Nytillkomna uppgifter om
Gustaf Ericssons liv
Uppgifterna här nedan läggs upp i den ordning i vilken de kommer in, med
nyast först och äldst sist.
Nya uppgifter om Ericssons sovjetiska äventyr (se "Mannen..." sid
92ff, 100ff osv) (augusti 2007)
Jag har nyligen blivit kontaktad av Mattias Eriksson,
sonsonson till GE:s äldste
bror Einar - dvs. författaren och journalisten som skrev
under pseudonymen
Einar Erix. Mattias har redan vid detta tidiga stadium
hittat rätt sensationella
uppgifter om GE:s ryska bokutgivning. Jag citerar ur ett
av Mattias' brev:
Efter
en sökning på internet på "Gustaf Ericsson" med kyrilliska
bokstäver
har jag för övrigt hittat tidigare upplagor än den du
nämner
i din bok (1930) och en annan tidigare version av Ericssons
"På
vandring i Amerika" som gavs ut i Sovjet:
Redan 1926, alltså strax efter att Ericsson lärt känna
Majakovskij
och
långt innan hans egen Moskvaresa, gavs "Ot tjurmy do kino"
("Från
fängelse till bio") ut i Sovjetunionen i 4200 exemplar av
förlaget
"Kniga"("Boken"), i översättning av V.V. Charlamovoj
och
N. M.
Lederle. 192 sidor lång.
1927 sedan, gavs vad som sannolikt var första upplagan av
"Brodjachaja
Amerika"
ut (den som du kallar: "På vandring i Amerika") - i översättning
av B.
Starko. 226 sidor lång.
Ett rimligt antagande är väl att den första ryska utgåvan från
1926,
"Från
fängelse till bio", bygger på den av Bonnier stympade första
svenska
versionen medan den andra utgåvan bygger på den senare
kompletterade
versionen.
Ericssons "Från fängelse till bio" gavs alltså ut
ungefär samtidigt
som
Majakovskijs "Min upptäckt av Amerika" och inte långt efter att
de
två träffades i USA, så Majakovskijs betydelse för Ericssons
publicering
i Sovjet var väl sannolikt stor. Intressant också att
Ericssons
bok trycktes i två olika versioner och minst tre upplagor
i
Sovjetunionen mellan åren 1926 och 1930.
Man behöver ju bara dra sig till minnes i stora drag vad som utspelar sig i
tredje
kapitlet av Ericssonboken - särskilt från "Andra amerikaresan" s.
88 och framåt -
för att inse att här öppnar sig en rad nya ingångar på Ericssons politiska
liv. Det
följande bara som några korta stolpar tills vidare.
För det första måste man nog revidera rätt kraftigt min tolkning av åren
1926-
1932(ish), som jag (i brist på andra belägg) framställer mer som ett rätt
planlöst
kringflackande, en blanding av frilansjournalistik och vagt politiskt
sökande. Av
Mattias' uppifter att döma hade Majakovskij en ordentligt mycket större
roll att
spela i GE:s politiska och publicistiska verksamhet. Av själva
bokutgivningen att
döma var inte bara de sovjetiska myndigheterna mycket vänligare inställda
till
GE än jag anat, och från långt tidigare än 1930, utan man måste ju också då
konstatera att GE haft rätt betydande inkomster från den ryska
bokutgivningen,
för det är uppenbart inte småupplagor vi pratar om. För det andra måste man
ju
också börja fundera på vad det ev. kan stå i KGB-arkiven, dvs. om hans
flitiga
resande under dessa år hade andra motiv vid sidan av journalistiken.
Dessutom
måste ju också GE:s besök i Sovjet 1930 ställas i helt ny dager. Men
framför allt
- och för den fortsatta historien viktigast av allt - skänker ju allt detta
ett nytt
ljus över GE:s "brott med kommunismen", med hans synbarliga
förvisning ur USSR
efter att ha "straffat sig ut", osv. Tanken infinner sig
onekligen rätt snabbt att
det kanske var själva hans nära kontakt med, och rent av hade en beskyddare
i,
själve Majakovskij som var kruxet, en politiskt högst besvärande koppling i
dessa
stalinismens och den första femårsplanens första år.
Allt spekulationer hittills, men spekulationer på mycket fastare grund än
tidigare
tack vare Mattias' forskning. Jag återkommer om nya ting när de inflyter,
och
flaggar i så fall upp det på Pressylta Redux.
Den okände konstnären nu den kände! (se "Mannen..." sid 90) (januari
2005)
Ivo Holmqvist, professor i skandinavisk litteratur i Gent, har löst en lite
retsam gåta i boken. Den "okände konstnär" som illustrerade Ericssons
amerikabok "Med begränsade medel..." (1925) är ingen mindre än Ivar
Starkenberg, tidningstecknare och socialist. Man bör nog våga gissa att
Ericsson och Starkenberg blev bekanta genom i den unga kommunist-
rörelsen på 1910-talet - Starkenberg arbetade bl.a. på Stormklockan -
och kanske till och med att Starkenberg också ingick i 'östermalmsbohemen'.
Tack till Ivo Holmqvist för detta.
'Självmordskandidaten' Mellgren (se "Mannen..." sid 70ff) (augusti
2004)
Carl-Åke Lindsten, sonson till 'Självmordskandidaten'
Mellgren, tog
nyligen kontakt med mig igen och hade en hel del intressant att berätta.
Som föregående post (se nedan) berättar finns en bandinspelning där
Osvald Lindsten (Mellgrens rätta namn) berättar om sina äventyr med
'Kilen' i Amerika i början av 1920-talet. Jag frågade C-ÅL om bandet
finns kvar. Här följer hans svar i sin helhet:
Banden är ganska raspiga och någon avskrift finns ännu inte. I en
episod berättar
Osvald Lindsten hur han och "Kilen" kommer med luffartåg till
Chicago. De tigger
pengar i ett gathörn och i ösregnet löses farfars skor upp och flyter iväg i
rännstenen.
En ömsint medborgare trycker då en tiocentare i handen på honom vilken räcker
till
nattlogi för Kilen och honom. Denna kväll hade "Kilen " ingen
framgång, eftersom
hans skor höll. Qsvald kallar alltid Gustaf Ericsson "Kilen" vilket
tyder på att
smeknamnet användes allmänt.
Osvald Lindsten var prästson från Småland och läste teologi i Lund. Blev sedan
granne med Nils Ferlin och jobbade som journalist i Klara under 30-50-talet.
Han sålde
copyrighten till 91 Karlsson i ett svagt ögonblick. Han var alltså 91
Karlsson och gift
med Alvina som heter Elvira i serien. Han var lumparkompis med Rulle Pettersson,
som tecknade serien. De första utgåvorna skrevs på hexameter. Troligen 1932.
Gustaf Ericsson på luffen i Amerika tillsammans med 91:an Karlsson
är en tanke som det kanske tar en stund att vänja sig vid. Jag hade
ingen aning om att 91:an hade en förebild i verkligheten, och om det
händelsevis finns någon som vet var man kan läsa "91:an Karlsson"
på hexameter så ta omedelbart kontakt med mig! Det där med att
Osvald bodde granne med Nils Ferlin stärker en misstanke jag haft
länge, nämligen att Ericsson och Ferlin kände varandra. Möjligtvis kan
Ferlin vara en av de figurer Ericsson nämner (pseudonymiskt) i 'Alarm'.
Läsarreaktioner... (se "Mannen..." lite varstans) (juli
2004)
En av de roligaste sakerna med
boken är att många läsare fortfarande
hör av sig med kommentarer och synpunkter, inte minst när det rör sig
om släktningar till de figurer som medverkar. I april 2004 fick jag t.ex.
ett mail från sonsonen till "Självmordskandidaten" Mellgren (se
"Mannen..."
sid 70ff), som meddelade mig att hans farfar en gång berättat om sin
kompis "Kilen" (dvs. Ericsson) och om tågluffandet i USA på en band-
inspelning. Tyvärr fick jag aldrig reda på om inspelningen finns kvar.
Alldeles nyligen fick jag också ett mail från Gillis Jacobsson, son till
sjömannen och författaren Arthur Jacobsson (se "Mannen..." sid 96f
och 149ff). Gillis har följande att säga, dels om Arthur Jacobssons
påstående att han själv skulle varitden egentlige författaren till "Mannen
som som du dödat", och dels mina egna spekulationer om att Jacobssons
"försvinnande" och "självmord" i Stockholm mitt under
Ericssonskandalen
hösten 1932 kunde varit iscensatt med Ericssons goda minne:
"En sak kan nog slås fast. Min far skrev inte "Mannen som du dödat".
Den
är helt fjärran hans stil. Men han var en god berättare och då var hans
berättelser fulla av lite bombastiska och impressionistiska uttryck som i
tryck nog hade verkat väl pekoralistiska. Att Ericsson använt något av
min fars erfarenheter och berättelser är alltså mycket väl tänkbart. Han
var också som du skriver "fabuleringsglad" och dessutom
publiceringsglad.
Jag tror inte att han och Ericsson var i maskopi på något sätt. Det borde
jag absolut ha hört något om. Jag tror helt enkelt att han tog tillfället i akt
att visa sig på "scenen" och bli lite omskriven. Hans
"självmord" ger ju inte
heller intryck av att vara någon originalidé direkt."
Ericsson i Stockholm kring 1960 (se "Mannen..." sid 326ff) (februari
2002)
En läsare och korrespondent, Georg Löwenhielm i Stockholm, har genom
ett imponerande detektivarbete fått fram fler uppgifter om Ericssons
bekantskapskrets och förehavanden kring 1960. En pensionerad avdelnings-
direktör vid Stockholms Stads Fastighetskontor har berättat att Gustaf Ericsson
bodde "med sin familj" i en av träkåkarna vid Västerbroplan i
Stockholm "åren
kring 1960". Förvaltaren för dessa kåkar - varav de som finns kvar är
kulturhus
idag - var en man vid namn Sven Aronsson, som hade mycket god kontakt med
Ericsson under den här tiden, "hjälpte honom ekonomiskt och på andra
sätt". En
annan man som var "nära lierad" med Ericsson var författaren
Harry John Waltersson,
som bl.a. gav ut "Öster om Bug: fakta kring de östpolska problemen"
(Bonniers 1944)
och översatte
Jonny G. Riegers "Shanghai saknar all rättfärdighet" (1938). Georg
Löwenhielms kontakt menar att Waltersson och Ericsson "skrev en del
tillsammans".
Uppgifterna är intressanta främst kanske för att de sprider lite mer ljus
över
bakgrunden till Ericssons Kreugerbok "Billion Dollar Murder" (1961).
Om Ericsson
alltså bodde
i Stockholm medan han skrev en bok om Ivar Kreuger är det praktiskt
taget otänkbart att han inte samtidigt hade kontakt med Torsten Kreuger.
Huruvida
Kreuger hjälpte till med finansieringen av boken och förlaget Century Press kan
man naturligtvis bara spekulera om (Torsten Kreugers privata arkiv har inte
gått
att lokalisera). Man höjer kanske också på ögonbrynen inför uppgiften att
Ericsson
bodde där "med sin familj". Det kan i så fall inte röra sig om Agnes
och döttrarna,
eftersom separeringen vid det laget var definitiv och oåterkallelig. Vilka
dessa
familjemedlemmar egentligen var är ännu okänt.
Ännu fler litteraturreferenser (se "Mannen..." appendix)
(november 2000)
Författaren Erik Lundberg har länge varit intresserad av Gustaf Ericsson
och har
bland annat skrivit en för mig tidigare okänd artikel om honom i Studiekamraten
år 1987: "Åtminstone ett skrik innan jag försvinner" - en titel som
också återkommer
på ett hittills opublicerat bokmanuskript om Ericsson. Lundberg meddelar mig
också
att Hagar Olsson skriver om 'Mannen som du dödat' i boken 'Arbetare i natten'
(Natur
& Kultur 1935). Tack till Erik Lundberg för dessa tips.
"Svensk-rysk militärparlör" (se "Mannen..." sid 245-46)
(november2000)
Det visar sig finnas ett speciellt skäl bakom inskriptionen "Förkortad
del" på
försättsbladet i 1942 års upplaga av denna intressanta skrift. En mer
omfattande
version i hela fem delar utgavs nämligen 1941. Dessa betitlas: (1) "Allmän
del";
(2) "Armédel"; (3) "Marindel"; (4) "Flygdel";
samt (5) "Ordlista med bilagorna 1
och 2". Samtliga har tryckår 1941, utom Armédelen som har 1942. Därav kan
man möjligtvis dra slutsatsen att de gått till tryckning just vid årskiftet
1941-42,
dvs. c:a ett halvår före den "Förkortade delen". Försättsbladets
inskription är
exakt densamma som återges i "Mannen...", utom i det att själve
försvarsministern
Per Edvin Sköld här står som undertecknare i stället för K.G. Ewerlöf (Henry
Kellgrens namn kvarstår alltså). I förordet står bland annat:
"Svensk-rysk militärparlör är avsedd att kunna användas av personer,
som icke
studerat ryska språket. För att underlätta parlörens användning, har en
speciell
transkription tillämpats, vilken möjliggör att parlören kan kan tagas i bruk
utan
föregående undervisning. [...] Parlören är främst avsedd som en hjälpreda för
tolkar m.fl. inom högre staber men kan även användas vid undervisning i ryska
språket vid militära skolor, kurser, etc. [...]"
Parlörens provenans är dessvärre fortfarande lika svår att bestämma. Man
skulle
i och för sig kunna se den som ett slags pionjärarbete i vad som senare blev
den
svenska militärens så omskrivna ryska "tolkutbildning". Vad som
utmärkte denna
var förstås att det tänkta militära scenariot utgjordes av en rysk ockupation
av
Sverige, dvs. ett scenario ur det kalla krigets dramaturgi. I dessa parlörer är
emellertid situationen den rak motsatta: det står fullständigt klart att de är
avsedda
som "hjälpredor" under ett svenskt militärt ingripande på sovjetisk
mark. Om vi då
återgår till den storpolitiska situationen vid den här tiden, så borde det
enligt
normala tidsmallar innebära att den första, femdelsversionen av parlören
började
sammanställas mer eller mindre samtidigt med inledandet av Operation Barbarossa
i juni 1941 - och att det skedde med regeringens goda minne. Men därifrån är
också
allt övrigt spekulationer, i alla fall tills ytterligare forskning kan berätta
mer.
Fler litteraturreferenser (se "Mannen..." appendix) (augusti
2000)
I sin recension i Sydsvenska Dagbladet (3 maj 2000) fogar Göran Lundstedt
ytterligare två titlar till litteraturen om Gustaf Ericsson. Hans reseböcker
från USA
behandlas i Gunnar Eidevalls "Amerika i svensk 1900-talslitteratur"
(1983) och
J.L. Saxon har skrivit en femtiosidig uppsats kallad "En örebroares öden
och
äventyr i Amerika. Ur Gustaf Ericssons författarskap före 'Mannen som du
dödat'",
vilken ingår i 'Närke och närkingarne i sången och dikten' (1934).
"Mr. L" - Lars Hjalmar Landén (Se "Mannen..." sid 81ff,
203, 252) (juni 2000)
Sannolikheten att "Mr. L" var identisk Lars Hjalmar Landén
förstärks av det faktum
att Landén år 1919 gav ut en diktsamling ("Röster ur djupet") på eget
förlag i Oakland,
Kalifornien, där Gustaf Ericsson också uppger att Landén bodde när de träffades
1922.
"Panik": filmhistoriska kuriosa (Se "Mannen..." sid
207-212) (juni 2000)
George Willoughby, regissören, fortsatte efter kriget sin karriär vid
filmen,
främst som producent i USA och Australien. En sökning på Internet Movie
Database visar att han bl.a. var assisterande producent på
en äventyrsfilm
kallad "Valley of the Eagles", inspelad i USA 1951, vars handling
beskrivs
så här: "Norwegian scientist builds a device that can convert sound waves
into electrical energy. However,
the machine is stolen by the scientist's wife
and assistant, who head across the frozen tundra towards Russia. A police
inspector and a local girl team up with the scientist to help recover the
device".
Huruvida Gustaf Ericsson hade kontakt med Willoughby under denna tid,
eller t.o.m. medverkade på något sätt i filmen, har inte gått att etablera.
Gösta Richter, som spelade Ivar Kreuger, blev alltså senare hallåman vid
den tyska progandaradion i Königsberg. Men han medverkade också i en
tysk äventyrsfilm, "G.P.U.", inspelad på UFA 1942.
Intressant nog visar också IMDb att Manja Mourier, Ericssons fientligt
inställda
svägerska, medverkade (om än ej namngiven) i en svensk film som hade
premiär vid jul 1943: "Tåg 56" med manus av bl.a. Barbro Alving och
regisserad av Anders Henrikson. Filmen spelades in huvudsakligen i Stockholm,
vilket enligt normala tidsmallar borde betyda att Manja förmodligen befann
sig i Sverige under sommaren 1943. Hur detta passar in med "det danska
mysteriet" under hösten (se "Mannen..." 262-267) återstår att
reda ut.
Det visar sig också att Ericsson faktiskt lyckades lansera
"Panik" utomlands:
den hade nämligen premiär i Finland den 26 januari 1941...
"Moses Smith" (Se "Mannen..." sid 206-207) (april
2000)
Jag har just upptäckt att Ericssons antisemitiska pamflett om Bonniers,
"Moses Smith - lumphandlaren från ghettot som blev Nordens nye
guldkonung"
(1937) har lagts upp i sin helhet på Radio Islams hemsida... Eftersom
de inte tycks medvetna om att "Martin Brandt" är en pseudonym kan man
väl knappast se det som ytterligare ett led i de nynazistiska försöken att
rehabilitera Gustaf Ericsson. Å andra sidan, att dynga drar till sig dynga
är ju knappast någon nyhet.
Parisrykten om Ericsson (Se 'Mannen...' kap.3 o. 4) (mars
2000)
Under den tid Ericsson var baserad i Paris, dvs. från juni 1930 till
november
1932, gick det många rykten om att han skulle vara "Sovjetspion", det
berättar bl.a. konsul Forssius i en intervju i Nya Dagligt Allehanda
28.11.1932.
I samma artikel i NDA, alltså publicerad flera veckor efter att
"självmords-
skandalen" ebbat ut, påstår tidningen att man mottagit en insändare
"från
Paris" - och det är "icke just vackra saker, som man har att säga om
Gustaf
Ericsson alias Richard Houston". Insändaren kommer bl.a. med det
fantastiska
påståendet att det låg verklighet bakom upptakten till "Mannen som du
dödat",
dvs. den unge mannen som kommer till London för att utföra ett attentat mot
en fredskonferens. Gustaf Ericsson, skriver NDA, "skulle ha besoldats för
att
utföra attentatet tillsammans med en annan ung svensk. Attentatet blev icke
av, ty Ericsson drog sig enligt insändaren ur spelet, lämnade sin unge med-
hjälpare vind för våg. Denne gick också under i London. Dessförinnan hade
han emellertid skrivit manuskriptet till "Mannen som du dödat". Detta
tillskansade
sig Gustaf Ericsson, ändrade hela inledningen till att tjäna ett slags
"ideellt"
syfte och på detta sätt dölja sanningen om det planerade attentatet i
London..."
Både Hugo Lindberg och Forssius avfärdade naturligtvis påståendena som
rena fantasier, men det är ju uppenbart att känslorna fortfarande gick höga
på sina håll nere i Paris...
Kupplaner senvåren/sommaren 1942? - (Se 'Mannen...' sid 241-47) (mars
2000)
I följebrevet till det utkast till partiprogram för "Fosterländska
fronten"
som Ericsson skickade till Einar Heimer i mars 1942 finns bl.a. följande
passus: "Men samtidigt tyda många tecken på, att våren 1942 kommer
att bli den mest kritiska tiden hittills i Sveriges historia, kanske samtidigt
också den oåterkalleligt sista frist som Sveriges nationellt sinnade män
och kvinnor äga, för att företa en samlad aktion och göra en aktiv insats
till förmån för ett fritt framtida Sverige".
En av Nils Flygs norska bundsförvanter, Håkon Meyer, besökte Stockholm
under några dagar i juni 1942 och skrev en längre rapport om läget i Sverige.
Den legala norska regeringens representanter i Stockholm kom över
rapporten och förmedlade den till brittiska legationen, där den översattes
till engelska. Meyer skrev tydligen rapporten efter ingående samtal med
Flyg och den är en förhållandevis nykter och saklig redogörelse. Av mest
intresse här är att Meyer talar om hur en tänkt ny svensk regering - med
klart korporatistiska inslag - skulle se ut efter en definitiv tysk seger över
Sovjetunionen.
Den engelska översättningen av Meyers rapport finns på National Archives
i London, i en mapp (FO 371/37077) som släpptes 1992. Rapporten ansågs
tydligen så viktig att den gick direkt till utrikesministern Anthony Eden med
inledande kommentarer av Victor Mallet, den brittiske ministern i Stockholm.
På grund av PRO:s stränga copyrightbestämmelser har jag bara saxat
avsnittet där Meyer skriver om ett eventuellt regeringsskifte; det finns som
.pdf-dokument här. Meyer är för
övrigt en inte ointressant figur. Han hade
gått i stort sett samma politiska väg som Nils Flyg vid det här laget. I
Mallets
brev beskrivs han som "en norsk nazist och polisspion". Fler
uppgifter om
Meyer finns i Håkan Blomqvists bok Gåtan Nils Flyg och nazismen
(Carlssons 1999).
STARTSIDA | LÄNKAR | RESURSER | BIBLIOGRAFI | ERICSSONS DÖTTRAR