Chhang, who is head of the Cambodian documentation centre. He lost a lot of family to the Khmer Rouge and he had met an apologetic Bergstrom, who, as I’m sure you know, long ago realised the error of his ways. But Youk couldn’t understand how Myrdal refused to budge. He was so perplexed that he bought a copy of Myrdal’s memoir Confessions of a Disloyal European. ‘He blames his mother,’ Youk told me.

Är inte detta en av årets absoluta pärlor…?

Men så ikväll, min första letdown: “Uppdrag Åsa-Nisse“. Jag orkade inte mer än 20 minuter. Det berodde mest på filmen i sig, en rätt slentrianmässig nostalgistudie, med fokuset inriktat på “The Making of…”-aspekten, snarare än Åsa-Nisses baudrillardska signifikans som skenpolitisk markör för en avväpnad, filmisk icke-revolt, det vill säga, för att travestera Wallace Stevens: “The Tönt at the End of the Mind”. Vårt behov av imbeciller. Idiotin bland oss. Den svenska dumheten är något vi måste prata om, och Åsa-Nisse är väl ett avstamp så gott som något. Ja, en missad chans, det tycker jag verkligen.

Jag menar, för att göra Ebbe och hans karriär till fiktion så skulle det krävt den Budd Schulberg som skapade Sammy Glick, i kombination med den Nikolaj Gogol som skapade revisor Chlestakov, kryddat kanske med en Bertolt Brecht på sitt allra mest cyniska humör.

Men precis som med Revisorn så hamnar ju fokus i minst lika hög grad på den politiska miljö i vilken han kunde agera som han gjorde. Ebbe hade förvisso dom underliga egenskaper man pratar om i filmen – och det finns massor av historier om hans uppväxttid i Göteborg – men dom egenskaperna kunde ju bara komma till effektivt uttryck i ett socialt sammanhang som så till denna milda grad präglades av nonchalans, självtillräcklighet och militant klåparanda.

Att exempelvis människor som Sune Sandström och Nils-Erik Åhmansson kunde nå så pass hisnande positioner i polisväsendet är, bara det, en fruktansvärd dom över den generation politiker och ämbetsmän – och journalister! – på vars ansvar det föll att reda ut sanningen om Palmemordet. Skratta eller gråta? Det kan man sannerligen fråga sig.

[PS lite senare:][för den som är intresserad av sånt här...] Gå tillbaka och titta på (skrålla ner) min brevväxling med Anders Ferm, som förstås förekommer i Ebbefilmen (Ferm alltså, inte brevväxlingen…). När jag i mitt svar citerar John Edwards (som sedan försvann spårlöst, en mycket mystisk historia) om det där med att Palme “was negotiating peace in the morning and selling arms in the afternoon” så kommer det från en Yorkshire Television-dokumentär från just 1988 som hette “The Bofors Affair“. Dokumentärens producent Peter Moore berättade för mig att Ebbe dök upp, med livvakt och “hamburgare i innerfickan”, på deras kontor och begärde att FÅ VETA ALLT…! Peter och dom andra började förstås bara gapflabba, och Ebbe försvann, svans mellan ben. Detta var alltså nivån, detta var alltså djupet på Ebbes efterforskningar i London, som Leijon skrivit sitt ödesdigra brev för: att fråga teveproducenter vad dom visste… Unbelievable. Unbefuckinglievable.

Sverigedemokraterna var tidigare det enda partiet i Göteborgs kommunfullmäktige som ansåg att Göteborg är en svensk stad. Nu har andra partier gett oss rätt.

Hembygden är liksom fäderneslandet vår hemvist på jorden.

Ett folk utan historia är ett folk utan framtid.

Ovanstående hämtat från SD:s Göteborgsavdelning, som jag anade skulle producera i alla fall ett par pärlor. Jag har alltså valsat runt en stund på Sverigedemokraternas webbplatser, mest för att det är valår – både här och där – och för att jag i samband med BNP på BBC insåg att jag inte vet särskilt mycket om SD.

Och jag vet fortfarande inte särskilt mycket om dom. Jag valde de tre citaten ovan för att dom representerar mitt huvudsakliga intryck av att det här ett parti huvudsakligen grundat på goddag-yxskaft och skenande tautologier. Jag tvivlar inte på att dom utgör ett hot mot diverse demokratiska anständigheter, men det måste vara jävelusiskt svårt att gå i argumentation mot dom när dom är så blaha och soppiga.

Vem av er kan förneka att hembygden är en bygd man kan kalla hemma, eller att ett folk utan historia – det finns ju så många att välja på – är ett folk utan framtid? Case closed, liksom.

Med BNP är det lite annorlunda, för dom skiter rätt mycket i om man ser skinheadsbootsen under pressvecken, dom är för svettiga och flippade för att nånsin kunna nå upp till sina ambitioner att bli demokratiskt respektabla. Men SD verkar ha kommit en bra bit på väg. “Trygghet och tradition” är en jävligt smart tagline, inte minst avsedd – antar jag – som kräkmedel för mainstreamopinionen, mig själv inkluderat.

Nu spenderade jag inte mer än nån halvtimma i deras sällskap, men jag undrar om det inte är ett misstag i att ignorera dem som “fullvärdig” kontrahent i en valrörelse, med allt vad det innebär att “ta debatten”? Hur svårt är det att skjuta deras argumentation i sank med statistik och syntax? You tell me.

Hur som haver, det är inte omöjligt att frågan kräver lite brittisk belysning. Man måste alltid skilja på “officers and grunts”, i polisen som i försvaret. De förra är detektiverna, poliserna som har huvud längst upp, inte bara ett dasslock med inritat fejs. Detektiverna är vänner av ordning, snutar som vet vad som gäller, som vet vad saker är värda, inte bara vad dom kostar.

De senare är ordningspoliserna: i brittiskt sammanhang dom som mördade Blair Peach som Special Patrol Group (SPG) och dom som mördade Ian Tomlinson som Territorial Support Group (TSG). Samma skit, samma bäng. Dom är shit-for-brains på baslön, som man håller inlåsta i en lada från fyra på morgonen medan man spelar Led Zep på elva och indoktrinerar dom om kommunisthotet. Sen släpper man ut dom på gatorna, hälften civilklädda, så att alla rättegångar blir svårare att genomföra med videobevis.

Det är ordningspolisen man måste fokusera på, för det är där våldsmonopolet är som mest brutalt just nu, och där våra friheter – of assembly, of expression, of movement, of protest – är som mest under hot. En av lösningarna måste vara att polisen måste omorgniseras internt – och externt: varför inte folkvalda polischefer som i staterna? Men framför allt: lär dom veta hut.

För övrigt: inte visste jag att det var det jultevetittande svenska folket som tog kål på Arne Weise genom att insistera på livesändning på julafton, och att detta bl.a. ledde till tre spruckna äktenskap, och en obesvarad kärlek till flaskan. Det ligger nåt oerhört arkaiskt i detta, nåt släktskap med vinterkungstraditionen, kanske: den folkkäre som måste dö av folkets kärlek, som måste tagas av livet för att tillfredsställa den svåraste av svenska trygghetsnarkomanier.

["Dö" i bildlig bemärkelse, skyndar jag mig att tillägga...]