“Bara för att man ställer upp på de förtrycktas sida, så behöver väl det inte betyda att man är ‘politisk’?”
-Dylan i intervjun med Jeff Rosen, inkluderad i Scorcesefilmen

Mitt bidrag till festligheterna är att (än en gång) vidarebefordra en Dylanhistoria som gått i den här stan i många år. En del kallar den en vandringssägen, andra garanterar att den är sann.

Nån gång i början av 90-talet höll Dylan på att spela in en platta och ett par av spåren skulle han spela in i Dave Stewarts studio i Crouch End i London, en studio som han byggt i ett vanligt bostadshus i vad som är en ganska vanlig stadsdel. Hur som helst, Dylan landar på Heathrow, sätter sig i limousinen, och säger till chauffören att han ska till, säg, 54 Rosemary Avenue i Crouch End. Nu är Crouch End som många andra stadsdelar av den typen, dvs. att näraliggande gator heter förvirrande lika: Rosemary Avenue, Rosemary Road, Rosemary Crescent osv. Dylan kommer alltså till 54 Rosemary Avenue, kliver ur limon, och går fram och ringer på dörrklockan.

Därinne befinner sig då en kvinna i 35-40-årsåldern, som går och öppnar och ser att – herrejävlar, det är ju Bob Dylan! Då säger Dylan: “Hej, är Dave hemma?”. Då råkar det sig så att den här kvinnans man också heter Dave. Och inte bara det: Dave råkar vara en total Dylannörd, har alla plattorna, alla böckerna, allting. Så hon tror att Dave, hennes man, vunnit nån slags tävling eller nåt, och bestämmer sig för att spela med: “Nej,” säger hon till Dylan, “Men han kommer hem från jobbet rätt snart, du kan väl komma in och vänta?” Och det gör Dylan, sätter sig i soffan i vardagsrummet, avböjer en kopp te, väntar, konversationen kommer ingen vart.

Efter en evighet hör då kvinnan äntligen en nyckel rassla i ytterdörren, så hon springer ut i hallen och fram till sin man, och säger, “Du anar inte vem som sitter i vardagsrummet – Bob Dylan!” Och Dave svarar: “Bråka inte nu, jag har haft en jävligt taskig dag på jobbet…”. Men hon insisterar, drar in honom i vardagsrummet, Dave får syn på Dylan, och får ur sig ett “Hallå, Bob!”, innan han svimmar. Hur som helst, missförståndet reds upp, Dave får några autografer, Dylan drar iväg.

Och jag vet i alla fall två personer som känner nån som känner nån som känner nån som frågade Dylan om det verkligen hände. Och Dylan ska ha sagt ja. Och om det inte hände så borde det ju ha gjort det.

With the naming of Ryan Giggs under parliamentary privilege yesterday, the dam has finally burst and English privacy legislation is now fully revealed as the contradictory and costly shambles that it is. Giggs’ name was chanted from the terraces during Saturday’s game against Blackpool, for goodness’ sake, and Twitter had long since “gone Spartacus”, with everyone and his grandmother tweeting his name…

And still… And still Mr Justice Tugendhat has not lifted the injunction! His reasoning is that if this were a “government secret” now outed, well, that would essentially be that, the fait would be jolly well accompli. But a person’s private life is different, he says, because it is about intrusion; in other words, the injunction stays to stop the press camping out on Giggs’ doorstep or harassing Imogen Thomas, the footballer’s alleged lover.

A laudable sentiment, one might have thought, but one that does not detract one iota from the surreal and blood-soaked circus that results when the law, the internet and Her Majesty’s press go full steam ahead in opposite directions.

Så kan man väl sammanfatta resultatet av en genomträngande analys av BBC:s rapportering om Israel/Palestina, den återfinns i Greg Philos och Mike Berrys “More Bad News from Israel” och behandlas idag i The G av Tim Llewellyn, BBC:s f.d. Mellanösternkorre.

Ett särskilt utmärkande drag i rapporteringen – och inte bara hos BBC, skulle jag tro – är vad författarna kallar “spurious equivalence”, dvs. att de båda parterna framställs “som två jämbördiga sidor ‘i krig’ över ‘omstritt’ territorium och må bäste man vinna”.

Det har ju så till den milda grad kommit att bli ett särområde i nyhetsrapporteringen att den etablerade, historiskt och juridiskt faktiska situationen – att palestinierna för en självständighetskamp mot militär ockupation – bara i sig är kontroversiell att föra fram.

Bra och nödvändig läsning, hur som helst.

Detta som nummer två i en occasional series. Nummer 1 hittar man här: Tre ord som börjar på Sp-…

Tres – det instrument jag helst skulle vilja kunna orka lära mig få spela… om jag hade tid. Tre grupper tvåsträngat i en öppen C-durstämning (GCE) med vilken man kan utföra något mycket ovanligt, nämligen att sola och kompa på samma gång. Lyssna, tja, lyssna på vilken salsaskiva som helst, men lyssna och lär särskilt av Pressyltas nya vän och bundsförvant Ricardo Chanel, det är helt och hållet underbart.

Trevligt – när man googlar ordet dyker alltså två video upp först på listan: (1) Michael Wiehe med “Hej då, trevligt att träffas..”, och (2) “MacWorld Video: SSDs and the MacBook Pro”. Någonting har gått förfärligt fel med ordet “trevligt”. Det har gått zombie i ordet, något levande dött, något slutgiltigt och djupt sjukt. Hur kunde detta hänt…?! Ett beslut väntar på att tas: kill or cure? Kan/får/bör ordet överleva?

Trepannering – är den nya innedrogen här i östra London, i synnerhet bland Dekadenterna (eller som vi svenskar känner dem, De Handlingsförlamades Riksförbund). Trepannering ska tydligen ge upphov till intenstivt välbefinnande, totalt renons på huvudvärk, och fantastiskt dålig poesi. Livet pågår alltså mer eller mindre som vanligt bland de som har råd med såpass dyra droger.

Han själv

Ner från den blåa himlen
kom Eros och tog av sig kläderna,
hans skjorta feniciskt röd

[Sapfo, via Guy Davenport, via mig + R. Motherwell ‘Untitled (Phoenician Red) 1976]

På gamla analog-Pressylta skrev jag en gång (1 sep 2005) om det lite svåröversatta ordet “self-indulgent”:

Trots ihärdiga försök har jag aldrig kommit på någon bra, dvs. koncis, översättning av ordet ‘self-indulgent’. Mitt lexikon kommer närmast med det lite klumpiga “eftergiven mot sig själv”, eller i substantivformen “self-indulgence”: “bristande självdisciplin”. Men de duger inte. Problemet är att de båda låter som om de har med bantning att göra, att de passar bäst som beskrivningar på någon som sätter i sig en hel ask choklad utan samvetskval.

‘Self-indulgent’ kommer egentligen mer till sin rätt när man tillämpar det på olika former av mindre lyckade konstnärliga uttryck. Det handlar då inte så mycket om en brist på disciplin som en brist på kritiskt avstånd; tunnelseende i stället för split vision; en oförmåga att lyssna till vad man säger; en brist på proportionalitet. Det för sextiotalsrocken emblematiska 18 minuter långa trumsolot är ren och skär self-indulgence. Så är också Carl Orffs ‘Carmina burana’. Det finns i alltför mycket av Gertrude Stein. Det finns i stora schok av expressionistisk lyrik och surrealistiskt måleri. Self-indulgence är när Martin Amis i sin bok om stalinismen lyssnar på sin lilla dotters skrik och associerar det till skriken från gulagarkipelagen. Den osaligt hädangångne Hunter S. Thompson var litterär self-indulgence personifierad.

Jag har nu en ny definition på ordet: Lars von Trier.

[PS: Eftersom “indulgence” också betyder “avlatsbrev” skulle man kanske kunna översätta “self-indulgent” med “avlat”…? Ett slags konstnärlig indolens…?]

Internationella valutafondens ordförande sitter på Rikers Island och spelar fia med massmördare… Vad kommunismen aldrig klarade av fixar NYPD på en lördagkväll…

Frågan har nu ställts i det här landet ett flertal gånger, och inte utan en viss skadeglädje… “Vilken sorts hyckleri föredrar vi alltså?” Det som jagar efter fjärde rangens slebs och deras hjärndöda nattklubbstjosan och säljer miljonupplagor på det? Eller en press som gör sig helt och hållet till elitens husorgan och inte bara iakttar sedvanlig omertà vad gäller en nittiofemoktanig gris som DSK, utan dessutom skyller på offret (eller Sarkozy, eller Carla Brunis graviditet, bara inte DSK själv) när karl’n väl står med kalsingarna runt anklarna…?

Jag är inte säker på att jag själv kan svara på den frågan. Men vad man läser i rapporterna om den huvudsakliga mediala reaktionen i Frankrike, så känner i alla fall jag en mycket mer akut form av illamående än jag någonsin gjort inför ens de värsta av News of the Worlds alla övertramp.

(Läs t.ex. Isabelle Germain i The G, bland många andra…)

Det är sällan jag åker “up west” numera, nån gång i månaden på sin höjd. Senast var för ett par veckor sedan, när jag gjorde reklam för Swedbank i en studio på Great Titchfield Street. Jag klev alltså av 242:an vid Tottenham Court Road – och får plötsligt syn på detta snällmodernistiska karamellmonstrum av Renzo Piano! Det kallas Central St. Giles.

Som jag inte hade en aning existerade, över huvud taget, och heller inte hade en aning om att det existerade som en jättelik smällkyss mitt uppe på The Rookery, Londons mest notoriska, allra vidrigaste 1800-talsslum, där råttorna levde bättre än människorna, kackerlackorna levde bättre än råttorna, och alla aspirerade till att bli löss…

Och det levde kvar långt in på 2000-talet. Det är ett sånt där ställe där eländet så bitit sig fast i jorden, i gatorna, i teglet, att det aldrig helt kommer att försvinna. Vänta bara, om något år eller så ser vi de första tiggarna, de första crackhuvena och prozzarna hasa runt in emellan kolonnaderna i herr Pianos arkitektoniska vision, jag lovar.

Konstnären Jane Palm-Gold har gjort det till en av sina uppgifter att dokumentera det gamla St Giles. En utställning på The Coningsby Gallery, bl.a. i Museum of Londons regi, har just öppnat med de fynd man gjorde under utgrävningarna.

[Vägledning: St Giles är alltså triangeln av mark bakom Centre Point, mellan norra Covent Garden, Charing X Rd, och New Oxford Street…] [sort of…] [äh, kolla GoogleMaps om det är så jävla noga…]

Fast det är bara en förkylning, så det gör mig nog inte “mänskligare”, på troztigskt vis. Kristna arketyper funkar sällan när det kommer till saker som ryggont, fotknölar och snuvighet.

Nej, det är bara en sån där lätt febrig, lätt frossig apparat som får en att känna sig som om man sitter inuti en ond aladåb, genom vilken passerar en pulserande svagström… Jag känner mig precis så gammal som jag är, och roligare kan man ha.

Jag får ingen rätsida på det här.

Teven stod på i morse. I ena ögonvrån ser jag att det sitter två män i soffan. Den ene heter Aldo och ägnar stor del av sin tid åt att hjälpa de hemlösa på alla sätt och vis. Bredvid honom sitter den lite yngre Gary, en av de som blivit hjälpt av Aldo. De träffades just när Gary tagit 25 paracetamol och skulle kasta sig från Brighton Pier. Aldo berättar:

“So I said to Gary – don’t commit suicide, life’s too short!”

Är detta verkligen sätt sak att säga om man vill övertyga någon att inte ta livet av sig? Att livet är alldeles för kort, är det verkligen en tröst för någon som tänker ända det? Det låter ju snarast ganska cyniskt, nästan hånfullt. Om livet ändå är så förtvivlat kort, tja… why hang around…?

I dunno. You tell me.