Historia och suveränitet är förknippade och näranog utbytbara. Att berätta, återberätta och till och med ifrågsasätta ett samhälles fortlöpande existens är detsamma som att bekräfta att det äger existens, att det är ett samhälle aktivt och artikulerat så till den grad att det förmår komma upp med svar på sådana frågor […] Det fanns mer än liberal välvillighet och multikulturalism i Binneys insisterande på att vi behöver berätta våra historier för varandra, medan vi samtidigt vet att vi inte helt kommer att förstå dem. Detta är svårt, och skrämmande, men det är lyckosamt att det behov Binney beskriver förmodligen kommer att överleva det nu pågående projektet att helt och hållet avskaffa historia och suveränitet för att enbart lämna kvar konsumentens i ett ögonblick utraderade minne.

J.G.A. Pocock om den nyzeländska historikern Judith Binney i senaste LRB (länk till betalspärrad artikel). Min rubrik är en sammanfattning av en central maorisk uppfattning, och därför central också i Binneys arbete.

Några spörsmål har rest sig ur Kinaprojektet, i alla fall på ett personligt plan. Eller vad man ska kalla det.

(1)

Det första är följdriktigt ett politiskt spörsmål, och kan sammanfattas i namnet Ai Weiwei. Två timmar in på detta, ett av de mest hektiska projekt jag varit med om, slog mig tanken: bör man verkligen vara med i en offentlig, statssubventionerad tillställning som denna, medan kinesiska konstnärer fängslas…? (Dessutom en konstnär som inte är så olik en designer…)

Mitt svar är att jag inte vet. Ännu. Jag är i princip väldigt tveksam vad gäller kulturbojkotter, men låter mig gärna övertygas om nån kommer med bättre argument än de jag redan sett. Ekonomiska bojkotter kan ju också slå väldigt fel, som i Irak, men också väldigt rätt, som i apartheid-Sydafrika. Jag är agnostiker här, och vill gärna vänta in ökad kunskap och information.

Ett annat skäl är förstås att jag hade – i all hast, visserligen, men ändå – åtagit mig ett jobb. Och ett jobb – som man redan kommit överens om ersättning för – det slutför man, både av kontraktsskäl och hederlighetsskäl… Ett tredje skäl var att jag inte ville göra Paul besviken.

Och om det låter som jag gnider pk-moraliska gosedjur mot varandra i hopp om förlösande gnistor… då är det nog så. Jag hatar tanken att bli “verktyg” åt något intresse, åt någon stat. Men jag tycker också såna här projektbaserade kontakter människor och institutioner emellan är guld värt. Kommunikation är något i sig gott, och frihetligt…

(2)

Att läsa romantikerna igen… Vilka universum dessa poeter är…! (Jag brydde mig alltså inte om de smärre begåvningarna…). Det var en djupt fängslande återupptäckt för mig. Några hade jag läst ganska nyligen, men att systematiskt läsa om förde mig ut på delvis nya vatten.

Nå, här är min personliga rangordning, min 6-i-Topp vad gäller engelsk romantisk diktning, med superkorta förlaringar:

Förstaplatsen intas för mig av Percy Bysshe Shelley… Bara räckvidden, bara engagemanget, hans känsla för engelska språkets muskulatur. En av de absolut främsta politiska poeter som funnits.

Andraplatsen går till George Gordon Lord Byron… Mannen som aldrig kunde koncentrera sig… Men när han seglar upp på höjderna – i ‘Don Juan’, i ‘Childe Harold’ – är det så man tappar andan…

Tredjeplatsen delas av Samuel Taylor Coleridge och John Keats… därför att man önskar att Keats haft tillgång till Coleridges droginducerade omfång, och Coleridge haft tillgång till Keats gudomliga lätthet…

Fjärdeplatsen är egentligen ingen plats alls… bara ett av de universum som vår stackars gamla jord fortfarande kretsar inuti, William Blake… detta mörka, mörka sinne… denna tjutande glädje… William Blake är ju i princip inte klok i huvet.

Femma då William Wordsworth… Jo, vissa dikter, vissa strofer (“There is an Eminence…” osv). Men med Wordsworth säger det stopp för mig.

(3)

Fan, att man inte får åka till Kina och kolla hur det ser ut i verkligheten…

Det här är Paul Cocksedges ‘Manuscript’. Den är 20 meter lång, och knappt sju meter som högst. “Arken” är gjorda av stål, hopbultade, röda till färgen. På cirka hälften av dessa håller man nu på att etsa in 15-16 klassiska kinesiska dikter, framför allt från T’ang-dynastin. Urvalet har gjorts av Dr Tian Yuan på SOAS, och bland de mer välkända diktarna märker man Li Bai, Du Fu och Wang Wei. Installationen ingår i Beijing Design Week nu i september och ska stå på Tienanmen Square, mitt på Chang’An-avenyn, stadens huvudsakliga öst-västaxel.

En dag i slutet av juli fick jag se modellen i Pauls studio, och fick höra lite mer om projektet. Paul – med sin sedvanliga blandning av prosaisk vaghet och lyrisk precision – sökte efter “något engelskspråkigt” att ha som ett slags komplement på de återstående arken.

Lösningen framstod för mig som självklar. Eftersom klassisk kinesisk poesi är så fokuserad på natur och naturmotiv, och framför allt människans plats i naturen, och alla därtill relaterade ämnen, så föreslog jag att engelsk romantisk dikt – Coleridge, Shelley, Keats, osv – egentligen är en märkligt resonant, kanske inte motsvarighet, så mycket som en “kontrapunkt” till det kinesiska…

Det skulle jag inte ha gjort. Paul tittade på mig i förundran. Jobbet var mitt. Svälj, med andra ord…

Jag hade vid det laget mindre en vecka på mig. Och det var först några dagar senare jag fick veta namnen på diktarna och dikternas titlar: jag hade alltså inte haft en chans att ens kunna läsa dikterna i översättning innan jag satte i gång. Jag fick jobba helt i blindo. Eller nej, faktiskt inte helt i blindo, för jag hade Dr Tian Yuans korta noteringar under varje dikt, med de väsentliga nyckelorden, och en del vägledning vad gäller olika teman (“vind” så klart; “vatten” och “vattenfall”; “naturligt”/”artficiellt”, osv).

Med detta som utgångspunkt tyckte jag den bästa – och snabbaste – lösningen var att indentifiera ett antal citat, eller snarare “fragment” ur romantisk diktning, som kunde fungera, inte som “motsvarigheter”, inte ens som “komplement”, utan som mer eller mindre tydliga “ekon” mellan två kulturer och tidsåldrar.

Jag såg två huvudsakliga skäl att gå “fragment”-vägen, förutom det tidsmässiga. Först rent fysiskt, dvs. att dikter från den romantiska eran tenderar att vara mycket längre än sina klassiska kinesiska motsvarigheter, och därför skulle vara svåra att göra läsliga med de dimensioner på stålarken vi hade att arbeta med.

Det andra skälet var rent litterärt. Genom att dra ut fragment ur Wordsworth, Keats et. al. “befriar” man på sätt och vis orden från sin romantiska kontext, dvs. en litterär kontext som i jämförelse med den kinesiska är mycket mer ornamenterad, retorisk och expansiv, där klassisk kinesisk dikt är retoriskt sparsam och (till ytan) enkel.

Därmed ska man – förhoppningsvis – kunna “kontrapunktera” det kinesiska och det engelska, på ett flertal möjliga sätt. En del av de engelska fragmenten låter (i alla fall i en icke-experts öron) påfallande “kinesiska”, som t.ex. Coleridges rad Thicker than rain-drops on November thorn… Eller varför inte Blakes berömda To see a world in a grain of sand… Ett annat sätt är att helt enkelt finna ekon i konkreta ord, som just waterfall, solitude, willow…

Till slut hade jag fått ihop ett kompendium om knappt femtio diktfragment. Ur dessa valde vi – Paul, hans assistent Will, Dr Tian Yuan och jag – sexton stycken finalister, bl.a. de två jag nämnde ovan. I skrivande stund håller också dessa på att etsas in i stålarken.

Och där befinner vi oss nu. I morgon åker Paul till Beijing för att lägga sista hand vid projektet. Och vårt samarbete har alltså fortsatt. En installation på samma tema – fast med en helt ny dimension – kommer att riggas upp i Lyon i december, till exempel. Jag får skriva om det, och annat, när det blir aktuellt.

För vidare läsning: gå till paulcocksedge.co.uk och klicka på “News” för att läsa mer. Där finns också en länk till Beijing Design Week.

(Har idag torsdag 8 sept bytt till bättre bilder än i ursprungsposten)

Jag har nytt jobb. Vilket alltid är… good news, ju…

Nej, det är inte att sitta i kassan på Sainsbury’s… även om jag säkert skulle platsat där. Jag går dit och handlar mat allt emellanåt, och plötsligt för ett par veckor sedan sitter där en radda män i övre medelåldern och bleepar igenom burkspaghetti och white-sliced åt de hungrande miljonerna… Man förväntar sig ju inte övremedelåldersmän i den positionen – the check-out girl/woman/boy, jovisst, men inte en femtiotreårig man med tatueringar på armen.

Precis som man hajar till när man ser äldre män i kassafönstret på banken, och tänker, “Varför har du inte avancerat längre i den här banken, varför är du inte bankdirektör och tjänar multum, utan sitter här och häller kopparmynt i räknemaskinen…? Problem med spriten? Issues…?”

Stickspår, sorry… Nej, mitt nya jobb är ungefär som voice-over-knäcken: sporadiskt, men kul och hyggligt betalt. Jag jobbar som skribent åt en ung designer vid namn Paul Cocksedge. Jag har känt Paul i ett par-tre år, en rasande energisk, rolig och kreativ (i ordets enda betydelsefulla mening: det händer saker) ung man. Man lär väl bäst känna honom genom att titta på hans website, och kanske en föreläsning i München han gav för ett tag sedan, där han helt kort visar tre av sina projekt från 2010.

Vad jag gör är att skriva pressreleaser, presentationer, webbtexter, jobba med namn, titlar och branding på olika projekt… “Skribent” är egentigen inte rätta ordet, mer “textproducent”… Det är alltså med Paul jag har jobbat på (det i Pressyltasammanhang mytomspunna…) “Kinaprojektet”, varom jag fortfarande inte kan skriva något… allt beroende på att det måste bli live för att kunna publiceras, och en del byråkrati återstår, dessvärre…

Det finns ju mängder av intressanta vinklar på det här… Inte minst hur snabbt unga människor jobbar! -“När vill du ha det här?” frågar man, och föreställer sig nästa fredag, liksom… -“Inom en timma…?” kommer svaret. Deadline yesterday-feeling över alltihop, men det är roligt, och en takt som passar mig utmärkt (om ändå svenska kulturredaktioner hade jobbat med de tidsmarginalerna…).

Men ruggigt intressant är också skillnaden – både teoretisk och praktisk – mellan konst och design. Och det ska jag skriva mer om, vad det lider. Men bara för nu: en designer måste per definition ta med i beräkningen den kommersiella appliceringen av ett projekt. Visst jobbar dom, Paul inkluderat, ofta med prestigeprojekt som ibland får en aura av “konstverk” (Kinaprojektet är ett av dem). Men lik förbannat finns där kopparslaget i botten på designertunnan ordet “massproduktion”. Och konsten…? Skulle det vara tvärtom med konstens produktionsförhållanden?

Nej, här lägger jag av… innan jag börjar låta som Rasmus Fleischer on a bad day…

Veteranerna bland er känner till att en av Pressyltas ivrigast beridna käpphästar handlar om den häpnadsväckande sociala och mänskliga tragedi som går under beteckningen “svensk narkotikapolitik”. Idag skriver Magnus Linton i DN om en ny bok som raserar varenda en av de missförstånd, illusioner och rena förfalskningar som ligger till grund för drogpolitiken. Man kan bara hoppas att boken blir ett av de sista hammarslagen på den sista spiken i just denna kista… (if you see what I mean)…

Ta bara det där med “ett narkotikafritt samhälle”… Linton jämför det med att vilja “fred på jorden”, men det är ju egentligen ännu mer verklighetsfrämmande än så. Fred på jorden har säkert rått någon gång, t.ex. omkring den tid vi bestämde oss för att lämna de etiopiska högländerna och se oss om i resten av världen… Men ett “narkotikafritt samhälle”…? Människan har ju tuggat blad  och kokat rötter sedan vi över huvud taget kunde tugga och angöra en brasa, just därför att just det bladet och just den roten får en att känna sig… oj, maxad, hello-hello…

Att vilja ett “narkotikafritt samhälle” är alltså att vilja en helt ny sorts människa… Och det brukar ju aldrig sluta väl, det där med att vilja helt nya människor. Det blir alltför gärna Year Zero och madrasserade celler av sådant…

För mig är svensk narkotikapolitik ungefär som tjurfäktning i Spanien: en nationell kultur som inte blir fullt ut civiliserad förrän den gjort sig av med bedrövligheten.

I väntan på att det ska slå om till grönt (livet, alltså…) tog jag den här bilden, hörnet Shoreditch High Street och Bethnal Green Road. Sockertoppen som skymtar bakom East London Line är “The Gherkin”. Ack, ja… Den som ändå vore i Falkenberg…

(1) Utdöende ord tenderar att ha med teknologi att göra, särskilt transport. Collins Dictionary behöver sälja nya upplagan av sin ordbok, så dom har kringkastat en press release som berättar att ord som “aerodrome” och “charabanc” nu har gått the way of the dodo…

Ett utdött ord jag däremot aldrig hört – och nu är det ju för sent – är “wittol”: en man som tolererar sin hustrus otrogenhet… vilket inte ska ha använts sedan 1940-talet…

Och hur kommer man fram till att dessa ord håller på att dö ut? Jo, “stora databaser”… What else?  Se The G:s artikel här.

(2) Zizek om kravallerna (i LRB) är för bra för att ignorera… Från samma LRB, och som Torsten K uppmärksammat, Stefan Collinis avrättning av den nya universitetspolitiken är snabb och effektiv…

(3) Jag väntar fortfarande på att kunna skriva om Kinaprojektet, men behöver klartecken, och bilder… Det är en inte helt och hållet bekväm historia…

Mitt liv är just nu fruktansvärt konstigt. Å ena sidan väntar jag på att kinesiska myndigheter ska godkänna mitt ordval (jo, kryptiskt uttryckt, förklaring kommer nästa vecka…)

Å andra sidan har jag sedan ett par månader tillbaka blivit god vän med världens bästa ballongböjare, Roger från Billericay, Essex, som här står bredvid den ballongmotorocykel han skapade igår på Spitalfields Market…

Är den inte cannone maggiore, nåt av det bästa man sett i ballongväg…?

Jag frågade Roger i eftermiddags… -“Vad ska du göra med den i kväll? Parkera den ute på gatan?”

-“Nä, jag vet inte,” sa Roger, “Nästa gång jag är här är ju tisdag. Och den håller inte tills dess. Kanske åker omkring på den en stund, innan jag tar tåget hem…Kanske nån unge vill ha den…?”

Guardian kör stort igår och idag med de nya rönen kring Dag Hammarskjölds död, resultatet av ett imponerande grävarbete av biståndsarbetaren Göran Björkdahl. Den här historien hör till den kategori “konspirationsteorier” där alla sedan länge verkat veta sanningen – att stormakterna med intressen i Katanga ytterst låg bakom nedskjutningen av DC6:an – men att bevisen alltid fattats. Vi verkar nu ha kommit ett stort steg närmare. Här finns också en bra bakgrundartikel om Kongo, ett land som har vad man brukar beskriva som “a troubled history”…

Ett snabbt skum av svenska tidningar… inte ett dyft om detta. Det verkar ha försvunnit i bäbisyran…(Fel av mig… som Fredrik påpekar skriver Svenskan om det här) (Tidens tecken och andra skriver dessutom om Hammarskjölds begraving, det är ju 50 år sen…)

Uppdatering (eller “Avd. Not-So-Spooky”…): Tyvärr visar det sig att jag måste vila på hanen en tid till vad gäller att blogga om det “kinesiska projektet”. Upphovsmännen vill avancera det ytterligare ett steg innan det blir publikt. Förhoppningsvis nästa vecka.

Frasen eleven plus two är ett perfekt anagram på frasen twelve plus one. Båda betyder tretton…

Och om ni inte skälver i gummistövlarna redan, så ska ni veta att det kommer ännu mera spooky stuff de närmaste dagarna. Det handlar om Kina, romantisk poesi och en ung man som heter Paul. Och nej, det handlar inte om sexuell orientering. Sexuell orientering är en sport utförd av folk som gillar att springa omkring i skogen med karta och kompass, flåsande av poänglös upphetsning.