Det finns några vanliga missförstånd i samband med Murdochskandalen. Ett av dem är att det var en våg av folklig avsky och vrede, i kölvattnet på avslöjandet om Millie Dowler, som så till den milda grad “förgiftade varumärket” och fick Murdoch att lägga ner News of the World. Visserligen har många läsare kommunicerat sin avsky till både Murdochtidningar och andra, men “the proof is in the eating”, och en genuin avsky borde främst visa sig i drastiskt sjunkande lösnummerförsäljning för Times, Sunday Times och Sun. Eftersom vi inte har juli månads ABC-siffror ännu kan man bara spekulera (jag har hört ryktet att Times siffror har gått ner, dock inte särskilt drastiskt), men om läsarflykten till andra söndagsskvallerblad är något att gå efter så tycks hungern efter NotW-journalistik lika stark som förut.

Det var förstås annonsörernas reaktion som blev den avgörande faktorn (och det är för övrigt reklamvärlden som uttrycket “toxic brand” kommer ifrån). Det lite intressanta här är dock att annonsörernas reaktion tog en påtagligt “folklig” form, dvs. den skvallerjournalistiska jakten på alla som med fog eller ofog kan kallas “kändisar” (slebs på engelska…) fick gärna bli så hänsynslös och illegal den ville, inkluderat phone hacking. Men när det drabbar okändisar (civilians på engelska, myntat av Liz Hurley), och framför allt brottsoffer som familjen Dowler, då har man gått över gränsen. Jag tror om något att reklamvärldens första instinkt är att på det sättet förutse en folklig reaktion, och dra konsekvenserna därav, även om den folkliga reaktionen i själva verket kanske aldrig skulle blivit så pass principfast och moraliskt rakryggad som man förutspått (det finns som bekant skäl att vara skeptisk i det hänseendet).

Nej, Murdochskandalen är briljant politisk teater, helt enkelt. Den utgör ett kontinentalskifte i den brittiska eliten, eller “härskande klassen” om man så vill. Och vad som än blir resultatet av hela historien – vad gäller öppenhet, ansvar, transparens – så får man ju hoppas att det får större genomslagskraft än vad som var fallet med bankkrisen och “MP’s expenses”-krisen, där man ju mer eller mindre återgått till ordningen. Men att Murdochskandalen sträcker sig särskilt långt utanför “the Westminster village” (och självfallet News Corps globala framtid) är knappast med verkligheten – hittills – överensstämmande.

Ett annat missförstånd är att slutresultatet av Murdochskandalen bland annat skulle innebära ett allvarligt hot mot genuint undersökande journalistik. Det är en för slentrianvänstern helt och hållet typisk reaktion (Kenan Maliks artikel i Expressen för några dagar sedan är ett exempel), dvs. att uppståndelser som denna alltid måste sluta i att den repressiva staten genom lagstiftning, och den kapitalistiska upplevelseindustrin genom monopolistiska tendenser, kommer att visa sina “rätta ansikten” och ta skvallerjournalistiken som ursäkt för angrepp på den genuint undersökande diton. Detta är inte bara fel, det är fel på flera olika nivåer.

Politiskt vore sådana åtgärder (hur de nu skulle se ut, jag ska återkomma till det) fullkomligt omöjliga, särskilt med det klimat som nu råder, och som kommer att råda en lång tid framöver. Murdochsfären befinner sig i dagens situation nästan helt och hållet på grund av genuin, klassisk undersökande journalistik utförd av Guardian och New York Times, med benäget samarbete av ett par envisa och orädda parlamentsledmöter, under många års arbete som nu kulminerat i årets julihändelser. Tvärtom kan man väl snarast säga att den genuint undersökande journalistiken aldrig stått starkare än den gör just nu, i förhållande till de politiska och kommersiella och juridiska sfärer den har som uppgift att granska.

Och hur skulle en sådan inskränkning i pressfriheten gå till rent praktiskt? Det anmärkningsvärda nuförtiden är ju att den undersökande journalistiken mer och mer kommer från mediainstitutioner av typen stiftelser (som The Guardian) och public service- och non-profitorganisationer (som BBC och CIJ), vid sidan av traditionella tidningshus som ägnar sig åt det, inte så mycket av hjärtats publicistiska godhet, utan för att det ofta blir ett vapen i striden med konkurrenter (NYT i det här fallet är ju paradexemplet; och detta är något som bl.a. BBC råkar ut för gång efter annan, rättvist eller ej). En strävan efter att inskränka möjligheten till undersökande journalistisk möter alltså på stora praktiska hinder, särskilt vad gäller lagstiftning. En tendens till självcensur ska man förstås också alltid vara på vakt mot men, som sagt, med dagens klimat finns det väl ingen särskild anledning att oroa sig i det avseendet.

Där man talar om förändringar, praktiskt och lagligt, handlar främst om ägarstrukturer och monopoltendenser, vilket väl snarast är en positiv utveckling. Det är mer än sannolikt att ägarkoncentration som Murdochs inte kommer att existera i framtiden. Ett förslag, vad gäller papperspressen, är att ingen ska få äga mer än två rikstidningar, vilket skulle stöta på protester från nästan samtliga existerande tidningshus. Det kan rent av visa sig i kölvattnet på Murdochskandalen att “public service”-begreppet ser mer och mer attraktivt ut. Vi lever, som sagt var, i intressanta tider.

Visst fan måste jag skriva nåt om Murdochhistorien… Det kommer. Men tills vidare detta: amerikanska aktieägare i News Corp har (långt om länge) börjat ifrågasätta ägandestrukturen med A- och B-aktier, varmed Murdoch äger 12% av aktierna men har 40% av rösterna på bolagsstämman. Det kallas även “Hur man spenderar andra människors pengar utan något särskilt ansvar”.

Och vem uppfann just det ägandesystemet? Man är stolt att vara svensk. Ivar Kreuger.

“Om inget” av Gunnar Pettersson

Det var en gång och den var sandad
Jag sjöng en sång men den var blandad – hur?
Ett potpurri, min vän, ett potpurri.

Det var en man, han hette Lasse
Han sjöng en sång betitlad ‘Hasse’ – hur?
Låt det bli, min vän, låt det bara bli.

Det var en värld som kändes hemma
De såg ut som jättefina möbler – hur?
Sitt i dom i, min vän, sitt i dom i.

Det är dock sant att mörkret faller
Och allting färgas svart på svart – men hur?
Fan vet.

Ingenting, min vän, vet knappast någonting
Om inget.

Gårdagens kväde får bli mitt tills-vidare valedictorium. Det kommer alltså att bli tyst på Pressylta för överskådlig, och skälet heter strul. Återkomst förhoppningsvis nån gång i höst. Jag hoppas däremot ha tid att ställa till besvär på andra bloggar, allt emellanåt.

Kom ihåg: inga diagonalpass i egen zon!

“En ensam vandringsmans veklagan” av Gunnar Pettersson

Med Fjällröven på ryggen
Med kalsonger av Yves Klein
Med Citronella-spray för myggen
Sjung vind i vemod: “Allein!”
“Ich bin allein!”

Med en bägare som tycktes halvfull
Med en plan som nästan höll
Med mycket Onan och lite Lullull
Sjung vind i vådlig vånda: “Seul!”
“Je suis tant seul!”

Med början fjärran och slutet nära
Med sagans mitt än ej förtäljd
Med all den sorgsenhet mitt bröst kan bära
Sjung vind i vansinn’t vrånghet: “私だけでは”
“私だけでは”

Cy Twombly, från Bacchusserien, 2005

Two down, one to go… Rauschenberg 2008, Twombly i förrgår. Nu är det bara Jasper Johns kvar i livet. Och JJ är nog min favorit i detta New Yorktriumvirat. Alla tre representerar en av de strömningar inom konsten som man helt enkelt måste se i verkligheten, för att förstå dess betydelse, vidden och djupet: inga reproduktioner i världen kan förbereda en på det rent landskapliga äventyret, den dynamiska fysiska närvaro dessa bilder erbjuder. Och det är ju för övrigt samma sak med deras “styvpappa” Jackson Pollock.

PS: Jag skulle sagt att det där med vikten av se målningar “live” också gäller exempelvis den holländska guldåldern: Rembrandts självporträtt, Frans Hals interiörer…

PPS: Fast med kubismen är det tvärtom, den ser alltid mycket intressantare ut i konstböckerna än den gör i verkligheten.

Lågvattensmärke är inte ordet. The G avslöjar idag att News of the World hackade voicemailen på Milly Dowlers mobil…

Milly Dowler var en skolflicka som mördades 2002. Hennes baneman, Levi Bellfield, fick livstid för ett par veckor sedan. Fallet väckte enorm uppmärksamhet, inte minst beroende på att Millys pappa blev misstänkt. Man hade tidigare hittat en massa porr på hans dator, vilket förstås skapat skärningar inom familjen, och gjort Milly särskilt upprörd. Men trots att misstankarna avfärdats gjorde försvaret ett stort nummer av den här historien under rättegången, vilket bl.a. lett till krav att vittnen inte ska kunna behandlas hur som helst i sammanhang som dessa.

Nå, under ett tidigt skede av polisundersökningen fick NotW genom sina privatspanare tag i Milly Dowlers mobilnummer, och började lyssna av alla meddelanden från vänner och bekanta som bad hennes höra av sig. När brevlådan blev full – man tror knappast det är sant – raderade helt enkelt privatspanarna en mängd meddelanden så att det skulle få plats fler… Med den följden att alla trodde det var Milly som raderat dem, och att hon fortfarande var vid liv…

Man finner liksom inte orden.

John Lanchesters artikel om situationen i Grekland (ur nästa nummer av LRB, finns nu till gratisläsning här) är en av de bästa och mest klargörande jag läst hittills (och dessutom kan ju karl’n skriva…). En del kan säkert ha invändningar mot ett eller annat på den rent tekniska sidan. Men det skiter jag i, ärligt talat, så det så.

En artikel om NotW-debatten på Expressens kultursida talar om relevanta ting, utan att riktigt ha greppat väsentligheter, eller ens faktiska omständigheter. Eftersom jag ska försöka korrigera några missförstånd i Anders Mildners artikel är det bra om man läser den först, alltså.

Egentligen borde ingen vara förvånad över skandalen. Avlyssningen är mer än något annat en logisk följd av den urspårade kändisjournalistik som eskalerat i Storbritannien de senaste två decennierna och som bland annat fött märkliga nya jour- nalistiska avslöjargenrer.

Det är riktigt att ingen borde vara förvånad. Men inte för att det har hållt på i två decennier, utan två århundraden. Brittisk skandaljournalistik har anor sedan sena 1700-talet. Det är bara att gå till läggen och se hur man inte bara beskrev prinsregenten (den framtida George IV) som ett syfilitiskt vrak, utan dessutom avbildade honom som syfilitiskt vrak. Jag tycker inte Mildner har historien rätt. Varför “två decennier”, just…? Vad hände 1990-91 som så till den grad spårade ur brittisk kändisjournalistik? Inte Dianas död, rimligtvis, det var ju snarare kulmen på något än början på något…

Mildner, tror jag, begår den sorts kategorifel som Rasmus Fleischer gillar att nypa åt. Teknologin – mobil telefoni, närmare bestämt – har “bara” tagit en gammal kändisjaktsport upp på en ny nivå, men den sociala och publicistiska dynamiken förblir i stort densamma. I århundraden har det funnits en hel underklass av gossip merchants som hänger runt Fleet Street – Dickens skriver om dem, för jösse namn – som befolkar tabloidjornalisternas adressböcker, ja, utan vilka murvlarna inte skulle överleva. Idag vet de mycket om mobiler som sensationskällor; i förrgår visste dom vilka dunkla buskage på Hampstead Heath man fick leta i om man ville ha saftiga historier.

I både den brittiska pressdiskussionen och den svenska finns ett återkommande argument som går ut på att journalister måste få lov att syssla med ultrakommersiell verksamhet då och då, eftersom detta säkrar ekonomin och därmed möjliggör att redaktionerna kan bekosta till exempel grävande journalistik. Bred underhållning – där numera nosande i det allra mest privata och intima ingår – anses gå hand i hand med samhällsuppdraget. Särskilt i tider av sviktande tidningsekonomi. Men naturligtvis innebär utvecklingen också att gränsen mellan nosandet och granskandet börjar suddas ut.

Jag har följt brittisk – och svensk – pressdebatt nära inpå under lång tid, men har aldrig i mitt liv hört argumentet att “ultrakommersiell verksamhet” (jag antar att AM menar NotW-journalistik, bland annat) skulle kunna rättfärdigas eftersom man kan betala grävande journalistik med pengarna man tjänar på det…! Argumentet är fullkomligt, himmelskt absurt – och skulle få brittiska journalister på både Guardian och News of the World att skratta knäna av sig, av olika skäl, visserligen, men lika hjärtligt: -“Vilken grävande journalistik??!!”

Vad Mildner möjligtvis är ute efter är att NotW:s metoder ibland ger moraliskt och pressetiskt försvarbara resultat (vilket understryker än en gång att teknologin “bara” tagit den brittiska pressens hit-and-miss-tendenser till ett annat plan). Bland de saftigaste exemplen är väl när knapkungliheter som Duchess of Wessex pimpar dörröppnande tjänster åt rika araber, och avslöjandena om korruptionen inom pakistansk cricket (som NotW mycket rättvist vann ett publicistpris för).

Jag får rent av intrycket att Mildner ser lite för snällt på brittisk press i det här hänseendet. Det finns ingen i tabloidvärlden jag någonsin mött som skulle drömma om att komma med så pass rakryggade och pressetiska ursäkter för vad de sysslar med. This is business. Och en allt tuffare business racing to the bottom, dom slåss om färre och åldrande läsare.

Medierna har ett stort ansvar när det gäller granskningen av det samhälle vi lever i. Men ofta glömmer de journalister som diskuterar yrkesetik och yrkesfrågor bort att medierna varje dag är med och formar den kultur vi lever i.

Den första meningen kan väl ingen  säga emot. Men den andra…? I vilken utsträckning formar t.ex. brittiska tabloider “den kultur vi lever i”…? Det finns inte en enda undersökning som visar att pressen har den kulturella, sociala, politiska inverkan som journalister och politiker ofta önskar respektive fruktar att den har. Jodå, folk köper fler ex av News of the World när David Beckham har knullat runt, men det bevisar ingenting. Det är en hög statistisk frekvens, inte ett orsaksförhållande.

Men när allt mer ljus riktas mot dramaturgi och kammarspelsaktiga personstrider, blir det också desto mörkare på den bit av scenen där saker som ideologi och värderingar står och tittar håglöst mot en allt tommare salong.

Det är möjligtvis sant här och var. Där det rakt motsatta är sant (dvs. ersätt “mörkare” med “ljusare”, och “tommare” med “fullare”) är till exempel Tony Blair. Det var först när vi fick reda på vilken amoralisk person han var som ideologin och värderingarna plötsligt made sense… Blair är numera hatad mer än Thatcher någonsin var, och det är inte så lite tack vare den brittiska pressen.

Vid tiden för Påskupproret i Dublin år 1916 frågade någon James Joyce, då bosatt i Zurich, om han såg fram emot att Irland skulle träda fram som en oberoende nation. -“Så att jag ska kunna förklara mig dess första fiende?” kom svaret.

Brenda Maddox, författare till bl.a. en mycket fin biografi över Nora Joyce, skriver i senaste TLS om det bisarra grälet, som började i Private Eye, om Joyces nationalitet. Hon konstaterar, i fullt medveten poängmissande triumf, att Joyce i själva verket var så brittisk han kunde bli.