Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Uncategorized’ Category


Måns Zelmerlöw!

Wednesday, February 7th, 2018

Måns Zelmerlöw! There’s no escape. Brexit. Och nu detta.

Vet inte om länken funkar. Nej, det gör den inte! Sorry.





Mauerfall

Monday, February 5th, 2018

Det är egentligen nu i dagarna som Berlinmuren varit nere lika länge som den var uppe (ignorera tidigare post!). Så här såg förstasidan ut i den kommunistiska dagstidningen Morning Star när det begav sig. En klassiker.





Operation Kaos

Saturday, January 27th, 2018

Matthew Sweets kommande bok Operation Chaos får man nog titta närmare på. Jag fick en viss inblick i den amerikanska desertörsvärlden kring 1970-71, fast då i Göteborg naturligtvis, snarare än det Stockholm som Sweet verkar koncentrera sig på. Det gick alltid en massa rykten om den ena eller den andra, och vad de “egentligen” sysslade med. Jag kände både sådana som nästan omedelbart gjorde sig hemmastadda i det svenska språket och samhället, och sådana som aldrig hittade rätt, annat än till de allt tyngre drogerna. En av de sistnämnda kom från en liten skithåla i Missouri vars rättänkande medborgare satt ett pris på hans huvud för den vanära han dragit över dem. Han försvann från Göteborg efter ett tag. Undrar vad som hände med honom.





Funny

Sunday, January 21st, 2018





Efter 2017…

Sunday, December 31st, 2017

Jag brukade ha förfärligt ambitiösa jul- och nyårsinlägg här på Pressylta, med alla slags tävlingar och profetior inför det kommande året. Men det var längesen. Och profetior – kanske t.o.m. själva framtiden – verkar på nåt sätt redundant sen ett par år tillbaka. Who needs it? Det är som den där skämtteckningen i New Yorker för nästan exakt ett år sedan. Ett åldrat och fårat 2016 kommer ut ur herrtoaletten och säger till den väntande unge pojken 2017: I’d leave it a couple of minutes, kid…

Det underliga är att en rad lyckliga omständigheter plötsligt kommit med i spelet för mig personligen. Jag flyttade in i lägenheten bredvid för ett år sedan och upptäckte att husets wifi-hub sitter i taket alldeles under mitt golv, alltså inga mer dyra bredbandskontrakt. Ett kreditkort upptäckte att de tagit ut för mycket ränta under åren, så att jag inte bara inte längre var skyldig dem en penny, de var skyldiga mig flera hundra pund. Brittiska pensionsmyndigheten upptäckte i sin tur att de borde betala mig tjugofem procent mer i månaden än vad de dittills gjort. Tjosan, som sagt.

Andra trösteämnen är att ett par gamla vänner och vapendragare – Cedric och Ragge – kom på sällsynta Londonbesök under året. Klas Östergrens roman I en skog av sumak kom faktiskt som något av en chock, så bra är den*. Min bror och jag har kommit en god bit på vägen att (under 2018) ge ut vår pappas tidigare opublicerade roman, som faktiskt blir bättre och bättre för varje gång jag (korrektur)läser den. Ett par nära vänner överlevde livshotande sjukdomar, tack och lov. Och resan till Zagreb med Eva för att hälsa på Bodil har verkligen etsat sig fast i minnet.

Så långt det personliga planet, på vilket jag önskar alla ett gott 2018. Vad gäller allt det andra, däremot…

* Jo, alltså… min svenska, som sagt… jag menade inte att jag chockades av att Klas skrivit en bra bok, utan av påminnelsen att det går att skriva sagolik prosa på svenska.





Season’s greetings

Sunday, December 24th, 2017

Och med det önskar jag samtliga medpassagerare en behaglig midvinterblot i de hårda paketens tecken. Under tiden, mina vanliga råd. Inga diagonalpass i egen zon. Prata aldrig illa om människor som gillar Elvis. One love.





Så här såg de ut…

Wednesday, December 6th, 2017

Jonathan Swift och ‘Stella’ – Esther Johnson – som de skulle sett ut om en ny forensic reconstruction av skeletten kan gälla. Alltid skrattet nära till hands. Sant eller ej, jag gillar resultatet, så har jag alltid sett dem, men jag har f.n. ingen källa jag kan länka till, det kommer.





Jag också

Monday, October 23rd, 2017

Det går naturligtvis inte att se #metoo som annat än i allra högsta grad välkommet och på-tiden, förhoppningsvis också som en kulturell vattendelare, även om det finns skäl att vara pessimistisk om det. Det syns mig att ansvaret för att det sett ut som det gjort i alla år måste i första hand vila på individuella män, men som hack-i-hälarna tvåa måste också arbetsgivarna, på en management level, ta mycket av ansvaret för att inte ha bokstaverat och följt upp icke-toleransen mot sexuellt ofredande (och värre) som benhård princip på arbetsplatserna.

Som, antar jag, de flesta män har jag rannsakat mitt eget beteende i ljuset av vad som kommit fram. Och gudarna ska veta att jag minns en del pinsamma ögonblick från tidiga tonåren, där jag nog framstod som mer löjlig än något annat. Men sen hör det också till saken – och det är inte första gången jag reflekterat över detta – att jag aldrig någonsin arbetat på kontor, faktiskt sällan eller aldrig arbetat tillsammans med andra överhuvudtaget, i grupp alltså. Hade jag bott i Sverige skulle jag säkert haft några vikariat bakom mig som redigerare på någon kulturredaktion eller så. Men inte ens det.

Senaste gången jag arbetade ihop med andra människor var slutet av 1970-talet när jag på helgerna var transferguide för Plusresor (som jag inte tror finns längre), dvs man hämtade trettiotvå lagom packade norrmän på Heathrow och bussade in dem till sina hotell, medan man försökte sälja dem guidade turer som man fick kommission på. Åren på marknaderna räknas liksom inte heller, för man var så fullt upptagen med den egna ruljansen att det inte fanns mycket tid åt annat. Jo, jag jobbade ju som copywriter år Paul Cocksedge i sex-sju år, men jag spenderade sannerligen inte mycket tid i studion med de andra utan satt mest hemma för mig själv och skrev, och gick igenom omarbetningarna per telefon.

Detta ger mig naturligtvis inte någon frisedel vad gäller sexistiskt beteende. Mitt arbetsliv har bara varit lite solitärt, när jag tänker på det, för att ge särskilt mycket tillfälle åt sådant. Jag åt lunch med min agent Simone idag och när jag berättade detta sa hon bara, “That’s weird…!” Och det är det kanske.





Come on, Abba, don’t be dickheads…!

Monday, October 16th, 2017

Det här är INTE bra alls.





Londonhimlen just nu

Monday, October 16th, 2017

Jag gick in i studion i Soho halv tre, kom ut halv fyra och London hade förvandlats till ‘Blade Runner 2049’. Mörkt som på kvällen, en ockragul halvrosa färg på himlen, solen bara en suddig prick. Det är periferin av orkanen Ophelia, vars centrum drar över Irland just nu, som sopat med sig en massa damm från stora skogsbränder i Portugal och sand från Sahara. Seriously weird.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004