Politisk propaganda har sällan
kommit närmare burlesken än i landsförrädaren
Lord Haw-Haws sista - men aldrig sända
- radiotal till engelsmännen från Berlin
den 30 april 1945. Han är höggradigt
berusad, det dräller bittra anklagelser ur
honom, varvat med klibbig självömkan
och allt mer misslyckade försök till
trotsighet. Han tackade för sig
med följande ord:
"Jag skulle bara vilja säga att
de män som dött i slaget om Berlin har gett sina l
iv för att visa att vad som än
händer så kommer Tyskland att leva... Ni kommer
nog inte att höra ifrån mig
igen på några månader... Jag säger, Es lebe
Deutschland ... Heil Hitler... och farväl..."
Rösten, som man kan höra
på den CD-skiva som beledsagar Martin Dohertys
bok, kunde nästan hämtats ur
en Evelyn Waugh-roman. William Joyce var av
irländsk-amerikansk börd och
fick sitt öknamn "Lord Haw-Haw" av en journalist
på Daily Express. Det är en
träffande onomatopoetisk beskrivning av Joyces
hemgjorda, hånfulla engelska överklassuttal.
Detta i bjärt kontrast mot en
annan notorisk förrädarröst från Andra världskriget.
Ezra Pound, i sina fascistiska propagandasändningar
från Rom, låter snarast som
en Groucho Marx på LSD, med sina
himmelsvida skutt från töntig redneck-filosofi,
via högtravande poetiskt-ekonomiska
deklamationer, till vilda parodier på
degenererade engelsmän. (Både
Lord Haw-Haws och Pounds röster går också att
höra som mp3-filer på bl.a.
www.earthstation1.com).
Lord Haw-Haw och Pound, såväl
som Mildred Gillars ("Axis Sally") och Iva Toguri
D'Aquino ("Tokyo Rose"), har väl
vid det här laget förpassats till någon speciell
ångradiocirkel i helvetet. Men
det går också att höra en tragisk-existentiell underton
i dessa solitära röster. Hatade
av sina landsmän, ofta föraktade av sina
uppdragsgivare: så här låter
den mest extrema formen av exil. Att bokstavligen
ge sin röst åt fienden, under
denna radions storhetstid, var att sälja sin själ till
ockerpris, ett förräderi av
djupare, intimare art än att enbart, exempelvis, låna
dem sin penna. Man tycker sig höra
en slags skräckslagen falsett inunder deras
röster, medvetna som de måste
ha varit om den räddningslösa situation de
försatt sig i.
Ezra Pound klarade sig undan galgen efter
kriget tack vare en skickligt orkestrerad
kampanj i det amerikanska justitiedepartementets
korridorer av framför allt T.S.
Eliot och Archibald MacLeish. William
Joyce hade inga framstående vänner i kultureliten,
ja få vänner överhuvudtaget,
efter den tyska kapitulationen. Han arresterades några
veckor senare, ställdes inför
rätta i London och hängdes till slut i Wandsworth-fängelset
den 3 januari 1946.
Det har länge varit något
av en truism att Lord Haw-Haw hade en praktiskt taget
obefintlig effekt på den brittiska
krigsmoralen. Men, som framgår av Dohertys
fascinerande studie, det är så
att säga en truism med modifikation. Att britterna
skulle ha "rest sig upp som en man" mot
Hitler har på senare år visat sig vara i
stort en myt. Samtida opinionsundersökningar
var ofta av tveksamt statistiskt värde,
men sammantaget visar de klart att krigsmoralen
sviktade allvarligt under långa
skeden av kriget. Missnöje, öppen
kritik och ren defaitism var periodvis vitt utbredda,
både bland de inkallade och på
hemmafronten, särskilt naturligtvis i samband med
de tyska bombräderna och militära
nederlag. Likadant ökade klassmotsättningarna
kraftigt, och antisemitiska stämningar
blossade upp från tid till annan.
Till en början, särskilt under
"låtsaskriget" fram till april 1940, hade de brittiska
myndigheterna en påtagligt obesvärad
inställning till de tyska propagandasädningarna.
Haw-Haw blev snart en "ökändis",
tidningarna publicerade våglängder och sändningstider
för hans program, och de flesta
tog för givet att hans lyssnare enbart fick sig några
goda skratt av hans uppenbara överdrifter
och pretentioner. Men det var en inställning
man snart kom att ångra. Två
faktorer medverkade till att Haw-Haws inflytande blev
allt mer påtagligt. Den ena var
den nyhetstörstande allmänhetens missnöje med
BBC:s torra, tråkiga nyhetssändningar
och framför allt censurens krav på att kungörandet
av negativa nyheter skulle försenas,
ibland upp till ett dygn, för att minska effekten
på krigsmoralen. Detta innebar
att Haw-Haw ofta var först med nyheten, något som
blev särskilt iöronenfallande
eftersom Haw-Haws viktigaste kvällssändning medvetet
lagts 21:15, precis efter BBC:s nionyheter.
Den andra faktorn var att Haw-Haw skickligt
spelade på de växande klassmotsättningarna.
Lyssnarundersökningar visade gång
efter annan att hans beskrivningar av slummen,
nöden, de låga lönerna
och pensionerna, vann tre gånger så stort gehör som något
annat av de ämnen han tog upp. Haw-Haw
var utan tvekan en driven propagandist,
framför allt en skicklig utövare
av "korn av sanning"-tekniken. En av de märkligaste
följderna av detta var de så
kallade "Haw-Haw-ryktena" som periodvis spred sig som
löpeldar i olika delar av Storbritannien
under hela kriget: ett av de mest ihärdiga,
och oftast återkommande, gick ut
på att Haw-Haw sagt att kungafamiljen hade flytt
till Kanada. Haw-Haw själv låg
sällan eller aldrig bakom ryktena för, som Doherty
påpekar, "det räckte med
att han bara fortsatte sända för att folk skulle bli uppskrämda
och alarmerade."
Som på så många andra
områden kom vändningen med Stalingrad. Från början av
1943 ändrade den tyska propagandastrategin
riktning: målet var nu att åstadkomma
en splittring bland de allierade genom
att måla upp "den röda faran". Haw-Haw gjorde
så gott han kunde, men lite eller
inget - inte ens Katynmassakern - bet på britternas
gränslösa beundran för
ryssarna och Röda Armén. Enligt en undersökning från
maj
1943 ansåg femtio procent av britterna
att Sovjet stod för den huvudsakliga krigsinsatsen
mot Hitler, medan fyrtiotvå procent
nominerade britterna själva. Det enda som därefter
kunde ses som en tysk propagandaframgång
var de demoraliserande rapporterna om
V-bombernas verkningar under 1944. Men
under tiden hade också lägren i Lublin och
Majdanek befriats, och avskyn mot nazismen
hade en gång för alla murats in britternas
psykologiska grund.
När William Joyce så vinglade
in i studion för sin sista sändning, med flaskan i näven
och no regrets, kunde han sägas
ha åstadkommit någonting under sina fem år som
nazismens viktigaste engelska röst?
Som alltid när det gäller propaganda är sådant
notoriskt svårt att mäta.
Martin Doherty medger att Lord Haw-Haw hade en viss näsa
för folks missnöje och från
tid till annan "träffade rätt", liksom att han, medvetet eller
omedvetet, ibland orsakade rykten och
panikhärdar: "Men allt som allt var britterna
nog för envisa, för flegmatiska,
för tjurskalliga för att vara mottagliga för tysk
propaganda i krigstid."
© Gunnar Pettersson