Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Uncategorized’ Category


Lägesrapport

Saturday, June 15th, 2019

Pressylta just nu är ett slags Bir Moghrein, en ökenstad i Mauritanien där man har en WhatsApp-grupp för att spåra förrymda kameler. Och inte mycket mer. Det är torrt, hett, ingenting händer. Tanken befinner sig i andra sfärer, andra geografier. Kroppen befinner sig visserligen i London, men ändå långt därifrån. Paris, kanske.

Jag återkommer när jag landat igen.





Flugan på väggen

Monday, June 10th, 2019

En vän skickade mig just den här gamla (aug 2017) artikeln ur The G om att John Milton och Galileo Galilei verkligen träffades i Florens i slutet av 1630-talet, hur det kom att påverka Milton och Paradise Lost, och så vidare. Sådana osannolika möten får man alltså noga mäta på bevisvågen, men Milton/Galileo verkar ju väga ganska tungt på skalan. Aningen mindre så med det möte Strömberg och jag skrev om i en radiopjäs 1979, mellan Groucho Marx och Ezra Pound: att de båda bevistade Eliots begravning 1965 är säkert, men allt därutöver, kalla det kreativa spekulationer…

Ännu mindre sannolikt är det mest fantasieggande och hårresande av alla. Det finns dock mer än en chans att Adolf Hitler och Ludwig Wittgenstein möttes. De gick i samma årskurs på samma skola i Linz, den hette Fadingerstrasse Bundesrealgymnasium. Hitler skriver tydligen (har inte läst den) i ‘Mein Kampf’ om en långväxt, snygg jude från en rik familj som hade skrattat hånfullt åt honom i skolan pga någon händelse. I sitt ökända tal från 1939 om judarnas framtida öde säger han också att “de kommer nog inte att skratta så mycket längre till” (ej ordagrant, har källorna någonstans om så önskas).

Det outsägliga. Det utsägliga.





“It’s not just about you, you know…” +

Saturday, June 8th, 2019

Det har varit lite för mycket me-me-me den senaste veckan. Så nu tänkte jag förklara varför Lionel Messi är så bra.

Det är som när man lär sig köra bil. Att lära sig köra bilen är inte särskilt svårt, det tar tre-fyra lektioner: ratten, bromsen-gasen, kopplingen och växelspaken (när sådana fanns), backa runt ett hörn, ligga på mittläget (eller vad det heter) när man stannar i uppförsbacke, osv osv…

Det som tar tid att lära sig är ju trafik. Framför allt att fatta de tre avstånden: det som händer närmast inpå en (barn som springer ut i gatan), det som händer i medeldistans (det där ljuset ska just slå om till rött, sakta ner), och det som händer på långavstånd (stockning där framme, jag tar genvägen här).

Samma med Messi. Titta på vad han gör när han tar sig igenom försvaren. De är så nervösa att de ställer sig i försvarsläge, dvs med benen isär, och Messi bara nutmegs them. (Vad heter det, att spela bollen mellan benen?) Det är så han funkar, det är så han kommer vidare in i motståndarnas straffområde. Lägg därtill att han har ett balanssinne som inte är av denna världen.

Men – det är trafiken som räknas. Det som om han har en personlig drönare ovanför plan, som ser hela schemat, som ser hela dramaturgin, från början till slut. Det finns miljoner “10 bästa Messigrejerna” på YouTube, men titta på dem noga och se att han tittar upp mer än han tittar ner. Som med bra hockeyspelare behöver han inte veta vad klubban gör med pucken just då, bara vart den är på väg.

Geni av den sorten är en balans mellan taktik och strategi (underbyggt förstås av fysik och skicklighet, jo jo) men det är balansen mellan det lilla och det stora, det lokala och det universella. Ingenstans inom sporten har jag sett den balansen mer perfekt, tror jag. I alla fall inte inom fotbollen.

+ På tal om bilar. Igår eftermiddag stod Paul, Phil och jag på parkeringsplatsen och beundrade Pauls nya Ford Mondeo kombi. Så ska man ju säga något beundrande om den, det hör ju till. –Rymlig och bra, sa jag. Phil, i sin tur, är kanske inte det vassaste verktyget i lådan. –Nice colour, too, sa Phil. Det blev tyst. Det är en vit bil.





Silence is orange + +

Monday, June 3rd, 2019

Det är en massa konstiga flygfarkoster i skyn. USA-imperialismens hårdvara. Nåt mer tänker jag inte säga om The Munsters besök. Jag följer cricketen istället, vansinnigt spännande England-Pakistan, de förra behöver 57 runs på 5 overs (30 bollar). Nagelbitare.

Pakistan vann med 14 runs. Snyggt jobbat, särskilt som de kraschade mot Västindien i första matchen. England har saker att se över.

Kvällens underhållning:





Inte Brexit heller, men Trump

Thursday, May 30th, 2019

Bara ett snabbt (gratis)lästips, innan jag försöker fundera ut vad i hela helvetet Ikeas rullgardinsinstruktioner betyder. David Runcimans artikel i nya LRB om Muellerrapporten är något av det bästa jag läst, inte bara om rapporten utan om Trump själv. Vad gäller obstruction of justice, jo, där finns mycket att bita i. Men vad gäller att ha konspirerat med ryssarna – ordet Trump brukar använda, collusion, är inte en juridisk term i USA – så står det ganska klart att någon konspiration aldrig ägde rum. Anledningen är enkel. Trump – likadant med hans medarbetare, som praktiskt taget alla är chancers, som Trump – “gör” inte konspiration. Han är inte kapabel till det. Det är aldrig chancers. En konspiration kräver samordning, kontroll, follow-through, och framför allt tystnad, helst i form av plausible deniability. Inget, säger inget, av detta ingår i Trumps psykologiskt-politiska profil. Tvärtom, faktiskt, när man ser på hur han ständigt saboterar sig själv. Nu senast i hans tweet om att “I had nothing to do with Russia helping me get elected”, som ju bara är språklig förvirring, men en mer än talande sådan.





Inte Brexit

Wednesday, May 29th, 2019

För man kan ju alltid trösta sig med att vi har en bra sportsommar framför oss. Det börjar i kväll med Arsenal-Chelsea i Europacupfinalen – i Baku… På lördag Spurs-Liverpool i CL-finalen i Madrid. Och så semifinalerna i Uefa Nations League (Portugal-Schweiz, och England borta mot Holland) i början på juni. Därpå damfotbolls-VM i Paris, där England ska ligga bra till. Och så Cricket World Cup här i England under mycket av sommaren, där England också hör till favoriterna. Detta följs av den klassiska Test Matchserien mellan England och Australien, The Ashes. Wimbledon skiter jag i, jag har nästan helt tappat intresset för tennis.

Nå, nu ska jag ut till Ikea och köpa rullgardiner och knäckebröd.





Mardrömmarnas mardröm

Friday, May 24th, 2019

Naomi Wolfs nya bok ‘Outrages’ har avslöjats för att ha misstolkat en fras – death recorded – som sätter hela hennes projekt i gungning. Jag hörde just intervjun på BBC Radio 3 med Matthew Sweet (länk i länken) där det klarläggs. Det är hemskt. Visst kan man slarva med forskningen, det händer alla, men sånt här är oförlåtligt, tycker jag. Cheeezus, vilken tabbe. Det är sånt man får ångestdrömmar om.





The Full English

Thursday, May 9th, 2019

Det kan alltså bli helengelskt i både Champions League och Europaligan, om nu Chelsea klarar sig hemma mot Eintracht och Arsenal överlever ett första mål mot dem i Valencia (eeek!). Båda tveksamma, i högsta grad. I så fall vinner Arsenal lätt finalen i Baku och Liverpool slår ju Spurs i Madrid.

Men med allt som är fel med elitfotbollen generellt, och PL i synnerhet, så måste man ändå konstatera att det är en liga som fortfarande inte lider av en- eller tvålagsdominans (typ Tyskland, Spanien och Frankrike) utan att det är dessa sex lag som brukar strida, inte om att vinna PL utan att hamna bland de fyra första CL-kvalificerande lagen.

Och så kommer två fightbacks av hjärtklappande triumf som vi nu upplevt ett par kvällar i rad. Om jag ska välja något speciellt så är det ju 4-0-målet mot Barcelona, Alexander-Arnolds hörna, Barcelona helt bortkollrade, ryggen mot bollen, ser inte vad som händer. Sagolikt. Enkelt. Smärtfritt.





En tidningshög berättar

Wednesday, May 8th, 2019

Stå utanför en tunnelbanestation vid tretiden på e.m. måndag till fredag. Där ligger en hög med färska Evening Standards, säg femtio stycken, gratis att ta för sig. Om man stannar kvar en stund märker man snart att drygt hälften av de som nyper åt sig ett ex inte tar den tidning som ligger på toppen av högen, utan hellre den som ligger näst längst upp, eller t.o.m. ännu längre ner. Märkligt, kanske, eftersom att ta den översta tidningen går snabbare till, en rörelse man gör med bara ena handen. Ska man ta ett ex längre ner kräver det båda händerna, en som tar tidningen och en som håller högen kvar någorlunda intakt.

Men det måste också ha djupare psykologiska grunder. Jag tror dessa människor bekymrar sig över att någon redan tagit den översta tidningen, bläddrat lite snabbt i den och sedan lagt tillbaka den igen. Det behöver inte vara något fel på tidningen i sig – tillskrynklad, sönderriven, eller så – utan har att göra med att nyheterna i den i så fall redan blivit lästa och därför är begagnade nyheter – och vem behöver begagnade nyheter? Dessutom ska man ju hålla i minnet: att öppna en tidning har erotiska övertoner, vilket Pete & Dud gjorde en sanslös sketch om en gång, som jag inte hittar nu (“Well, I gave the Radio Times a right going-over last week, then…”)

Detta apropå, ähm, att jag tog tunnelbanan för en stund sedan. Djupa prylar, med andra ord.





Ett PS om hår

Sunday, May 5th, 2019

Jag ska inte dra ut approprieringsdebatten i onödan, men en aspekt av den är värd att kort belysa så här i ett PS. Och ursäkta mig om detta låter lite mästrande. Men det här med hår, särskilt i svart kultur, kanske framstår för en del som ett marginellt modefenomen som nästan enbart kan tolkas ur ett populärkulturellt perspektiv. Så är det inte. Anledningen att jag tog upp Amanda Lind i den ursprungliga posten är just därför att hår länge har varit ett oerhört kontroversiellt och betydelsefullt inslag i svart kultur och självbild, ända sedan slaveriets dagar.

Mycket av det har att göra med “Good Hair”, som Chris Rocks dokumentär från 2009 hette. Vad säger det om svart kultur, frågar man sig, att så många gör sig sådant besvär att räta ut sitt hår? Varför denna “desire to conform”, som Emma Dabiri kallar det? Varför Eldridge Cleavers erotomana önskan att få känna “long, soft, silky hair”? Från början av 70-talet blev ju afrofrisyren ett sätt att sluta “conform” och återerövra sin självbild. Det finns en scen i en dokumentär från den tiden (glömt titeln) när Angela Davis får syn på en vit kille med en lika stor afro som hennes, fast blond, och hon kommenterar med drypande sarkasm: “How cute…!”

Att som vit lägga sig till med, exempelvis, dreadlocks är långt ifrån en oskyldig, historielös popkulturell hommage. Det innebär att man tar ett kliv in i en ofta plågsam kontext, ärrad av historia och förtryck och fördomar, i vilken ens goda intentioner till slut bara får något självgratulerande över sig. Det tolkas ofta som en brist på respekt, och jag måste säga jag förstår varför.



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004