Lars Gustafsson skriver om den gamla bromiden att demokratier aldrig för krig mot varandra. Tanken kommer ursprungligen från Immanuel Kant och talar egentligen om “rättsstater”; i det här fallet dyker den upp i en ny bok av Jürgen Habermas.

Även om man kan förstå resonemanget, kanske mest för att det är så politiskt lockande, så ligger hos mig alltid en misstanke kvar att det är en idé som aldrig går att bevisa. Antingen hamnar man i en självuppfyllande profetia, eller också i ett cirkelformat non sequitur.

Antingen kan kantianerna hävda att kontrahenterna inte utgör fullvärdiga, kvalificerade demokratier (i första världskriget, till exempel) i fråga om parlamentarism, rösträtt, och just rättsliga aspekter. Men då begränsar man tillämpningen av principen till ett antal demokratier som för det första är relativt få till antalet, och dessutom inte har existerat som fullvärdiga demokratier särskilt länge. Ge dem en chans…!

Eller också kan kantianerna hävda att det inte rörde sig om fullvärdiga, kvalificerade krig (som när USA å United Fruits vägnar störtade den demokratiskt valda regeringen i Guatemala 1954). Men då väljer man ju att blunda för det ovedersägliga – och högst relevanta, i sammanhanget – faktum att fullvärdiga, kvalificerade demokratier är minst lika krigsbenägna som totalitära stater. Exempel? Ja, herregud, var ska man börja…?

När vi nått en punkt i fråga om politiskt omfång och historisk distans där tanken kan gå i övertygande bevis, så ska jag sträcka upp händerna i fullvärdigt demokratiskt lov. Tills dess fortsätter jag betrakta den som vacker banalitet.

Vi fick honom som valp för sjutton år sen. På kenneln hade dom burrat upp hans päls så han såg ut som en jättelik svart snöboll… Ursäkta jag är krass, men vi fick honom ganska billigt, för ena testikeln hade inte ramlat ner så han kunde inte bli show dog. Så fort vi köpt honom ramlade testikeln ned. Ha! Men visade vi honom? Not on your Nellie…

Blue hade som roligast (1) att visa whippets att ingen kan springa fortare från stillastående start än en grand caniche (bortsett kanske från greyhounds, då’rå), och (2) att rota omkring i trädgårdens allra avlägsnaste hörn, där urbanrävarna gräver sig ner-under-uppför trädgårdsmurarna. Blue var fascinerad av rävar.

För tre veckor sedan gick han igenom en större operation. Men han hämtade sig magnifikt, tillbaka i sina gamla skuttande vanor, sugen på godis, kelsjuk och härlig. Fjorton dagar senare, i eftermiddags, kom vi hem och hittade honom kollapsad på köksgolvet. Ilfärd till RSPCA Harmsworth: “Det är inte mycket att göra, tyvärr…” sa veterinären.

Och det var det inte. Något väldigt lugnande, bara.

Ett litet mellanstick, apropå det där med sanktioner som jag berörde i en av Kinaposterna nedan. George Monbiot skriver idag om det ständiga dilemmat inneboende i sanktionernas väsen: hur få den att drabba enbart regimen, i detta fall Syriens? Ju bredare man gör sanktionerna desto hårdare drabbar de befolkningen (se Irak). Till och med den syriska oppositionen är splittrad i frågan. Monbiot förkroppsligar på sätt och vis den intellektuella hederligheten, och han får till slut lov att erkänna sig (tillfälligt?) besegrad: “Det finns inget rätt svar.” Tänkvärt.

En dammsugare som inte suger är en dammsugare som suger.

Har jag just upptäckt. Det är sån där cylinderrotationstjosan som heter “Vax”. Borde hetat “Skit”, om sanningen ska fram.

Evig sanning #263b… Ett par timmar efter att jag postat ovanstående fick jag läsa följande:

In the late 1950s, Don [Van Vliet, aka Captain Beefheart] was for a time a vacuum-cleaner salesman in California. Doing his rounds near Palmdale, he knocked on the door of a stone house and Aldous Huxley answered. Don recognised him from a photo he’d seen. He takes up the story: ‘I said, “I assure you Sir, this thing sucks” – I was holding this vaccum claner. And he laughed. He said “Bring everything you have in the car in this house, I’ll buy everything you have!” He was funny, was he funny! I walked and talked with him many times after that. But that’s the last vacuum cleaner I ever sold.’

David Stoker, “Captain Beefheart (1941-2010) and Wyndham Lewis: A Relationship, Lewis Letter 29 (News from the Wyndham Lewis Society Summer 2011).

Eller med andra ord, en del vitsar är inte bara gamla, de har konstnärliga anor.

Juli månads ABC-siffror för brittiska rikspressen har kommit: The G:s rapport här. Läsarhungern efter skräpjournalistik verkar lika stark som förut: det är uppåt värre för de kvarvarande fem söndagstabloiderna. Den stora vinnaren är porrmagnaten Richard Desmonds Daily Star Sunday, vars anspråk på att överhuvudtaget vara tidning – i bemärkelsen “nyhetsförmedlare” – vilar på osäker grund. I den något mer anständiga ändan av sprektrat gick det också bra för Sunday Mirror. Men man ska också ha i tankarna att alla fem satsade hårt med prissänkningar och erbjudanden, i kölvattnet på NotW:s frånfälle. Notabelt är också att Murdochtidningen Sunday Times för första gången på länge låg under 1 miljon ex. Om detta signalerar en allmän läsarflykt från Murdochpressen är väl dock tveksamt.

Det har hela mitt liv funnits en tills nu oupptäckt “garage”-sekvens i mitt DNA. Jag har hyrt detta garage för att stuva in mitt bråte inför flytten. Och jag gillar mitt garage. Det heter “Nummer 55″… 55:an och jag fann varandra omedelbart. Det var bara en blick så sa det klick, ungefär som med kungen och Silvia. Och jag hoppas så klart att mina läsare också ska ha nöje av denna nya bekantskap.

Det är nog nånting med oss äldre karlar, egentligen. Av vad jag sett hittills är nästan alla garagen hyrda av män i övre medelåldern. Det är i garaget man har sina grejer, det är i garaget som man går och puttrar, som en gammal dieseldunkande Evinrude. Garagen är för de flesta en blandning av verkstad och rent glory-hole, alltså rummet där vi män förvarar sådant som säkert kan komma till användning en dag: rostiga muttrar, porrtidningar, bra kartonger.

Det har blivit augusti. Tryckande högsommarvärme. Jag har just lämpat in ett par gamla bokhyllor i 55:an och ställt dem mot bakväggen. Där ska jag ha gamla dokumentboxar och mappar, böcker jag inte behöver omedelbar tillgång till (Östergrens ‘Nusvensk ordbok’, till exempel), och kanske några lådor med rostiga muttrar.

Visst fan måste jag skriva nåt om Murdochhistorien… Det kommer. Men tills vidare detta: amerikanska aktieägare i News Corp har (långt om länge) börjat ifrågasätta ägandestrukturen med A- och B-aktier, varmed Murdoch äger 12% av aktierna men har 40% av rösterna på bolagsstämman. Det kallas även “Hur man spenderar andra människors pengar utan något särskilt ansvar”.

Och vem uppfann just det ägandesystemet? Man är stolt att vara svensk. Ivar Kreuger.

Gårdagens kväde får bli mitt tills-vidare valedictorium. Det kommer alltså att bli tyst på Pressylta för överskådlig, och skälet heter strul. Återkomst förhoppningsvis nån gång i höst. Jag hoppas däremot ha tid att ställa till besvär på andra bloggar, allt emellanåt.

Kom ihåg: inga diagonalpass i egen zon!

Detta oss emellan. Jag gjorde ett voice-overjobb idag, för ett STORT läskedrycksbolag, en internvideo om konkurrensrätt. Blev presenterad för upphovsmannen, från Stockholm, vårt ultimata Stureplanstjosan, tajta brallor, lösa tankar. Vi skakade hand.

-”Joakim… Företagsjurist,” sa han.

-”Gunnar… Pettersson,” sa jag.

Bada-bing! Jag har kommit underfund med att jag är en professionell Pettersson, en yrkespettersson. Och det krävs talang till det. I massor.