Visst är en del av detaljerna enastående – FN-spioneriet, de sekulära arabregimernas skräck för Iran, de ofantliga penningsummor som forsar in i Afghanistan och lika fort forsar ut till privata bankkonton igen – och visst är helhetsbilden så här långt rätt fascinerande: ett USA som fortfarande iklär sig rolen som världspolis, men som mer och mer verka famla och snubbla och inte förmår hålla kontrollen över de övergripande sammanhangen, förrän nya dynamiker kommer med i spelet.

Ett särskilt intressant exempel är den amerikanska skepsisen visavi Israels vilt varierande tolkningar av Irans kärnvapenkapacitet: vid 1993 förutspådde Israel att Iran skulle ha en färdig missil vid 1998; idag är det tydligen 2012 som gäller.

Men ändå tycker jag släppet så här långt inte mäter sig med varken Aghanistan- eller Irakavslöjandena. Inte minst därför att den här informationen är, som många påpekat, mer av “privat” än “hemlig” natur, och därför är mer embarrassing än damaging, för det mesta. Och därför att Afghan-Irakläcken dels i detaljerna gav oss sådana narrativt starka bilder från krigsskådeplatserna, och dels i helheten målade en bild av en post-9/11 typ av krigföring i vilken nästan alla band mellan själva krigföringen och underliggande juridiska, moraliska och medmänskliga hänsyn – så som exempelvis gestaltade i Genevekonventionen – har skurits av.

Den radikala tänkaren Randolph Bourne skrev i en berömd essä att “War is the health of the state“. Det har liksom gått en sotsvart, mordisk ironi i de orden.

Klicka den rikitiga Guardiansidan för att explorera mera.

Först Tom Lubbock, nu Hitchens: se här ett förhandsklipp av en intervju om cancern, med Jeremy Paxman. Hela intervjun visas på måndag. Hitch är bra, som vanligt, men sorglig förstås.

Och han ser trött ut på det där långsamma viset som alkoholister gör när dom måste sluta dricka för att överleva.

Jag vill gärna tro att jag gav Hitchens hans första utländska break. Jag beställde en artikel av honom år 1979, för Tidskrifts Englandsnummer. Som var jävligt bra, både artikeln och numret. Ho hum.

Visst låter det lite “bibliskt”, som John Young på Cryptome säger om Wikileaks uttalande om det förestående s.k. “7X”-släppet: “The coming months will see a new world, where global history is redefined.”

Det här ska alltså vara en datasamling 7 gånger så stor som Iraksläppet, och JY spekulerar nu om vad som kan finnas i den s.k. “försäkringsfilen” på 1.2 Gb, att användas i den händelse Wikileaks skulle skjutas ner. 7X-släppet lär tydligen vara State Departmentfiler, och handlar i värsta fall om ogenomtränglig rådata nej, det handlar uppenbart om diplomatiska telegram typ Mannings första släpp om Islands statsminister.

Men kan “försäkringsfilen” till exempel handla om andra länder? Krigsplanering? Rapporter om black ops och svarta fängelser? Eller ett Dan Brown-ögonblick: hela Vatikanens arkiv?

“What would be impressive,” skriver JY, “would be files on North Korea, Cuba, Venezuela, Iran and perhaps most signficantly, Israel — its weaponry, war plans, assassination squads, foreign sources of funds, Mossad and its collaborators.”

It sure would… Det är lite grand som sista sekvensen i första Indiana Jonesfilmen, när dom rullar in lådan med The Ark of the Covenant i förrådet, bland alla de andra lådorna. Och kanske lika historiskt signifikativt. Wikileaks kan ju det här med marknadsföring. Julafton för paranoiker, hur som helst.

Och jag har Lennart att tacka för denna sällsynta va-ska-man-säja utmärkelse. Senaste gången tror jag var när jag vann tresteg i Högsboskolan, klass 6B, fast mina rivaler var rätt hopplösa, i den meningen att ingen annan ville hoppa tresteg. Men ingen annan ville ju skriva ‘Hamlet’ heller, så en merit är det väl för både Shakespeare och mig, ändå, trots allt.

Nu följer på denna körsbärsheder ett antal uppdrag. Det är som att gifta in sig i kungafamiljer: aldrig gratis. Först måste jag vidarebefordra priset till fem andra bloggar. Jag väljer följande, ur min bloggrulle, därför att ingen av dem är förmögen att skriva en ointressant text: Andrew Brown, Bengt O, Rasmus Fleischer, Erik Stattin, Johan Lif (när han väl får tid att skriva), och Bodil Zalesky.

[Nej, för helvete, det innebär inte att dom andra i min bloggrulle skriver ointressant… Oh, forget it…]

Sen ska man välja tre favoritförfattare, samt en bok av varje. Listan hade sett annorlunda ut igår, och helt väsensskild i morgon. Men ändå. Here goes:

Furst Krapotkin: “En anarkists minnen” (Ljus 1907)
C.S. Dahlin: “Minnen” (Förenade Tidningars Förlag AB 1933)
Bengt Anderberg, et al: “Kärlek 1-14” (Forsbergs förlag 1965-1970)

Därpå skriver Georg Brandes följande:

Författaren af föreliggande själfbiografi har icke ägnat sin uppmärksamhet åt sina egna egenskaper, har icke heller skildrat någon sin kamp för att få dem erkända. Ännu mindre sysselsätter han sig med världens domslut; hvad andra ha tyckt om honom, omnämner han ej ens med ett ord.

Det finnes här ingen själfbespegling. Författaren hör icke till dem, som gärna vill tala om sig själfva; han gör det motvilligt, med en viss blyghet. Här finnes heller icke något själfafslöjande skriftermål, ingen känslosamhet, ingen cynism. X dröjer hvarken vid sina laster eller vid sina dygder; han inlåter sig icke på någon vulgär förtrolighet gentemot läsarne. Han meddelar oss icke, när han har varit förälskad, och berör så flyktigt sitt förhållande till det andra könet, att han icke ens omtalar sitt giftermål och att vi blott en gång i förbigående får veta, att han är gift. Att han är far (en mycket öm fader för öfrigt) berör han tillfälligtvis och i förbigående, när han i kort sammanfattning omtalar de sista sexton åren af sitt lif.

Vem har skrivit självbiografin till vilken Brandes skrev detta företal? Ni får en enda ledtråd: min svenska översättning är publicerad 1907. Om ingen klarar det, så ska jag som en andra ledtråd berätta vilket förlag den är utgiven på…

Så här klok kunde Georg Brandes vara:

Stora andars själfbiografi har i forna tider vanligen haft någon af följande tre typer: så här vilsefarande var jag; på det här sättet blef jag omvänd (S:t Augustinus). Så här dålig var jag; men hvem vågar kalla sig bättre! (Rousseau) På detta sätt danades långsamt inifrån och af omständigheternas gunst och nåd ett geni. (Goethe)

Vid alla dessa former af själfframställning är författaren i väsentlig grad sysselsatt med sig själf.

Under det förflutna århundradet [1800-talet; min anm.] plägade framstående personligheters själfbiografi vara affattad efter ettdera af följande mönster: Så talangfull, så intagande var jag, så erkänd och beundrad blef jag. (Johanne Luise Heiberg) Eller: Så talangfull och älskvärd var jag; så misskänd blef jag och så hårda strider fick jag genomkämpa, innan jag vann berömmelsens krona. (H. C. Andersen.)

I båda dessa arter af lefnadsbeskrifning har författaren företrädesvis sysselsatt sig med, hvad hans medmänniskor hafva tyckt och sagt om honom.

Vad hände i skarven mellan de två kategorierna? Industrialismens genombrott, förstås. Har någon någonsin sammanfattat det marxistiska begreppet reifikation på ett behändigare vis? (Finns här inte också en massa Foucault, och en massa annat kulturteoretiskt tjosan?)

Hade Brandes levt idag kunde han ju också lagt till en tredje art i den andra kategorin: en sådan här nolla var jag; en sådan här nolla har jag förblivit, det är bara det att strålkastarljuset en kort stund råkade hamna på min skinande nuna.

I nästa avsnitt – eller afsnitt – av “Who? Me?” ska jag citera de följande två styckena i Brandes företal till den självbiografi jag just nu läser (om). Den som gissar rätt författare därtill vinner något. Lite frågesport, alltså. Det lackar ju mot jul. (Eller hjul.)

Det här är min barberare, The Best Gents Hair Salon på Banner Street, EC1. Den drivs av Ahmed och hans turkiska kusiner. Idag ser shopfronten mycket snajdigare och modernare ut, för den blev tyvärr upprustad i våras. Men jag lägger upp en bild på den gamla, som en slags honnör till hur det fortfarande borde vara.

Det har blivit ett av mina månatliga små nöjen att gå till min turkiska barberare för en c:a halvtimmeslång, ähm, “ansning”, får man väl kalla det. En N:r 4-stubb, och en N:r 2 på hjässan. Ögonbryn och näshår trimmade, öronfjun bortbränt. En lätt massage över huvud och axlar, med en vagt citrondoftande olja. Ibland rakar jag mig, med heta handdukar efterpå.

Det är en av de saker i livet som är fysiskt och spirituellt djupt tillfredsställande utan att ha ens en antydan av sexuella övertoner, ungefär som klinket av ett par odruckna vinflaskor på väg hem en tidig höstkväll, eller det underligt mänskliga thoraxbrummandet från en Chevy Camaro V-12 i silikondraget mellan andra och tredje växeln.

Även om salongen är full med kunder, i stolarna och väntande, som den var idag, så är det nästan helt tyst. Bara Ahmed, lågt: “Tea, coffee, while you wait?”, eller jipp-jippet av en sax, eller en vindpust från en tork. De få gånger jag ansat mig hos barberare i Mellanöstern har det gått livligare till. Men det tysta känns också rätt.

[PS: Den sista strofen i tredje stycket skulle låtit på engelska: “…the strangely human, thorax hum from a Chevy Camaro V-12 in the silicon draft between second and third gear”. Håll med om att jag kan prata högklassig skit. Är det riktigt guldkantad horseshit du behöver, så är Pressylta för dig, ingen tvekan.]

Först Adele med ‘Someone Like You’ från ‘Later with Jools Holland’ i veckan. Adele är bra. Adele är mycket bra.

Därefter Farhad Darya, “Afghanistans Elvis” som just haft en stor och politiskt betydelsefull konsert i Lashkar Gah. Han ser ut som han skelar här under, men det är nog bara en optisk illusion. Hoppas jag.

Till sist, en sång jag gått och sjungt hela dan, i en version jag aldrig sett/hört förut där hon plötsligt lägger om till spanska! Funkar det? Mmmm, njae…

Amy Davidson i New Yorker skriver påpassligt om fredspriset, och det faktum att om ceremonin för Liu Xiaobo måste ställas in p.g.a. påtvingad frånvaro, så är det första gången sedan 1936 och Carl von Ossietzky (bilden) som detta händer.

Jag tänker inte skriva något särskilt om Ossietzky – för jag menar, sacre bleu, den som inte känner till Ossietzky bör skamligen hitta sina egna länkar! – utan i stället infoga en liten fotnot om Ezra Pound i sammanhanget.

I december 1936, strax efter att Ossietzky fått/inte fått priset skrev Pound – aningen missriktat – till Erik Mesterton, “den ende ansvarsfulle skandinav jag är bekant med”, och ger Mesterton mer eller mindre the full-on low-down om vem som bör få fredspris, litteraturpris, lågpris och snus i största allmänhet.

Litteratur? G B Shaw är en “lus” jämförd med Thomas Hardy, James Joyce eller Henry James. Eugene O’Neill är i sin tur en “Shaw-epigon” som bara inte går att jämföra med Cocteau, särskilt inte den Cocteau som skrev Antigone. Fredpriset? Det bör så klart C H Douglas och A R Orage få, eftersom de “arbetar för freden” snarare än “joddlar” för den…

Det är alltså ett av de många tillfällen man skulle velat slå Pound på käften. Om man hade varit där.

[Bilden, för övrigt…: Två uråldriga kroppsspråk: (1) jag har makten över dig; (2) jag vägrar titta på dig]