Comments for Pressyltaredux

Comment on Den uppbyggeliga misären by Gunnar

Gunnar — Fri, 17 May 2013 17:29:05 +0000

Thomas, det har du rätt i… skulle man parodiera något vore det väl snarast Mobergs Utvandrarserie… eller god-help-us Sara Lidman…

Comment on Den uppbyggeliga misären by Thomas E

Thomas E — Fri, 17 May 2013 15:58:19 +0000

Irland har ju under största delen av sin historia varit en kuvad nation.
Det exporterades ju faktiskt säd från irland till england medan irländare svalt ihjäl i drivor. Det är inte heller ont om heroiska misslyckanden i frihetskampen, Bobby Sands är väl det senaste . I en sådan situation är det lätt att man mytologiserar umbäranden och misslyckanden, något som man sen kan skoja med.

Sverige är ju mer Alva Myrdal och Lubbe Nordström. Fattigdom och smuts är en anledning till att ta kavla upp ärmarna, ta fram skurborsten och starta en barnträdgård.

Böcker om folk som svälter i norrland är det knappast nån som läser nuförtiden, varför då parodiera dem. Moderna eländesskildringar som Svinalängorna eller Mig äger ingen är mer ensamma svalor än en genre och därmed svåra att parodiera, varför man nu skulle vilja göra det.

Comment on Den uppbyggeliga misären by Lennart Erling

Lennart Erling — Fri, 17 May 2013 15:27:50 +0000

Gunnar,
jo, jag tror att Almqvist menar (vågar inte plocka fram och börja läsa, hinner inte) att fattigdomen är en svensk dygd, ett positivt karaktärsdrag, som lägger grunden för enkelhet och självständighet.

Mopeder var i början på femtiotalet vad den fattiga delen av arbetarklassen köpte för att kunna ta sig fram lite snabbare än med cykel. Som jag minns det började Monarkarbetarna köpa bil först i slutet av femtiotalet. Sen levde väl mopparna kvar på landet, med gubbar i skinnjacka och skinnhuva med glasögon och en tomlåda fastspänd på pakethållaren. På väg in till bolaget i stan. 1965 köpte jag en fotväxlad Zündapp, något trimmad. Och – Malou – att man inte körde ihjäl sig var ett under. Hjälm, vad var det?

Comment on Den uppbyggeliga misären by Malou

Malou — Fri, 17 May 2013 13:45:40 +0000

Bara en liten randnotis..

Jag hade moppe när jag var 15. Slog en volt i luften med den.. sen hade jag ingen längre..

Comment on Den uppbyggeliga misären by Gunnar

Gunnar — Fri, 17 May 2013 09:49:35 +0000

Lennart – Almqvist måste jag ju för jösse namn läsa igen… Men lutar inte han åt fattigdomen – och hur man “förhandlar” sig ur den – som nationellt karaktärsdrag? Där Almqvist i så fall hade fördelen att leva i den historiska verkligheten, har jag snarare “the benefit of hindsight”. Det irländska exemplet – och särskilt O’Briens vanvördiga tilltag – fick mig att reflektera över hur vi “handskas” med den allt för verkliga misären nu så här i efterhand, och att lite vanvördighet kanske skulle platsa hos oss också?

Wow, dina föräldrar hade moppar…! Va fräckt!

Comment on Den uppbyggeliga misären by Lennart Erling

Lennart Erling — Thu, 16 May 2013 18:47:19 +0000

Här finns mycket att säga. Almqvists ord om “Den svenska fattigdomens betydelse” ekar. Naturligtvis var fattigdomen, den verkliga misären, inte förädlande. Den var nedbrytande. Lungsot och elände. Den sociala kampen som ledde till folkhemmet däremot, den kan vi som är barn till folkhemmets fäder känna en viss stolthet över.
Fattigdomen i Äskhult var inte backstugornas och inhyseshjonens fattigdom. En av de självägande bönderna där var riksdagsman.

Ett minne dyker upp: sommaren 1955 (troligen): jag och min syster åker i barnsits bakpå föräldrarnas mopeder uppför den branta backen till Äskuhults by. Pappas är en tvåväxlad Monark, mammas en enväxlad. Mopederna har svårt att ta sig upp. Vi bor i en stuga på cykelfabriken Monarks semesterby i Horred. Det är mycket varmt. Vi har hälsat på en av pappas avlägsna släktingar i närheten, en mycket gammal kvinna i en liten stuga nästan helt dold av syrenhäckar. På väg därifrån överraskas vi av ett kraftigt åskväder, knackar på i ett hus och får söka skydd på en glasveranda. Jag kan fortfarande se framför mig en jättestor kastanj ute vid vägen, de mörka molnen och mullret och blixtarna som lyser upp himlen.

Comment on Den uppbyggeliga misären by Gunnar

Gunnar — Thu, 16 May 2013 14:55:40 +0000

Malou: Jag menade inte så mycket sådana upplevelser på det individuella planet, där en sådan närvaro och inlevelse är helt naturlig och kommendabel, det vet jag inte minst av personlig erfarenhet. Jag avsåg mer hur fattigdomen framställs och tolkas i historiska, “museala”, om inte rent av politiska hänseenden: som något som skänkte en slags värdighet åt de som befolkade den, nästan t.o.m. som något förädlande, något vi i ljuset av välfärden och folkhemmet och allt det andra bör betrakta med en speciellt slags vördnad (därav “pietet”, alltså). Det är just denna uppfordrande känsla, av att vi liksom måste lära oss den moraliska läxan av fattigdomen, som jag vänder mig mot. Jag kanske uttryckte mig lite luddigt.

Comment on Den uppbyggeliga misären by Malou

Malou — Thu, 16 May 2013 13:18:59 +0000

Jag har sett sådana små stugor från insidan, men inte med “pietetsfull andäktighet”, utan med en känsla av total närvaro och inlevelse. Nästan som om jag kunnat röra vid de personer som en gång för länge sedan befolkat stugan.

Comment on Hällregn, evighet och potatis by Fredrik

Fredrik — Thu, 16 May 2013 11:01:37 +0000

Om Steadman gjorde illustrationerna 1941 så förstår jag varför dom är bedårande

Comment on Hällregn, evighet och potatis by Gunnar

Gunnar — Thu, 16 May 2013 06:30:40 +0000

Varför “fruktansvärd”? Jag tyckte den var rätt”on the money”…

O’Brien var en mycket duktig språkman öht, inte bara iriska… An Béal Bocht kom ut 1941 och är full av obskyra referenser till andra iriska författare, som lyckligtvis förklaras i fonötter, allt in emellan Ralph Steadmans bedårande illustrationer…