Varje generation tycks behöva sin egen Hitlertolkning, ungefär som varje generation
behöver ta sig an Shakespeare på nytt. Hitlers liv - eller snarare hans existens - är i
all sin enkelspårighet, småaktighet och banalitet ett outtömligt mysterium.
 
Det började, strax efter kriget, med två diametralt motsatta tolkningar av Hitlerfiguren.
Man skulle kunna kalla dem, efter sina upphovsmän, Bullock och Trevor-Roper. Alan Bullock
("Hitler - en studie i tyranni", 1952) presenterar en Hitler som också brukade förekomma
i marxistiska tolkningar: "kvacksalvaren", en cynisk opportunist som manipulerade judehatet,
antingen för sina egna makthungriga ändamål eller som ett redskap för storfinansen.
 
Men Bullock har vunnit många beundrare för att han varit intellektuellt hederlig nog
att göra en helomvändning i just denna centrala fråga om "Hitlers uppriktighet". Han
har på senare år kommit att stödja i allt väsentligt rivalen Hugh Trevor-Ropers ("Hitlers
sista dagar", 1947) tolkning av Hitler som den genuint troende, den hypnotiskt besatte
"sömngångaren", för att använda en av Hitlers mest talande beskrivningar av sig själv.
Enligt denna tolkning var Hitler så "uppriktig" som det någonsin gick att vara. Han
menade blodigaste allvar.
 
Trevor-Ropers Hitler har numera blivit den allt igenom dominerande figuren. Men därmed
upphör förstås inte vidare tolkningsmöjligheter. Den brittiske historikern Ian Kershaw, vars
stora biografi nyligen kommit ut med sin avslutande del, utgår inte som många andra från
att det måste ha funnits något extraordinärt hos Hitler. Hos Kershaw finns inga som helst
abstrakt-religiösa tendenser, inget tal om "ondskan". Tvärtom, Kershaws Hitler är katastrofalt
ordinär, en intellektuell medelmåtta vars olyckliga talang var att förstå att utnyttja en fatal
kombination av splittrade motståndare och en ofta sagolik tur.
 
Särskilt ett av Hitlers karaktärsdrag har på senare tid hamnat i fokus, och inte bara hos
Kershaw: hans ofantliga kapacitet till indolens, både vad gäller hans privata och hans offentliga
liv. Den arbetsskygge oduglingen som driver omkring i 1910-talets Wien - och som hellre går
på dekis än skaffar sig ett jobb när fasters pengar tagit slut - är samma karaktär som uppe
i Berchtesgaden ligger och sover fram till lunch, tittar igenom några papper, kör ett par
västernfilmer på eftermiddagen och tillbringar småtimmarna med att plåga sin omgivning
med ändlösa utläggningar i ämnen han inbillar sig veta någonting om. På toppen av en pyramid
av blod och kaos ligger Oblomov och läser en veckotidning.
 
Indolens och kaos är ett begreppspar som ofta återkommer i Kershaws biografi. Hans kanske
främsta bedrift är att dra fram hur egendomligt - kanske unikt i historien - det nazistiska
statsmaskineriet fungerade. Tyskland under Hitler var en stat bokstavligen utan författning.
Trots alla spekulationer om olika arvtagare - Hermann Göring, Martin Bormann - fanns ingen
som helst successionsordning nerskriven. Statsmaskineriet i sig var ett slags planerat kaos,
en medveten och successiv fragmentisering av administration och förvaltning, med parti-
och statsorgan vars ansvarsområden ständigt krockade med varandra. Den nazistiska staten
lydde under en enda lag, "Führerviljan" - resten var en byråkratisk version av den social-
darwinistiska djungeln.
 
Hos en obskyr statssekreterare i det preussiska jordbruksministeriet, Werner Willikens, har
Kershaw lokaliserat vad han kallar "nyckeln till hur Tredje Riket fungerade". I ett tal 1934 inför
kolleger från andra delstater påpekade Willikens hur omöjligt det var för Führern att "uppifrån"
ge order om allting han tänkte genomföra. Det förde med sig att man som statstjänare ofta
fick vänta på order och befallningar, ibland i flera månader. Därför var det var och ens plikt att
försöka förutse Hitlers order, att "arbeta i riktning mot Führern".
 
"Eventuella misstag upptäcker man snart nog," fortsatte Willikens. "Men den som på ett korrekt
vis arbetar i riktning mot Führern och hans målsättningar kommer i framtiden, som förut, att få
den finaste belöning i att en dag plötsligt ernå laglig bekräftelse på sitt arbete."
 
Detta är ju i själva verket raka motsatsen till hur vi vanligtvis tänker oss att en diktaturstat ska
fungera. Diktaturens brutala effektivitet - jämförd med demokratins trögfotade procedurer -
kommer av dess strikt reglerade, hierarkiska ordergång uppifrån och ner. Men Hitlerdikaturen
var, som Kershaw noterar, en paradox: "Genom att 'arbeta i riktning mot Führern' togs initiativ,
utövades påtryckning, tillkom lagstiftning - allt på sådant sätt att det efterföljde vad man antog
vara Hitlers målsättningar, och utan att diktatorn nödvändigtvis behövde diktera."
 
Denna märkliga dynamik förde bl.a. med sig en näranog surrealistisk uppluckring av den
dagspolitiska verkligheten i den hitlerska kretsen. Dagordingar försvann, prioriteringar upplöstes,
en overklighet vilade över allting. Mitt under den svåraste fasen av kriget på östfronten ägnade
Hitler ett halvår åt frågan om man skulle förbjuda hästkapplöpningar i Riket. När ryssarna stod
ett par kilometer från bunkern i Berlin, i april 1945, diskuterade Goebbels och Hitler ett förslag
till skattereform från ett ännu inte sönderbombat finansministerium...  
 
På samma gång var det en process som automatiskt förde med sig en ständigt tilltagande
radikalisering av den hitlerska politiken, som mest uppenbart i den från 1941 kraftigt eskalerande
judeutrotningen i öst.
 
Kershaw hör till de som hävdar "utan Hitler ingen Förintelse", men det paradoxala - och paradoxen
utgör ämnet för några de absolut bästa avsnitten i boken - var att Hitler inte behövde diktera
Förintelsen. Den nazistiska staten utgick från en "Führervilja" som fann sitt främsta, och slutgiltiga,
uttryck i Hitlers offentliga retorik, från Nürnbergstal till bordssamtal. Det gick helt enkelt inte att
missförstå honom. Hade han en gång (i november 1939) uttalat sin notoriska "profetia" om judarnas
framtida öde, så gav det sig självt att man arbetade i riktning mot att profetian skulle gå i uppfyllelse.
 
Det är en händelse som ser ut som en tanke att den Hitlerfigur som träder fram med 2000-talet är
en dagdrömmare som successivt kapar av alla band till verkligheten, indolent på gränsen till
handlingsförlamad, en passiv konsument av sin egen självförhärligande myt. Pär Rådström frågade
sig på 1950-talet vad det fanns att erbjuda ungdomen i stället för den hitlerska masspsykosens
skanderande entusiasm? En "ledans humanism", föreslog han. Nu, fyrtio år senare, ser vi i stället
konturerna av en ledans tyranni.

© Gunnar Pettersson