Storbritanniens långsamma död… del 1
Categories: Brittiskt allmäntFriday, Dec 9, 2011
Bengt O har all rätt att peka finger åt UK efter dagens och kvällens händelser. Där Suez var slutet på början, är det här början på slutet för Storbritannien.
David Cameron hade – i alla fall inrikespolitiskt – hittills skapat sig ett renommé som en oväntat skicklig politisk spelare. Och så begår han en sådan här dunderblunder: ett veto utan att att ha en julklapp att ta med sig hem; ett fullkomligt resultatlöst grandstanding…
Den eurofobiska falangen av torypartiet har nu blodvittring, och kommer att kräva omförhandlingar av samtliga traktat, ända tillbaka till Rom, allt medan City of London dör av kontant syrebrist och Frankfurt tar över som gycklarmarknad.
Det var därför särskilt tillfredsställande att läsa, i den nyutkomna LRB, Neal Aschersons recension (betal, men värt det) av Norman Davies’ prisade “Vanished Kingdoms: The History of Half-Forgotten Europe” i vars framtida upplagor Storbritannien otivelaktigt kommer att få sitt eget kapitel.
Som det nu är, påpekar Ascherson, handlar boken om UK i precis lika hög grad som ‘Persiska brev’ handlar om Frankrike och ‘Le città invisibili’ handlar om Venedig.
Storbritannien kommer att finnas kvar i folkminnet ungefär som Carpato-Ukraina finns kvar i folkminnet: det vill säga, inte.
Vill bara citera Ascherson/Davies om det napoleonska herraväldet över Europa, för det här är ett ämne jag skulle gett som seminarieuppgift på en historisk fakultet i Helvetet:
In only 12 years, this bunch of Corsican siblings deleted millennia of history, invented gaudy principalities from Warsaw to Madrid, crowned themselves as kings and dukes and generally played the continent like a nation-building computer game (‘Civilisation 6’?). If it hadn’t been for the oceans of blood they spilled, Europe would never have been able to take itself seriously again.