endy

Christopher Endy
Cold War Holidays: American Tourism in France
University of North Carolina Press 2004

Vare sig du åkt ut till sommarstugan eller är på väg till Lanzarote så är
du just nu inbegripen i en av de politiskt mest resonanta handlingar man
kan tänka sig: att ta semester. En artikelserie i DN Kultur förra hösten,
"Turistklass", illustrerade på flera sätt hur semestrandet, och framför allt
resandet, alltid haft klara ideologiska övertoner, ända från den nordeuropeiska
överklassens bildningsresor till Italien på 1600-talet, till nutidens orgiepaket
tur och retur Ayah Napa. Semesterresan har med både nationalism och
internationalism att göra, med klass och status, samhällsekonomi och
nationell identitet, till och med diplomati och storpolitik.

Ett exempel på turismen som ren klassfråga är Mallorca. I början av
nittiotalet gjorde öns myndigheter en samordnad och framgångsrik satsning
för att ändra öns turistprofil. Avsikten var helt enkelt att reducera låginkomst-
turismen, med allt vad den innebar av proppfulla charterflyg och skräniga
grisfester. I stället ville man dra till sig mer penningstarka medelklassturister,
som hade dyrare köpvanor och mer kultiverade intressen. Sedan dess får
inga hotell med mindre än fem stjärnor byggas utefter kusterna. Golfbanorna
har mer än fördubblats i antal. Lyxbåtshamnarna i Andratx och Puerto Pollensa
har byggts ut och upprustats. Mängder av EU-bidrag har spenderats på
infrastrukturen på öns pittoreska, bergiga nordvästkust, som idag blivit en
av Europas chicaste destinationer.

Den kanske mest politiserade figuren av alla - om inte rent av själva
urtypen - i det här semesterlandskapet är Den Amerikanske Turisten.
Historieprofessorn Christopher Endys fascinerande studie över amerikansk
turism i Frankrike under efterkrigsåren lägger i dagen att denna så föraktade
figur (med sin så omtyckta valuta) är en ren produkt av det kalla kriget. Den
amerikanske turisten var helt enkelt Marshallhjälpen personifierad.

Dollarturisten förkroppsligade först och främst den konservativa
biståndsprincipen om "Trade, not aid" - eller "Vacations, not donations" som
parollen löd under Eisenhowerepoken. Det här är något som forskningen på
senare år kommit att kalla "konsumentdiplomati", en form av utrikespolitik
förd med resechecker och kreditkort. Så till exempel spenderade amerikanska
turister 1.27 miljarder dollar utomlands år 1955, nästan det dubbla av hela
USA:s biståndsbudget.

Men de amerikanska turisterna blev också det kalla krigets ideologiska
fotsoldater. Både media och statliga organ lade ner ofantlig mycket möda på
att skola turisten att bli en ambassadör för frihetens, välståndets och företag-
samhetens Amerika. Endy pekar här på ett ofta bortglömt men viktigt inslag
i kalla kriget under de här åren, nämligen hur viktigt det var att förankra
antikommunismen i de breda folklagren. Filmer och broschyrer förberedde
amerikanska turister, inte bara på utrikes vett och etikett, utan vilka
kommunistlögner de skulle få höra under resans gång.

Men de flesta insåg förstås att det bästa antikommunistiska motargumentet
helt enkelt var turistens - eller, närmare bestämt, dollarns - blotta närvaro i
ransoneringens och utarmningens Europa. Här finner man också en viktig källa
till de anti-amerikanska stämningar som länge präglat Frankrike, i både stort
och smått. Så till exempel försökte amerikanerna få den europeiska turistnäringen
att anpassa sig efter den resande amerikanska medelklassens önskemål.
Amerikaner såg det som livsnödvändigt att varje hotellrum skulle ha sitt eget
badrum. Fransmännen var mer villiga att dela med andra gäster och lade i stället
betoningen på en hög grad av dricks-baserad personlig service, som amerikanerna
å sin sida kände sig obekväma med.

På samma vis kom kritiken från vänster- och fackföreningshåll att de
resurser franska myndigheter lade ner på att locka till sig den Paris-fixerade
dollarturismen fick tas från den "sociala" turismen, de franska industriarbetarnas
rätt till semesteranläggningar och billiga hotell på traditionella semesterorter
ute i landet. Så började orden "Yankee Go Home!" dyka upp på hotellfasaderna,
och fransmännen fick rykte om sig att vara såpass ohövliga att de inte ens kunde
någon engelska. På motsvarande vis blev "The Ugly American" en omtalad figur
under 1950- och 60-talen, så till den grad att själve William Faulkner en gång
föreslog att USA kunde vinna kalla kriget helt enkelt genom att dra in alla
amerikanska pass under ett år.

Båda var i själva verket vanföreställningar. Enbart en liten minoritet av
amerikaner ansåg sig ha blivit ohövligt bemötta i Frankrike, och den skränige
amerikanen med stjärnbanérsslipsen var en förhållandevis ovanlig besökare.
I stället sa sig många amerikaner vid hemkomsten förstå bättre de franska
argumenten för t.ex. en tredje väg i kalla kriget, ett vidgande av vyerna som
propagandaturismens ideologer knappast hade väntat sig.

Men turismen förlorade ändå inget av sin kraft som storpolitiskt tillhygge.
De Gaulles "anti-amerikanska" utrikespolitik på 1960-talet skapade starka
antifranska stämningar i USA, och de tog sig förvånansvärt lika uttryck de
som följde på Frankrikes opposition mot Irakkriget, exempelvis i bojkotten
av franska matvaror och restauranger. "De enda amerikaner som är välkomna
i Frankrike nuförtiden" skrev en syrlig journalist i New York Times på sextiotalet,
"är de som bebor militära begravningsplatser eller lyxhotell".

Endy konstaterar att turismen inte automatiskt gör oss internationalister.
Tvärtom, nationella säregenheter - de différences som fransmännen brukar
hurra för - tenderar att förstärkas och fördjupas i mötet mellan gäst och värd.
Vilket inte bör komma som någon överraskning för oss själva: det är ju en
vemodig men ofrånkomlig sanning att svenska blåbär är och förblir väldigt
sällsynta på sydligare breddgrader.