En numera legendarisk reaktion på Henry Kissingers fredspris 1973 var när Tom
Lehrer strax efteråt kungjorde att han för alltid lagt sin karriär på hyllan. Varför
besvära sig med satir, när världen ändå rymmer den norska Nobelpriskommittén?
 
Lehrer var väl inte precis ensam om sin reaktion. Många var vi som stod där med
hakorna tappade ner till trottoarnivå inför den makalösa cynism som förmådde
jämställa Kissingers "insatser för freden" med hans vietnamesiska motsvarighet.
I snart trettio år har vi väntat på en norsk punchline till detta nattsvarta skämt.
Det lär inte komma någon.
 
Den engelske journalisten Christopher Hitchens, sedan många år verksam i USA,
är något av en veteran i en liten men hängiven trupp Kissinger-jägare. Två långa,
uppmärksammade essäer har han tidigare ägnat ämnet, och han äger dessutom
en av de vassaste pennorna i den anglo-amerikanska journalistiken. Kissinger
har anklagat honom för att bedriva en vendetta och, det måste erkännas, Hitchens
sätter tänderna i sitt offer med kamphundens envetenhet.
 
I den här boken lägger han nu fram, en gång för alla, åtalspunkt efter åtalspunkt
i ett mål som täcker in en lång rad brott mot både amerikansk och internationell
lagstiftning såväl som brott mot mänskligheten, inkluderat tortyr, kidnappning och
mord. Men Hitchens avsikt är inte bara polemisk. Han menar, helt konsekvent,
att om det internationella samfundet kan ställa Augosto Pinochet och Slobodan
Milosevic till svars så är det nu sannerligen så dags att ta itu med Henry Kissinger.
 
Kissingers brottsansvar kan ses som en direkt följd av den unika maktposition
han skapade åt sig själv i Nixons och Fords regeringar. Kissinger är den ende
amerikanske utrikesminister som samtidigt beklätt posten som nationell
säkerhetsrådgivare. Det betyder i sin tur att han är den ende utrikesminister
som också suttit som ordförande - mellan 1969 och 1976 - för den mäktiga
'Forty Committee' som bland annat klubbade igenom CIA:s hemliga - dvs.
illegala - aktioner. Kissingers kontroll över alla aspekter av amerikansk
utrikespolitik var med andra ord utan like redan innan Nixon började förlamas
av Watergate-skandalen och, med tiden, sitt mentala sammanbrott. Hurdant
Kissingers inflytande blev därefter behöver knappast bokstaveras.
 
Men samtidigt ådrog han sig en akilleshäl. Amerikanerna kallar det för 'the paper trail',
dokumentspåret. Kissingers utökade maktposition förde nämligen med sig att han
också gjorde sig juridiskt desto mer sårbar: hans ansvar står där svart på vitt. Under
senare år har Kissinger också demonstrerat sin alltför förklarliga paranoia över att
någon som Hitchens ska hitta avslöjande dokument innan han själv hunnit lägga
vantarna på dem och hemligstämplat dem som "privata handlingar". Vilket är precis
vad han gång efter annan gjort, ofta i strid mot offentlighetsreglerna och under
protester från legitima forskare. Dokumentjakten har följaktligen eskalerat dramatiskt
och Hitchens redovisar de flesta av godbitarna man hittat hittills, i synnerhet några
frisläppta ëMemconsí, samtalsmemoranda, från frispråkiga sammanträden på
Utrikesdepartementet.
 
Hitchens allvarligaste anklagelser handlar om brott mot mänskligheten, om
Kissingers medverkan i mord och folkmord. De kan sammanfattas under sex punkter:
(1) överlagt massmord på civilbefolkningar i Indokina; (2) samförstånd med
massmord och lönnmord i Bangladesh; (3) tillskyndan och möjliggörande av folkmord
i Östra Timor; (4) personlig medverkan i planering av mord på det demokratiska
Cyperns statsöverhuvud, ärkebiskop Makarios; (5) personlig anstiftan och planering
av mord på en demokratiskt utsedd chilensk statstjänare, general René Schneider;
(6) personlig medverkan i planering av kidnappning och mord på en regimkritisk
grekisk journalist baserad i Washington under tidigt 70-tal, Elias Demetracopoulos.
 
Utrymmet tillåter inte en detaljerad redogörelse för samtliga sex punkter. Men med
tanke på inledningen till den här recensionen är det värt att dröja vid en av dem,
Indokina. Vad som gjorde Nobelpriset till en så hårresande cynism, och vad som
gör det dubbelt så skamligt att norrmännen ännu inte krävt det tillbaka, är att det
visats utom allt tvivel att Kissinger aktivt medverkade i sabotaget mot de
amerikansk-vietnamesiska fredsförhandlingarna i Paris 1968. Via hemliga kanaler
lät man sydvietnameserna förstå att den inkommande republikanska regeringen
under Nixon skulle förhandla fram mycket förmånligare villkor för dem än den
utgående demokratiska adminstrationen förmådde. Sydvietnameserna tog dem
på orden och resultatet känner vi idag till: ytterligare fyra år av krig, hundratusentals
liv förlorade och - inte minst - ett fredsfördrag 1973 på exakt samma villkor som
Johnson-regeringen hade förhandlat fram 1968.
 
Men det är förstås den illegala bombningen av de neutrala Kambodja och Laos som
utgör huvudpunkten i Indokinadelen av Hitchens anklagelser. Efter 3,630 bombräder
mellan mars 1969 och maj 1970 hade 600,000 kambodjaner dödats (siffran är troligen
för låg). I Laos beräknas minst 350,000 ha dött. Kissinger vittnade inför senatens
utrikespolitiska kommitté och uppgav att de områden som valts ut för bombning var
"obefolkade". Han ljög rakt upp och ner. Ett frisläppt memorandum från Generalstaben
tillsänt Försvarsdepartementet och Vita Huset visar att Kissinger satt med förvånansvärt
exakta (om än skandlöst lågt beräknade) befolkningssiffror. Hitchens visar också att
Kissinger inte bara var medveten om vad som pågick, inte bara var insatt i varje liten
detalj, ända ner till själva stridsplaneringen, utan att han formligen njöt av det blodiga
spektakel han iscensatt. H.R. Haldeman, Vita Husets protokollförare, berättar i sina
memoarer att Nixon, på väg in till ett möte med Nationella Säkerhetsrådet om Kambodja
i april 1970, vände sig om till Haldeman med ett brett leende och sa "K[issinger] har
verkligen skoj idag, han leker Bismarck."
 
Hitchens kommenterar: "Det ovanstående är en förolämpning mot Järnkanslern. När
Kissinger till slut avslöjades av kongressen och pressen som ansvarig för icke auktoriserade
bombningar, kom han med den lama invändningen att bombräderna inte var så där
förfärligt hemliga egentligen, eftersom Kambodjas prins Sihanouk hade känt till dem.
Man fick lov att påminna honom om att en utländsk dussinfurste inte kan ge tillstånd
åt en amerikansk byråkrat att bryta mot Förenta Staternas konstitution. Och för den
delen, inte heller kan han ge tillstånd åt en amerikansk byråkrat att slakta ett stort
antal av hans 'egna' civila. Det är svårt att föreställa sig att Bismarck skulle krypa
ihop bakom en så ömklig ursäkt."
 
Som anstår en genuin polemiker ser Hitchens inga som helst försonande drag hos
sin motståndare. Inte ens Kissingers akademiska och litterära verksamhet kommer
undan. I och för sig är det väl inget allvarligare brott att hans memoarer bjuder på en
pompös, humorlös författarpersonlighet och en "råfuktig, slingrig prosa" med Hitchens
träffande beskrivning. Mer anmärkningsvärt är att de visar på en besynnerligt
gammalmodig - praktiskt taget arkaisk - syn på diplomati och historia.
 
Kissinger lider ju av ett starkt Metternichkomplex: internationell politik är mer
eller mindre identiskt med vad ett fåtal äldre herrar - så kallade 'statesmen' -
diskuterar runt konferensbordet, eller allra helst i enrum. För Kissinger är politisk
makt en snävt begränsad historia, något som exklusivt innehas av personligheter
starka nog att bära både den oundvikliga historiska bördan och de lite mer osmakliga
realpolitiska imperativen. Kissingers beundran för Mao Zedong är, typiskt, praktiskt
taget reservationslös. Utanför det rökiga enrummet i den himmelska fridens palats
finns - ingenting. Inga svältkatastrofer, inga "omskolningsläger", inget Tibet, ingenting.
 
Här ligger kruxet, menar Hitchens. Nyckeln till Henry Kissingers politiska och moraliska
universum är "makt". Och det är något som går långt utöver salongstramset om att
"power is an aphrodisiac", en gammal sliten fras som Kissinger påstår sig ha myntat.
Makt för Kissinger är inte något finmalt noshörningshorn, som varken gör till eller från
när det gäller. Makt för Kissinger är snarare hårdporr: hämningslös, manipulativ,
fokuserad inte på människors ansikten utan på de verktyg den starkare använder
för att lägga under sig den svagare.
 
Hurdana är då oddsen för att vi ska få se Henry Kissinger bakom skranket i Haag?
Det är väl i och för sig inte något man ska satsa sin sista femma på. Men, som
Hitchens med rätta understryker, de juridiska förutsättningarna finns för ett åtal;
bevisbördan växer med varje nytt frisläppande under USA:s informationsfrihetslag;
det internationella klimatet efter Pinochet har förändrats; demokratiska och
medborgarrättsliga krafter har utvecklat en avsevärd muskulatur i exempelvis
Sydamerikas före detta militärdiktaturer, och så vidare. Att Henry Kissinger ska
slippa undan är inte längre någon självklarhet, något som inte minst Kissinger
själv fullt på det klara med.
 
Christopher Hitchens publicerade för inte så länge sedan ett kontroversiellt
angrepp på en annan politiskt och moraliskt korrupt amerikansk poliker, Bill
Clinton ('No One Left to Lie To' 1999). Med 'The Trial of Henry Kissinger' har
han nu definitivt intagit en plats som länge varit vikt åt honom i den stolta
anglosaxiska pamflettraditionen, en direkt arvtagare till Tom Paine, William
Hazlitt, George Orwell och Gore Vidal - som för övrigt utnämnt Hitchens till
sin "dauphin". Han äger alla egenskaperna: moraliskt ursinne, en viss
braggadocio, svidande formuleringar, en lidelse för sanning och rättvisa.
Gör som Henry Kissinger. Läs den här boken.