Detta till dels inspirerat av Johans återuppståndelse som jazzskribent…

Sedan början av året strömmar musiken in i mitt liv med en kraft som jag bara kan likna vid en fasansfull översvämningskatastrof som den i Pakistan, fast mycket trevligare. Nej, låt mig skriva om det: …som jag bara kan likna vid en morgon mellan fjällen, hör hur bäck och flod, sorlande mot hällen, sjunga Gudrun är godis… Or words to that effect.

Till morgonkaffet brukar jag, i alla fall just nu, låta Omara Portuondo sjunga “He perdido contigo“, vars sensmoral jag känner igen ack så väl. Vid pass lunchtid, när jag kör omkring i stan en hel del, blir det mellan tolv och ett “Composer of the Week” på Radio 3 (nästa vecka en temavecka om Opera-Comique). Därefter blir det slumpplock ur cd-samlingen i dörrfickan på förarsidan.

Favoriten där just nu är Little Feats fjärde album, “Feats Don’t Fail Me Now”, den som kom efter “Dixie Chicken” och som jag tycker är fulländningen av inte bara Lowell Georges musikaliska geni, utan av ett av de mest intelligenta, roligaste och tajtaste banden som nånsin funnits (inte undra på att Zappa ville ha tillbaka Roy Estrada i Mothers, vid vaddå 72?, när både Mothers och LF var som tajtast). Här är Rock And Roll Doctor – och bara Lowell George kunde kalla det “And”…

På kvällen diskuterar min sons gudfader och jag huruvida någon annan än Dieter Fischer-Dieskau överhuvudtaget har RÄTT att sjunga BWV Cantata 21, 3:e arian “Schlummert ein, ihr matten Augen…” (Spotifylänk). Och svaret är naturligtvis nej… Ingen.

Postscript: Nå, vi kan väl ge Lorraine Hart Lieberson (Spotifylänk) en chans på “Schlummert ein…” också. Anspråkslöst och vackert, en sopran som låter mer och mer mezzo ju mer man lyssnar.

Johan Lif på bloggrullade Planet of My Dreams gör en mycket välkommen återkomst med några reflektioner bl.a. över improviserad jazz. I de aspekter av frågan där jag har någorlunda insikt kan jag bara hålla med, som vanligt. Johan riktar också uppmärksamheten mot Abbey Lincolns nyliga frånfälle, inkl. ett läckert YT-klipp med Max Roach.

Här vore det kanske också läge att nämna en annan nyhet som sannerligen får snålvattnet att rinna på en del av oss: att den legendariska Savorysamlingen nu ska göras tillgänglig online genom National Jazz Museum i Harlem. En ny Coleman Hawkinsversion av “Body and Soul”, bara nåt sånt… Yowza!

Stephen Glover, media commentator in the Independent, writes today about Mr Justice Eady’s latest injunction on privacy grounds, this time to do with the golfer Colin Montgomerie. Bizarrely, no one seems to know whether this is a so-called super-injunction, or simply a common-or-garden injunction: “Mr Justice Eady has […] moved the goalposts” Glover writes. “And yet it is not clear exactly where they have been moved to”.

In a memorable phrase, Glover also reminds us about Eady’s judgement in the 2008 Max Mosley case, in which the judge decided Mosley had not been involved in a “Nazi orgy”, just a common-or-garden one, despite the fact that:

“Some of the participants donned uniforms for the occasion. Blood was shed, humiliations inflicted, and German spoken in a sado-masochistic free-for-all.”

Which is, I suppose, Glover’s way of saying “You could have fooled me”…

Postscript: In today’s Daily Telegraph there is an interview with Lord McNally, a Lib-Dem minister in the Ministry of Justice, who says there is a need for Parliament to devise a privacy law in order to remove the courts’ ability to develop case law in this area: “There was a danger that we were getting towards having privacy law by judicial decision,” McNally says. “If we are going to have a privacy law it should be openly debated and freely decided by Parliament.”

As I’ve said before, I’m not so sure a privacy law is the solution, and I see nothing wrong in principle with this aspect of the law developed as case law by the courts. The real problem, it seems to me, is that the courts – and Mr Justice Eady in particular – have created a serious imbalance between Article 8 and Article 10 of the ECHR, much too much in favour of the former, i.e. in favour of privacy protection at the expense of press freedom.

(This is of course where the McKennitt v. Ash judgement became pivotal, in the sense that it “allowed for” the subsequent judgements to happen, including Mosley, in all its absurdities).

Postscript 2… And then there was another super-injunction, this time by an England footballer…

Jag ville bara förbereda er på att hur mycket levalätt och levasmart man kanske unnar sig, så kanske det inte alltid stämmer överens med vädret just den dagen. Det handlar om skönhet. Jag läste på Thereses blogg just att skönhet har med “trygghet” att göra. Nope. It don’t. Det är det sista det har att göra med. Skönhet är mysterisk, och därför otrygg. Väder. Och mera väder.

View Larger Map

I denna park, i morse, på min vandringsväg från Broadstairs till Ramsgate, mötte jag en kvinna som förde en tom barnvagn framför sig och hade en sovande bäbis på axeln. Det var knappt att jag la märke till henne, mina tankar kretsade kring Mars, långt långt därifrån, tills hon sa, alldeles som vi passerade varandra:

-“Dry your eyes, mate”

Jag stannade och sa: -“Eh…?”

Hon upprepade: -“Dry your eyes”.

Och jag sa: -“But… I’m not crying”.

Hon ryckte på axlarna och gick.

En från er, en från mig: det är väl en rättvis deal?

Vännen Frank Perry lämnade tillbaka ett par böcker han lånat igår kväll, och jag fick som bonus tre (för mig) nya svenska böcker att läsa. Eftersom mitt bokläsande är så begränsat nu för tiden, vill jag ha råd om vilken av de tre jag bör prioritera.

(1) Kerstin Ekman: Mordets praktik (roman, 2009)
(2) Bruno K. Öijer: Svart som silver (dikter, 2008)
(3) Henrik B. Nilsson: Den falske vännen (roman, 2009)

Min rekommendation till er (och det är egentligen mer en order än en rekommendation; korsförhör kommer att hållas i Sal 3B torsdag morgon, blyerts medtages) är att bänka er framför radion på onsdag 11 augusti klockan 18.15, ratta in P1 och lyssna på programmet “Sten, skog, sjö – om översättaren Frank Perry och det svenska språket“.

“Anneli Dufva” är det fina namnet på programmets upphovsperson, dessutom.

(Bonusfrågesport: I versfotsammanhang, är “Anneli Dufva” en anapest + en troké? Eller är det inte?)

År 1975 arresterades Teufel än en gång och åtalades för att ha varit en ledande kraft i den militanta 2:a-juni-rörelsen, som hade kidnappat Peter Lorenz, ordförande för Berlins CDU. Teufel frigavs i avvaktan på rätteång i hela fem år, men det var först i slutet av processen som Teufel presenterade sitt alibi, vilket slutgiltigt bevisade att han vid tiden för kidnappningen hade arbetat under falskt namn på en dasslocksafabrik i Essen. Han hade hållt tyst om detta, förklarade han, enbart för att avslöja de svaga punkterna i den västtyska rättvisan.

Fritz Teufel är död. Fritz Teufel kan aldrig dö.

[Källa: Daily Telegraph]

Bertolt Brecht, du borde levat i denna timma… “Fångarna skötte sig själva“. Ett ämne som klippt och skuret för BB, syns det mig.

The G kör idag en feature om Haverstock School, en Secondary School (11-16 år) i Camden. Och dom har satt rubriken “Move over, Eton”…

Det är sånt som ger ironin dåligt rykte.

Jag känner till Haverstock School mycket väl, av två anledningar. Dels för att min son gick där på 90-talet, och dels för att jag bodde granne med den i nitton år. (Klicka på länken: om man tittar på det gamla fotot på skolgården längst upp, så låg mitt hus ungefär där annonsen för CentrePoint ligger till höger…).

Två kommentarer om Haverstock som bildningsinstitution: (1) Det huvudsakliga intrycket från vår föräldrabesöksrunda på skolan, år 1994, var hur spritångorna stod som Themsendimma om matteläraren (detta var 10:30 på morgonen) och hur psykopatin stod på minimalt farmakologiskt armlängdsavstånd hos gymnastiklärarinnan (hon hade mord i blicken, och detta var 10:45 på morgonen); (2) Det bästa i utbildningshänseende med den skolan var vårterminen 1998, när jag tog Joe med mig till Stockholm och han gick på Matteusskolan på Vanadisvägen i stället… Ha ha!

Och den infamösa ombyggnaden av skolan, som till slut stod färdig 2006, var en av de mest skandalösa ångvältsprojekt jag nånsin stött på. Det var ett s.k. PPP-projekt (private-public-partnership) i vilket privatindustrin får betalt av skattebetalarna för att driva skolan i trettio år. Entreprenaden gick till ett företag som tidigare utmärkt sig genom att bygga en skola i Kalifornien mitt på en särskilt känslig bit av San Andreas Fault… Hur kul som helst. Och som vi ser av artikeln i The G har det inte gjort ett enda skvatt tiddlidorum för att förbättra skolans akademiska prestanda. Skit och fina kostymer, och allt det…

Nej, vad gäller det brittiska skolväsendet… don’t get me started…

Vår gamle vän Andrew Anthony på Observer – ni kommer ihåg honom från Myrdal/Pol Pot-vevan, här och framför allt här – skriver idag om Göran Lindberg och den-mörka-sidan-av-Sverige, och gör det utmärkt och heltäckande, syns det mig, och inte bara för att man själv bidrar med några väl valda…

Det är jävligt svårt att skriva journalistiskt om Sverige-efter-Palme, har jag upptäckt, och det går nästan att räkna de framgångsrika försöken på ena handens fingrar. Att undvika sentimentalitet, förnumstighet eller ideologisk schadenfreude kräver avancerad skridskoåkning.