Mannen från Hökarängen
suckade stilla och sa:
Min fru äter skorpor i sängen.
Annars är allting bra.
Ja, vad ska man egentligen tycka om Alf Henrikson…? Jag tycker oftast om honom, som i den ovanstående versen, även om jag aldrig närmar mig extatisk lycka, som kan ske med t.ex. Red Top och några till.
Har han åldrats, Henrikson…? är kanske det jag menar. Låter han idag lika tidstypisk/gammalmodig (stryk vilket som) som titeln på sin debutsamling 1927, “Jazzrytm”…?
Han är inte en nån särskilt elegant versifikatör, takten är alltid stadig och pålitlig kaserngårdsmarsch. Men han är en underbar frassnickare och en mycket listig (det brukade kallas “finurlig”) kommatör: de två punkterna efter rad tre och fyra ovan är ju vad som lyfter hela versen och ger punchlinen dess punch.
Som sagt, jag är lite osäker på vad man ska tycka, i alla fall tills klokare huvuden sagt sitt. Har ni några favoriter? Svenska Wikiquote har några stycken.
“Åldrat” är förresten en moot point… Jag skrev detta helt enkelt med anledning av att jag läste en av Henriksons mindre intagande verser i en dödannons i en nylig SvD… Från tillfällesvers till evighetsvers, liksom…