Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Uncategorized’ Category


USAskt +

Tuesday, August 20th, 2019

“The average American likes meat, sports, money, porn, cars, cartoons, and shopping. Less popular: socialism, privilege-checking, and the world ending in 10 years. Ironically, perhaps because of Trump, Democratic Party rhetoric in 2020 is relentlessly negative about the American experience. Every speech is a horror story about synagogue massacres or people dying without insulin or atrocities at the border. Republicans who used to complain about liberals “apologizing for America” were being silly, but 2020 Democrats sound like escapees from the Killing Fields”.

Har länge gillat Matt Taibbi i Rolling Stone, det är få som är så klarspråkiga om amerikansk politik. RS-skribenter vill traditionellt gärna producera en massa zingers i stället för insikter, men Taibbi är rätt återhållsam med sådant, tack och lov. Han är värd att läsa, särskilt i dessa dagar.

+ Bara ytterligare några tankar om politisk analys/kommentar i amerikanska och brittiska media. Matt Taibbi har inte minst den fördelen att han belyser två nya och skilda sätt att betrakta och kommentera det politiska skeendet. Det finns en inre sfär och det finns en yttre sfär. Den förra kallas i USA “inside the Beltway”, i UK “inside the Westminster bubble”. Den yttre sfären har tack och lov inget namn, ännu.

Jag läser rätt mycket medier om amerikansk politik, självklart, för parallellerna är ofta så slående numera. Vad som förenar insidesrapporteringen i båda länderna är en slags knowingness, ett teckenspråk, en överenskommelse som de utanför den inre sfären inte alls skrivit under på. I UK representeras detta, för mig, framför allt av BBC R4:s nyhetsblock på morgonen “Today”, varom Suzanne Moore skrev väldigt bra igår, och Observers kolumnist Andrew Rawnsley.

Jag läser i och för sig alltid Rawnsley, och han har nästan alltid intressanta saker att säga, som tillför något till ens kunskapsbank. Men särskilt efter Brexitomröstningen – och, på motsvarande vis, i USA efter Trump – känns sådana insideranalyser också allt mer gammalmodiga, irrelevanta, beside-the-point. Skribenter som Rawnsley skriver liksom lika mycket för sina journalistkolleger som de skriver för läsaren.

Vad Matt Taibbi (och andra också, förstås) gör är att lyssna mycket, mycket mer kritiskt på vad han hör av sina “kontakter”, att inte alls ta för kollegialt och kontant vad den övriga pressen skriver och rapporterar, att faktiskt ge sig ut bland Trumpsupportrar och lyssna på dem – inte på det där tramsiga prole-whispering sättet som The G:s John Harris gjort till en specialitet, utan med öppna ögon och öron. Det är det MSM-journalistiken behöver mer och mer av. Skriv utanför, inte innanför.





Trösten

Monday, August 12th, 2019

In emellan allt detta förtvivlade djävulskap, denna skitstorm av okunskap och brutalitet, detta sinkhål av ingenting-plus-ingenting, dessa skitrubriker om skitnyheter, och allting som därav följer i fråga om skitig, slirig så kallad verklighet…

…lutar jag mig mot den tröst det innebär att få mail var och varannan dag vars subject line är “Availability” Finns du tillgänglig? Kan du göra rösten för en video om GDPR före fredag? Kan du vara ett troll i en Netflixfilm (skandinavisk accent)? Kan du sjunga?

Ja, säger jag. Det kan jag.





Då och nu

Monday, August 12th, 2019

Idag är det femtio år sedan brittiska armén sattes in på Nordirland, till en början för att försvara den katolska minoriteten mot unionisternas attacker mot deras hem, och liv, efter en lång sommar av medborgarrättsliga protester. Men vi vet ju hur det utvecklade sig, ända fram till den ännu så bräckliga fredsöverenskommelsen 1998. Som nu står på spel igen, och jag behöver ju inte förklara varför.

Därför måste man också visa all solidaritet med demokratiprotesterna i Hong Kong och Ryssland just nu. I båda fallen, särskilt Hong Kong, fruktar man ju vad som ska komma härnäst. Hopp och skräck i samma rubriker.





Snabb rapport

Sunday, July 14th, 2019

Jag är helt utmattad efter en VM-final i cricket som England vann, trots att det blev “oavgjort”. Den började 10:15 i morse och tog just slut 19:30. Ordet “rysare” hör till kvällstidningarna, men jag har bankat bordet och sprungit runt i små cirklar hela dagen allt eftersom det här dramat utspelat sig. Helt otroligt.

Nästa vecka börjar det bli allvar igen. Agendan är satt: BJ som PM, inte minst. Jag funderar på en längre bloggpost rubricerad “Ingen återvändo” om hur vi aldrig kommer tillbaka till vad som varit. Och kanske är det lika bra det. Eller inte. Och Evert Taube. Och kanske cannabis.





Meta

Wednesday, July 10th, 2019

En av mina läsare har problem med att kommentera på Pressylta. Jag har kollat alla mina inställningar och ser inte att jag oavsiktligt spärrat någon eller något. Har någon annan haft problem? Vilket i och för sig är en dum fråga att be om svar på om man inte kan kommentera… Men maila då min (tillfälliga) skräpadress gaisarn(kringla)yahoo.com.





Foppåll

Tuesday, July 9th, 2019

Jo, ett par saker om damfotbolls-VM, nu så här efteråt. För det första är kvaliteten på spelet generellt – och i alla fall på landslagsnivå – nu så mycket bättre att man inte längre, avsiktligt eller oavsiktligt, kan vara sexistisk och komma med ursäkter som att damfotbollen inte haft tid att utvecklas, att resurserna inte finns, att gräsrotsspelet inte hunnit breda ut sig tillräckligt, osv. Mycket av detta stämmer ju fortfarande i vissa avseenden, men de duger inte längre som ursäkter. Tack och lov.

Det innebär att man å andra sidan kan vara lika kritisk som man är mot herrfotbollen. För att generalisera ganska hårt, mitt huvudsakliga intryck av nästan samtliga lag som deltog, inkluderat USA, är att spelet mellan straffområdena är av mycket hög kvalitet: passningsspelet, taktiska omställningar, interaktionen mellan backar och mittfält, osv. Men om man konstaterar det så nuddar man än en gång vid genusstereotyperna, dvs vad som är bra med damfotbollen är just något som kvinnor-som-grupp behärskar väldigt väl: samarbete, intuitiv inbördes förståelse, empati, solidaritet.

För där jag ofta tyckte det brast i spelet är just när det kommer till straffområdena, särskilt i anfallet, där det ofta krävs individuella prestationer, en viss egoism, att sluta passa och bara skjuta. Inget illustrerade det bättre än USA i finalen när en anfallspelare (minns inte vem) två-tre gånger i andra halvlek kom ensam mot en försvarare + målvakten, när det bara ska bli mål enligt alla möjliga spelmallar. I stället för att snabbt hitta en av många vinklar hon hade tillgängliga, försökte hon dribbla sig förbi försvararen, förgäves. Det påminde om svensk hockey på 80-talet när man skulle passa in målen, inga slag- eller dragskott från distans.

Och så säger jag bara: Sofia Jakobsson… Snabb som vinden, stensäker blick, spelkänsla. The real stuff.





Kontakt +

Sunday, July 7th, 2019

Jag har stängt av kontaktfunktionen här pga spam. Om du vill ta kontakt via Pressylta Redux, lämna en kort kommentar så hör jag av mig via den epostadress du har fyllt i.

+ Jag lägger upp den här posten allt emellanåt när Statcounter (när Statcounter fungerar, vill säga, för det är en av de risigaste, långsammaste tvåtaktsmotorer som mopedinternet lyckats åstadkomma, enligt min erfarenhet). I alla fall, när jag emellanåt ser att någon klickar på min nerstängda kontaktlänk, åtta gånger i rad, så lägger jag upp den här posten. Just so you know.





Lägesrapport

Saturday, June 15th, 2019

Pressylta just nu är ett slags Bir Moghrein, en ökenstad i Mauritanien där man har en WhatsApp-grupp för att spåra förrymda kameler. Och inte mycket mer. Det är torrt, hett, ingenting händer. Tanken befinner sig i andra sfärer, andra geografier. Kroppen befinner sig visserligen i London, men ändå långt därifrån. Paris, kanske.

Jag återkommer när jag landat igen.





Flugan på väggen

Monday, June 10th, 2019

En vän skickade mig just den här gamla (aug 2017) artikeln ur The G om att John Milton och Galileo Galilei verkligen träffades i Florens i slutet av 1630-talet, hur det kom att påverka Milton och Paradise Lost, och så vidare. Sådana osannolika möten får man alltså noga mäta på bevisvågen, men Milton/Galileo verkar ju väga ganska tungt på skalan. Aningen mindre så med det möte Strömberg och jag skrev om i en radiopjäs 1979, mellan Groucho Marx och Ezra Pound: att de båda bevistade Eliots begravning 1965 är säkert, men allt därutöver, kalla det kreativa spekulationer…

Ännu mindre sannolikt är det mest fantasieggande och hårresande av alla. Det finns dock mer än en chans att Adolf Hitler och Ludwig Wittgenstein möttes. De gick i samma årskurs på samma skola i Linz, den hette Fadingerstrasse Bundesrealgymnasium. Hitler skriver tydligen (har inte läst den) i ‘Mein Kampf’ om en långväxt, snygg jude från en rik familj som hade skrattat hånfullt åt honom i skolan pga någon händelse. I sitt ökända tal från 1939 om judarnas framtida öde säger han också att “de kommer nog inte att skratta så mycket längre till” (ej ordagrant, har källorna någonstans om så önskas).

Det outsägliga. Det utsägliga.





“It’s not just about you, you know…” +

Saturday, June 8th, 2019

Det har varit lite för mycket me-me-me den senaste veckan. Så nu tänkte jag förklara varför Lionel Messi är så bra.

Det är som när man lär sig köra bil. Att lära sig köra bilen är inte särskilt svårt, det tar tre-fyra lektioner: ratten, bromsen-gasen, kopplingen och växelspaken (när sådana fanns), backa runt ett hörn, ligga på mittläget (eller vad det heter) när man stannar i uppförsbacke, osv osv…

Det som tar tid att lära sig är ju trafik. Framför allt att fatta de tre avstånden: det som händer närmast inpå en (barn som springer ut i gatan), det som händer i medeldistans (det där ljuset ska just slå om till rött, sakta ner), och det som händer på långavstånd (stockning där framme, jag tar genvägen här).

Samma med Messi. Titta på vad han gör när han tar sig igenom försvaren. De är så nervösa att de ställer sig i försvarsläge, dvs med benen isär, och Messi bara nutmegs them. (Vad heter det, att spela bollen mellan benen?) Det är så han funkar, det är så han kommer vidare in i motståndarnas straffområde. Lägg därtill att han har ett balanssinne som inte är av denna världen.

Men – det är trafiken som räknas. Det som om han har en personlig drönare ovanför plan, som ser hela schemat, som ser hela dramaturgin, från början till slut. Det finns miljoner “10 bästa Messigrejerna” på YouTube, men titta på dem noga och se att han tittar upp mer än han tittar ner. Som med bra hockeyspelare behöver han inte veta vad klubban gör med pucken just då, bara vart den är på väg.

Geni av den sorten är en balans mellan taktik och strategi (underbyggt förstås av fysik och skicklighet, jo jo) men det är balansen mellan det lilla och det stora, det lokala och det universella. Ingenstans inom sporten har jag sett den balansen mer perfekt, tror jag. I alla fall inte inom fotbollen.

+ På tal om bilar. Igår eftermiddag stod Paul, Phil och jag på parkeringsplatsen och beundrade Pauls nya Ford Mondeo kombi. Så ska man ju säga något beundrande om den, det hör ju till. –Rymlig och bra, sa jag. Phil, i sin tur, är kanske inte det vassaste verktyget i lådan. –Nice colour, too, sa Phil. Det blev tyst. Det är en vit bil.



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004