Nätbokhandeln Bokus uppger att de som köpt Olof Peterssons nya bok om Jörgen Westerståhl “har även köpt ‘How to be a Woman’ av Caitlin Moran”.

Nå, Westerståhl var väl inte utan sina, ska man säga, färgrika drag, både som person och som tänkare, men jag tillåter mig ändå att tvivla på detta. En bugg har nog trillat ner i den datoriska spenaten här.

Jag ska återkomma med några mer detaljerade reflektioner över “Statsvetaren – Jörgen Westerståhl och demokratins århundrade” när jag läst färdigt (alltid en bra strategi, har jag funnit…).

Men bara halvvägs igenom kan man väl konstatera två saker. Inte bara är det en fascinerande historia i sig – att växa upp i familjen Branting kan ju knappast vara något annat – utan att vad vi här har är något så ovanligt i svenskt sammanhang som en intellectual biography, en genre som också brukar kallas “Life & Thought”.

Man kan kanske definiera det som en form av levnadsteckning där författaren enbart intresserar sig för de stygn i livets myllrande gobeläng (© Pressylta Redux) som tjänar att förklara och belysa tanke- och idéutvecklingen hos ämnet i fråga.

Jag kan för tillfället inte komma på något annat exempel på detta i den svenska litteraturen, varken äldre eller modern, men skulle gärna vilja veta: alla tips mottages med taxamhet.

På tal om Gustaf II Adolf ska jag faktiskt ta mig friheten, och göra mina läsare den tvivelaktiga tjänsten, att reproducera lördagsserien “Mysteriet vid Lützen” från analog-Pressylta (mars 2008). Den handlar i förstone om vad jag alltid betraktat som “världens bästa konspirationsteori”, vilken sedemera mynnar ut i ett resonemang om hur Sveriges “två makteliter” en gång uppstod, alltså vad Ola Tunander kallat “den röda rosen och det vita korset”.

Veteranerna bland er har förstås läst den, men för nypåstigna i Hallsberg kan det kanske ge några tänkvärda resonemang. Alla kommentarer mottages som vanligt med intresse, särskilt korrigeringar av historiska data. Jag lägger in alla tre delarna i ett stort schabrak, lika bra så, och jag har bara ändrat några skönhetsfel i originalposten.

MYSTERIET VID LÜTZEN del 1

Blev Gustaf II Adolf mördad av den svenska adeln?

Vi börjar, som man bör, vid brottsplatsen. Och det finns väl visst fog för att ta (en sammanfattning av) Peter Englunds version av händelseförloppet som den gängse.

(more…)

-”Langning och hembränning är inte den bild vi vill förmedla av Timrå,” säger socialnämndens ordförande Per-Arne Frisk. Detta efter att Google Maps på bild fångat en äldre kvinna som ger en kasse till en yngre kvinna utanför Systemet, i just den “tätort” som gav världen Lennart Jähkel.

Kan en historia överhuvudtaget bli mer svensk? En kasse överlämnas. “Per-Arne Frisk” (som alldeles säkert inte existerar). Systembolaget. Påsen. “Kan du köpa ut åt mig…?” Skyldighetspresumtionen. Så som det ser ut, så är det. Fördärvet, framför allt. Ungdomsfördärvseländet i Timrå.

Idag fick jag en bunt svenska tidningar och tidningsklipp med posten. På Svenskans familjesida söndag 2 oktober får jag plötsligt se en runa över vännen Gösta Gierow.

Det var några år sen vi talades vid, måste jag tyvärr konstatera. Det grämer mig, förstås. Jag tappade kontakten med Gösta och Marylyn, som med så många andra gamla vänner, i och med att vi flyttade österut kring 2005-6, och mitt liv tog en delvis ny vändning.

Vi träffades första gången på Mallorca 1982. Tillsammans med några vänner hade vi köpt en kåk i Fornalutx, uppe i de vackra bergen på nordvästsidan. Till min milda förskräckelse upptäckte jag snart att det fanns en koloni svenskar i byn, av vilka jag höll ett visst avstånd till en del, medan andra blev mycket nära vänner med åren. Bland dessa fanns Ingemar Ejve och hans hustru Bitte, samt Gösta och Marylyn.

Vad jag upptäckte i Gösta var ju först och främst en av de finaste grafiska konstnärer jag sett. Han var en av de ledande figurerna i den så kallade IX-gruppen av svenska grafiker; hans arbeten går bl.a. att se på Biologiska museet i Uppsala och S:t Görans sjukhus i Stockholm.

Ett av Göstas centrala teman kan man kanske kalla “strukturer i förfall”. Hans utställning om Venedigs nergång på Konstnärshuset i början av 70-talet fick mycket uppmärksamhet, liksom bok- och konstprojektet ‘Trähus i Tallinn’ för ett antal år sen. Själv är jag lycklig ägare till den lilla Mallorcaboken “Kardinalens trädgårdar i Raixa’. Litografin här till vänster heter ‘Paphos’ från just året 1982.

Men de andra sidorna av Gösta var minst lika framträdande, och fängslande. Vad den grafiska konsten vunnit var vad skådespelarkonsten förlorade; Gösta hade mycket väl kunnat haft stora framgångar på scenen. Det var fullkomligt omöjligt att ha ett ointressant samtal med honom (hur man än försökte!). Hans bildning och spiritualitet tycktes gränslösa: hans språkliga fingertoppskänsla, till exempel, kom mig väl till pass när han korrekturläste – eller snarare redigerade – manuset till min bok om Gustaf Ericsson.

Gösta ogillade dessutom färgen gult… Jag har själv inget direkt emot gult, men just detta var på något sätt det som för mig slutgiltigt satte genistämpeln på karl’n…

Så många gånger på senare år som jag tänkt att jag måste i alla fall ringa… Men så blev det inte.

(PS: Niklas E, om du läser detta, kan du maila mig?)

För er som inte läser Expressen (jag vet att ni finns…!) vill jag bara kort uppmärksamma på att en grinig Leif Pagrotsky i förrgår kritiserade det inflytande SNS har, varpå en stridslysten Olof Petersson svarade följande dag, varefter en sansad Göran Greider kommenterar idag. Detta, för er som inte läser Expressen, är vad man kallar ett politiskt samtal. Tror jag.

Ursäkta FamiljeNytt-stuket på det här, men det handlar trots allt om viktiga spörsmål. Olof har alltså beslutat lämna SNS som resultat av hur man hanterat reaktionen på Laura Hartmans (et al) rapport om ‘Konkurrensens konsekvenser’. Det handlar i grund och botten om viktiga principfrågor kring forskares yttrandefrihet. Olofs uttalande finns här. Ulf Bjereld skriver på Newsmill om ‘SNS – ett varumärke i fritt fall.’ Laura Hartman själv intervjuas i Dagens Arena här.

SNS’ agerande framstår ju som haktappande klumpigt och panikslaget. Att rida igenom stormar och (tillfälligt) förlora betalande medlemsavgifter bör höra till en tankesmedjas, om inte vardag så i alla fall säsongsbetonade inslag. En minuts eftertanke borde ju också manat fram reflektionen att framtida SNS-rapporter naturligtvis kommer att bemötas med avsevärd skepsis; man har helt enkelt undergrävt förtroendet för sin egen forskning. Ett PR-haveri av storlek XXXL.

Update fredag 23/9: SNS Vetenskapliga råd uttalar sig kritiskt mot VD Anders Vredin, som i sin tur ber om ursäkt för sitt agerande.

Varför är naturen så jävla… typisk?

Ta till exempel dessa djuphavsbläckfiskar. Dom lever på 400-800 meters djup, där det är alldeles för mörkt och grumligt för att “se”, dvs. för att kunna skilja på hona och hanne. Vad gör hannarna då? Jo, i stället för att evolvera funktioner som gör det lättare att urskilja honorna, så visar det sig mycket mer “ekonomiskt” att bara lossa av spermiesäckar när de stöter på en annan djuphavsbläckfisk av vilket kön den vara månde. Skott-i-mörkret-metoden, med andra ord…

“Karlar, alltså…!” kan jag tänka mig att en del reagerar.

“Bokmässan, alltså…!” kanske andra säger.

(Läs mer här)

Det är ju inte precis någon originell iakttagelse att se Jan Johansson som det musikaliska förkroppsligandet av svenskt nittonhundratal. En helt igenom åthävsfri – eller “chosefri”, brukade det väl heta – kombination av den lantliga traditionen och den urbana moderniteten. Så här låter välfärdssamhället. Vemodigt, alltså, fast ett synkoperat vemod, med en viss självsäkerhet i pauseringen.

Det går inte att vara svensk och inte tycka om Jan Johansson. Tycker man inte om Jan Johansson, så är man någon annanstans ifrån. Planeten Mars, exempelvis, utomsocknes hur som helst. Och det är i själva oemotståndligheten som musiken också blir problematisk. Jag menar att den är instrumentell på mer än det bokstavliga viset.

“Det måste vara möjligt att spela tonen C så att folk bryter samman”, sa han ju en gång. Jag är ändå inte säker på om man kan säga att manipulation i någon rimlig mening var Jan Johanssons avsikt. Men känslan av att bli styrd, som lyssnare, är alldeles för stark för att kunna bortse från. Hans musik är en slags programmusik som inte riktigt verkar vilja kännas av det.

Jag får samma manipulativa känsla av – för att nu ta ett par skräckexempel – ‘Carmina Burana’ och Ravels ‘Bolero’. Men också i en hel del av Chopin, för att inte tala om Mahler. Det är något som inte är helt och hållet uppriktigt i musikens förhållande till lyssnaren. Den minnesgode kommer ihåg en rätt skojig övning vi hade för ett par-tre år sedan, “Mästare man kan och inte kan lita på“… Det är lite grand i de trakterna vi rör oss…

Som ni ser behöver jag lite draghjälp med att reda ut vad i hela friden det är jag menar… Jag kanske bara tycker att Jan Johanssons musik låter lite gammalmodig, i dessa postmoderna, eftervälfärdsliga tider.

Inte för att jag har mycket till övers för Jakubowskis resonemang (utan att ha läst romanen i fråga, ska genast tilläggas), men det är ganska enastående vad man kommer undan med i Sverige om man heter Jan Guillou: “Jakubowski förbigår helt att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland…”.

Dom av oss som är intresserade av historia måste så klart rita ett litet frågetecken i kanten här. Det bör man ju alltid göra när man stöter på att-satser av den här kallt konstaterande arten. Frågetecknet står för ett flertal problem: var finns bevisen för påståendet? hur mäter man kolonialt barbari, särskilt i en komplicerad multinationell jämförelse som denna? och framför allt: vem utför mätningen, och tolkar resultaten av den?

Tills vi fått se några pålitliga historiska och sociologiska studier som kan stötta hans påstående har man ju bara spekulationer att tillgå. Men sådana kan också ta oss en bit på vägen. På ett eller annat sätt måste Guillous påstående ha sin huvudsakliga vetenskapliga grund i de koloniserades erfarenheter. Att helt, eller ens delvis, förlita sig på kolonisatörernas bedömningar och historieskrivningar är naturligtvis fatalt i det här sammanhanget.

Med tanke på att de människor som levde under oket av kolonialism under den period Guillous roman handlar om (fram till 1919) sedan länge är döda, och därför inte längre går att intervjua, så vore det naturligtvis idealiskt om påståendet grundades på samtida undersökningar och studier, eller andra former av vittnesmål som överlevt (dagböcker, memoarer osv.) Nu är det så, enligt min begränsade erfarenhet, att sådana studier och vittnesmål är oerhört sällsynta i dessa sammanhang, av förklarliga skäl (förtryck, fattigdom, analfabetism osv); det är rent av en slags kolonialismforskningens akilleshäl.

Ett annat sätt att grunda påståendet vore kanske att idag studera hur den dåtida kolonialismen verkställdes i praktiken. Om till exempel den tyska kolonialmakten haft en regel som sagt att män under 15 år inte fick pryglas mellan solnedgång och midnatt, medan de brittiska och belgiska kolonialmakterna inte hade en sådan regel – ja, då skulle man haft i alla fall början på ett bevis att den tyska varianten var lite mer “human”. Men här öppnar sig naturligtvis problematiska bråddjup… Man behöver väl egentligen bara säga orden “Abu Ghraib” för att inse att våld och kolonialism brukar ha svårt för regler.

Det ligger helt enkelt ett oerhört problematiskt historiskt komplex inunder Jan Guillous påstående, så problematiskt att han till och med kan ha rätt! Men han är faktiskt skyldig oss historieintresserade en mer solid grund för det – källhänvisningar, helt enkelt.

Veteranerna bland er känner till att en av Pressyltas ivrigast beridna käpphästar handlar om den häpnadsväckande sociala och mänskliga tragedi som går under beteckningen “svensk narkotikapolitik”. Idag skriver Magnus Linton i DN om en ny bok som raserar varenda en av de missförstånd, illusioner och rena förfalskningar som ligger till grund för drogpolitiken. Man kan bara hoppas att boken blir ett av de sista hammarslagen på den sista spiken i just denna kista… (if you see what I mean)…

Ta bara det där med “ett narkotikafritt samhälle”… Linton jämför det med att vilja “fred på jorden”, men det är ju egentligen ännu mer verklighetsfrämmande än så. Fred på jorden har säkert rått någon gång, t.ex. omkring den tid vi bestämde oss för att lämna de etiopiska högländerna och se oss om i resten av världen… Men ett “narkotikafritt samhälle”…? Människan har ju tuggat blad  och kokat rötter sedan vi över huvud taget kunde tugga och angöra en brasa, just därför att just det bladet och just den roten får en att känna sig… oj, maxad, hello-hello…

Att vilja ett “narkotikafritt samhälle” är alltså att vilja en helt ny sorts människa… Och det brukar ju aldrig sluta väl, det där med att vilja helt nya människor. Det blir alltför gärna Year Zero och madrasserade celler av sådant…

För mig är svensk narkotikapolitik ungefär som tjurfäktning i Spanien: en nationell kultur som inte blir fullt ut civiliserad förrän den gjort sig av med bedrövligheten.