Eller “Der Mensch erscheint im Holozän nicht mehr”… En strömning inom geologin vill nu ta farväl av holocenepoken för att i stället hälsa välkommen antropocenepoken, människans geologiska tidsålder, berättar Independent.

Well, it was fun while it lasted.

Nu har emellertid det globala jordbruket förändrat landskapet, jakt och artutrotning har förändrat djurbeståndet, fossilt bränsle har förändrat atmosfären, allt så till den inte-särskilt-milda grad att den geologiska tideräkningen måste omdefinieras.

Jag tyckte väl det var något på gång när jag vaknade i morse…

“Eftersom mänsklig existens är en hallucination, som bär inom sig den sekundära hallucinationen att dag och natt existerar (den senare ett ohälsosamt atmosfäriskt tillstånd som kan härledas till anhopningar av svart luft) så anstår det illa en förnuftets man att befatta sig med det illusoriska annalkandet av den högststående hallucination som kallas döden.” (De Selby)

Jag läser här att en av förklaringarna bakom Financial Times’ och ft.com:s profitabla verksamhet, trots betalväggar och branta prishöjningar överlag, är att den överväldigande majoriteten av dess läsare kan dra av kostnaderna på skatten. Det går tillbaka på att tidningen är ett arbetsverktyg för många. Den finansiella informationen är, till skillnad från det mesta av konventionella nyheter, en vara med ett implicit värde: har man informationen före andra så har man desto större chans att tjäna pengar på den.

Hur som haver, varför inte använda samma metod för att stödja, inte dagstidningar, utan exempelvis kulturtidskrifter och annat smalt: gör prenumerationer avdragsgilla (för alla, inte bara för de närmast sörjande, alltså). Smart, eller?

Varje människas död är något att beklaga, och bör leda till allvarsamma tankar om den flyktiga caprice som är ett mänskligt liv. Men nyheten att herr Eugene Terre’Blanche har blivit ihjälslagen och hackad till döds har gjort det fenomenalt svårt för mig att lokalisera exakt var någonstans den sorg finns som jag möjligtvis borde känna inför ett så brutalt slut på en människas liv. Men jag hittar inte ens någon empati. Mina känslor är i friläge.

En av mina presskontakter – han sitter i chefsposition och har god insyn – säger att intressanta tider stundar för en del av morgontidningarna, särskilt Guardian och Independent. Bakgrunden är ju den att den senare nu köpts av Alexander Lebedev, f.d. KGB-agent och sedan nåt år tillbaka ägare till Evening Standard.

Allt pekar nu på att Lebedev tänker göra med Indytitlarna vad han redan gjort med ES, dvs. göra dom till gratistidningar – Indy blir då den första morgontidningen i det här landet att gå från betal till gratis. Det finns affärsmässigt fog för sådana planer också. Läsarsiffrorna har nämligen gått upp dramatiskt för ES, och har nu börjat generera ganska respektabla intäkter. Dessutom har Lebedev redan avtal, genom ES, främst med tuben för distribution i Londonregionen.

På Guardian skiter man knäck i spiral inför dessa utsikter. Sextio procent (tugga på den siffran ett tag: 60%) av Guardians läsare är bosatta inom M25, alltså ringmotorvägen som i princip definierar Stor-London. Lägg då in i den ekvationen en liberalt profilerad kvalitetstidning som kostar smack ingenting alls, som är tillgänglig inte bara på varenda tunnelbanestation, utan matkedjor, bokhandelskedjor, osv osv.

På The G. verkar man alltså vara inställd på att tappa ett rejält antal läsare under åtminstone de två första åren av Indys gratisering. Och det har man sannerligen inte råd med, när man redan går back med £100,000 om dagen.

Men tvivlen hänger också kvar om Indytitlarnas långsiktiga framtid. Den journalistiska kvalitén är rätt svajig överlag, söndags-Indy har fortfarande problem med tyngd och, vahettere, coherence, och en del av deras kolumnister är rätt svaga i jämförelse.

-”Independenttitlarna finns inte kvar om tre år…” sa min kontakt. -”Oj,” sa jag.

En av mina bästa vänner nånsin, som jag för evigt tappat kontakten med, är Major Wiley. Jag har inte sett honom på 30 år. Och så hittar jag plötsligt massa material på internets: här (“If it’s gonna rain” från Seventh Child är min nationalsång: “If it’s gonna rain, let it pour / I don’t care, not anymore”). Hans filmkarriär är lite patetisk, men det är min också, so who gives a shit…?

Men mest extraordinärt av allt: jag har hittat ett spår på Spotify med Major. Ett album kallat “Folk Music From Washington Square” (1962). Klicka på spår nr 13, “Fare Thee Well”. Det är så Major, så lysande.

[Jag försöker mer och mer göra min blogg personlig, inte bara genial. Därav dessa självbiografiska episoder. Hope you don't mind. Bilderna på Mahmood, stilikonen, kommer förhoppningsvis på måndag, om gud vill och byxorna håller.]

Nu har jag läst (eller snarare “läst om”, för jag fick läsa den i korrektur också) Thomas Nydahls nyutkomna bok med brev till och från vår gemensamme vän Alvar Alsterdal, “En centraleuropeisk afton“. Det första man måste säga är att det i dessa tider, som så till den milda grad präglas av the radical solitude of consumerism, är mer än beundransvärt att ett förlag åtar sig att ge ut en bok som i själva verket inte handlar om något mer märkvärdigt eller mer gloriöst än ett långvarigt samtal två människor emellan.

Det främsta intrycket man tar med sig är vilken underskattad kulturbärande kraft det finns i det fortgående samtalet mellan två människor ur olika generationer, närmare bestämt i själva mentor-lärlingsförhållandet. Att det är just detta som pågår under brevväxlingen är gubben Alvar och grabben Thomas också högst medvetna om, det blir helt enkelt en av de motorer som driver samtalet, vid sidan av den mer praktiska i att dela bekymmer och glädjeämnen under utgivningen Studiekamraten, där ju Thomas var redaktör i många år. (Jag skrev en längre sak om mentor-lärlingdynamiken en gång på analog-Pressylta, som jag gärna ville refererat till, men den tycks ha försvunnit spårlöst…).

En annan intressant aspekt av brevväxlingen är att den äger rum mellan två varma Israelvänner under en period (1985-1991) när denna vänskap sattes under allt hårdare tryck av utvecklingen i Mellanöstern. Det ligger en allt mer plågad ton över skildringarna av det blytunga klimatet i Israel mot decenniets slut, när den generation judar Alvar kände så väl och så mångtaligt började dö ut eller dra sig tillbaka, när militariseringen och de allt hårdare attityderna och – kanske värst av allt – institutionaliseringen av hopplösheten, pessimismens triumf, blev verklighet. Jag tror Thomas har alldeles rätt i att Alvar skulle skakats i grunden om han fått se vad Israel blivit idag.

Och så naturligtvis de många “alvarismerna”, i vilka det vardagliga och det extraordinära träder i ljuv samvaro: “Jag ska nu åka till Charlottenberg och träffa den gamle rabulisten August Spångberg. Han är över nittio och träffade Bucharin 1922.” Eller om hans better-late-than-never omfattande av ett av rockmusikens stora genier: “Storögt kommer du så småningom att få läsa i Arbetet att jag sett min första rockkonsert, men det var nu inte vad som helst utan Stevie Winwood, som jag blivit förtjust i när Kina spelat honom hemma.”

Och detta är antingen ett genialiskt tryckfel, eller bara genialiskt: “”En uppskriven föreställning av Onkel Vanja var dock mer brittisk än tysk.”

Anton von Tschechow, menas det…?

Vi lyfter ett glas amontillado i riktning mot Court of Appeal på The Strand. Simon Singh har fått upprättelse i förtalsmålet drivit av British Chiropractors Association: de tre apellationsdomarna har beslutat att vad han skrev är “fair comment”, vilket är ett oerhört viktigt prejudikat. Ur The G idag:

The ruling, by England’s two senior judges, Lord Judge and Lord Neuberger, together with Lord Justice Smedley, was scathing of the way the BCA began libel proceedings rather than taking up the Guardian’s offer of a right to reply. It acknowledged that the action had a “chilling effect on public debate”. The BCA’s actions had created the “unhappy impression” that it was “an endeavour by the BCA to silence one of its critics”.

Hurra, skulle man också kunna uttrycka det.

Här på Pressylta ägnar vi oss som bekant inte åt aprilskämt. Första april är i stället en dag in den stilla lunknade allmänsanningens anda. Det följande kan man alltså helt och hållet tro på, hur lugnt som helst, det är sant alltihop.

* Sudan och Etiopien är två av de arton länder som inte har någon bilbesiktning.

* Stanley sa aldrig: “Mr Livingstone, I presume?” Han sa: “Mr Livingstone, I assume?” Detta beroende på att det inte fanns någon förhandsvetskap (pre-) från Stanleys sida att han skulle stöta på Mr. Livingstone just i det ögonblicket.

* Gotland är en en bit mark som naturkrafterna en gång drog loss ur Vänern och slängde ner i Östersjön. Öland kom på samma sätt ur Vättern.

* Förenade Arabemiraten har heller ingen bilbesiktning. Men det beror mer på att finansministeriet ger alla medborgare en ny bil vart tredje år.

* Katter är besläktade med ormar.

* Det finns alltid en (1) annan levande människa som kan alla PIN-koderna på ens kreditkort.

* I Bonnierförlagets arkiv finns ett förseglat skåp som innehåller Strindbergs pornografiska noveller i manuskript. De är etthundra fjorton (114) till antalet, och kommer aldrig att ges ut.

* Engelskan har tre ord för “lagom”.

* Av Svenska Akademiens sexton ständiga sekreterare har enbart fyra (25%) haft efternamn som börjar med en vokal. Alla fyra innehade posten efter andra världskrigets utbrott.

* Det finns fortfarande inga isländska porrtidningar.

———–

["Skämt åsido..." 2009 här.]

["Skämt åsido..." 2008 här (skrålla ner)]

[2007 i april höll jag på med annat, cheezus... (skrålla inte ner)]

["Skämt åsido..." 2006 här (skrålla ner)]

Det är konstigt och vemodigt och förunderligt hur många människor googlar på “hur man slutar älska” och hamnar i min förfelade post om Tim Hardin härförleden. Hur som haver, i morgon kommer min årliga 1:a-aprilpost “Skämt åsido,sa han som sorterade ägg”. Och förhoppningsvis på fredag kommer bilden (bilderna?) på Mahmood, min stilikon.