Haaretz rapporterar (detta via Greenslade) att en kazakhstansk-israelisk mogul, Alexander Machkevitz, planerar att etablera en israelisk rival till Al-Jazeera.

Det är ytterligt tunn is här, det är jag medveten om, och även om kanalen uppges bli “självständig” från “alla regeringar och specialintressen”, så måste man nånstans fråga sig – är det verkligen ett extra tillskott i propagandaarsenalen Israel behöver?

Det påminner lite grand om hur politiker allmänt handskas med motgångar, som exempelvis den brittiska koalitionens aktuella problem med sjukvårdsreformen, dvs. man gör det till ett kommunikationsproblem snarare än ett substantiellt politiskt sådant: “vi har inte fört fram vårt budskap tillräckligt effektivt”, brukar det heta.

Valum Votan, Closer of the Cycle and President of the Foundation for the Law of Time

“We represent the hot, luminous tip of a galacto-magnetic vortex,” förklarade en gång Valum Votan, som “uppsteg” på Kin 89 i den röda spektralmånen, 72 år gammal.

Jag har alltid haft en svag punkt för såna här dunderhippies, för dom representerar på ett så strålande sätt det som skiljer människan från djuren: vår oändliga kapacitet för att inte bara prata strunt, utan att också hitta folk som tror på det.

Jag öppnade ett nytt bankkonto idag. Under den nära timslånga proceduren – som egentligen är mer sales pitch för olika finansprodukter än något annat – sa vid ett tillfälle min nya kompis Ahmed: “Jag ska nu ta en titt på din credit rating, Gunnar…” och så klickade han med musen.

Jag tänkte, “Oh shit…”

Pling, sa till slut datorn, och Ahmed utbrast: “Perfekt! Du har en perfekt credit rating!”

“Jag tror jag vet varför,” sa jag.

“Varför då?” sa Ahmed.

“Jag har inga pengar,” sa jag.

Ahmed såg inte det roliga. Efteråt tog jag en espresso på cykelfiket “Look mum, no hands!” Namnet kändes ovanligt passande, av nån anledning.

Idag kommer ännu ett av de regelbundna 30-årssläppen av hemligstämplade papper i Storbritannien. Dagens skörd handlar mest om spioneri (vi skrev ju om Kim Philby häromdagen, för övrigt…) och den kanske inte så där världsomskakande överraskningen att MI5 på 1950-talet spionerade på vänsterlutande intellektuella (Philip Toynbee, Cyril Connolly, Stephen Spender, och särskilt Jacob Bronowski) i sina fåfänga försök med att luska fram de övriga rysspionerna, dvs. Philby och Anthony Blunt.

Men om man skrållar ner för The G:s artikel i länken ovan kommer man till ytterligare bekräftelser på att nazisterna, mitt i det kaotiska krigsslutet, också planerade för framtiden, dvs. Fjärde Riket. En viss Olivier Mordrelle, ledare för en nationalistisk separatiströrelse i Bretagne, uppger att han bevistade ett möte i Deisenhofen strax utanför München i april 1945 (!) där en hög SS-officer försäkrade de närvarande att rejäla penningsummor redan förts över till Latinamerika, att “pålitliga män i nyckelställning” skickats att bo i Schweiz och Spanien för att ligga lågt, tills det blev dags för alla dessa anti-bolsjevikiska grupper att röra upp oroligheter som skulle leda till inbördeskrig. (Vad som förstås – sedan många år tillbaka – återstår att reda ut är kopplingarna mellan Fjärde Riket-nätet och Operation Gladio, salig i åminnelse.)

Hur som helst, jag har alltid tyckt det här med “sleeper cells” utgör ett förstklassigt komediupplägg, med dragning åt satir. För det första måste väl de “sovande” vara rejält till åldern numera… Men så en dag kommer signalen, “Wachet auf!” och gänget drar åstad på sina rullatorer för att starta raskrig i, tja, St. Gallen, eller Benidorm… En veritabel skrattfest, potentiellt, det tror jag ni håller med om…

Inte för att man någonsin kunde kalla dem “tidningar” – “skämtblad”, “dasspapper”, “fish & chips wrapping”, ja i stort sett allt annat än “tidning” – men nyheten att Daily och Sunday Sport upphört existera med omedelbar verkan, det skär lite grand i hjärtat.

Jag menar, att producera sånt här dag ut och dag in… (de allra flesta i den här genren är ju veckotidningar, särskilt i USA) … kräver stachanovitisk uthållighet, bärsärkagående fantasi och tillräckliga mängder stimulantia för att hålla norra Italien partajande hela natten och dagen därpå… Det lär ha varit ett magiskt ställe att arbeta på, enligt vittnen.

Man kommer att sakna de där förstasidorna, som alltid, alltid, alltid nånstans handlade om tits, glorious tits…! Eftersom många newsagents är muslimer nuförtiden, i alla fall i den här stan, så brukade de lägga den till hälften dold under Mirror eller Daily Mail eller nåt, så att man lite förstulet fick lyfta och snegla för att se vilka lysande idiotier The Sport hade kommit upp med idag.

Jag kommer förstås inte att sakna den, annat än lite grand.

Här på Pressylta ägnar vi oss traditionellt inte åt aprilskämt. Första april är i stället en dag i den stilla lunkande allmänsanningens anda. Det följande kan man alltså helt och fullt tro på, hur lugnt som helst, det är sant alltihop. [Och det är till yttermera visso, i denna återblickarnas vår, en antologi allmänsanningar från gångna förstaaprillar (om det nu är det jag menar...)]

+ Japanskan har inget futurum.

+ Det vetenskapliga namnet på en spermie är kaos kaos.

+ Channel 4 News’ Asienkorrespondent Nick Paton Walsh är gift med Blondinbellas halvsyster Catrine.

+ Det finns inga isländska porrtidningar.

+ Av Svenska Akademiens sexton ständiga sekreterare har enbart fyra (25%) haft efternamn som börjar med en vokal. Alla fyra innehade posten efter andra världskrigets utbrott.

+ Hästar kan inte kräkas.

+ Den överväldigande majoriteten av svenska monarker, från Erik Segersäll till våra dagar, har dött en onaturlig död.

+ Färgen “svart” existerar inte.

+ I Bonnierförlagets arkiv finns ett förseglat skåp som innehåller August Strindbergs grovt pornografiska noveller i manuskript. De är etthundrafjorton (114) till antalet, och kommer aldrig att ges ut.

+ Isbjörnar är vänsterhänta och har svart hudfärg.

Min nya upptäckt, Leonard Podolak… Jag har inte ens brytt mig om att titta på avsnitt 1,2 och 4, för jag är redan så upphetsad av 3:an…

Och lyssna, dessutom: det här är seriously sweet clawhammer banjo inunder alltihop… nåt för specialisterna…

“Kim Philby dog desillusionerad med kommunismen,” uppger hans änka Rufina Pukhova i en nylig intervju. Quelle surprise, tänker man, och fortsätter läsa om ett liv levt i exilens allra yttersta ensamhet.

Bara två glas konjak, sen får Rufina gömma flaskan. De ska gå på vinterpromenad men hittar inte hennes ena stövel, tills Philby kommer ihåg att han gömt den, så att hon inte ska kunna lämna honom.

Han drack för att ta livet av sig, säger Rufina. -”Men han blev aldrig aggressiv”.

[Här är förresten en relaterad Pressyltapost från augusti 2009. It all connects...]

För första – men förhoppningsvis inte sista – gången förekommer Utsiktens BK i en main feature i The Guardian. Det är inte utan att a sprinkling of glamour dust därmed också faller över alla dom av oss som kallar Majvallen hemma och Ruddalen borta. Att det sedan handlar mest om Anton Hysén är liksom mindre relevant.

Man får väl också hoppas att det inte är sista gången vi hör från Thelma Lingonblad: “Anton Hysén har satt Utsikten på kartan,” uppger hon, och återgår till tombolan. Och om ni kunde se mig nu skulle ni kanske skymtat en tår i ena ögonvrån. Sverige har inte känts närmare på åratals, jag lovar.

Enligt både statistiken och min digra bloggerfarenhet finns det få saker som engagerar mina läsare mer än (1) mat, (2) populärmusik, och (3) fest…

“En matnostalgikers bekännelser” från oktober 2009 åstadkom kanske inte den största kommentarsmängden, men bidragen var å andra sidan mycket djupt kända. “Musikaliska mardrömmar (4)” från februari 2010 – om Die Westfälische Nachtigallen sjungande ‘Seemann, lass das Träumen…” – fick likadant känslorna att tsunamisera sig mot förnuftets och den gods smakens vågbrytare… Och så fort man viskar ordet “partaj” … ja, här kommer gänget rusande med 140 unika hits på Statcounter…

Gud, vad ni är ytliga…

Det är i stort sett bara jag och Bengt O som håller diskussionen på ett någorlunda seriöst plan numera.