En av mina favoritplatser i London har nu blivit K-märkt. Bunhill Fields i Clerkenwell, nära Old Street och Barbican, är en gammal begravingsplats för radikaler och oliktänkande (“dissenters” är ett vädligt fint ord, för övrigt) såväl som författare som John Bunyan, Daniel Defoe och William Blake, vars minnessten står framför ett stort och knotigt fikonträd.

Det fina i kråksången – för oss icke-religiösa – är att det inte är en kyrkogård, alltså inte hallowed ground, utan gloriöst ohelig jord, där man slängt ner tonvis av benrangel som inte fick plats i St Paul’s, och hundratals offer för pesten i slutet av 1600-talet. Om man frågar vaktmästaren var Blake egentligen ligger begravd, så tar han med en till en liten plätt och säger: “Här ligger han, 5 ner, 1 in…”. Det var trångt om saligheten, då som nu.

Den är en oerhört vilsam plats, full av skuggor, som gjord för bokläsande, allvarliga samtal, eller kontemplation över alltings alltinghet. Platanträden är många och stora (London Plane är stadens “eget” träd); de mossbelupna gravstenarna och monumenten har alla något hemskt vardagligt över sig, som gamla bekanta man kan gå och hälsa på då och då. På lunchtid är det förstås fullt med smörgåsmumsande kontorsslavar, bless ’em, men vid halvtvåtiden är det nästan alltid tyst och stilla igen.

Gå gärna dit nån gång. Hälsa från mig.

Det är alltid bra när cricket uppmärksammas i sammanhang där sporten kanske inte alltid känner sig så hemma, som med SvD:s artikel igår. Kan det få fler intresserade, så är det bara att välkomna.

Nu ska man kanske inte gnälla över småfel och missuppfattningar i såna här sammanhang, men på två områden känner jag mig kallad, om inte annat så för att texten stryker slentrianuppfattningarna så envetet medhårs…

Det första är att cricket är fullt med tomma, dvs. betydelselösa, ritualer. Tomma är dom egentligen bara om man inte vet vad de innehåller. Några exempel.

“…lagkaptenerna [har] undersökt gräset för att göra en högst ovetenskaplig analys av huruvida det är fördelaktigt att slå först eller sist.” Ovetenskaplig är den långt ifrån. Det är en i högsta grad faktabaserad undersökning man gör, eftersom det handlar om hur en i princip död boll kommer att studsa på the wicket. Det är ju t.ex. ingen (ovetenskaplig)  hemlighet att en boll studsar bättre på hård yta än på en mjuk.

“…reglerna är jättekrångliga.” I själva verket är reglerna rätt lätta (se min gamla grundtext [pdf] om just detta). Vad som är svårt för nybörjare som oss är i stället alla taktiska manövrer, särskilt ifråga om problemkomplexet  höger/vänster-kast och -slag, snabbheten i kasten, och vilka ‘field placings’ man därför använder sig av.

“Därefter innebär varje moment nya ceremonier: att gnugga bollen mot byxorna innan man kastar…”. Det är ingen ceremoni, det är grundläggande aerodynamik. Ju blankare och slätare ena bollhalvan är, desto mer skruvar sig bollen, särskilt i fuktig luft.

“På planen är tempot lågt…” Det är väldigt vanligt att blanda ihop långsamt tempo med händelselöshet, när vi utomstående tittar på cricket. De är två skilda saker.

Und so weiter. Det andra området jag tycker man kan anmärka på är slentrianuppfattningen att cricket är en utpräglad överklassport. Det engelska klassamhället är alltid mer komplicerat än man tror. Cricket delar med boxning och hästkapplöpning den egenheten att överklass och underklass alltid spelat tillsammans. Det fanns på herrgårdarna nämligen inte tillräckligt med grevar och baroner för att få ihop ett lag, så trädgårdsmästaren, kalfaktorn och butlern fick också rycka in.

Den här spänningen mellan “gentlemen and players” har funnits genom hela cricketens historia. Den fick kanske sin mest episka gestaltning i dramat mellan sprätten Douglas Jardine och gruvarbetaren Harold Larwood under den beryktade Bodylineserien i Australien 1933 (jag skrev f.ö. om detta, och om cricket i allmänhet i Allt om Böcker 5/6 1984). Missar man den dualiteten i cricketens sociala – och politiska – väsen, så har man liksom bara berättat halva historien.

Satt just och läste en (betal)recension i LRB av Emma Dench, om populärkultur i antikens Rom, och lärde mig att det finns en gravsten från den tiden vars epitafium lyder: “I was not, I was, I am not, I don’t care”.

Bada-bing…!

Nåt latinskt original ges emellertid inte, och mitt knaggliga skollatin hjälper inte mycket längre än, “Eram non, eram, sum non…” – men vad i hela friden “jag bryr mig inte” heter har jag inte en aning om… Kan det vara nåt liknande spanskan: “no me importa”…? Alla seriösa förslag mottages med taxamhet.

[Det har som sagt blivit lite väl mycket ingenjörskonst på sistone… Så jag tänkte byta atmosfär med lite diktkonst i stället, närmare bestämt en av Wallace Stevens’ finaste kärleksdikter, gårdagen till ära… (och en av de sista dikter han skrev, för övrigt)]

Final Soliloquy Of The Interior Paramour

Light the first light of evening, as in a room
In which we rest and, for small reason, think
The world imagined is the ultimate good.

This is, therefore, the intensest rendezvous.
It is in that thought that we collect ourselves,
Out of all the indifferences, into one thing:

Within a single thing, a single shawl
Wrapped tightly round us, since we are poor, a warmth,
A light, a power, the miraculous influence.

Here, now, we forget each other and ourselves.
We feel the obscurity of an order, a whole,
A knowledge, that which arranged the rendezvous.

Within its vital boundary, in the mind.
We say God and the imagination are one…
How high that highest candle lights the dark.

Out of this same light, out of the central mind,
We make a dwelling in the evening air,
In which being there together is enough.

Final Soliloquy of the Interior Paramour

User Rating: 9.1 /10 (14 votes) – vote –12345678910 Print friendly version E-mail this poem to e friend Send this poem as eCard Add this poem to MyPoemList

Light the first light of evening In which we rest and, for small reason, think The world imagined is the ultimate good. This is, therefore, the intensest rendezvous. It is in that thought that we collect ourselves, Out of all the indifferences, into one thing: Within a single thing, a single shawl Wrapped tightly round us, since we are poor, a warmth, A light, a power, the miraculous influence. Here, now, we forget each other and ourselves. We feel the obscurity of an order, a whole, A knowledge, that which arranged the rendezvous. Within its vital boundary, in the mind. We say God and the imagination are one… How high that highest candle lights the dark. Out of this same light, out of the central mind, We make a dwelling in the evening air, In which being there together is enough.

Jag har “vetat” detta i en ganska lång tid nu. Ändå är det inte förrän idag som jag vågar posta detta…

“Detta? Vadå detta…?” frågar sig den vetgirige läsaren. Jo, detta… Det finns ett hissbolag som heter Schindler.

Schindler’s Lift.

Ni har väl sett filmen? Om den läspande hissmontören som räddar alla judarna (“Going up!”) från nazisterna (“Going down!”)…?

Inte bara det. Det är nu det börjar gå beyond the surreal… En av deras bilar (se ovan) stod alltså parkerad bredvid min på garaget på Barbican i morse. Och som nästan alltid när man ser lite skitna bilar så har någon skrivit med fingret i smutsen.

Men i stället för nån av  dom vanliga sentenserna (“Clean me!” eller “Your car is as filthy as your wife!”) så har någon vilsegången sate skrivit, “Jag älskar sinnessjuka kvinnor”.

Ibland känns allt fullkomligt fel, men också (nånstans) (outsägligt) rätt.

Rania Helmys bild från Egypten har tydligen redan gått åtta varv runt jorden, men jag lägger upp den ändå (via Thomas, för övrigt).

En av situationisternas ikoniska bilder var av en präst som med full vagn går och handlar mat på ett snabbköp. Det ligger nånting i det här med Snabbmat och Makten som samhällskritiskt fokus. Vad, ska jag kanske inte ge mig in på…

Bara konstatera att bland alla vidrigheter som bjuds ut praktiskt taget gratis till våra förgiftade och passivistiska generationer, så måste väl KFC ta rekordet i rent jävla äckel-päckel…?

Och jag har ätit både McD och Burger King i min dar…Jag har ätit myror i choklad, för jösse namn…

Det är naturligtvis inte rättvist att beskylla äpplet för att inte vara päron, men man kan trots det jämföra deras ‘frukthet’ (det här kommer att bli djupt, ni är med på det…?).

Att jämföra Gary Moores insats på ‘The Thrill is Gone’ ihop med B.B. King (se klippet häromdan) med Princes legendariska solo på ‘My Guitar Gently Weeps’ ihop med George H. och grabbarna (det börjar c:a 3 min in) är ändå lärorikt. (Ignorera den fåniga titeln på klippet)

Det pekar nämligen på de huvudsakliga, rent tekniska (inte genremässiga) skillnaderna mellan bra och briljant sologitarrspel. Det första är precision: till skillnad från vad som (uppenbart) är fallet med GM, har jag efter två spelningar inte hört en enda bum note i Princes insats.

Det andra är register, både vad gäller pitch och tonalitet. Kort sagt, hur ofta färdas GM:s vänstra hand norr om femte bandet? Ungefär lika ofta som jag äter brunt ris.

Det handlar självklart inte om att utnyttja hela greppbrädan bara för nyttjandets skull, utan för att undersöka vad olika toner både i bas och diskant, i volym och styrka, kan tillföra ett solo som gitarristen ifråga uppenbart har tänkt igenom innan han ställer upp. I mina öron spelar GM på rutin, visserligen rutin med slips på, eftersom han spelar med en legendar. men rutin ändå.

Prince, däremot, har som vanligt planerat det här solot ner i minsta detalj, inte bara som orkestrering (lysande) utan som spektakel (helt rajtan-tajtan!).

Nästa lektion i Gitarrskolan: “Jørgen Ingmann och Det Eviga”

Meryl Streep ska spela Margaret Thatcher…

Det finns en legendarisk recension av en skådespelarinsats som lyder, “XX played Hamlet, and won.” Man undrar ju vem som ska gå segrande ur striden mellan dessa två. Antagligen Streep, för hon är ju utan tvekan duktig på just sånt här.

En av de intressantaste aspekterna – det påminner liksom om ‘The King’s Speech’ – är hur Streep ska klara, inte den brittiska accenten, utan hur Thatchers “klassresa” gick via en rätt dramatisk röstmodulering. Strax efter valsegern 1979 hyrde hennes stab in en röstcoach, som fick henne att böja tillbaka platta vokaler i upprätt ställning, och framför allt att sänka rösten från gnällig sopran till en mer auktoritativ mezzo.

Men det förblev kämpigt för henne. Mezzon lät ibland som när en transvestit ska härma Humphrey Bogart, eller motsvarigheten till den där scenen i ‘La Cage aux Folles’ när de ska lära sig gå som John Wayne (vilket inte är det lättaste ens för de straightaste av oss…). Thatcher blev aldrig en gay icon – inte med Section 28 bakom sig – men hon hade egentligen alla förutsättningarna.

Nån har googleöversatt Pressylta till polska! Och plötsligt fattar jag vad jag pratat om under alla dessa år…! Incredible…

(Om det fortfarande är nån som inte nått samma klarhet, så beror det nog på att det ska vara en prick över andra z:at i rubriken… men det vet jag inte hur man åstadkommer i WP – nu fixat! Tack för pricken, Bodil! I owe you one… Fan, stryk det, det lät aningen obscent…)

Säga vad man vill om Gary Moore – uppfann mer eller mindre ‘MOR Blues’; ett relentless och utrymmessnålt Gibsonvrål; inga äventyrligheter alls, som om jazzen aldrig existerat – men visst fan var han bättre än Clapton.

Här är han med en annan rätt överskattad bluesman, B.B. King, i ‘The Thrill Is Gone’.