Guardian kör stort igår och idag med de nya rönen kring Dag Hammarskjölds död, resultatet av ett imponerande grävarbete av biståndsarbetaren Göran Björkdahl. Den här historien hör till den kategori “konspirationsteorier” där alla sedan länge verkat veta sanningen – att stormakterna med intressen i Katanga ytterst låg bakom nedskjutningen av DC6:an – men att bevisen alltid fattats. Vi verkar nu ha kommit ett stort steg närmare. Här finns också en bra bakgrundartikel om Kongo, ett land som har vad man brukar beskriva som “a troubled history”…

Ett snabbt skum av svenska tidningar… inte ett dyft om detta. Det verkar ha försvunnit i bäbisyran…(Fel av mig… som Fredrik påpekar skriver Svenskan om det här) (Tidens tecken och andra skriver dessutom om Hammarskjölds begraving, det är ju 50 år sen…)

Uppdatering (eller “Avd. Not-So-Spooky”…): Tyvärr visar det sig att jag måste vila på hanen en tid till vad gäller att blogga om det “kinesiska projektet”. Upphovsmännen vill avancera det ytterligare ett steg innan det blir publikt. Förhoppningsvis nästa vecka.

Frasen eleven plus two är ett perfekt anagram på frasen twelve plus one. Båda betyder tretton…

Och om ni inte skälver i gummistövlarna redan, så ska ni veta att det kommer ännu mera spooky stuff de närmaste dagarna. Det handlar om Kina, romantisk poesi och en ung man som heter Paul. Och nej, det handlar inte om sexuell orientering. Sexuell orientering är en sport utförd av folk som gillar att springa omkring i skogen med karta och kompass, flåsande av poänglös upphetsning.

Juli månads ABC-siffror för brittiska rikspressen har kommit: The G:s rapport här. Läsarhungern efter skräpjournalistik verkar lika stark som förut: det är uppåt värre för de kvarvarande fem söndagstabloiderna. Den stora vinnaren är porrmagnaten Richard Desmonds Daily Star Sunday, vars anspråk på att överhuvudtaget vara tidning – i bemärkelsen “nyhetsförmedlare” – vilar på osäker grund. I den något mer anständiga ändan av sprektrat gick det också bra för Sunday Mirror. Men man ska också ha i tankarna att alla fem satsade hårt med prissänkningar och erbjudanden, i kölvattnet på NotW:s frånfälle. Notabelt är också att Murdochtidningen Sunday Times för första gången på länge låg under 1 miljon ex. Om detta signalerar en allmän läsarflykt från Murdochpressen är väl dock tveksamt.

Det blir nog inga mer kravaller, inte i London i alla fall, för det har börjat regna. Och det ska hålla i sig fram till lördag, tydligen.

Fast de 16,000 poliserna ska finnas kvar i ytterligare ett dygn, enligt en talesman i morse. Och syns gör dom, det är väl deras huvudsakliga uppgift nu, att synas. Dom susar ner för Dalston Lane då och då, tre-fyra piketer med sirenerna på.

Så oförutsägbara som helgens och måndagens händelser var, lika förutsägbara är kommentarerna i media nu i efterhand. Upploppen, och själva deras våldsamma meningslöshet, är ju gefundenes Fressen för både Daily Mail och The Guardian, den förra i all sin svettiga paranoia, den senare i all sin bekväma vånda. För mig har det redan nått den punkten att jag bara läser skribenter som jag tror kan säga mig något nytt. Och dom är inte många hittills.

Uppdatering 10:15 BST:

På tal om det där med losers: jag tror man kan i alla fall börja sammanfatta de här händelserna som Förlorarnas Revolt. Både i den meningen att det ligger något gravt patetiskt i den konsumenthysteriska meningslösheten som kom till uttryck; en “urban machismo” (Simon Jenkins) som går på tjutande politisk tomgång och drar revoltens goda namn i den ha-begärliga smutsen…

Men också i ett slags halvmarxistiskt avseende: det här är dom som förlorade på vad det nu finns kvar av det sociala kontraktet, och blivit så fjärmade från de mest grundläggande funktionerna hos ett fungerande samhälle – empati, igenkännande, samarbete – att deras liv, inte bara deras “tillvaro”, har reducerats till ting. Till platt-TV och gummiskor, telefoner och öl. Verdinglichung, med andra ord.

Ilskan som nu växer mot plundrarna hos folk i allmänhet – särskilt tydligt här i Hackney, måste jag säga – kan med andra ord bli något konstruktivt, en framåtrörelse. Man vet aldrig. (Läs gärna Simon Jenkins ovan för ett mer politiskt präglat sammanhang)

Allt lugnt i London över natten. 16,000 poliser fick sysselsätta sig med annat: spela fia, läsa dikter, virka batonger. Oroligheterna har dock fortsatt i Manchester och Liverpool.

Det nya sedan igår är väl att man ser så många sopborstar i folks nävar överallt: via Facebook och Twitter samlas man för att “ta tillbaka” sina stadsdelar, sopa rent och rensa upp. På andra håll – Enfield, Eltham och Southall, bland annat – gick man man ur huse för att slå tillbaka mot eventuella plundrargäng, fast det blev spänningar med polisen där också… (Ni kommer ihåg den gamla skämtteckningen: Demonstranten: -”But I’m an anti-communist!” – Kravallpolisen: “I don’t care what kinda communist you are!”).

Vad gäller plundrarnas sociala profil råder fortfarande stor förvirring. Åldersspektrat verkar t.ex. vara större än jag antog i början, med en stor andel män i 20-30-årsåldern, och äldre. Men unga kvinnor medverkade också i hög grad, särskilt här i Hackney under upploppet på Pembury Estate. Klart är dock fortfarande att det inte finns någon utpräglad rasprofil, vare sig svart eller vit eller mitt-emellan. Och även om ingen vill säga det rakt ut, ännu, så handlar det väl i hög grad om losers lika mycket som looters…

Uppdatering 22:15 BST:

Senaste rapporten från Manchester. BBC-reportern: “Det har gått så långt att ungarna frågar oss journalister var plundrandet händer nånstans så att dom kan följa med oss, och dom har stora säckar med sig.”

Uppdatering 20:30 BST:

Det här kommer ju att bli den ikoniska bilden från augustikravallerna… Den är från Croydon igår kväll, och finns i två versioner: en när hon just hoppat, och denna, när hon är mitt i hoppet, ner till polisernas famn. [Fotografen heter Amy Weston]

London, under tiden, är förhållandevis tyst så här långt. Det brinner däremot i centrala Manchester. Om man vill följa händelserna är BBC och Guardian alltid bra.

Den iranska regeringen har uppmanat brittiska myndigheter att “visa återhållsamhet” och “öppna dialog” med de som “protesterar”, och att kalla in “internationella fredsmäklare” att hjälpa till…

När diktaturer drabbas av sinne för humor är det alltid bäst att ducka.

Uppdatering 19:00 BST:

Även på den juridiska sidan drar man in de stora kanonerna. De första grupperna looters har passerat genom Highbury Magistrates Court idag. Den vanligaste stämpeln är “single act of burglary” vilket i en Magistrates Court ger max sex månader, men domarna var inte nöjda med den straffsatsen: samtliga fall hänfördes till nästa instans uppåt, Crown Court, där max är två år. Dessutom anlitar man s.k. “joint enterprise”-åtal, alltså en slags kollektiv skuldanklagelse där den 14-årige påhejaren i periferin, som bara vill ha ett par trainers från JD Sports, är lika skyldig som killen som slog ut fönstret och satte affären i brand. Detta kommer att bli kontroversiellt, och har redan liknats vid de gamla “Sus laws“, osaliga i åminnelse.

PS: Här är en bild på den där drätvärstingen från bilparken jag har gafflat om: den heter en Jankel Multi Role Armoured Vehicle. Jag tror vi alla sover tryggare i våra sängar, med dessa på gatorna.

Uppdatering 17:40 BST:

En mycket läsvärd bloggpost av James Meek i LRB om just Broadway Market, om avstånden mellan sociala strata (London är allt annat än en smältdegel) i ljuset av kravallerna.

Var på Broadway Market för en halvtimma sedan, för övrigt. Den sista speceriaffären skulle just stänga. På Cat & Fiddle spikade man upp chipboard för fönstren, bad de sista gästerna dricka upp och gå hem.

Uppdatering 14:15 BST:

Nu rullar man ut de stora kanonerna. Idag och ikväll är det 16,000 poliser i stan, i stället för gårdagens 6,000 (passerade för en stund sen tre fullsatta polispiketer från Wales…). Inrikesministern har gett tillstånd att använda plastprojektiler och vattenkanoner [fel av mig]. Man har helt enkelt beslutat att “göra en Belfast”. Nuff said, liksom.

Ryktena går. Det ska bli mer i Hackney igen, sägs det. Men killen i elektrikeraffären tvivlade på det, med den minnesvärda frasen. “You don’t loot a place like Hackney twice… there isn’t enough stuff…!” West End hade han hört nåt om, däremot: “Det twittras om Oxford Circus…”.

Enver i speceriaffären runt hörnet rådde mig att ställa bilen i garaget. Men den får ju inte plats där nu, med alla mina grejer redan instuvade.

Bilderna (rätt taskiga, sorry) tagna för en stund sen, kring Clarence Road och Clapton Square i Hackney.

Det är fullt med dagen-efter-turister, som jag. Många affärer är fortfarande tillbommade, och bensinstationen på Mare Street har belamrats med stängsel och taggtråd. På Broadway Market går dock cafelattelivet sin gilla gång, såg jag när jag körde förbi på väg till garaget.

Jag tror min “analys” från igår fortfarande håller, i den meningen att det är svårt att få nån djupare innebörd att fastna på de här händelserna. En av Londons viktigaste, månghundraåriga dynamiker är konflikten mellan kaos och ordning, och den har än en gång blossat upp i en sommarvarm, åsktung innerstad.

Det har inget med rasfrågor att göra, till exempel: det här är regnbågskravaller, svarta och vita och mixed-race tonåringar i en salig blandning, med inslag av inresta anarkister (som nästan utan undantag är något äldre vita med medelklassbakgrund).

Hatet mot polisen är den gemensamma nämnaren, också det en månghundraårig tradition i den här stan. Under den slitna fanan samlar sig de olika gängen mot den gemensamma fienden, häromkring främst dom som bor på Pembury Estate (ett “stenkast” från bilderna ovan…) och dom som bor kring London Fields, granne med våra Guardianläsande vänner på Broadway Market…

“London: kontrasternas stad”, som sagt…

Uppdatering 22:30 BST:

Er man med “PRESS”-lappen i hattbandet kan rapportera att alla snutarna just nu drar västerut på Dalston Lane, som om något ginge för sig på Balls Pond Road, eller i chicaste Islington… Saker och ting har tydligen kickat loss i Birmingham också. Serves ‘em right.

Som någon som uppskattar anarki (men sällan anarkister) så måste jag säga att augustihändelserna hittills är en besvikelse. Det är sommarlov och semestertider, vi har inget bättre för oss. Jo, det finns en politisk vinkel, visst gör det. Den är lite långsökt, men den finns: det vill säga att de penninglösa gör uppror i ledigheten, medan bankerna får triljarder av nytryckta pengar som uppskattning för a job well done.

Finns det verkligen nån som undrar varför folk – tonåringar, till och med – är förbannade? Om så bara i största allmänhet, ofokuserat, kontraproduktivt förbannade?

Uppdatering 21:45 BST:

Jag hann in på Tesco Express innan de stängde (tidigt) men glömde mobilen hemma, så jag kunde inte ta en bild på en Brueghelhimmel med tre helikoptrar över Stoke Newington – och en jävla regnbåge…! Den hade vunnit Pressbild 2011, om jag inte varit så senil och mobillös…

Uppdatering 19:30 BST:

Och nu sprider sig oroligheterna till Lewisham, Deptford, Wood Green, Stoke Newington, Peckham… Men fortfarande som fullt kontrollerbara oroshärdar, inte särskilt mycket mer: en kåk brinner i Deptford, två bilar i Lewisham… Man ska inte förringa sånt här, men det känns t.o.m. efter tre dagar som sommarunderhållning för de penninglösa, med några medelklassanarkister som påhejare…

Dock, som någon just påminde mig: om tre veckor är det Notting Hill-karnevalen… Det kan också bli skoj.

Uppdatering 17:30 BST:

BBC:s livesändning från Hackney är totalt famlande i mörkret vad gäller geografin och sammanhangen, medan Guardians liveblogg (se nedan) är oerhört detaljerad – eftersom varenda jävla Guardianjournalist bor i Hackney!

Kravallandet i sig är dock inget särskilt att hänga i granen, några rude boys som kastar plankor och skräptunnor. Och eftersom varenda affär är tillbommad blir det ingen fart på extremshoppandet heller…

Fyra helikoptrar surrar i luften, minst två av dem press och media…

Uppdatering 16:50 BST:

Hela eftermiddagen har ryktet gått att det är våran tur i kväll… Det här var Hackney Central för en stund sen, just nu rapporterar The G att de första stenkastningarna har börjat… Varenda affär tillbommad på Mare Street och Amhurst Road… Mer senare.

Dessa är ju vad Peter Ackroyd skulle kallat typiska Londonkravaller: endast den vagaste politiska anknytning; däremot en hel massa sociala krutdurkar med historiska anor (inte minst kopplat till Broadwaterkravallerna 1985) och en ständigt bubblande konflikt mellan ordningsmakten och oordningsmakten; samt en extremt konsumentmedveten form av massplundring (PC World, JD Sports, Carphone Warehouse…) som följde på en “genuin protest”, alltså demonstrationen som hölls i torsdags. (Londonkravaller är överhuvudtaget mycket konsumentmedvetna, inkluderat antiglobaliseringskravallerna i det förgångna…)

Igår natt spred sig oroligheterna också till Enfield, Brixton och Walthamstow, fast då av mindre och sporadisk art. Jag bor alltså på Dalston Lane (tills vidare…) som är en av huvudartärerna när det gäller polisinsatser i nordöstra London. Tre-fyra gånger om dagen kör det förbi en kolonn om tolv-femton massiva antikravallmonster, som jag vid ett tidigare tillfälle beskrev så här: “…massiva, svartmålade pansarbilar med svärtade rutor och såna där tunga brandgardiner som hänger från bakre kofångaren ner i gatan, mynningsöppningar utefter båda sidor av karossen… Dom är ett slags våldsapparatens bilparks drätvärstingar, seriöst antiterrormeck, Staten och Kapitalet going out for a spin…”

Denna… mäktiga bild är hämtad ur Daily Mails artikel om en samling Stasifoton som en tysk fotograf hittat i arkiven. Fotona var avseddda att ge vägledning till agenterna om hur man “smälter in”.

Man får anta att dom menar “smälter in” ungefär som Tjernobyl och Fukushima “smälter in”. Katastrof är det hur som helst.

På tal om vilket. The G rapporterade för någon vecka sedan att Horst Mahler, en av de fyra grundarna av RAF, var så kallad “IM”, alltså inoffizielle Mitarbeiter åt Stasi.

Det är en uppgift som jag inte lyckats mobilisera någon särskild förvåning inför, om man säger så. Jag menar, generellt är det ju inte mycket som har med RAF att göra som kommer som nån särskild överraskning.

Som till exempel att Horst Mahler idag sitter i fängelse – i Bayern – för att ha förnekat Förintelsen.

Det har hela mitt liv funnits en tills nu oupptäckt “garage”-sekvens i mitt DNA. Jag har hyrt detta garage för att stuva in mitt bråte inför flytten. Och jag gillar mitt garage. Det heter “Nummer 55″… 55:an och jag fann varandra omedelbart. Det var bara en blick så sa det klick, ungefär som med kungen och Silvia. Och jag hoppas så klart att mina läsare också ska ha nöje av denna nya bekantskap.

Det är nog nånting med oss äldre karlar, egentligen. Av vad jag sett hittills är nästan alla garagen hyrda av män i övre medelåldern. Det är i garaget man har sina grejer, det är i garaget som man går och puttrar, som en gammal dieseldunkande Evinrude. Garagen är för de flesta en blandning av verkstad och rent glory-hole, alltså rummet där vi män förvarar sådant som säkert kan komma till användning en dag: rostiga muttrar, porrtidningar, bra kartonger.

Det har blivit augusti. Tryckande högsommarvärme. Jag har just lämpat in ett par gamla bokhyllor i 55:an och ställt dem mot bakväggen. Där ska jag ha gamla dokumentboxar och mappar, böcker jag inte behöver omedelbar tillgång till (Östergrens ‘Nusvensk ordbok’, till exempel), och kanske några lådor med rostiga muttrar.

Vare sig man gillar cricket eller ej… Jag utmanar vem som helst att låta bli att gapflabba åt den här historien: kvinnor hejdlöst, män plågsamt…

 
(Via Harry Pearson i The G)