…unfulfilled dreams don’t go away, and the dreams of art are especially persistent, because art is always bringing up its past, even when it doesn’t know what to do with it.

Han blev bara 53. I den här posten finns länken till hans märkliga dagbok “inifrån” sjukdomen.

Jag hade faktiskt börjat undra varför det blivit så tyst i The Guardian om WikiLeaks, när Indpendent vet att berätta (via Vanity Fair)…

The Guardian’s David Leigh told the magazine [Vanity Fair]: “We were starting from: ‘Here’s a document. How much of it shall we print?’ Whereas Julian’s ideology was: ‘I shall dump everything out and then you have to try and persuade me to cross a few things out.’ We were coming at it from opposite poles.”

Mitt favoritkomikerpar Morecambe and Wise Gilbert and George poserar här framför en av de vackraste kyrkor som finns, Nicholas Hawksmoors Christchurch Spitalfields (se bättre bild på kyrkan på Wikipedia). Allt i syfte att publicera deras nya vykortsutställning och -bok, se Evening Standards artikel.

Jag menar, bara nåt sånt som The Urethra Collection… Jag vet inga andra komiker som kör deadpan bättre, inte ens Buster Keaton. Och som fastighetsägare är dom nästan oslagbara: dom har köpt upp ett par kvarter på en underbar 1700-talsgata som heter Fournier Street, alldeles vid sidan av Christchurch. (På ES-länken ser man deras kåkar till vänster).

Konstnärer (eller, ja, då’rå…) tenderar att vara bra på fastigheter häromkring, för övrigt: Tracey Emin äger en imponerande kåk, Tenter Ground, en gammal flamländsk vävfabrik som hon just rustat upp för, ja, mucho dinero, skulle jag tro.

Där satt jag alltså i bilen på Queensbridge Road i eftermiddags och väntade på att ljuset skulle slå om. Blicken vandrar mot klisterkuvertet i nedre hörnet på vindrutan – och det slår mig att bilskatten gick ut för en vecka sen! Hur det är i Sverige vet jag inte, men här får man inte ens parkera på gatan utan giltig skattstämpel, och det är dryga böter därtill. En del trafiksnutar kan visserligen vara hyggliga och låta en köra direkt till närmaste postkontor för att greja det, men trogna läsare vet att trafiksnutar och jag inte kommer så väl överens som vi borde göra.

Jag bestämde mig alltså för att köra direkt till p-huset på White’s Row och ställa den långt inne i skuggorna… Men det löjliga är att på vägen dit försökte jag liksom göra mig osynlig i trafiken… man försöker inte dra nån uppmärksamhet till sig, särskilt inte till vindrutan, för jösse namn…! Sen slår en tanken att här har man kört omkring sjukt olagligt sen nyårsafton, utan att ens ha fått känna nåt av kriminalitetens lätt pilska frisson, att ständigt titta sig över axeln, en jagad man, en uppfälld krage, a life on the run…

Kriminell glömska, how romantic is that…? Ho hum. Hundratio pundare kostade det i alla fall, för sex månader.

Detta som en liten retsticka, som vi kan laborera med under kommande vintrigt dystra veckor… Det finns så klart inte nåt sånt som världens-godaste-macka-någonsin. Så i stället, från tid till annan, utnämner vi världens godaste macka – just nu…

Bara två regler: (1) Öppen macka; (2) Beskriv nerifrån uppåt.

(1) Bara skalet/undersidan av en rosmarin-focaccia, en sommardag gammal. Sprinkla förstås bästa olivolja, men inget salt.

(2) Tunnaste, rinnigaste skivor av Tuma Dla Paja (kan hämtas från Beppino Occelli i Piedmont) (eller Waitrose nerför gatan)

(3) Några strån, några tillstymmelser av färsk gurka, den innersta saftiga, genomskinliga  biten.

Fjärde posten på en dag, phew… Jag får nog ta semester efter detta. Nä, det är Bank Holiday (igen) så jag har en ledig dag till övers, for your delectation and delight.

Hur som haver, mer än en läsare har undrat på sistone varför memoaren “Gunnar Pettersson (arbetstitel)” ligger där den ligger för gratis nerladdning (se högerspalten) och varför jag tenderar att vara så vahettere dismissive avfärdande om den. Svaret finns i en uråldrig post från analog-Pressylta, den 2 oktober 2005 (en del av er var väl inte födda då, ens…):

Söndag 2 oktober 2005 – : – En milstolpe i gratisläsningens historia

Sort of. Igår laddade nämligen någon ner det 1000:e exemplaret av mina förfelade  memoarer “Gunnar Pettersson (arbetstitel)”. Från tid till annan har en del har frågat varför jag inte publicerat den. Det trodde jag nästan skulle framgå när man läser den…

Nej, det är i själva verket en rätt kufisk historia. Jag skickade först manuset till ett par förlag och fick nej från båda. Då satte jag mig ner och läste igenom det igen – och insåg då vad jag borde insett långt tidigare: att den helt enkelt inte håller som bok.

Ett av förlagen var Ordfront, som publicerade min Gustaf Ericsson-biografi 2000, och dom sa nej med motiveringen att dom skulle ha “svårt att hitta en publik för den”. Vilket till en början fick mig att dra på munnen: jag hade ju en viss erfarenhet av Ordfronts marknadsföringsavdelning, som fanimej skulle ha svårt att hitta en publik för Jesus’ återuppståndelse, dom var totalt hopplösa (eller var det då, nu har det förhoppningsvis bättrat sig…).

Hur som helst, jag fick motvilligt erkänna att dom faktiskt hade rätt: som bok skulle den utan tvekan haft svårt att hitta en publik särskilt långt utan för min bekantskapskrets (och dessutom min svensktalande bekantskapkrets, som av förklarliga skäl är rätt begränsad numera). Boken har helt enkelt för mycket av privatskämt över sig, så enkelt är det.

Det är ju en sån där text – och det märks säkert när man läser den – som bara skenar iväg med en, i nittio knutar, och antingen hoppar man då av, eller också hänger man på, som Dagobert på spårvagnen på väg till jobbet: vågrätt ut från ledstången, hatten i ett stadigt grepp. Och det var vad jag gjorde. Problemet var bara att jag, så att säga, skulle till Guldheden men hamnade i Biskopsgården…

Då kom jag på en smart idé. Jag snyggade till manuset, tryckte upp det i 20-25 ex, satte det i spiralbindning – och skickade runt det som julhälsning till vänner och bekanta, det var väl julen 2002. Då kom manuset plötsligt helt till sin rätt. Perfekt, tyckte jag. Men så hände det att några fler vänner och bekanta också ville läsa det, så i stället för att trycka upp fler ex. så la jag helt enkelt upp det på webben – med medföljande förklaring för andra, för mig okända människor som eventuellt ville läsa det.

Detta var alltså i juli 2004. Och nu är vi inne på andra tusendet. Cirkeln har alltså slutits: boken som inte kunde hitta en publik har hittat en publik. Weird, huh?

“Kvinnor existerar inte i avsikt att göra goda män av dåligt material eller kloka män av dåraktigt material. De existerar, kära kusin, i avsikt att göra livet verkligt, att göra män verkliga – för om det finns något som kvinnor inte kan uthärda så är det att omgivas av skenbilder … kvinnor vet vad män är och, fastän män inte vet det av sig själva, så lär de sig detta av kvinnor. Men kvinnor kan inte lära sig någonting om sig själva av män … det är inte för att växa sig större i platser och i människor som världen fortlever, utan för att förädla i sig själv de få sanna platserna, de få sanna människorna – vad i övrigt är är bara förskingring, kringspridande, att bli till Ingenting, att nå fram till Ingenstans.”

En av de bästa böcker jag läst om Troja (vid sidan av Mr Simpsons då) heter ‘A Trojan Ending’ (1937) av en av de mest underskattade amerikanska författarna från förra seklet, Laura Riding (bilden), som senare i livet blev Laura (Riding) Jackson. Det är en roman om Troja och den grekiska belägringen ur kvinnornas perspektiv. Riding väljer Cressida som huvudperson (som ju inte omnämns av Homeros) så att hon kan skriva inifrån båda lägren. Men Cressida blir ingen Troilus’ heart-breaker som låter sig utbytas som gisslan, utan hon ger sig in i det grekiska lägret och i den olyckliga kärleken i akt och mening att föra den döende trojanska civilisationens arv vidare i den frambrytande grekiska. Det är en magnifik roman, av en gudabenådad stilist.

Fotnot: Laura Riding har i England huvudsakligen publicerats av Carcanet Press (se “Minnenas kavalkad” igår). Cirkeln sluten. Bada-bing.

Det här var i december 1975, när fyra Provos först jagades genom stan efter att skjutit mot en restaurang i Mayfair, och sedan belägrade sig i en lägenhet på Balcombe Street i Marylebone, hemma hos ett par förskräckta pensionärer, vill jag minnas. Det hela pågick i nån vecka, och att upplösningen blev oblodig beror på att det var ett av de tillfällen när polisen framgångsrikt tillämpade psykologiska tekniker, som man bl.a. lärt sig i från Norrmalmstorgsdramat två år tidigare. Vad som var nytt var att man också använde BBC:s radiosändningar för att underminera de fyras moral. Det har skrivits en hel del om lärdomarna man dragit från Balcombe Street, och flera poliskarriärer fick sig också en ordentlig skjuts.

Själv minns jag det framför allt därför att jag såg de där stora draperierna i båda ändar av gatan när jag åkte förbi på 59:ans buss på Rossmore Road praktiskt taget varje dag, på väg in till stan för mitt jobb som svenskalärare på Language Studies nära Oxford Street. För aficionados av mina förfelade memoarer så var det just vid den tiden jag hade Sir Bufton Tufton som elev, han som skulle bli militärattaché i Stockholm. Ho hum.

Här är Wikipedialänken om Balcombe Street. Nästa avsnitt av “Belägringar jag varit med om” handlar om Troja.

Winston Churchill i den höga hatten, längst till vänster i raden: “…it wath such fun!”

Idag är det 100 år sen the Sidney Street Siege i Stepney, en legendarisk konfrontation mellan lag och ordning, extrempolitik, invandringhets och ren kriminalitet. Några baltiska juveltjuvar – dom var lettiska judar – hade efter ett misslyckat inbrott belägrat sig i huset på n:r 100 Sidney Street. En ung (36) och mediamedveten inrikesminister, Churchill, tog sig omedelbart dit och beställde in de stora kanonerna, ihop med hundratals poliser, och newsreelfotograferna tog bilder som kunde visas på biograferna redan samma kväll. Det slutade med en eldsvåda som man vägrade släcka förrän de belägrade slutade skjuta inifrån huset.

“Överreaktion? Don’t be a wuss, let’s get bigger guns!” Så kan väl efterspelet nästan sammanfattas… Läs gärna Guardians redogörelse idag, Wikipedia är också bra, och bocka av punkt efter punkt i jämförelserna med dagens stämningar och attityder.

Jag gjorde ikväll nånting jag inte gjort sen c:a 1999: jag googlade “gunnar pettersson“… Det var en uppenbarelse!

Det visar sig att jag var , eller är (inte riktigt klar på detta) naturmålare (det visste jag dock sen förut), hockeyspelare i Edmonton, trummis i Tottas Bluesband, bridgespelare i Ystad, samt antikhandlare i Paris. Who’d’ve thunk it?

Och inemellan hittade jag nåt av det första jag gjorde, samt nåt av det sista jag gjorde.

Det första var, tror jag, min premiärartikel på engelska: ett “Letter from England” i PN Review från februari 1987. “PN” stod för Poetry Nation och dess chefredaktör var saligt hädangångne Michael Schmidt, som också var chef för kvalitetsförlaget Carcanet Press, vars utgivning jag ofta recenserade i Allt om Böcker, när den stod under Nordal Åkermans regi. I länken kan man bara läsa de första två-tre styckena utan att prenumerera, dock. Kommer inte riktigt ihåg vad jag skrev i det följande, särskilt inte nu när mitt tidskriftsarkiv försvunnit. But I wouldn’t bother, if I were you.

Det andra är från i somras och är lite pinsamt, ärligt talat. Andrew Anthony på Observer citerade mig i en Observerartikel om Göran Lindberg i augusti, vilket fick australiensiska radiobokprogrammet “The Book Show” på ABC, med your hostess and mine Ramona Koval, att göra en intervju (det finns en ljudfil att lyssna på, dessvärre). Det är höggradigt svammel, det mesta, för vi hade suttit uppe sent nere i Broadstairs, det var nio på morgonen, solen sken mig i ögonen – och sen vet jag ju inte ett dyft om Sverige, heller…

Jag lägger alltså upp länken enbart, va ska man säja, in the interests of accountability and openness. Not art.