En artikel om NotW-debatten på Expressens kultursida talar om relevanta ting, utan att riktigt ha greppat väsentligheter, eller ens faktiska omständigheter. Eftersom jag ska försöka korrigera några missförstånd i Anders Mildners artikel är det bra om man läser den först, alltså.

Egentligen borde ingen vara förvånad över skandalen. Avlyssningen är mer än något annat en logisk följd av den urspårade kändisjournalistik som eskalerat i Storbritannien de senaste två decennierna och som bland annat fött märkliga nya jour- nalistiska avslöjargenrer.

Det är riktigt att ingen borde vara förvånad. Men inte för att det har hållt på i två decennier, utan två århundraden. Brittisk skandaljournalistik har anor sedan sena 1700-talet. Det är bara att gå till läggen och se hur man inte bara beskrev prinsregenten (den framtida George IV) som ett syfilitiskt vrak, utan dessutom avbildade honom som syfilitiskt vrak. Jag tycker inte Mildner har historien rätt. Varför “två decennier”, just…? Vad hände 1990-91 som så till den grad spårade ur brittisk kändisjournalistik? Inte Dianas död, rimligtvis, det var ju snarare kulmen på något än början på något…

Mildner, tror jag, begår den sorts kategorifel som Rasmus Fleischer gillar att nypa åt. Teknologin – mobil telefoni, närmare bestämt – har “bara” tagit en gammal kändisjaktsport upp på en ny nivå, men den sociala och publicistiska dynamiken förblir i stort densamma. I århundraden har det funnits en hel underklass av gossip merchants som hänger runt Fleet Street – Dickens skriver om dem, för jösse namn – som befolkar tabloidjornalisternas adressböcker, ja, utan vilka murvlarna inte skulle överleva. Idag vet de mycket om mobiler som sensationskällor; i förrgår visste dom vilka dunkla buskage på Hampstead Heath man fick leta i om man ville ha saftiga historier.

I både den brittiska pressdiskussionen och den svenska finns ett återkommande argument som går ut på att journalister måste få lov att syssla med ultrakommersiell verksamhet då och då, eftersom detta säkrar ekonomin och därmed möjliggör att redaktionerna kan bekosta till exempel grävande journalistik. Bred underhållning – där numera nosande i det allra mest privata och intima ingår – anses gå hand i hand med samhällsuppdraget. Särskilt i tider av sviktande tidningsekonomi. Men naturligtvis innebär utvecklingen också att gränsen mellan nosandet och granskandet börjar suddas ut.

Jag har följt brittisk – och svensk – pressdebatt nära inpå under lång tid, men har aldrig i mitt liv hört argumentet att “ultrakommersiell verksamhet” (jag antar att AM menar NotW-journalistik, bland annat) skulle kunna rättfärdigas eftersom man kan betala grävande journalistik med pengarna man tjänar på det…! Argumentet är fullkomligt, himmelskt absurt – och skulle få brittiska journalister på både Guardian och News of the World att skratta knäna av sig, av olika skäl, visserligen, men lika hjärtligt: -”Vilken grävande journalistik??!!”

Vad Mildner möjligtvis är ute efter är att NotW:s metoder ibland ger moraliskt och pressetiskt försvarbara resultat (vilket understryker än en gång att teknologin “bara” tagit den brittiska pressens hit-and-miss-tendenser till ett annat plan). Bland de saftigaste exemplen är väl när knapkungliheter som Duchess of Wessex pimpar dörröppnande tjänster åt rika araber, och avslöjandena om korruptionen inom pakistansk cricket (som NotW mycket rättvist vann ett publicistpris för).

Jag får rent av intrycket att Mildner ser lite för snällt på brittisk press i det här hänseendet. Det finns ingen i tabloidvärlden jag någonsin mött som skulle drömma om att komma med så pass rakryggade och pressetiska ursäkter för vad de sysslar med. This is business. Och en allt tuffare business racing to the bottom, dom slåss om färre och åldrande läsare.

Medierna har ett stort ansvar när det gäller granskningen av det samhälle vi lever i. Men ofta glömmer de journalister som diskuterar yrkesetik och yrkesfrågor bort att medierna varje dag är med och formar den kultur vi lever i.

Den första meningen kan väl ingen  säga emot. Men den andra…? I vilken utsträckning formar t.ex. brittiska tabloider “den kultur vi lever i”…? Det finns inte en enda undersökning som visar att pressen har den kulturella, sociala, politiska inverkan som journalister och politiker ofta önskar respektive fruktar att den har. Jodå, folk köper fler ex av News of the World när David Beckham har knullat runt, men det bevisar ingenting. Det är en hög statistisk frekvens, inte ett orsaksförhållande.

Men när allt mer ljus riktas mot dramaturgi och kammarspelsaktiga personstrider, blir det också desto mörkare på den bit av scenen där saker som ideologi och värderingar står och tittar håglöst mot en allt tommare salong.

Det är möjligtvis sant här och var. Där det rakt motsatta är sant (dvs. ersätt “mörkare” med “ljusare”, och “tommare” med “fullare”) är till exempel Tony Blair. Det var först när vi fick reda på vilken amoralisk person han var som ideologin och värderingarna plötsligt made sense… Blair är numera hatad mer än Thatcher någonsin var, och det är inte så lite tack vare den brittiska pressen.

Vid tiden för Påskupproret i Dublin år 1916 frågade någon James Joyce, då bosatt i Zurich, om han såg fram emot att Irland skulle träda fram som en oberoende nation. -”Så att jag ska kunna förklara mig dess första fiende?” kom svaret.

Brenda Maddox, författare till bl.a. en mycket fin biografi över Nora Joyce, skriver i senaste TLS om det bisarra grälet, som började i Private Eye, om Joyces nationalitet. Hon konstaterar, i fullt medveten poängmissande triumf, att Joyce i själva verket var så brittisk han kunde bli.

Mustafa Can skriver en porrnovell om Fremskrittspartiets Siv Jensen. Jag själv tycker novellen är hemskt rolig, med betoning på båda två av de sista orden… Åsa Linderborg har en något avvikande åsikt, men få är väl överraskningarna nu för tiden på AB:s kultursida. (Jag menar,  Andreas Malm som lobbyist för vapenindustrin…)

Hur som haver, tankeassocierar som man lätt gör i sådana här sammanhang, så vill jag gärna än en gång vidarebefordra det berömda diplomatbrevet, som någon lycklig själ hittade i Public Records Office för några år sedan. Det är daterat den 6 april 1943, mitt under brinnande krig, och är skrivet av den brittiske ambassadören i Moskva, Sir Archibald Clerk Kerr, tillställt hans gamla vän och kollega Lord Pembroke på UD i London (Obs: ska helst läsas högt på ens allra bästa cup-of-tea-engelska):

My dear Reggie,

In these dark days, man tends to look for little shafts of light that spill from Heaven. My days are probably darker than yours and I need, my God I do, all the light I can get. But I am a decent fellow and I do not want to be mean and selfish about what little brightness is shed upon me from time to time. So I propose to share with you a tiny flash that has illuminated my sombre life and tell you that God has given me a new Turkish colleague whose card tells me that he is called Mustapha Kunt. We all feel like that, Reggie, now and then, especially when spring is upon us, but few of us would care to put it on our cards. It takes a Turk to do that.

Yours ever

Archie

Detta oss emellan. Jag gjorde ett voice-overjobb idag, för ett STORT läskedrycksbolag, en internvideo om konkurrensrätt. Blev presenterad för upphovsmannen, från Stockholm, vårt ultimata Stureplanstjosan, tajta brallor, lösa tankar. Vi skakade hand.

-”Joakim… Företagsjurist,” sa han.

-”Gunnar… Pettersson,” sa jag.

Bada-bing! Jag har kommit underfund med att jag är en professionell Pettersson, en yrkespettersson. Och det krävs talang till det. I massor.

Fame at last…

Långsamma Lennart har varit vänligt nog att läsa – och blogga om – ännu en av mina böcker, nämligen debutromanen “Nattsvärmaren” (Norstedts 1980). Jag kan därför inte låta bli att reproducera Berra Sjöbergs recension i Proletären 64/1980. Den är underbar, och precis vad jag förtjänade! Klicka på bilden för att göra den (någorlunda) läsbar. (Stavningen i rubriken är som synes inte min utan Sjöbergs…)

Jeff Jarvis tidningsartikel om tidningsartikelns död vecklar ut tänkandet bakom Guardians nya “digital first”-strategi, vilken i princip betyder – trots förnekanden – att pappersversionen av dagstidningen The G inte kommer att existera om fem-åtta år, utan kanske enbart som helgupplaga, som en “Saturday Guardian” som slukat upp Observer.

Jarvis resonemang innehåller förstås många intressanta trådar att dra i: inte bara artikelns utdöende som basenhet för nyheter, utan journalistens roll som samordnare av informationsflöden; processen framför produkten; spänningen mellan förgrund och bakgrund, mellan as-it-happens-journalistik och long-form-dito.

Fast jag är nog mer av en long-form-föresråkare än Jarvis är, dvs. jag tycker långa textmassor bakgrund (på papper!) är en oumbärlig del av hur man som läsare bygger upp sin förståelse av världen. Det bästa exemplet jag kommer på på rak arm är Perry Andersons långa essä om Brasilien i LRB härförleden.

Jarvis nämner också det där med “Gutenbergparentesen”, lanserad av forskare vid Syddansk Universitet, en elegant men egentligen inte särskilt robust historisk formel:

Vid parentesens början, och före tryckkonsten, vidarebefordrade man information och kunskap både muntligt och kopierat av skrivare, och blev under den processen remixed. Innanför parentesen, under fem århundraden dominerade av text, blev vår information, precis som vår syn på världen, konkreta och seriella, med början och slut. [...] Idag, på den här sidan av parentesen, återvänder vi till processen som huvudsaklig orientering, allt eftersom media blir mer böj- och tänjbara, allt mer remixed. Detta, säger de danska forskarna, påverkar vårt tänkande om världen.

* Från “världens bästa gitarrsolo” (sic) till… what?! Jehovas Vittnen…! Knackelibank på dörren… Prince tycker dessutom i en intervju att muslimska länder är “kul”, för där sätter man i alla fall gränser. I motsats till internet. Liksom… Vad var det man brukade säga om honom, att han var “one giant penis”…? Never a truer word.

* Jag utmanar vem som helst att studera vilken bild som helst från Glastonbury (här till exempel) och hitta ett enda svart ansikte… (inte ens bland musikerna, skulle jag sagt, men det vore kanske att hårdra…). Glasto är den årliga ritual när den engelska medelklassen blir, ja, one giant penis…

* Veckans svensksångerskaupptäckt (för mig i alla fall): Josefin Cronholm. Oj…

-“No, I’m not 60…! I’m 59.95 plus freight and handling”.

Och om det är första gången jag citerar en t-tröja, så må det vara. Age before beauty: vid min avancerade ålder har man rätt att vara lat. Det var trots allt jag som byggde landet. Jag, och några till… Bengt O. Min mamma. Stig Järrel. Dom, liksom…

Känns det annorlunda då, detta att vara neo-40? Ja, det gör det, faktiskt. En annan t-tröjetext är “So what, 60? Just give me my fucking discount…”. Man har emigrerat till Rabattlandet. Gratis buss och tub, till exempel. Man hoppar groda över hundranio pubertetsnissar i bostadskön; allt jag behöver nu är ett fysiskt eller mentalt handikapp, and the high life is mine! Fan vet om man inte kommer in billigare på bio också…

Och naturligtvis respekten. -“Yo, Uncle Geezah, wot’s da lo-down…?” frågar mig ungdomarna häromkring, och jag ger dem några minuters Q&A att ta med sig på livsresan. Det tycker jag man kan bjussa på.

Däremot innebär ju “60″ att man också blir skottfritt villebråd. Den som haffar en iförd manchesterbyxor, eller tweedkavaj, eller med blomsterkrans i “håret”, har rätt att skjuta en och inkassera 500:- från Naturvårdsverket.

Ragnar Strömberg – här avbildad som en barbiturathärjad Lasse Lönndahl – skriver briljant i Aftonbladet om fotbollen, pengarna och maffian:

Hur mycket de asiatiska spelsyndikaten som fixade en match i finska ligan som slutade 8-0 för bortalaget, hade betalat i mutor till självmålsartisterna har aldrig blivit klarlagt, men klart är att profitkvoten är fan så mycket högre därnere på snedsparkarnas grusvägar än i de stora ligornas gräddfiler.

Och som en uppföljare till posten om Fifa härförleden kan vi nu meddela att korruptionsanklagade Jack Warner, mäktig chef för Concacaf och “the kingmaker” i fotbollens Blatterversum, avgått från alla uppdrag i Fifa. Hur reagerar då Fifa:s “etik(fniss)kommission” på detta…? Jo, alla procedurer mot Mr Warner “have been closed and the presumption of innocence is maintained”.

You couldn’t make it up, som sagt…

Den senaste timman (sådär mellan 11 och 12 GMT) ser det ut som om halva Åland laddat ner bilden på skiftnyckeln från min post om ‘De fem bästa sakerna med Sverige’ från nationaldagen.

Inte mig emot, men – varför?

Dom kanske inte har skiftnycklar på Åland. Eller kanske maken till bild på en skiftnyckel aldrig förut setts på Åland: den är ju lite “grafisk” och snygg, nästan konstnärlig.

Eller dom kanske har skiftnycklar, och bilden inte är någon nyhet, det är bara det att man plötsligt fick en längtan efter skiftnycklar just nu, idag, på måndag förmiddag, och att denna längtan tog sig en lyckosam men i grunden mysteriös omväg via Hackney…

Hur det nu är, så är jag glad att ha kunnat vara till hjälp.