En snabb blick på DN Kultur/Essä just nu visar att av tretton rubriker börjar över hälften (7 st) med ordet “Så…” medan fyra börjar med “Därför…” och två med “Det…”.
Det måste vara något slags “så”-rekord. Didaktiskt så det förslår, är det i alla fall…
En man sitter på en trappa och kämpar med bångstyrig liten mastiff. Han har en plastkasse bredvid sig med en burk White Lightning i. Burken välter, kassen vältrar ner på gatan. Han svär.
En annan man går förbi med tolv (12) burkar Special Brew i sin kasse. Mannen på trappan följer honom med blicken, och ropar till slut, vädjande och ilsket på samma gång, -“NICK!”
Utan att vända sig om ropar Nick tillbaka, -“Food? Ya got food?”
“Gizza nicker an’ I get some chips…” ropar mannen på trappan, med allt hopp i rösten.
“Not you, you cunt…” ropar Nick, nu nästan utom hörhåll. -“The dog, you cunt…”
Stephen Tennant: ready for action…
Det finns en annan kategori biografier. De behandlar varken onda eller goda människor, utan människor som, tja… egentligen inte gjort särskilt mycket alls.
Mästerverket här är Phillip Hoares “Serious Pleasures: The Life of Stephen Tennant” från 1992, en bok som jag än idag kommer ihåg med en vällustig rysning.
Stephen Tennant var kanske 1900-talets yppersta förkroppsligande av Signor Farniente själv, en gloriöst indolent aristokrat, en bright young thing som åstadkom en kärleksaffär med Siegfried Sassoon, några målade tavlor och snäckor, samt det inofficiella världsrekordet i sängliggande (guldmedalj i internationella oblomoviaden).
Häromdagen öppnade för övrigt en utställning med Stephen Tennants konstverk tavlor alster alldeles runt hörnet här i Hackney, på Viktor Wynd Fine Art Inc. Masa er gärna dit, om ni orkar.
The European Court today denied Max Mosley’s application to force British newspapers to notify people before printing stories about their private lives. Mosley has always argued that winning damages from newspapers was, and is, not enough in cases such as his, because – whether true or not – once the story is out it cannot be un-published, and will stay in the public’s mind (or perhaps their nightmares) for ever. Mosley felt that he, and others like him, should have been given a chance to apply for a pre-publication injunction from the courts.
The European Court did not agree, but argued that a pre-notification system would have “a chilling effect” on press freedom, and that there are significant doubts as to how effective such a system would be. “The court is of the view that article 8 [right to privacy] does not require a legally binding pre-notification requirement. Accordingly, the court concludes that there has been no violation of article 8 of the convention by the absence of such a requirement in domestic law”.
It should be pointed out, though, that in 99 cases out of a hundred newspapers do contact people before publication anyway; it is the exceptional cases that Mosley was concerned about. The Court’s ruling marks the end of Mosley’s campaign to have the law changed in this respect. This, taken together with the fact that the hitherto anonymous celebrities who have taken out super-injunctions are being exposed on Twitter, leaves the debate around privacy legislation more in a state of flux than it’s ever been. More to come.
Media Guardian uppmärksammar SvD:s radikala omorganisering av redaktionsarbetet, framför allt att så mycket material nu är långtidsplanerat. Martin Jönsson säger sig ha gått igenom tidningen sida för sida och upptäckt att en stor mängd texter skulle kunna ha skrivits veckor i förväg, snarare än hafsats ihop dagens före.
Ville man vara lite elak kunde man sagt att det nya systemet i alla fall friar upp mer personal att sätta ihop “Testa dig själv”-quizzar, som Svenskan verkar oresonligt förtjust i… dock, “interaktivt” ska det ju vara nu för tiden…
Men jag undrar om det inte är just här problemet ligger med att försöka överföra den här metodiken på exempelvis brittiska tidningar. Såpass stora delar av innehållet i svensk press utgörs ju av motsatsen till nyheter, om man då definierar “motsatsen till nyheter” som texter som i princip skulle kunna vara giltiga vilken dag som helst på året.
Det främsta exemplet för mig är kvällstidningarnas upptagenhet med konsumentupplysning. Mitt intryck är att det överlägset vanligaste ordet på kvällstidninglöpen är “SÅ”… (som i “…BLIR DIN VILLASKATT”, “…MYCKET KOSTAR MOBILEN”, “…VIRKAR DU BJÖRN RANELIDS FRISYR”)
Men det är klart, planerade nyheter verkar ju vara vad läsarna vill ha. För första gången på 127 år går Svenska Dagbladet med vinst.
JCB postar en rad väldoftande rubriker och notiser ur Lunds Dagblad från 1945. En av dem, från 5 april, lyder:
”Att referera herr Lidmans förkunnelse vore att taga kraften ur den. Den suggestiva verkan hans ord ha på sinnena skulle försvinna, om de sattes på papper.” (Om en författarafton med Sven Lidman.)
Jag kan inte bestämma mig om detta är en av de mest briljanta sågningar jag någonsin läst (“damning with faint praise” är ju inte ordet…), eller om det är en svassig intellektuell blötkyss av den sort som Lidmans uppenbarelse så ofta lockade fram. Hur som haver, Sven Lidmans namn ger mig, varje gång jag ser det, en känsla av lätt illamående yrsel.
En dag på försommaren 1998 satt jag på Jan-Erik Petterssons kontor på Ordfront och pratade om min Ericssonbiografi, då under forskningsarbete, men som till slut kom ut ett par år senare, till den blygsammaste av ordfrontiga fanfarer… Vi samtalade om Gustaf Ericsson och om bokens upplägg generellt, men specifikt då frågan om hur i hela friden man skriver en icke skönlitterär bok om en nästan helt igenom motbjudande människa (för romanen bjuder ju detta inga större problem, särskilt inte om man är ryss och heter Dostojevskij).
Hur gör man med andra ord för att läsaren inte ska slänga ifrån sig boken halvvägs igenom, i en blandning av äckel och uttråkan? Finns det några exempel på biografier över motbjudande människor på flera nivåer under Hitler och Djingis Khan, så att säga, som bara var motbjudande i all vardaglighet och i största allmänhet, inte i världshistorisk mening? -“Ah,” sa plötsligt Jan-Erik, “då ska du kanske läsa Knut Ahnlunds nyutkomma biografi över Sven Lidman…!”
Ahnlunds biografi är en sådan där bok som inte brukar kallas bok, utan “ett stort arbete”. Allt vad det svenska akademiska geniet har i fråga om intellektuell ansträngning och abstrust tankegods finns med. Den är en av de tegelstenar varmed man bygger sin kanoniska boning. Och ämnet för boken, som jag uppriktigt sagt inte visste särskilt mycket om när jag började läsa, framstod inte bara som den diametrala motsatsen till allt jag tror mig bära inom mig – andligt, litterärt, intellektuellt, etiskt/moraliskt – utan som en av de mest griniga, bortskämda, klemiga, erotomana frimicklarsjälar en skadeglad skapare någonsin låtit se dagens ljus.
Ahnlunds bok är med andra ord ett mästerverk. Jag var stum av beundran, och av en blygsam men ändå kollegial avundsjuka. Hur i hela friden hade han burit sig åt? Nu visade sig Ericssonboken aningen lättare att skriva, eftersom man kunde luckra upp Gustaf Ericssons allmäna otrevlighet med actionsekvenser och miljöskildringar; Ericsson agerade ju statist i praktiskt taget samtliga av nittonhundratalets stora händelser, och det var tacksamt med utvikningar hit och dit. Vad Ahnlund hade producerat var ju (nåt) 800 sidor om ett liv levt i princip enbart i flämtande spirituell upphetsning, ensam på skrivkammaren, och varenda en av dessa 800 sidor är ett litet dödsfall i sig.
Husets modem har gett upp andan, så allt internätande sker på min mobil i ett par dagar framåt.
För första gången har jag börjat titta in i skrymslen och vrår där jag tidigare aldrig satt mitt pekfinger. Jag har hela natthimlen ett par klick härifrån. En ung dam som heter Tanya vill bjuda mig på erotik, men jag är lite tveksam. Jag vet EXAKT var jag är nånstans, lati- och longitudinellt.
Det är androidmobil, och jag måste säga att koordineringen med ens Googlekonto är ganska maffigt. Jag önskar bara jag inte hade så tjocka fingrar. Framtidens människor kommer att evolvera touchscreenfingrar.
Vi lever våra spel: Författaren Andrew O’Hagan äter lunch med Harold Pinter på Cafe Anglais. Pinter fattar ovilja mot kyparens sätt att tala.
Pinter: I’ll have the fish toast with the parmesan custard.
Waiter: No problem.
Pinter: I wasn’t anticipating one.
Att läsa om sina egna texter: Thomas Powers skriver gripande och insiktsfullt om Mark Twains förhållande till hustrun Olivia (“Livy”). Twain berättar om ett gräl Livy haft med en betjänt, vilket Twain inte lagt sig i. Men, skriver Powers:
Twain is listening to it all. He is not working, as he should be, Livy is sure, but sitting on the balcony, smoking and reading. ‘Reading his own books,’ she adds: ‘He is always doing it.’
This aside, in Twain’s view, is not for the servant, but for Livy herself, uttered in a low tone, ‘with shame’. Here Twain’s remarkable breadth of observation stands revealed. He has a sure grasp of everything jostling for precedence in Livy’s mind, her fury and her restraint. She knows Twain reads his own books compulsively, Twain knows she knows, and he knows that knowing it does not really shame Livy: it is one of the things she understands about the writer, she gently disapproves, she worries that it is simply vanity, but it puzzles and touches her as well.
Men eftersom Wilton Way är too-cool-for-school, så är det alltså en ironisk gatfest
Det brukar ju alltid heta vid sådana här tillfällen att “Det finns inget britterna gör så bra…”
Jag kunde egentligen inte hålla med mer.
Det finns inget britterna gör så bra som att iscensätta oerhört pampiga ceremonier kring en händelse som saknar all väsentlig betydelse utanför sin egen mediala storslagenhet.
Varken konstitutionellt, politisk, socialt, eller på något annat vis spelar Williams giftermål med den här stackars tösen någon egentlig roll.
Man skulle nästan kunna tillämpa Ekelöfs berömda rader på brittisk ceremonialism:
“När man kommit så långt som jag i meningslöshet / är vart ord åter intressant / Fynd i myllan / som man vänder med en arkeologisk spade…”
