Från tragedi till fars i två enkla handvändningar… Jag lämnade in bilen till besiktning i morse och väntade mig väl sådär 3-400 pundare för service och reparationer (på en fyra år gammal Citroën Berlingo, drygt 18,000 km på klockan)…

I’s a fool…

Båda främre bromsskivor, avgasrör, nytt höger framdäck och vajsing hjulbalans, arton olika glödlampor, nya vindrutetorkare – inte ens tutan funkar…! På 1,200 pundare blir det inte ens över till en gräddkola. Jävla tur att man har en privat förmögenhet att falla tillbaka på när rallarsvingarna börjar svischa förbi en…

Det märkliga är att vid senaste besiktningen, i februari i fjol, var det bara ett par bromsplattor som behövdes. På elva korta månader har den här bilen i princip gått från Friskis & Svettis till intensiven på Östra, till ett totalt jävla sammanbrott. Jag skyller på samhället.

Och på Citroën… Aldrig har väl det namnet varit mer passande. What a fucking lemon…

Veteranerna bland er vet att Pressylta traditionellt tillbringar nyårsaftons förmidddag på IKEA, den här gången filialen i Edmonton (jag drar mig så klart för att kalla den “IKEA Tottenham”, som en del gör…).

Syftet med denna tradition är tvåfalt. Dels att inhandla kvällens viktualier i form av Leksands knäcke, två sorters sill (inlagd och senap) och en bit av vad som brukade kallas Västerbotten, men numera fallit under ikeabrand-nivelleringen och bara kallas “ost lagrad”.

Det andra syftet är av mer melankolisk art: att kasta ett årligt rheumy eye över Billyböckerna, dvs. den svenskspråkiga litteratur som IKEA köper in som metervara för att göra hyllorna mer, ähm, levande…

Vilka av ens generationskamrater har gjorts den äran i år…? Lyckligtvis tror jag de flesta restupplagor av mina böcker sedan länge bränts upp, så jag tycker mig gå ganska säker… Vet gör man dock aldrig.

Jodå, jag klarade mig i år också… Men tre som inte kunde skatta sig lika lyckliga är Theodor Kallifatides med “Ett enkelt brott” (jag räknade 63 exemplar, sedan gav jag upp), Staffan Söderblom med “Ursinnet” (47+ ex), samt gamle vännen Lars Anderssons fina roman “Vattenorgeln” (22+)…

Så med mitt litteraturhistoriska anseende ännu någorlunda intakt ber jag att få önska mina läsare Feliç Any Nou och ett 2012 som är mödan värt!

För att nu koncentrera oss på det “lysande”… Efter tredje avsnittet, just inmundigat, framstår det klarare än någonsin att iscensättningen av Dickens i dessa teveserier vinner så mycket av sin filmiska kvalitet beroende på att man insett att 1800-talet var mörkt…

Ljusättningen av Dickens – som ju redan David Lean fattade i filmatiseringen av Great Expectations 1946 – måste spela med mörkret, och graderingar av mörkret, vilket var något som gick tevefolket förbi totalt, tills för sisådär tio år sen…(inte så underligt, kanske, med tanke på hur tevestudios var byggda, one size fits all…)

Vilket fick mig att tänka på att samma sak hände med scenuppsättningar av Ibsen i Norge, det var slutet av 60-talet, början av 1970-talet. Och det var en svensk ljussättare som jobbade på en Ibsenproduktion på Nationalteatret, som föreslog att man kanske inte alltid borde ljussätta hans pjäser uppifrån galleriet, utan ta vara på det faktum att ljuset i 1800-talets verklighet kom från stearin, fotogen och, i bättre bemedlade situationer gas, och att det alltid kom från människohöjd, sällan uppifrån, såvida det inte rör sig om kristallkronor på stora baler (och det gör det sällan i Ibsen). Skuggor och mörker blev plötsligt den del av Ibsen på norska scener, som Ibsen nog själv hade tänkt sig.

Jag fick detta berättat för mig en gång av både Jerry Jergander, fenomenal ljussättare på Folkan i Göteborg, och av Marianne Carlberg, scenograf på både Folkan och Riks (och kostymansvarig på Widerbergs ‘Joe Hill’, bland annat). Men vem den svenske ljussättaren var, som revolutionerade Ibsenuppsättningar i Norge, det fick jag aldrig reda på. Och norrmännen har väl gjort allt för att glömma hans namn… Nån som vet?

Ezra Pounds dotter, Mary de Rachewiltz, vill stoppa en nyfascistisk italiensk gruppering som kallar sig “Casa Pound” (vilket var namnet på en rätt blygsam men vacker villa högt uppe i Rapallo, en av Cinque Terre i Ligurien, där Pound levde ut sina sista år).  Läs The G:s rapport här.

Och det gör hon förstås alldeles rätt i. Även om man kan tycka att timingen är lite ur led… what took you so long? A murder…?!

Min andra roman “Reträtten” kom ut 1982. Den är en slags parallelberättelse till Ezra Pounds liv under krigsåren 1943-44, när han flydde Rom och de annalkande allierade trupperna, färdades upp norrut i Italien för att hitta sin dotter Mary, som inkvarterats i den italiensk-tyrolska byn Gais. (Jo, jag vet, börja inte ens tjafsa om detta… jag kan alla replikerna…)

Min “hjälte” William Otis hamnade till slut i Salò, som Pound inte gjorde, och sedan i krigsfångeläger, som Pound gjorde. Otis slutar med att förlora sitt språk: det fragmenteras, splittras, blir ingenting, dör. Pounds språk i samma situation förädlades. Han skrev “Pisan Cantos” i den där apburen, där det finns avsnitt som är något av det vackraste som skrivits på engelska i modern tid, särskilt av antisemiter: “…what thou lovest well remains, the rest is dross…”.

Allt vilket egentligen bara tjänar till att namndroppa igen. Som underlag för att skriva boken tog jag mig för att resa ungefär samma väg som Pound, från Rom och norrut. Jag hamnade förstås till slut hos Bo Cavefors i Merano, där  Mary de R:s Schloss Brunnenburg också ligger. Tyvärr var Mary de Rachewiltz bortsest just då, men Bo C var den perfekta värden och visade mig runt alla relevanta platser.

Det tål dock att upprepas att Mary de R har skrivit en av de finaste böcker någonsin om “Ezra Pound; Father and Teacher”. Den innehåller bl.a. hans långa brev till sin dotter, skrivet just under flykten norrut 1943, en av de mest gripande och sanna texter jag någonsin läst, särskilt av en antisemit. Så komplicerat är det. Lika bra att vänja sig.

PS 14/01/12: En väldigt vänlig intervju med Mary i The Guardian idag.

Jag beklagar den relativt långa frånvaron från the Pressylta coalface – och önskar samtidigt mina tjugoåtta läsare en munter midvinterblot med detta exklusiva spektralfotografi inifrån Pressyltas hemliga vitsverkstäder.

(Nej, allvarligt talat, Higgs Boson är den lilla pricken snett vänster om den där grunkan som ser ut som en buss)

För dom av er som kommer ihåg Paul Cocksedges Kinaprojekt (länk 1, länk 2) så kan jag nu presentera ett besläktat projekt från alldeles nyligen, nämligen Fêtes de Lumieres i Lyon 8-12 december. Vad ni ser är en serie electroluminescent sheets i samma vindpust som griper tag i en räkenskapsbok här, en diktsamling med stålarken som i Beijing… Och detta utspelar sig på innergården i en av de allra mest orgiastiskt barocka byggnader som finns: Hôtel de Ville i Lyon, en gräddtårta i porös sten och maktfullkomlig ornamentism… Men visst är det en installation att förundras över… I mörkret såg ingen trådarna, ingen såg hur det var gjort…en total triumf… Lyons borgmästare svimmade av lycka och fick återupplivas med en flaska Ramlösa… Jag själv höll mig i bakgrunden, med en världsvan suck och en faktura som hette Duga…

[Samtliga dessa frågor har rimliga svar. Den som levererar de flesta vinner... tja.. nånting...]

(1) Varför heter Polens parlament samma på engelska som det gör på polska?

(2) Varför finns inte Blackberrymobiler i Sverige?

(3) Varför påstod George Bernard Shaw att ordet “ghoti” uttalas “fish”?

(4) Varför flyttade Galicien till Spanien?

(5) Varför är Irans parlament uppkallat efter tanten som arbetade i kiosken på Styrsö Bratten?

(6) Varför finns inte tomten?

(7) Varför har Jens Christian Brandt bara försvunnit?

(8) Varför dricker ingen punsch längre, när vi har all denna is?

(9) Varför är Kroatiens parlament skapat efter spansk smak?

(10) Varför finns det inga porrtidningar på Island?

(11) Varför stämmer ingenting… överhuvudtaget?

(12) Varför är fönsterglasen frostade på flygplansdass?

(13) Varför är det i parlamentariskt hänseende berättigat att tala om alltings början?

Det franska etablissemangets reaktion på Dominique Strauss-Kahns arrest i New York i våras var väl ett av de mest motbjudande spektakel en ärrad och skärrad värld haft oturen att få beskåda: ett slags circle jerk av förnämsta symbolpolitiska värde, när en hel samhällsklass  som på given pavlovsignal tappar masken, och för detta bör vi egentligen vara DSK evigt tacksamma.

Det tar emellertid inte något ifrån det faktum att själva historien om vad som utspelade sig på Sofitels tjugoåttonde våning den 14 maj i år är, och förblir, en fascinerande historia, som möjligtvis har en hel del sprängstoff kvar. Edward Jay Epstein skriver i senaste NYRB artikeln “What Really Happened to Strauss-Kahn?“, och det är vad man med en mer vetenskaplig term kan kalla en jävla bra fråga. Läs och begrunda.

Sócrates Brasileiro Sampaio de Souza Vieira de Oliveira var den stora trösten för dom av oss som “talked a good game” men aldrig platsade, inte ens på reservbänken. Kedjerökare, storkonsument av iskall öl, utbildad läkare, demokratiaktivist under militärdiktaturens år – men framför allt en man som för det mesta tog det väldigt, väldigt lugnt…

Visst kunde han explodera, och i hans högerfot satt en laddning TNT (se bara det berömda 1-1-målet c:a 53 sek in i Youtubeklippet: den luckan mellan Dino Zoff och målstolpen finns ju egentligen inte – förrän skottet tränger igenom…)

Han var, som någon sa, en spelare som lade om matchens “arkitektur” tills den passade hans spel, och i Italienmatchen 1982 ser man väl det tydligaste exemplet på det: en av de bästa fotbollsmatcher som någonsin spelats, inte minst i det att den hade “fel” utgång…

(PS: Ursäkta det där med “en laddning TNT”… Något händer med hjärnan när män ur min generation skriver om sport… Jag kan bara beklaga.)

Lars Gustafsson skriver om den gamla bromiden att demokratier aldrig för krig mot varandra. Tanken kommer ursprungligen från Immanuel Kant och talar egentligen om “rättsstater”; i det här fallet dyker den upp i en ny bok av Jürgen Habermas.

Även om man kan förstå resonemanget, kanske mest för att det är så politiskt lockande, så ligger hos mig alltid en misstanke kvar att det är en idé som aldrig går att bevisa. Antingen hamnar man i en självuppfyllande profetia, eller också i ett cirkelformat non sequitur.

Antingen kan kantianerna hävda att kontrahenterna inte utgör fullvärdiga, kvalificerade demokratier (i första världskriget, till exempel) i fråga om parlamentarism, rösträtt, och just rättsliga aspekter. Men då begränsar man tillämpningen av principen till ett antal demokratier som för det första är relativt få till antalet, och dessutom inte har existerat som fullvärdiga demokratier särskilt länge. Ge dem en chans…!

Eller också kan kantianerna hävda att det inte rörde sig om fullvärdiga, kvalificerade krig (som när USA å United Fruits vägnar störtade den demokratiskt valda regeringen i Guatemala 1954). Men då väljer man ju att blunda för det ovedersägliga – och högst relevanta, i sammanhanget – faktum att fullvärdiga, kvalificerade demokratier är minst lika krigsbenägna som totalitära stater. Exempel? Ja, herregud, var ska man börja…?

När vi nått en punkt i fråga om politiskt omfång och historisk distans där tanken kan gå i övertygande bevis, så ska jag sträcka upp händerna i fullvärdigt demokratiskt lov. Tills dess fortsätter jag betrakta den som vacker banalitet.