Den bästa poet jag aldrig läst, Malte Persson, tilldelas 2011 års Karin Boye-pris (se Svenskan) därför att “han, i en dynamisk och färgstark prosa och poesi, har utforskat språkets oanade nyanser och gränsöverskridande möjligheter.” Priset delas ut till författare som skriver verk i Boyes anda och som “i första hand är verksamma i Huddinge kommun”, som är prisets originator.

Välförtjänt som det är, så längtar jag faktiskt efter den dag en författare tilldelas pris för sin statiska och gråmelerade prosa och poesi, som lämnat alla språkets nyanser oanade och helt ifred, och hållit sig strikt inom gränserna för vad som kan sägas i hövligt sällskap. När jag hör ord som “gränsöverskridande” tänker jag alltid på komikern Al Reads buttra replik, “There was enough said at our Edie’s wedding…”.

Men Huddinge… Jag ska inte påstå att jag är så förfärligt bekant med Huddinge. Gustaf Ericssons mor ligger begravd där, det vet jag. Men av de “Kända personer” som Wikipedia associerar med Huddinge känner jag inte till ens hälften. Och att det ligger en god bit söder om Stockholms innerstad, jo förstås…

Men det sista, och största, jag vet om Huddinge är att jag där såg en av de bästa hockeymatcher jag någonsin sett, i en ishall nånstans bredvid Huddingevägen. Det måste ha varit i början av 90-talet, och handlade om en Aftonbladet Cup-match mellan Djurgården och Hammarby U-16-lag.

Jag minns nu inte hur matchen slutade, men det är också irrelevant, för den hade allt man kan begära av bra hockey, vad gäller snabbhet, teknik och strålande talang. Och där det kanske fattades något här och var i samspelets svetsfogar, så uppvägdes det mer än väl av den totala brist på cynism man bara ser hos “nästan-vuxna” spelare, som ännu inte hunnit lära sig fulheterna och greppen. Det var en av mina riktigt stora sportupplevelser, faktiskt…

Hur som haver, varma gratulationer till Malte!

Med anledning av kvällens begivenheter postar jag för tredje gången denna text från 2006 om fotbollslojaliteter… Återvinning är bara förnamnet.

En annan fråga brukar jag få i tider som dessa: “Håller du på England eller Sverige?” Och på det kan jag naturligtvis bara svara ja.

Jag hör till dom romantiker som anser att ett fotbollslag inte minst är vad nån kallade “an expression of place”, och att man därför ska hålla på det lag inom vars ‘catchment area’ man föddes och växte upp, dvs. för min del GAIS och Sverige. Men det är ju också mer komplicerat än så. Jag vet inte hur det är på svenska, men engelskan gör ofta en skillnad i det här sammanhanget mellan ‘support’ och ‘follow’. Och det lag man ‘följer’ har ofta med just ‘displacement’ att göra. Det vill säga, ända sedan jag flyttade hit har jag bott i Arsenaltrakter, och ‘följer’ därför Arsenal, ett ‘följande’ som blev än starkare när min son föddes och växte upp och nu för all framtid ‘supports’ The Gooners och England, medan han ‘follows’ GAIS och Sverige. Skillnaden mellan support och follow består alltså av tre saker: först ‘plats’, sedan ‘hjärta’, och till sist ‘huvud’.

(Och “expression of place” gäller naturligtvis också om Arsenal inte har en enda engelsk spelare, never mind en norra-london-född engelsman, ens på avbytarbänken. Sånt imponerar ju bara på folk som tror att ett lag är summan av dess spelare).

Logiken dikterar då att jag inför dagens match ‘håller på’ Sverige och ‘följer’ England. Och det är en logik som också bygger på en annan tumregel man kan använda i det här fallet, nämligen att man rimligen inte kan ‘hålla på’ det av de två länderna som har de största  (dvs. de mest patetiska) illusionerna om sin egen fotbollsmässiga förträfflighet. Och där “vinner” England hands down. Både Sverige och England är ju, och har varit så länge jag kan minnas, väsentligen
kvartsfinalslag i VM. Det är bara det att England har obeskrivligt mycket svårare att fejsa det faktumet än Sverige har. Vilket är helt och hållet till Sveriges credit, definitivt.

Å andra sidan…

Å andra sidan har naturligtvis Sverige blivit mer och mer avlägset med åren. Det är alldeles för längesen, konstapeln. Jag får allt svårare att dra mig min svenskhet till minnes. Det har liksom blivit en fesljummen patriotism, som jag, om jag förstått saken rätt, också delar med många av mina landsmän därhemma. “Sverige är fantastiskt, men inte mycket att hurra för,” kan man väl sammanfatta läget som. På motsvarande vis är det naturligtvis så att jag är mycket mer intresserad/engagerad/passionerad vad gäller det som pågår i landet jag bott längre i, jämfört med landet jag föddes i (34 39 år jämfört med 21). Och det spiller naturligtvis över i fotbollen som i allt annat.

Så jag hurrar när England lägger mål och jag hurrar när Sverige lägger mål. För enligt principen att “you’re never alone with schizophrenia” så är det ju med patriotismer som det är med orgier: the more the merrier. Det är det som susen gör.

(PS: Och det här ska alltså vara det svenska laget som ligger trea i målskytten i EM-kvalet…? Stora, buffliga, 1.90-skåningar som står blickstilla i väntan på att passningar ska komma fram till dom…? Telegraferade genompass i 3 km/tim när dom bör vara ögonblickliga…? Ja, lycka till till oss, nästa sommar…)

Nätbokhandeln Bokus uppger att de som köpt Olof Peterssons nya bok om Jörgen Westerståhl “har även köpt ‘How to be a Woman’ av Caitlin Moran”.

Nå, Westerståhl var väl inte utan sina, ska man säga, färgrika drag, både som person och som tänkare, men jag tillåter mig ändå att tvivla på detta. En bugg har nog trillat ner i den datoriska spenaten här.

Jag ska återkomma med några mer detaljerade reflektioner över “Statsvetaren – Jörgen Westerståhl och demokratins århundrade” när jag läst färdigt (alltid en bra strategi, har jag funnit…).

Men bara halvvägs igenom kan man väl konstatera två saker. Inte bara är det en fascinerande historia i sig – att växa upp i familjen Branting kan ju knappast vara något annat – utan att vad vi här har är något så ovanligt i svenskt sammanhang som en intellectual biography, en genre som också brukar kallas “Life & Thought”.

Man kan kanske definiera det som en form av levnadsteckning där författaren enbart intresserar sig för de stygn i livets myllrande gobeläng (© Pressylta Redux) som tjänar att förklara och belysa tanke- och idéutvecklingen hos ämnet i fråga.

Jag kan för tillfället inte komma på något annat exempel på detta i den svenska litteraturen, varken äldre eller modern, men skulle gärna vilja veta: alla tips mottages med taxamhet.

Zoe Williams har i dagens G. en intressant betraktelse över NotW-skandalen, Stasi och avlyssnandet-för-avlyssnandets-skull. En människas liv är så komplicerat och mångfasetterat att avslyssnaren gradvis förvandlas till en slags ‘upphovsman’, en författare, en levnadstecknare. Och till slut hamnar man i den situation som forskande författare ofta gör (jag vet av egen erfarenhet med Ericsson-boken): det kommer alldeles för mycket folk med i berättelsen!

Interior lives are tantalisingly complicated, and every fresh perspective feels like a rung on the ladder towards the truth. I would guess there’s a casino psychology to it as well, where every failure and dead end, rather than acting as a discouragement, spurs you on to redouble your involvement. Before you know it you have more citizens who are under surveillance than you have who aren’t.

Skillnaden är att en författare snart lär sig rensa i personlighetssnåren, medan en NotW-hack och en Stasi-agent bara måste låta det växa ut i alltmer banal jättelikhet.

Men exakt vad den är – bortanför korven, så att säga – går inte att slutgiltigt fastställa. I alla fall inte i den Monty Pythonsketch som presenteras i dagens DN.

Dock: ännu en klassiker att lägga till Pressyltas dignande charkdisk.

Så har han fått ytterligare några veckor i rampljuset, den uppmärksamhetskåte tomteleninist som begåvats med namnet Illich Ramirez Sanchez men inte mycket annat.

“Schakalen”, minsann…

Vem fan har den pajasen någonsin representerat, annat än sin pappas blodtörstiga dynastiska fantasier? Ja, sannerligen inte de elva som dog i tågbombningarna, och de hundratals skadade. Bit ihop, blunda, och lyssna på vad han säger:

“I have lots of respect for the victims but there are many people, innocent people, who find themselves in the wrong place at the wrong time…”

Britterna hatar barn. Inte bara det, de hatar barndomen.

När man säger detta i någorlunda belevat sällskap så brukar reaktionen alltid bli, först att folk hajar till inför det brutalt kortfattade i själva konstaterandet, och sedan att man snabbt räddar sig in i förhoppningen att det handlar om hyperbol, retorisk överdrift, och att en sansad förklaring till påståendet säkert är på väg, vilket ögonblick som helst.

I förra veckan publicerades en stor undersökning, utförd av välgörenheten Barnardo’s i samarbete med ICM, om britternas attityder till barn och barndomen. Och den fick mycket uppmärksamhet, men inte på långa vägar tillräckligt; någon nationell självrannsakan av halt lär vi få vänta på. Undersökningen visade (och detta är bara rubriksiffrorna, mycket annat ryms i detaljerna) att:

* Fyrtiofyra procent anser att barn i Storbritannien håller på att bli feral (ett ord som patentats av Murdochpressen och Daily Mail, alltså “förvildade”, “djuriska”, “omänskliga”…) Och betänk då att man anser detta om barn i största allmänhet…

* Nästan hälften (47%) anser att problemet med unga människor (i största allmänhet) är att de är angry, violent and abusive…

* Detta kanske sorgligast av allt: 25% anser att barn som uppför sig illa eller antisocialt är “bortom all hjälp” – vid 10 års ålder…

* Nej, detta är nog sorgligast… “Barn som råkar i trubbel är i behov av hjälp – ja eller nej?” Trettioåtta procent svarade nej. Trettiosex procent ja.

Man skulle kunna säga förfärligt mycket mer, och det har jag nog gjort förut här på Pressylta, vill jag minnas. Men jag låter siffrorna stå. Read them and weep.

(2013-01-30: länken till undersökningen nu reparerad)

Jag tänkte söka jobb som ledarskribent på Helsingborgs Dagblad. Snabbt formulera åsikter om “allt”, det har jag inga problem med. Flexibel arbetstid passar mig utmärkt, nordvästra Skåne är hur fint som helst, Danmark på simavstånd. What could possibly go wrong…?

Språket, möjligtvis. Det står så här i annonsen: “Vi arbetar både mot pappers- och nättidningen och vår nystartade tv-kanal…”. Kalla mig slav under bokstavligheten, men jag har alltid uppfattat “arbeta mot” ungefär som “motarbeta”. Är det här en ny form av arbetslinje?

Jag skulle just sagt att jag aldrig stött på uttrycket förut, i det här sammanhanget. Men det har jag, om än inte på svenska. När Ian Kershaw skrev sin stora Hitlerbiografi för ett decennium sedan (jag recenserade den i DN: en html-version finns här) så tyckte han sig ha hittat en nyckel till hur Tredje Riket “fungerade” i en lägre tjänstemans fras om att det gäller att “arbeta i riktning mot Führern” (ty. “auf den Führer zu arbeiten“).

Varför? Jo, diktatorn kunde ju inte rimligtvis förväntas diktera allting själv, från raslagar och KZ-byggen till nya tidtabeller för spårvägen i Dortmund. Det var alltså var och ens uppgift att försöka “förutse” Hitlers önskemål, i stort som i smått, genom att “arbeta i riktning mot” Führerviljan, och det finaste erkännande man någonsin kunde få var att erhålla lagstadgad bekräftelse på riktigheten i ens förutseende.

Och för er slavar under bokstavligheten: nej, jag menar inte att HD är nån Völkischer Beobachter. Men om bara någon kan förklara hur man som journalist arbetar mot sin tidning utan att den lider skada, så ska jag skicka in min ansökan fortare än omedelbart.

Det här är vad Paul Krugman har kallat “weaponised Keynesianism”. Alla former av tillväxtfrämjande insatser är ju tabu för supply-sidetalibanerna som styr oss idag – utom krig…!

Nu bombar vi Iran, grabbar!

Inte så oväntat verkar det vara en liten israelisk svans som viftar den anglosaxiska hunden: “liten” därför att inte ens Israels regering är enig om saken, enligt en analys i The G.

På tal om Gustaf II Adolf ska jag faktiskt ta mig friheten, och göra mina läsare den tvivelaktiga tjänsten, att reproducera lördagsserien “Mysteriet vid Lützen” från analog-Pressylta (mars 2008). Den handlar i förstone om vad jag alltid betraktat som “världens bästa konspirationsteori”, vilken sedemera mynnar ut i ett resonemang om hur Sveriges “två makteliter” en gång uppstod, alltså vad Ola Tunander kallat “den röda rosen och det vita korset”.

Veteranerna bland er har förstås läst den, men för nypåstigna i Hallsberg kan det kanske ge några tänkvärda resonemang. Alla kommentarer mottages som vanligt med intresse, särskilt korrigeringar av historiska data. Jag lägger in alla tre delarna i ett stort schabrak, lika bra så, och jag har bara ändrat några skönhetsfel i originalposten.

MYSTERIET VID LÜTZEN del 1

Blev Gustaf II Adolf mördad av den svenska adeln?

Vi börjar, som man bör, vid brottsplatsen. Och det finns väl visst fog för att ta (en sammanfattning av) Peter Englunds version av händelseförloppet som den gängse.

(more…)