Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Uncategorized’ Category


WTF! Kan nån förklara det här?

Wednesday, October 17th, 2018

H/t @simongerman600. Jag menar, även om siffrorna inte är exakta så måste det ju peka på nån slags trend. Hur hamnade vi här? Finland??





Diverse

Sunday, October 14th, 2018

* Blev just påmind om att en av de bloggposter jag är stoltast över är denna, från 2009.

* Avd. “Spooky but true”: Jag finns bland er även utanför Pressylta… Fram tills juni (tror/hoppas jag) hördes jag som rösten för Betfairreklamen på tv. Just nu hörs jag som rösten för Gorilla Glue på svensk reklam-tv. Har ingen länk, men vet att den sänds as we speakLucky you.

* Snacka om London: Det är mer än sorgligt att Patisserie Valerie håller på att gå under. Som alltid fanns på Old Compton Street som ett unikum och sedan blev ett massproducerat ingenting. Se där kapitalismen i sin naknaste, mest kejserliga ickekostym.





Nobeliskt

Friday, October 12th, 2018

Jag har läst Thomas Steinfelds artikel om Nobelpriset tre gånger och fattar fortfarande inte vad han är ute efter. OK, nummer ett, och enklast av allt. Han gillar inte att priset går till marginella figurer som inte skriver romaner, poesi eller seriös dramatik (inte Dario Fo, men gärna Pinter, vad jag förstått) Det är en åsikt man gärna får ha, så klart, men jag håller inte med om den. Jag tycker tvärtom att priset vinner i tyngd och mening om det ges till just författarjournalister som Alexijevitj och sångare som Bob Dylan. Inte bara det, jag ser gärna också att det utvidgas i “ideell” riktning till en massa filosofer, språkforskare, essäister och andra.

Vad Steinfeld aldrig lyckas förklara är vad han menar med “världslitteratur”, alltså det som bör premieras av Akademien. På ett ställe står det att priset alltid avsett “upphäva den babyloniska förbannelsen och tala till en global gemenskap av läsare”. Lite senare får vi “den universella litterära gemenskapen”. Därefter ska den “spegla ett verks betydelse för världslitteraturen”. I’m none the wiser. Men efter detta kan man sedan kanske ana sig till vad han menar med “världslitteratur” genom att jobba utifrån hans motsatser, alltså Dylan, Jellinek och andra, som aldrig liksom lyckats översättas. Och översättning är något Steinfeld är upptagen vid.

Det är detta jag inte fattar med vad han kallar “världslitteratur”. Det är ju en gammal sanning att det som går att översätta globalt är vad som i grunden är lokalt. Jag menar, i ett berömt exempel (à la Colm Tóibín – betalväggad, men dygnstillgänglig, tror jag) varför har Jorge Luis Borges’ Buenos Aires, Fernando Pessoas Lissabon och Flann O’Briens Dublin blivit just världslitterära städer, oftast böcker som är fenomenalt översatta och hungrigt lästa av dom av oss som fattar nånting om världen och om kvarteret. Ingen av dem vann Nobelpriset.

Nej, vad jag fruktar Steinfeld menar är det som författaren/kritikern Tim Parks kallat, inte “världslitteratur”, utan “den internationella romanen“. Lättöversatt (“Scandinavian writers I know tell me they avoid character names that would be difficult for an English reader”), lättförståelig och lätthanterlig för en läsande medelklass i det som finns kvar av liberal-demokratiska samhällen. Jag har kanske missförstått Steinfeld, men i så fall mest på grund av att han uttrycker sig så jävla luddigt. Är “världslitteratur” bara de författare som vunnit Nobelpriset, minus dom han inte gillar?





Kontakt

Saturday, September 29th, 2018

Jag har stängt av kontaktfunktionen här pga spam. Om ni vill ta kontakt via Pressylta Redux, lämna en kort kommentar så hör jag av mig via den epostadress du har fyllt i.





Ur dagboken

Thursday, September 27th, 2018

* Var i går på releasefest för den engelska översättningen av Caterina Pascual Söderbaums ‘Den skeva platsen’, fenomenalt översatt av min gamla vän Frank Perry som ‘The Oblique Place‘. Frank ledde ett mycket intressant samtal med Steve Sem-Sandberg, som hade en hel del med romanens tillkomst att göra. Jag tror aldrig jag läst en roman så noggrant som jag läser denna.

* Jag firar som vanligt med ett glas Merlot att jag inte befinner mig på Bokmässan. Skål!

* I stället följer jag senatsförhören med Christine Blasey Ford och Brett Kavanaugh i direktsädning. Vilken dramatik. Det här kan bli Dagen Som Förändrade Amerika. Förundrade, snarare. Bisarrt.

* Det finns mycket att säga om Brexit just nu, men jag tänker vänta tills partikongresserna är över med Tories nästa vecka. Vi börjar närma oss nerförsbacken.

* I morse såg jag en sikh med en väldigt slarvigt knuten turban. Har aldrig sett något sådant förut. Visste inte om jag skulle säga något. Jag teg.





Två långläsare

Friday, September 14th, 2018

Anne Applebaum skriver i The Atlantic om politisk och intellektuell degradering i paranoians, konspirationsteoriernas och polariseringens Östeuropa under senare år, särskilt Polen och Ungern, fast förstås också med USA i synfältet. Kanske inte alltid helt övertygande, men absolut läsvärt.

Tamsin Shaw skriver på NYRB:s blogg om ‘Edward Snowden Reconsidered’, också oerhört läsvärt. Jag är väl inte ensam om att sedan några år tillbaka betrakta gänget kring Wikileaks som aningen suspekta, men här får man mer kött på benen, bl.a. att många av dem visar sig vara Links-Schmittianer.





På tal om sgraffiti

Thursday, August 30th, 2018

Det är en igenbommad gammal port där på andra sidan Henshall Street. Tills i morse var den puce till färgen, vilket vanligen översätts “rödbrun”. Men det stämmer inte, snarare något åt “gammalrosa”. Hur som helst var den exakt samma färg – puce – som omslaget på första numret av den vorticistiska tidskriften BLAST år 1914, vad än Wikipedia säger om bright pink eller Ezra Pound säger om the great MAGENTA cover’d opusculus. Både omslaget och porten var puce, punkt slut.

Denna gammalrosa, igenbommade port hade sedan några månader prytts av en c:a meterhög graffiti i form av ordet BESA (som i Besame mucho) utfört i ett ganska snyggt, komprimerat, Disneyliknande typsnitt. Men så, strax efter frukost idag, anlände kommunens skåpbil (“Keeping Islington’s Streets Clean” – remind you of anything?) och två gubbar klev ur, tog sig ett bloss och bestämde sig efter en stund för att lösningen måste bli svart. Svart som själva kyssen.

Det här är antigraffitiåtgärdernas eviga konundrum. Om den inte går att tvätta bort med såpa så lånar man bara graffitins färg och målar över den. Samma sak hände med ett turkosfärgat hus jag bodde i för några år sedan, där man i stället lånade bakgrundsfärgen. Fast gubbarna hittade aldrig riktigt rätt turkos nyans så väggarna såg till slut ut som ett lila-blått-turkost lapptäcke. Bortsett då från hur meningslös hela manövern är. Som om det, i det här fallet, bara fanns svarta sprayburkar, inga vita.

Eller gammalrosa. Jag skulle välkomna en gammalrosa kyss mot svart bakgrund, definitivt.





Gammalt mysterium får sin förklaring

Tuesday, August 21st, 2018

Mänskligheten går mot allt större klarhet. En gång i forntiden diskuterade vi varför det inte finns några bruna bilar längre, och kom väl inte fram till något definitivt svar. I dagens Notes & Queries i The G får samma fråga vad som ser ut som ett ganska trovärdigt sådant. Jag citerar signaturen “NIXXXX”:

“Firstly, there is a financial reason. Making brown paint you need to use an exact mix of primary colours, which makes it expensive. Secondly, it is perceived within the industry as an “unlucky colour” and has an association with 70s poor quality. By the way, the use of brown paint for many cars in the 70s was caused by a Ministry of Defence surplus: when the cold war began, military vehicles moved away from sandy-brown to green. The MoD sold the paint off cheap to Austin Morris. Much of this history is documented online. I cannot for the life of me think why this was actually researched.”

Så det så.





3 x måndag

Monday, August 20th, 2018

* Jag har inte lyssnat på dem än, men Yanis Varoufakis sju audioessäer om ‘The Deep State’ är nog värda att ägna lite uppmärksamhet åt under veckan. “Är det en konspiration eller är det något mer ‘intressant’ än så?”

* Algoritmerna på YouTube tycker sedan några dagar tillbaka att jag ska titta på klipp om hur korkade amerikanerna är. Jag tänker inte länka, men de heter saker som ‘Dumb Republicans’ och ‘Stupid Trump supporters’ och folk säger saker som “Är Afrika ett land?” Ibland tjänar de här klippen konkreta politiska intressen i att de läggs fram som “bevis” för den intellektuella nedrustning som decennier av mushy liberalism åstadkommit i skolorna: inga läxor, elevernas medbestämmande, ingen utantillärning. Vilket ju är lite korkat i sig.

* På tal om vilket. Matthew d’Ancona skriver bra om Nigel Farages politiska återkomst i The G idag: “Farage is ghastly rather than stupid…”





RIP Aretha Franklin 1942-2018 +

Thursday, August 16th, 2018

Den största av dem alla. Vet inte ens vilket YouTubeklipp jag ska välja… Jo, det får bli Chain of Fools.

Nej, jag har ändrat mig. Ain’t No Way från samma år.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004