Häromdagen, mitt under min genomläsning av Peter Ackroyds monumentala
London: The Biography, ägde Reggie Krays begravning rum i East End.
Tvillingarna Reggie och Ronnie Kray var ju de ikoniska sextiotalsgangstrarna,
som lyckades förena kändisskap och psykopati i en för tiden - och platsen -
perfekt kombination: plåtade av David Bailey, fruktade av alla.
 
Begravningen var typisk för London, inte bara för East End. Kistan forslades
i en glasvagn dragen av hästar med svarta plymer, följd av tjugo limousiner
fulla med blommor och kransar, bl.a. en från the boys in New York... Det blev
en det förgångnas maskerad, gamla luggslitna halvlegender på marsch:
b-skådisar, tjackpundare, strippor. Ett bisarrt spektakel spelades upp mot
en bakgrund av sanslöst våld. Det var ett suveränt ackroydskt ögonblick.
 
Det är förstås helt naturligt att Ackroyd kallar sin bok för en biografi. London
är en organism, där Paris är en maktutövning, New York en affärsuppgörelse.
London har bokstavligen vuxit upp ur sin egen jord, ur den lera som pressas
samman och bränns till 'London Stock', det karaktäristiska gulbruna teglet man
ser överallt. London kan aldrig "parisifieras" med raka boulevarder och ett
singulärt centrum. Den är inte, skriver Ackroyd, "någon civiliserad eller graciös
stad [...] Den är krokig, inexakt och otymplig."
 
Likadant är biografins form naturlig för en författare som inte bara är en stor
Londonskildrare - i rakt nedstigande led från Daniel Defoe, Tobias Smollett,
Henry Fielding och Charles Dickens - utan också en levnadstecknare av ypperlig
rang. Ackroyd har tidigare bl.a. skrivit egensinniga och fängslande böcker om
figurer som Nicholas Hawksmoor, William Blake, T.S. Eliot och, oundvikligen,
Dickens.
 
London: The Biography blir följdriktigt en myllrande, kakofonisk skildring.
Ackroyd har ibland anklagats för att vara en alltför excentrisk prosaist, men
det är i så fall helt och hållet till hans fördel här. Det är kanske inte en händelse
att några av de bästa avsnitten handlar om oordningens och oväsendets historia,
om nerskräpningen och karnevalerna, om bränderna och upploppen. Våldet
ligger ständigt nära ytan, konstaterar Ackroyd om och om igen, och stadens
färg är den röda, eldens och blodets.
 
Någon historik över London kan man alltså knappast tala om. Kronologin
blir näranog irrelevant med dessa mängder av ekon och mönster, av "London
som..." språk, lukt, väder, teater, folkmassa och, inunder hela sammelsuriet,
London som kommers. Marknaden, i både abstrakt och konkret mening, är
scenen på vilken spektaklet London i första och sista hand utspelar sig. Och
det är därför inte en händelse, menar Ackroyd, att gycklaren - 1700-talets
uppkäftiga lärlingar, Dickens slagfärdiga cockneys - är en av spelets
huvudpersoner.
 
Det är förstås en övermänsklig uppgift Ackroyd åtagit sig, att bygga denna
stad i och av ord. Han påpekar ständigt att London är voracious, omättligt
glupsk: "den äter sina barn," som man brukar säga. Ackroyd fick själv uppleva
denna rovlystnad: han drabbades av en svår hjärtattack strax innan han blev
färdig med detta sitt mästerverk, tjugo år i vardande. Men han överlevde,
tack och lov.

© Gunnar Pettersson